Vänner i skoldebatten

Jag var under några år (cirka 2003-2005) mycket aktiv i svensk skoldebatt, och framhåller gärna min text Det är dags att göra upp räkningen (i Axess 4/2004) som en klar höjdpunkt från den perioden. Att den energi jag lade på skolfrågan sedan kom att minska kan möjligen i någon mån ha berott på en uppgivenhet inför oförmågan hos den politiker jag trots allt satt en del hopp till - Jan Björklund - att sedan han kommit i regeringsställning ställa saker och ting till rätta. Men mest handlar det nog om att andra frågor (inte minst klimatet) pockade på min uppmärksamhet.

Skolfrågan är emellertid minst lika viktig idag som för tio år sedan. Borde jag återvända till den? Just nu tycker jag inte att det behövs, då påtagligt många av mina klokaste vänner och bekanta levererar välgenomtänkta och vassa inlägg i skoldebatten. Främst i ledet går Per Kornhall,¹ men här ett aktuellt axplock från några av de övriga:

• Stridbare evolutionsbiologen och mångsysslaren Patrik Lindenfors på Curie-bloggen den 18 mars:
  Jag läser i tidningen om konkurrerande förslag i skoldebatten. Det verkar onekligen som om någon åtgärd behöver sättas in, som om någon behövde göra något och snart. Men vad? Förslagen från de två blocken är väldigt lika, men det handlar enbart om administrativa åtgärder. Pengar och strukturer, ordning och fler lärare, men aldrig högre löner till lärarna – aldrig det.

  Något som också lyser med sin frånvaro är diskussionerna kring själva skolarbetets utformning. Det kanske är lika bra, för politisk styrning av pedagogik låter onekligen som en tanke från 70-talets Östtyskland. De två skolpolitiska talespersonerna har heller inga jättemeriter vad gäller faktiskt, praktiskt arbete med skolor. Så det enda de egentligen kan föreslå är väl att slänga pengar efter problemet – eller omorganisera hela skolorganisationen – igen.

  En tanke vore förstås att kontakta expertisen och fråga pedagogerna vad de tycker behöver göras. Vad säger forskningen om hur vi ökar kunskapsinhämtningen i skolan? Något praktisk nytta bör man väl kunna ha även av akademiker och här är ett fält där teoretiska resultat och jämförande utvärderingar direkt borde kunna omsättas i praktiken på ett sätt som gynnar samhället. Men här stöter man på något verkligt underligt – akademiker som menar att forskningsresultat inte ska användas för att förändra skolan.

  [Läs hela texten här!]

• Chalmerskollegorna Torbjörn Lundh och Samuel Bengmark i Svenska Dagbladet den 4 april:
  Debatten om skolan går varm. Att skolans framgång är en ödesfråga för Sveriges framtida konkurrenskraft, ekonomi och välfärd, så långt är alla eniga. Att orsakssambanden till dagens allvarliga läge är komplexa och att förklaringar finns både inom och utanför skolan kan vi utgå ifrån. Det politiska ansvaret för dagens situation delas av olika regeringar under lång tid. Men oavsett vad man tycker om tidiga betyg eller mindre klasser så missar politikerna återigen att bli konkreta i huvudfrågan. Hur stärker vi lärarna och ger dem förutsättningarna för att klara sitt svåra uppdrag?

  [...]

  Det är vi utanför skolan som måste ge lärarna förutsättningarna att ta tillbaka sin yrkesstolthet och status. För att detta ska ske måste vi ändra både attityd och betalningsvilja till lärarkåren i grunden. Varför ska, som Sacos sammanställning visar, livslönen för en läkare vara nästan dubbelt så hög som för en lärare? Vem har det svåraste uppdraget? En utbildning till lärare i Sverige är i princip en förlustaffär där det ekonomiskt kan vara rationellt att välja andra yrken som inte kräver högskoleutbildning. Här sänder samhället en tydlig signal om hur vi värderar deras kompetens.

  [Läs hela texten här!]

• Författaren Lena Andersson i Dagens Nyheter den 5 april:
  En vän till mig som undervisar på en svensk högskola berättar ofta om hur hennes studenter på fullt allvar och med stor indignation anser att om de inte klarar tentan är det läraren (det vill säga makthavaren) som misskött sina åligganden. De tycker sig ha beställt en medborgerlig rättighetstjänst i form av utbildning, där kunskap ingår. På samma sätt som tjänsten hårklippning garanterar studenten ny frisyr mot att den går till salongen samt betalar, ska de få en examen och kunskap mot att de infinner sig på högskolan samt är medborgare med ett människovärde.

  Frisörtjänster består som bekant i att frisörer arbetar med en annan persons hår utan dennes inblandning tills nöjaktigt resultat uppstått. Tror man att utbildningstjänster utgörs av att läraren bearbetar studentens tänkande och hjärna såsom frisören bearbetar kundens hår, har man gruvligt missuppfattat tingens väsen.

  Den tjänst man köper för skattepengar eller erhåller som rättighet är möjligheten att tentera kunskaper och få ett papper på det. I tjänsten ingår tillgång till lärares kompetens och organisering av kunskapsmassan. Det man inte köper eller erhåller som rättighet är fakta- och förståelseöverföring. Den är nämligen oköpbar, och därför omöjlig som rättighet, dock ej som frihet. Den är oköpbar men fri på exakt samma sätt som högre syreupptagning är det för löparen. Den kan bara införlivas genom eget utförande.

  [Läs hela texten här!]

• Sist men inte minst (utom i fråga om inläggets längd), journalisten och ironikern Anders Emretsson på Facebook den 4 april:
  Men alltså, det här klagandet på att riskkapitalbolagen tar ut vinst på skolor? De har ju effektiviserat så att det finns pengar över trots att undervisningen är fullgod. Behövdes det mer resurser skulle det väl synas, till exempel genom att svenska elever halkar efter i internationella jämförelser?

Fotnot

1) Jag tvekar inte att gå så långt som att säga att Per Kornhall, med sina stora expertkunskaper och dito klokskap, är landets idag viktigaste skoldebattör. För detta är han värd all respekt, all beundran och allt stöd. Tyvärr verkar det som om hans arbetsgivare (Upplands Väsby kommun) inte delar den uppfattningen. Det Per idag berättar på sin blogg på tidningen Skolvärlden om kommunens antidemokratiska och med all säkerhet kriminella agerande mot honom är förfärande:

För en tid sedan skrev jag på Twitter att jag blivit utsatt för repressalier efter debattinlägg om den svenska skolan. Det är en rätt allvarlig anklagelse och det kanske är på sin plats att jag förklarar mig. Det som hade hänt var att jag blev inkallad till min chef som tog upp innehållet i en debattartikel och uttryckte att den politiska ledningen (M-ledd allians) var tveksamma över det sätt som jag deltar i den offentliga debatten på.

Det här var inte första gången det hände, men nu tyckte jag att måttet var rågat. Jag uttryckte tydligt att jag inte tyckte det var okej att varken min chef eller kommunledningen lade sig i min lagstadgade yttrandefrihet och bad om ett protokollfört möte, vilket jag nekades.

Den omedelbara konsekvensen blev istället att jag blev portad från det kommunövergripande skolprojekt som jag hade blivit tillfrågad att arbeta i. Det gick till så att den ansvarige tjänstemannen helt enkelt slutade svara på mina mail och telefonsamtal. Min chef meddelade efter en veckas, för mig jobbig, tystnad att projektledaren hade fått order av kommundirektören att jag inte skulle vara med i projektet. Jag fick sedan i ett samtal med en annan chefstjänsteman i fackets närvaro veta att jag kunde få välja mellan ett konsultjobb, att de skulle göra det svårt för mig att ta semester eller tjänstledigt när jag behövde det till exempel för det lilla uppdrag jag har åt Europakommissionen, eller att man kunde tänka sig köpa ut mig om jag ville avsluta min tjänstgöring.

Jag har mycket explicit frågat om man är missnöjd med det sätt jag utför mitt jobb. Nej, tvärtom, de är mycket nöjda med den skolstrategi jag tagit fram och det skolutvecklingsarbete som jag har initierat och som lärare, rektorer och lärarfacken uttrycker stort förtroende för. Det är alldeles uppenbarligen min frispråkighet som upprör.

[...]

Hur som haver kommer jag inte att sluta delta i den offentliga debatten på grund av att politiker och kommunala chefstjänstemän tycker illa vara. Offentlighetsprincip och demokratins spelregler är tänkta att lära barnen i våra skolor. Det vore inte minst därför hedersamt om kommunala politiker och tjänstemän respekterade grunderna för det demokratiska samhället och den offentliga förvaltningen.

Så kanske vi sedan kan arbeta tillsammans för att skapa en bättre skola i ett öppet samtalsklimat?

(Men det troligaste är väl att jag efter att ha skrivit detta får börja se mig om efter ett annat jobb. Ett där man förhoppningsvis uppskattar en kombination av kunskap, engagemang och ärlighet.)

[Läs hela texten här!]

Jag räknar mig, liksom Per, som en frispråkig person, och ibland händer det till och med att jag offentligt riktar kritik mot min egen arbetsgivare Chalmers. Men jag har aldrig (möjligen med undantag för den tio år gamla incident som jag omnämner i Fotnot 5 i min bloggpost Om vett och etikett, del 2) upplevt att arbetsgivaren utsatt mig för något som liknar repressalier eller ens något ifrågasättande av min rätt att yttra mig. Men varje gång någon i min omgivning, likt Per i detta fall, utsätts för sådant, stärks jag i min beslutsamhet om att stå upp för min rätt att fritt yttra mig i viktiga frågor.