SvD Brännpunkt har idag släppt in ett osedvanligt pubertalt debattinlägg, där Christoffer Orméus, ordförande i den anrika borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala, tar i så att han nästan kräks i sin upprördhet över Allianspartiernas medverkan i den blocköverskridande överenskommelse som häromdagen kom till som ett konstruktivt försök att hantera den komplicerade parlamentariska situation vi hamnat i. "Högförräderi" hojtar han, möjligen (men här erkänner jag mig spekulera ganska fritt) i hopp om att kunna lyfta sin förenings marginaliserade position i svensk samhällsdebatt till något som liknar den synlighet de åtnjöt i fornstora dagar.
Jag skulle absolut inte finna Orméus utgjutelser värda ett omnämnande här på bloggen, om det inte vore för att de osökt ger mig tillfälle att uppmärksamma läsekretsen på att jag själv för snart fem år sedan, den 25 mars 2010, bidrog till Heimdals seminarieserie. Jag var naturligtvis fullt på det klara med vad för slags stockkonservativt sällskap jag gästade, men ville inte avstå från möjligheten att, när tillfälle gavs, låta dem smaka på lite upplysning. Mitt föredrag hade rubriken Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig, och emottogs föga entusiastiskt av de unga (samt en och annan lite äldre) uppsaliensarna i publiken, men när jag nu ser tillbaka på mitt föredragsmanuskript tycker jag likväl att det känns tillräckligt spänstigt och förståndigt för att jag nu skall vilja dra fram det på nytt.
Du hade i alla fall några (minst en) supportrar i auditoriet!
SvaraRaderaJa, jag vet (såklart), och uppskattade det!
RaderaOlle, jag gillar verkligen Ditt försvar för vetenskapen och tycker att Dina argument är sakliga där. Men när det gäller klimatskeptikerna är jag tveksam, särskilt "Jag tar för givet att ni här i lärdomsstaden Uppsala utan svårighet kan göra en saklig jämförelse mellan Uppsalainitiativet och Stockholmsinitiativet och slå fast vilka som
SvaraRaderahar trovärdighet och vilka som eventuellt inte har det."
Är Du allvarlig när Du säger "utan svårighet"? Notera att Ditt lyckade försvar för vetenskap ger argument på en metavetenskaplig nivå, och den kan nog varje (seriös) forskare förstå och följa. Men då det gäller klimatfrågan är det ett inomvetenskapligt och multivetenskapligt problem. Inget jag har läst av Dig tyder på att ens Du själv har kompetens att avgöra vilka argument som är uppenbart bra (däremot uppenbart dåliga). Dina personangrepp tycks istället följa principen: Svaga argument, förtala motsidans advokat.
För att kunna bedöma rimligheten av ett kontroversiellt argument (inom klimatf och annorstädes) behövs i många fall ganska precis bakgrundskunskap, som åtminstone jag saknar i klimatfrågan.
Tacksam därför om Du utvecklar Din idé om något slags metod för att bedöma trovärdigheten av kontroversiella argument på områden där man saknar ingående specialistkunskap.
Den mening om Uppsalainitiativet och Stockholmsinitiativet ur föredraget som du citerar innehåller en lite skämtsam anspelning på lokalpatriotisk rivalitet, men är i grunden allvarlig. Det krävs verkligen ingen specialistkunskap för att, på basis av Stocknolmsinitiativets blogg med det orwellskt klingende namnet Klimatupplysningen, se att de gjort antivetenskapligt dravel till sitt modus operandi.
RaderaSom svar på din avslutande förfrågan om "något slags metod för att bedöma trovärdigheten av kontroversiella argument på områden där man saknar ingående specialistkunskap" hänvisar jag till mina tidigare texter Vem kan man lita på från 2009 och Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen från 2011.
Olle, tack för utmärkta klargöranden. Jag har också förstått och accepterat (a1) och (a2) som Du nämner i Din första länk. Den allmänna tendensen verkar vara väl belagd (om än kanske med reservationen – såvida inga andra faktorer tillstöter). Jag köper också preliminärt vad Du säger om Dyson i länk 2.
RaderaNu räcker det inte att klä av Stockholmsinitiativet. Helst vill man ju hoppas att den andra sidan är mer påklädd.
Vi är nog också eniga om att man behöver något slags tro på auktoriteter. Och där ligger en hund begraven. Inomvetenskapliga trovärdighetsbedömningar för publiceringsprocess är en sak, men då det gäller åtgärder angående global uppvärmning, tror jag att man också bör ha vetenskapsexterna kriterier, exempelvis överensstämmelse mellan prediktion och utfall.
Om man föreslår kostsamma åtgärder mot global uppvärmning, så räcker det inte att man är eniga om en allmän tendens (Dina a1 och a2). Det fordras också ett slags prediktion om tidsrymd, storleken av förändringen och dess mänskliga och sociala konsekvenser.
Här kommer ett bekymmer om prediktioner in. Det finns en yrkesgrupp som ständigt gör prediktioner, som får återkoppling på sina prediktioner och som i ljuset av dem kan modifiera sina modeller. Jag syftar på meteorologer. De är så bra man kan bli på att förutsäga återkommande fenomen som regn och med väl kalibrerad grad av sannolikhet. Men inte ens de är särskilt träffsäkra på att bedöma tornados och sällsynta väderfenomen.
Då det gäller förutsägelser av jordbävningar och vulkanutbrott av vederbörlig expertis, så har förutsägelser av dem ännu svårare att träffa rätt. Detta är ändå (med något slags regelbundet, se Nate Silvers Signal and Noise) återkommande fenomen men det verkar hittills nästan omöjligt att kalibrera förutsägelserna.
Om vi då riktar blicken mot klimatforskarnas förutsägelser av storlek av och tidsram för global uppvärmning, så är frågan om extern kalibrering av deras förutsägelse(-r) uppenbar.
Aha, jag trodde vi talade om klimatvetenskap, men när du nu talar om "vetenskapsexterna kriterier" och "kostsamma åtgärder" förstår jag att det snarare är klimatpolitik du är inne på. Ett viktigt ämne såklart, men det är också viktigt att vi håller isär begreppen. Som anhängare av Humes lag menar jag att vetenskapen inte ensam kan tala om för oss vad vi bör göra. Som bäst kan den, givet våra värderingar, ge ledning om hur vi kan uppnå resultat i linje med våra värderingar. Du får ha de politiska värderingar du vill, måhända delar jag dem inte, men jag har inte lust att ägna nyårshelgen åt att bråka om det. Inte ens den perverterade försiktighetsprincip du tycks ansluta dig till kan få mig att gå i taket en dag som denna. Jag skall hålla mig lugn och städad, och inte falla ut i några otidligheter mot dig, så länge du inte låter dina politiska uppfattningar spilla över i din bedömning av det vetenskapliga evidensläget. Inget politiskt tal om "kostsamma åtgärder" eller vad det nu må vara kan ha någon som helst bäring på vetenskapliga frågor som den om kvantifiering av koldioxidens klimatkänslighet. Gott Nytt År!
Radera