Gästinlägg av Stefan Svallfors: Universitetet - en förlorad kärlek

Som en uppföljning till gårdagens positiva recension av Stefan Svallfors bok Kunskapens människa har jag idag nöjet att bjuda på en pinfärsk text av samme författare - ett förtvivlat kärleksbrev till ett universitet. Vi är många som idag hyser liknande känslor för våra respektive lärosäten, men jag tvivlar på att det finns någon som lyckats bättre än Stefan med att sätta ord på dem. /OH

* * *

Universitetet - en förlorad kärlek

Stefan Svallfors

(Detta är ett helt och hållet fiktivt kärleksbrev från en helt och hållet fiktiv forskare till ett helt och hållet fiktivt universitet. Alla eventuella likheter med nu levande forskare och universitet är oavsedda, ja förmodligen oundvikliga.)

Käraste käraste Universitetet!

Vi måste prata. Det har inte känts så bra på sista tiden. Det känns som om du kväver mig och som om vi hela tiden är irriterade på varandra. Eller kanske inte litar på varandra.

När jag tänker efter är det ganska längesedan det varit riktigt bra. Ändå hade vi någonting särskilt, du och jag. Vart tog det vägen? När hamnade vi egentligen i utförsbacken? Hur gick det till?

Åh jag minns den där första tiden, den av rusig förälskelse. Känslan av djupaste innebörd, av sammanhang. Känslan av att ha kommit hem, hittat det jag letat efter så länge. Att jag fick redskap att förstå hur allt hänger ihop. Att jag var bland likar. För första gången i mitt liv omsluten, innefattad.

Den sena höstluftens skarpa kristallkänsla när jag steg ut från biblioteket och mörkret redan fallit, känslan av klarhet och rymd. Av mening och tillhörighet. Som jag älskade dig då.

Men den mogna kärleken var kanske på sätt och vis ännu bättre. När vi lärt känna varandra, när jag tyckte mig se precis vem du var, med alla dina fel och brister, och ändå bara älskade dig mer. Du var lite omständlig ibland, och hade ett visst kontrollbehov – som om du aldrig riktigt litade på min kärlek. Men du lät mig ändå växa och jag gav dig allt jag hade. Vi hade det fint tillsammans. Jag lärde mig att naturligt säga ”vi” och mena du och jag, och för mig har sådant aldrig kommit lätt.

När någon frågade om de kanske skulle försöka få ihop det med ett Universitet svarade jag alltid: självklart. Om det är det här du vill och kan finns inget bättre ställe i denna värld. Självklart ska du försöka.

Nuförtiden är jag inte lika säker på vad jag ska svara. Kanske, kommer det dröjande. Om du tror att ni kan ordna det på detta och detta viset. Om du tror du kan stå ut med det här och det här och det här. Annars inte. Sök då någon annan.

Visst borde jag sett tecknen tidigare. Den där gnagande misstänksamheten om att jag inte riktigt gjorde allt jag borde. Trots att jag gav dig allt, mycket mer än någon kunnat förvänta sig. Jag tittade ibland lite roat överseende på andra, de som tycktes ha ett mycket svalare förhållande till sina Universitet, som om de bara var vilka anställda som helst, på vilket ställe som helst. Men för mig var du Universitetet och jag ville bara dig. Men det var som om du inte riktigt trodde på mig, som om du ständigt måste kontrollera hur mycket jag egentligen brydde mig. Och ingenting jag gjorde verkade riktigt hjälpa. Alla forskningsmiljonerna jag släpade hem, alla publikationerna i ditt och mitt namn. Ja du log och tog emot men det var som om det aldrig riktigt dög.

Jag måste tala klarspråk. Det är inte jag, det är du.

Jag tror mycket av det berodde på detta att du är en Myndighet. Och en Myndighet förväntas vara på ett visst sätt. Som inte riktigt gick ihop med den du var innerst inne. En Myndighet ska brösta sig, styra och ställa, vänta på och utfärda order, tvinga sin vilja igenom. Och varje gång du försökte vara en Myndighet drog jag mig undan, gjorde inte som du ville, satte mig på tvären. Blev sarkastisk. Och du blev stött. Men det var ju bara för att jag ville att du skulle vara allt det fina du kunde vara som jag var så besvärlig. Jag ville inget illa.

Det blev alltid värre när du träffat de andra Myndigheterna. De som tyckte de var riktiga Myndigheter medan du inte riktigt dög i deras ögon. Stöddiga bråkstakar som Regeringskansliet och Riksrevisionsverket, som hånade dig för att du inte riktigt visste vad dina anställda höll på med, för att vi så ofta ignorerade alla dina försök att styra oss. ”Men jag står för andra värden”, försökte du, men det lät halvhjärtat och jag såg att deras hånskratt tärde på dig. Varje gång du kom hem från de andra Myndigheterna råkade vi i gräl. Du ville styra och ställa mer, som för att visa att du också var en riktig Myndighet. Och jag blev undvikande, elak, började gå omvägar för att slippa träffa dig. Vi bråkade, smällde i dörrar, surade, återfann varandra. Men för varje gång var det som om något dog i mig.

Och ännu värre blev det när du började lyssna på de där självutnämnda relationsexperterna, de där som kallade sig ”New Public Management.” Bara namnet borde ju varit en varningssignal. Men de lovade att vi skulle få det mycket bättre tillsammans om vi bara lyssnade på deras råd. Jag skulle veta lite bättre vad det var jag egentligen skulle göra och du skulle få lite bättre koll på vad jag egentligen höll på med. Sedan skulle vi utvärdera alltsammans och allt skulle bli så bra. Men det blev ju bara värre. Jag kände mig allt mer kvävd och irriterad och du blev allt mer misstänksam ju fler rapporter om vad jag gjorde som skickades. Till sist blev det hela självuppfyllande: jag började allt oftare gå bakom din rygg, hitta på saker jag inte alls gjort, hålla mig undan, ägna mig åt mitt. Efter ett tag hade jag nästan inte dåligt samvete längre, bara lite.

Och jag började tycka – och jag gråter lite när jag skriver det – att du var ful och motbjudande. Att allt det där jag attraherades så mycket av i början hade försvunnit. Trots att jag visste att det fanns kvar där, längst inne, bara dolt av alla ”visionsdokument” och ”policys” och ”utvecklingsplaner”. Men den hemska sanningen var att du börjat äckla mig, du och alla de där som bara förstörde för oss. Och eftersom jag ändå aldrig riktigt slutat älska dig – hur konstigt det än kan låta – slets jag nästan sönder. Vi kunde vara så mycket för varandra och nu är vi nästan inget. Jag borde kanske lämna dig. Men det gör så ont att tänka så. Kanske är jag bara rädd – det är ju det jag gör och kan med dig som är det enda jag kan. Hur skulle jag klara mig utan dig? Och jag vet att jag har så mycket att ge dig, om du bara kunde ta emot det.

Men så här kan vi inte ha det längre. Vi måste hitta något annat sätt att leva tillsammans. Där vi kan se på varandra med kärlek och respekt igen. Där vi inte är så misstänksamma längre. Där du kan släppa lite på ditt kontrollbehov och jag kan låta bli mina ständiga elakheter. Jag vill gärna försöka. Vill du?

Jag sitter i bibliotekscaféet i eftermiddag, mellan tre och fyra. Titta förbi om du vill prata. Men kom bara om du verkligen tror vi kan börja på nytt. Jag orkar inte med fler besvikelser.