David Brin tänker jag läsa mer av

Om den litterära genren science fiction skrev jag i en fotnot här på bloggen för ett år sedan följande.

Science fiction är en illa sedd genre, något jag finner orättvist. Romaner är (utöver deras rena underhållningsfunktion) i första hand till för fördjupa vår förståelse för vad det innebär att vara människa. Det senare är inte helt fixt genom tiderna, utan beror av samhällets utformning, vilken i sin tur beror av teknikutvecklingen. Att en och annan författare inte nöjer sig med att behandla vad det är att vara människa idag eller i förfluten tid, utan tillåter sig att fördjupa sig i hypotetiska framtidsscenarier, anser jag vara mycket värdefullt.

Jag står fast vid detta, och anser följdriktigt science fiction vara en viktig och värdefull genre. Men som fysikern och författaren David Brin påpekar i sin essäsamling Through Stranger Eyes från 2008 kan en science fiction-roman också ha andra funktioner, inklusive den att låta framtida världar tjäna som skådeplats för allegorier om samtiden. David Brin är en mycket produktiv herre och författare till en lång rad science fiction-romaner, av vilka The Postman (1985) och Kiln People (2002) tycks höra till de mest uppmärksammade.¹ Through Stranger Eyes är emellertid den första bok jag läst av Brin. Den ger kraftig mersmak och jag blir klart sugen på att läsa mer av samme författare. Att den brister en del vad gäller korrekturläsning och redigering förtar inte bokens utomordentliga innehåll.

Flertalet kapitel utgörs av recensioner och diskussion av nyare eller (oftast) äldre science fiction-litteratur, men där finns också recensioner av facklitteratur och populärvetenskap, och hela boken genomsyras av Brins genomtänkta syn på historien och samhället. Han är teknikoptimist, men avvisar bestämt en deterministisk samhällssyn, och har därför inte har något generellt emot dystopiska framtidsskildringar. Tvärtom menar han att rätt genomförda dystopier kan fungera som varningsklockor vilka kan bidra till att förhindra realiseringen av de scenarier som beskrivs. Som effektiva exempel på detta hyllar Brin bland annat Stanley Kubriks Dr Strangelove och (framför allt) George Orwells Nineteen Eighty-Four.

Men det finns andra ikonsika verk som inte faller Brin i smaken. Två sådana som han utförligt och vältaligt dömer ut såsom bakåtsträvande anti-upplysning är Tolkiens Sagan om ringen-trilogi, och George Lucas Star Wars-filmer. De senare ägnar Brin en härligt svavelosande 20-sidig sågning, i vilken vi bland annat kan läsa följande:

By now it's grown clear that George Lucas has an agenda, one that he takes very seriously. After four Star Wars films, alarm bells should have gone off, even among those who don't look for morals in movies. When the chief feature distinguishing "good" from "evil" is how pretty the characters are, it's a clue that maybe the whole saga deserves a second look.

Just what bill of goods are we being sold, between the frames?

Elites have an inherent right to arbitrary rule; common citizens needn't be consulted. They may only choose which elite to follow.

"Good" elites should act on their subjective whims, without evidence, argument or accountability.

Any amount of sin can be forgiven if you are important enough.

True leaders are born. It's genetic.

The right to rule is inherited. Justified human emotions can turn a good person evil.

That is just the beginning of a long list of moral lessons relentlessly pushed by Star Wars. Lessons that starkly differentiate this saga from others that seem superficially similar, like Star Trek. (s 48-49)

Jag blir faktiskt riktigt sugen på att se om filmerna i ljuset av Brins insikter.

Till min oförställda förtjusning bjuder David Brin också på en härlig sågning av den i vissa kretsar obegripligt populära Ayn Rand. Det handlar om hennes postumt utgivna The Art of Fiction från 2000, baserad på en privat föreläsningsserie hon gav 1958. Att Rand såg sig kallad att undervisa i ämnet framgår då Brin citerar hur hon, med sedvanlig megalomani, förklarar sin plats bland sin tids skönlitterära författare: "In regard to precision of language, I think I myself am the best writer today." I ett par ytterligare citat exemplifierar han den gränslösa naiviteten i den filosofi hon kallar objektivism: "I always reproduce human awareness as it is experienced in reality" skriver Rand, och lite senare "...language is an objective instrument". Följande stycke ur Brins recension är värdefullt såsom ett rimligt försök att förklara populariteten hos hennes gräsligt tjocka, träigt skrivna och rent ut sagt usla Atlas Shrugged:

Rand doesn't talk much about reader-character identification in The Art of Fiction - a distinct flaw in the book - but if she did, I'm sure [she] would admit and avow that giving her customers the opportunity to identify with hyper-alphas like John Galt goes a long way toward explaining the pleasure that so many derive from her novels, allowing even the timid, confused and ineffectual to imagine themselves wearing such shoes... if only a few bureauchratic impediments were taken out of the way. Elsewhere I talk about the macro-tradition this is part of, an unbermenchen or superman ethos that originated before Homer and continues thriving to this day, in comix and much of science fiction. It helps explain why Rand devotees make up a wing of libertarianism that is notably disinclined to compromise with the gammas, betas and mere alphas who comprise most of today's voting electorate! (s 144-145)

Fotnot

1) Via David Brins hemsida och blogg kan man även hitta många kortare texter av stort intresse, inklusive essäerna Climate Skeptics v. Climate Deniers (i vilken han delar min upprepade gånger framförda uppfattning att ordet klimatskeptiker oftast används på ett vilseledande vis, i sammanhang där dess association till den sunda skepsis som karaktäriserar god vetenskap leder helt fel) och Shouting at the Cosmos (som exemplifierar hans engagemang mot de oförlåtligt ogenomtänkta och våghalsiga METI-projekt som genomförts och/eller planeras - ett viktigt ämne jag hoppas återkomma till här på bloggen.)