Forskaren är människa, hävdar Stefan Svallfors

Jag har känt Stefan Svallfors, professor i sociologi, via sociala medier i något år eller så, och från början haft en påtaglig känsla av värdegemenskap och sympati. Denna förstärktes i mitt första möte IRL med Stefan för några veckor sedan, och ännu mer då jag nu läst hans lilla bok Kunskapens människa - om korppen, kollektivet och kunskapspolitiken från 2012, i vilken han framhåller att en forskare också är en människa, och som sådan bärare av kroppsliga och sociala egenskaper och behov, något som emellertid totalt ignoreras av forskningspolitik och forskningsbyråkrati, med långtgående negativa konsekvenser. Han tar stöd både i sina egna erfarenheter och i djuplodande intervjuer han gjort med ett litet antal forskarkollegor i olika ämnen. Jag känner igen mig och nickar instämmande nästan hela tiden inför hans personliga och självutlämnande beskrivningar av forskningens glädjeämnen och frustrationer, alltifrån den euforiska känslan när man - ensam eller i grupp - gjort vad som verkar vara ett intellektuellt genombrott och sammahangen faller på plats, via de demoner av sviktande självförtroende som drabbar en och mot vilka inga forskningsframgångar i världen verkar fungera som vaccin, till allt det elände som det forskningsbyråkratiska komplexet öser över en, som följande:

Umeå november 2007

"Hur definierar ni egentligen välfärd?" Kanslichefens fråga är riktad till mig. Jag får en sådan lust att be honom hålla tyst. Svarar istället så gott jag kan, trots att jag vet att han inte riktigt förstår vad jag pratar om.

Känner mig ensam och illa till mods, trots att rummet är nästan fullt. Framför mig en rad nollställda ansikten. Rektors bedömningsgrupp för den ansökan om forskningscentrum i välfärdsforskning som strax skall lämnas in. Ingen av dem har någon kunskap om mitt forskningsområde men några har ändå synpunkter. De har suttit här hela dagen och har sett den ena efter den andra av universitetets forskarstjärnor göra sina krumbukter på podiet. Kanske har de lika liten lust att vara här som jag har. Lusten att bara resa sig och gå är nästan oemotståndlig. Sitter kvar i någon slags blandning av pliktkänsla och rädsla att göra mig omöjlig.

Nu ritar den strategiska planeraren på sitt block. Här är vår ansökan, ritar han, men var är "mervärdet" och "visionen"? Det borde vi förstärka. Och hur ser egentligen vägen till de långsiktiga målen ut? Har vi gjort någon ordentlig SWOT-analys? Jag inser att han bara gör sitt jobb, men fylls ändå av aggression. Tycker inte om mig själv när jag försöker berätta hur vi tänkt. Borde inte vara här, längtar bort.

Veckorna innan har ägnats åt att krysta fram en stor ansökan om tioårigt forskningsanslag, att tillställa Vetenskapsrådet för Umeå universitets räkning. Åt försök att sy ihop saker med kollegor som tycker jag skall jobba med deras forskningsagenda istället för min egen. Tanken på att jobba ihop med dem under ett decennium fyller mig med vämjelse. Men jag spelar spelet, inser att ingen annan på min institution kan ro detta i land. Plikten besegrar lusten.

Några månader senare kommer beskedet. Inga pengar den här gången. Positiva utvärderingar, men vår ansökan faller precis under strecket. Tio minuters besvikelse, sedan en oändlig lättnad. Jag slipper. Och kanske är det över nu? (s 93-94)

Precis så är det. Förutom att det så klart inte är över. Den här sortens erbarmliga tillställningar kommer att fortsätta jaga både Stefan och mig tills vi är döda eller åtminstone pensionerade.

Den lätt återhållna vreden i ovanstående citat eskalerar mot nya nivåer i följande passage:

I takt med att universiteten i högre grad fåtts att tävla med varandra, och resurser allokerats till storskaliga "excellens-centra", har klassen av forskningsadministratörer vuxit i antal och betydelse. Lägg till detta EU-forskningsfinansieringen, vars extremt komplicerade ansökningsförfarande och uppföljningsrutiner gjort det nödvändigt för universiteten att skapa ytterligare nya forskningsadministrativa funktioner.

Dessa forskningsadministrativa positioner befolkas av personer som nu funnit nya sätt att trygga sin utkomst, utan att behöva utsätta sig för den ständiga prövning och de oupphörliga krav på originalitet som är forskarlivets lott. En del av dessa forskningssystemets parasiter har - kanske föga förvånande - fått för sig att det är de som bestämmer hur det ska vara och vart skåpet ska stå. Allt medan värddjuret - forskarna - tvingas till allt märkligare krumbukter.

Musiker påstår ju ibland att alla musikkritiker är misslyckade rockmusiker, att det är därför de skriver så elakt och nedlåtande. En dyster och elak tanke som emellanåt gjort sig påmind hos mig är att det är på samma sätt med en del forskningsadministratörer: misslyckade forskare, som går till sin dagliga gärning med en gansk mörk bild av hur forskningen fungerar om den lämnas i fred. Jag hoppas att jag har fel. (s 96-97)

Cirka tre fjärdedelar in i boken drabbas jag av ett tvivel. Stefans lägesbeskrivning är visserligen träffande, men har han verkligen något konstruktivt motsförslag på hur forskningssverige bör organsieras, och kan det vara så att han verkligen inte insett att i ett system där efterfrågan på forskningsmedel överstiger tillgången (ett förhållande som knappast kommer att, eller ens bör, ändras) så krävs prioriteringar, vilka med nödvändighet kommer att kännas plågsamma? Vidare läsning lugnar mig: Stefan har förstått även den saken, och han har en del konstruktiva förslag om bättre system för forskningsmedelsfördelning. Det är emellertid inte dessa förslag som är bokens behållning, utan hans insiktsfulla tankar kring ett antal psykologiska och sociala aspekter på vad det innebär att vara forskare, och kring de djupgående bristerna i det nuvarande systemet.

Kunskapens människa har, med sina 146 luftigt satta sidor, ett aptitligt format, och jag lockades att sträckläsa den på bara några timmar. Dess språk bär, den är full av klokskaper, och den lyckas vid ett eller ett par tillfällen sätta ord på något viktigt som jag själv tidigare bara haft en vag aning om men inte förmått formulera. Läs den!