onsdag 2 april 2014

KVA-ledamöter på DN Debatt om unga forskares karriärvägar

Dåliga jobbvillkor gör att Sverige tappar elitforskare. Så lyder rubriken på en DN-artikel denna morgon där åtta ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) slår ett slag för reformering av tjänstesystemet i svensk universitetsforskning. Den idag existerande karriärstjänst som är begränsad till fyra år och som i olika tappningar benämnts forskarassistenttjänst och biträdande lektorat föreslås ersättas med en sexårig tjänst där (likt i det amerikanska tenure track-systemet) innehavaren är berättigad att på slutet prövas för fast anställning.

Undertecknarna - Lars Calmfors, Carl-Henrik Heldin, Danica Kragic Jensfelt, Mats Larsson, Kerstin Lidén, Sven Lidin, Britt-Marie Sjöberg och Gunnar Öquist - är alla ledamöter i KVA:s kommitté för forskningspolitiska frågor. Den uppmärksamme kan notera att därmed samtliga ledamöter i kommittén utom en - en viss bloggande matematisk statistiker - satt sina namn under artikeln. Vad kan detta betyda? Den som är benägen till förhastade slutsatser kanske här tänker sig att en spricka i kommittén skulle föreligga, och att jag skulle ogilla den reform som föreslås i artikeln. Så är emellertid inte fallet. Jag har deltagit aktivt och positivt i de diskussioner som lett fram till artikeln, jag tycker att den är välskriven och bra, och jag tror att den föreslagna reformen skulle vara bra för svensk forskning.

Skälet till den iögonfallande frånvaron av mitt namn är istället följande. Vad som inte nämns i artikeln (och som inte heller hade varit rimligt att diskutera på det begränsade utrymme som DN Debatt erbjuder) är att det svenska forskarsamhället är heterogent, såtillvida att villkoren för unga forskare på väg uppåt i karriären kan variera en hel del mellan olika ämnen. Den problembeskrivning som ges i artikeln må stämma bra på de flesta ämnen, men vad gäller just matematik och matematisk statistik stämmer den mindre bra. När det var dags att underteckna bestämde jag mig därför för att det inte skulle stärka artikeln - utan tvärtom bidra till viss förvirring - med en matematiker bland undertecknarna.

Låt mig förklara närmare hur situationen i matematik skiljer sig från den som beskrivs i artikeln, där följande sammanfattning ges:
    En ung blivande forskare behöver vanligtvis klara av tre steg i sin forskarkarriär. Steg ett är en doktorsexamen. Steg två är oftast en period som postdoktor utomlands eller i Sverige. Doktorandutbildningen är centralt reglerad i högskoleförordningen och postdoktorsperioden regleras via lokala avtal. Båda dessa steg innebär samspel mellan den unga forskaren och mer etablerade forskare som ofta fungerar som handledare.

    Först i steg tre [den nivå där artikelförfattarna efterlyser en reform] börjar i regel den självständiga forskarkarriären. Det är nu den unga forskaren ska etablera sitt första egna forskningsprogram, visa sin vetenskapliga originalitet och meritera sig pedagogiskt.

För en matematiker börjar profileringen som självständig forskare oftast tidigare, redan på postdoktornivån. Detta gör att problemet med att den nuvarande fyraåriga tjänsten i "steg tre" skulle vara för kort för att möjliggöra bedömning av om forskaren är kvalificerad för fast tjänst inte i samma utsträckning är applicerbart på de matematiska vetenskaperna. I själva verket är det inte ovanligt att vi rektryterar direkt från postdoktornivån ("steg två") till fast tjänst som universitetslektor; två av de senaste rekryteringarna av lovande unga forskare (Johan Tykesson och Annika Lang) till den enhet jag basar för (Avdelningen för matematisk statistik vid den för Chalmers och Göteborgs universitet gemensamma institutionen för matematiska vetenskaper) var just av det slaget.

Det främsta strukturella problemet i det undervisningstunga matematikämnet menar jag istället vara ett annat, som har mindre att göra med hur man meriterar sig för fast tjänst än med arbetssituationen då man väl nått dit. Det är orimligt svårt (trots den specialsatsning på matematik som tre av landets främsta forskningsfinansiärer gick ut med förra året) för fast anställda lärare i matematik att få finansiering och tid till egen forskning. Detta skapar frustration, och riskerar leda till att undervisningen inte får den forskningsanknytning som utgör en av grundpelarna för att upprätthålla god kvalitet inom högre utbildning.

1 kommentar:

  1. Axel Målqvist3 april 2014 11:17

    Jag har haft både foass.tjänst och bitr.lekt. samt gått igenom befodransprocessen till lektor. När jag jämför det svenska systemet med tenure-track systemet mina fd postdoc-kollegor i USA nu är i
    slutskedet av, ser jag några tydliga skillnader.

    Andelen undervisning för svenska foass/bitr.lekt. (inom matematik
    /beräkningsvetenskap) är ofta 20-30% och kan innebära att man ansvarar för en stor kurs per läsår. Kollegorna i USA ger i snitt 1+2 kurser (vilket innebär två kurser parallellt ena terminen och en andra). Denna skillnad gör de svenska tjänsterna väldigt dyra. De finansieras typiskt av stora externa anslag. I USA är de ofta finansierade av fakultetsmedel, vilket gör att institutionerna har möjlighet att göra breda utlysningar alternativt strategiska satsningar. Vid befordan i Sverige förväntas man finansiera forskningen själv, vilket innebär att andelen undervisning kan öka kraftigt. I USA ökar undervisningsbelastningen normalt inte vid befodran.

    Jag tycker bitr.lekt.tjänster är bra och skulle vilja se att de används i större utsträckning som instegstjänster vid svenska matematikinstitutioner. För att det ska vara möjligt behöver tjänsterna
    bli billigare, alltså innehålla mer undervisning. Med dagens system
    finns en risk att stora resurser satsas på unga individer, i fyra år,
    som sedan misslyckas med att få vr anslag (i väldigt hård konkurrensen) och då riskerar heltidsundervisning som kan innebära slutet på forskarkarriären, vilket i sin tur även kan påverka kvaliteten på undervisningen negativt på sikt. Övergången borde inte behöva vara så brutal.

    SvaraRadera