En invariansprincip

Bland oss som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna talas det i dessa dagar mycket om hur vi bör förhålla oss till dem. Är de rumsrena? Bör de behandlas som vilket annat riksdagsparti som helst? Eller är deras åsikter av sådant slag att vi inte bör ta i dem ens med tång?

Min avsikt med denna bloggpost är inte att sätta ned foten i dessa frågor. Istället har jag en synpunkt på vad för slags övervägande jag tycker bör (respektive inte bör) beaktas när man besvarar dem. Ofta hörs i dessa dagar synpunkter i stil med "Nu när de faktiskt har fått nästan 13% i ett riksdagsval (och till och med besitter posten som riksdagens andre vice talman) är det hög tid att behandla dem med respekt och som vilket annat parti som helst". En sådan synpunkt är enligt min mening irrelevant.

Inom fysiken talar man om invariansprinciper eller konserveringslagar, vilka anger hur någon viss kvantitet under vissa omständigheter måste förbli konstant: kända exempel är energikonserveringsprincipen och lagen om rörelsemängdens bevarande. I analogi med detta vill jag (dock fullt medveten om att analogin inte är perfekt, inte minst då jag överträder gränsen mellan fakta och värderingar) formulera följande politiska invariansprincip:

Givet den politik ett parti för, dess ideologi, och de åsikter som deras företrädare uttrycker, så är den respekt och den rumsrenhet vi bör tillerkänna partiet konstant, oberoende av hur många anhängare det har.

Antag, hypotetiskt, att jag får ta del av partiprogram, ideologiska dokument, och yttranden och utspel från företrädare för två för mig tidigare okända partier A och B. Antag att jag på basis av denna information känner att de båda partierna står för lika förkastliga ideologier och åsikter, och att båda ligger strax bortom min gräns för vad jag finner respektabelt, rumsrent och något som det går an att förhandla med. Antag att jag sedan får reda på att A-partiet har stöd av 0,001% av den svenska väljarkåren, medan B-partiet har stöd av nära 13%. Om jag under de omständigheterna bestämmer mig för att upprätthålla min hårdföra linje mot A-partiet, medan jag gentemot B-partiet mjuknar och säger att "ett sådant parti måste man ju ändå respektera och tala med som med vilket annat som helst, allt annat vore ju odemokratiskt", då gör jag mig till en principlös ynkrygg och en efter-vinden-kappvändare.¹ Lite grand som om jag vore högstadielärare och vände mig till klassen med följande besked:

Hallå där Kalle, tag genast av dig din keps märkt Ljungskile SK, vi har faktiskt kepsförbud här i klassrumet! Lite ordning och reda får det väl ändå vara! Ni tiotalet ynglingar som sitter där med Hammarby-kepsar får däremot behålla dem på, ty ni representerar en så utbredd uppfattning att den måste respekteras.

Fotnot

1) Min invariansprincip är ett ideal. Jag vill inte vara så självförhärligande att jag påstår att jag aldrig någonsin skulle förfalla till kappvänderi. Det är naturligtvis härligt att försöka föreställa sig att man i Nazityskland skulle uppträda lika rakryggat som August Landmesser, men hur jag skulle agera under sådana extrema omständigheter (måtte jag aldrig utsättas för dem!) kan jag inte veta säkert.