söndag 14 december 2014

Rothstein och rationaliteten

Bo Rothstein skriver (som så ofta) på DN Debatt idag, och det han skriver är (som nästan lika ofta) klokt och tankeväckande. Istället för att lägga ut texten kring allt jag håller med om i hans debattinlägg, rubricerat Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen, vill jag skjuta in mig på en enda formulering som jag finner problematisk, nämligen den där han förklarar vikten av tillit i samhället på följande vis:
    Litar man inte på att de flesta andra betalar sina skatter, källsorterar sina sopor, avstår från att ta emot mutor eller överutnyttja de sociala förmånerna är det föga rationellt att vara "den ende" som betalar sina skatter, källsorterar sitt avfall och helt enkelt spelar enligt reglerna.
Just detta påstående (även om den exakta ordalydelsen givetvis varierat) om vad som är "rationellt" har jag hört eller läst många gånger från Bo under åtminstone tio års tid.1 Problemet är att påståendet underförstår att om den önskade tilliten föreligger så blir det tvärtom rationellt - ur det individuellt egennyttiga perspektiv som här avses - att betala skatt, källsortera, etc. Men så är inte fallet. Oavsett om andra betalar skatt eller inte så gör jag samma personliga besparing genom att smita från skatten. Oavsett om andra källsorterar eller inte så sparar jag lika mycket tid och kraft på att strunta i källsorteringen. Etc. Och oavsett om andra gör sitt eller inte är, ur mitt strikt egennyttiga perspektiv, nyttan av att jag betalar skatt eller källsorterar försumbar. Så ser incitamentsstrukturen ut i det slags spelteoretiska situation som Bo här diskuterar, och som benämns allmänningens tragedi: oavsett vad andra gör tjänar jag på att själv smita undan från att bidra.

Ordet "rationalitet" är ofta positivt värdeladdat (inte minst i mina egna texter), men så vill jag naturligtvis inte att det uppfattas här.2 Jag betalar min skatt, jag källsorterar mina hushållssopor, etc, och jag anser att det är rätt att göra så. Min poäng är bara att för att förstå varför människor i välfungerande samhällen agerar på det önskade viset så räcker det inte med kombinationen av tillit och rationalitet - något mer måste till, som t.ex. en nedärvd och/eller kulturellt betingad motvilja mot att avvika från vad folk omkring en gör. I själva verket har Bo Rothstein, bl.a. i den i Fotnot 1 omnämnda boken, bidragit till det mycket viktiga forskningsarbetet att förklara vad som får folk att samarbeta trots en incitamentsstruktur av allmänningens tragedi-typ, men hans grundläggande problemformulering i termer av rationalitet är vilseledande och felaktig.

Fotnoter

1) I sin bok Sociala fällor och tillitens problem från 2004 skriver han t.ex. (s 21):
    Situationen är sådan att "alla" vinner på om "alla" väljer att samarbeta. Men - om man inte litar på att "alla andra" samarbetar, är det meningslöst att själv välja att samarbeta eftersom vad som skall åstadkommas kräver att åtminstone nästan alla andra också samarbetar. Det betyder att det kan vara rationellt att inte samarbeta om man inte litar på att de andra också samarbetar.

2) Denna skenbara inkonsekvens i min hållning till rationalitet kan lösas upp genom att notera att att en handling aldrig är rationell i sig, utan bara i förhållande till någon given nyttofunktion, och det är bara om jag sympatiserar med nyttofunktionen som jag tenderar att förorda ett rationellt agerande. I det här fallet anser jag att den strikta egennyttan är alltför snäv.

22 kommentarer:

  1. Du har naturligtvis rätt om man ser rationaliteteten ur ett strikt egoistiskt materialistiskt perspektiv, då lönar det sig alltid att agera fri-passagerare. Men jag tänker på detta ur ett mera empiriskt perspektiv, dvs vad folk uppfattar vara rationellt. Och då visar nu den experimentella forskningen ett tydligt resultat, nämligen att människor uppfattar reciprocitet som det för dem mest rationella agerandet. Bo R

    SvaraRadera
    Svar
    1. OK, bra. Vågar jag då hoppas på att du, i framtida skriverier i detta ämne, bemödar dig om en tydligare åtskillnad mellan å ena sidan vad som (givet en viss nyttofunktion) är rationellt, och å andra sidan vad folk upplever som rationellt? Även om du själv förmår hålla isär begreppen så är det ju olyckligt om du uppmuntrar dina läsare att röra ihop dem.

      Radera
    2. Nej, Olle. Det är inte den åtskillnaden som behöver göras. Och inte heller är det fråga om vad folk upplever eller uppfattar som rationellt (som Bo R antyder). Vad som är rationellt beror på hur ens nyttofunktion ser ut. Om man lägger vikt vid annat än bara tid, kraft och pengar, som du pekar på, utan även t.ex. självrespekt och pliktkänsla, så kan det vara fullt rationellt att källsortera osv.även om de flesta inte gör det.
      Lars Bergström

      Radera
    3. Jodå, Lars. Jag insisterar på att om man skall förmå tänka klart kring dessa frågor, så är det absolut nödvändigt att att man håller isär vad som (givet en viss nyttofunktion) är rationellt, och vad folk upplever som rationellt.

      Och detta att "vad som är rationellt beror på hur ens nyttofunktion ser ut" behöver du inte förklara för mig, för det har jag redan påpekat (två gånger till på köpet: i bloggpostens Fotnot 2, och i det parentetiska infogandet i min kommentar 14:09). Men att finna en annan nyttofunktion än den snävt definierade ekonomiska egennyttan är en del av lösningen på problemet med allmänningens tragedi, inte av problemformuleringen. Och återigen har vi här en grundregel för det klara tänkandet: vi bör göra en tydlig åtskillnad mellan problemet och dess lösning.

      Radera
    4. Än en gång, Olle. Jag har absolut inget emot dina grundregler för det klara tänkandet. Och jag håller även med dig om att Bo R:s påstående inte är OK. Vad jag invänder emot är att du säger att det "påståendet underförstår att om den önskade tilliten föreligger så blir det tvärtom rationellt - ur det individuellt egennyttiga perspektiv som här avses - att betala skatt, källsortera, etc. Men så är inte fallet". Jag menar att det fortfarande kan vara fallet. Det hänger på vilken nyttofunktion man har.
      Lars Bergström

      Radera
    5. Jag håller med Olle här. Termen rationalitet behöver inte användas för att säga det BR vill säga i det stycket i texten.

      En annan sak också. Rothstein preciserar en extrem variant av identitetspolitik och kritiserar den. Jag håller med i kritiken mot den extrema varianten. Men mer moderata varianter är möjliga och det är nog få identitetspolitikförespråkare som identifierar sig med Rothsteins variant. De känner sig nog därför inte träffade av argumentationen. Eftersom Rothstein inte skriver att det är just en extrem variant han vill kritisera - han skriver "identitetspolitiken" som om det bara finns en variant - kanske vissa läsare felaktigt drar slutsatsen att Rothstein hävdar, och att forskning visar, att alla varianter av identitetspolitik, även mer moderata, har negativ effekt på tillit. Men har de det? Jag vet inte men hade gärna läst Rothstein rapportera vad relevant forskning säger om den saken. Vilka slags identitetspolitiska åtgärder har vilka slags effekter på tillit?

      Radera
    6. OK, Lars, bra att du pressar mig att precisera exakt vad som är fel med de båda Rothstein-yttranden som återges i bloggposten. När man använder ett ord med mer än en möjlig betydelse, så kan man antingen (a) precisera vad man menar, eller (b) avstå från att precisera, och då acceptera att läsaren tolkar ordet enligt den i aktuell diskurs rådande default-definitionen. Nu valde Rothstein (b), vilket alltså är en implicit uppmaning att tolka ordet enligt default-definitionen. I det här fallet innebär det, i enlighet med den rådande samhällsvetenskapliga diskursen kring allmänningens tragedi och liknande problematik, att rationalitet tolkas i snävt egennyttig ekonomiskt-materialistisk mening.

      Radera
    7. Fint, Olle. Då är vi överens. Jag är dessutom också överens med dig om att Bo R:s artikel på det hela taget var både "klok och tankeväckande".
      --Lars Bergström

      Radera
    8. Olle och Bo.

      Samuel Bowles, och även hans kollega Herbert Gintis, tycks ju mena följande:

      "Self-interest is not presumed by rationality (one could have transitive and complete altruistic or masochistic preferences), but it is commonly treated as axi- omatic in economics (and sometimes confused with rationality)."

      (Citat från s. 96 i Samuel Bowles bok Microeconomics).

      Invänder du/ni mot detta synsätt?

      Radera
  2. Det är en fördel att hålla minst 2 tankegångar samtidigt aktuella, det vet schackspelare oberoende av spelstyrka. Rothstein klarar inte detta. Identitetspolitiken kan och bör användas för att identifiera brister med vår "nordiska" samhällsordning, inte ersätta den. Social tillit är kopplad till ekonomisk fördelning, som Wilkinson och Pickett, Molander visat i "Jämlikhetsanden", "Ojämlikhetens anatomi". Schackspelet fordrar en plan, av alla möjligheter måste du bestämma dig för och hålla fast vid den. Psykologiserande kring tillit är spel utan plan, jämlika samhällen fixar tilliten!
    Ogenomtänkta offer leder till förlust, tänk på sista partiet Carlsen-Anand i senaste VM-matchen. På samma sätt är det fåfängt att tro att det finns enkla förklaringar till rationalitet och svar på Allmänningens tragedi. I mitt eget område, antibiotikaresistens,hävdas att privata intressen står i motsättning till samhällets: bara jag får antibiotika så struntar jag i att varje given dos bidrar till resistensutveckling och sämre situation för alla. Det är bara ett men, mellan mig och samhället står den medicinska professionen och grumlar det klassiska problemet. Och på samma sätt kan man ofta hitta mellanliggande faktorer som omöjliggör enkla slutsatser om rationella val.
    Gunnar Jacobsson

    SvaraRadera
  3. Jag skulle vilja lägga till hundrade apan och hologramteorin https://www.youtube.com/watch?v=ufeWYEBrhng
    där underliggande mönster slår över i makrobeteenden. När individen upplever ett visst mönster kring sig, genom samtal med släkt och vänner, kommer detta att slå över i det enskilda beteendet. Börjar dock subgruppen uppfatta att andra grupper gör på annat sätt, så kommer det egna beteendet i ett nytt ljus. Möjligen är inte det egna beteendet optimalt när man kombinerar det gamla mönstret med det andra mönstret. Då har man minst tre valmöjligheter. Att behålla det egna mönstret, anamma det andra mönstret, hitta på ett eller flera nya mönster samt försöka påverka andra i deras mönster.
    Skenhelighet är en form av mönster som kan appliceras på alla andra mönster, det är så att säga universellt.
    Ett annat universellt mönster är någonannanismen. Det vill säga man projicerar sina egna önskningar på andra, istället för att genomföra förändringen själv. Här står vi väl i Sverige idag. Många radikala förändringar föreslås, utan att man testat beteendet på sig själv först. Det låter bra i teorin, så lagstiftningsförslag pronto utan att testa konsekvenserna i det privata först.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där någonannanism-begreppet ger jag inte mycket för. Det finns t.ex. inget skenheligt i att (som jag) förespråka höjd skatt på höga inkomster, på kött och på bensin utan att för den sakens skull göra månatliga frivillig-inbetalningar till skatteverket motsvarande dessa skattehöjningar.

      Radera
  4. Arne Söderqvist14 december 2014 16:21

    I vissa fall kan vad "någon annan" har för sig av goda skäl påverka det egna beteendet. Jag var tex. ingen större donator till Röda korsets verksamhet. Men när barn jag kände kom och skramlade med RK:s sparbössor lämnade jag emellanåt en slant, mest för att inte de små skulle ha sprungit omkring helt förgäves, men också med tanken att slanten nog kunde komma till nytta. Så avslöjades dels att RK-ordföranden hade en fantasilön och dels att en högt uppsatt person inom verksamheten tillskansat sig flera miljoner av de donerade medlen. Naturligtvis påverkade dessa saker den lilla generositet jag tidigare haft.

    När jag gick i skolan (det är länge sedan nu) skulle eleverna skrapa matrester från sina tallrikar i skolmatsalen och lägga dem i "gristunnan", som sedan hämtades av en lantbrukare i trakten som använde innehållet till grisfoder. Men det hände någon gång att en illbatting lagt glassplitter i grismaten så den blev oanvändbar. Det påverkade naturligtvis meningsfullheten för alla andra att vara ordningsamma.

    När jag kommer till en "återvinningsstation" för att kasta gamla tidningar finner jag ofta att tidningscontainern även innehåller allt möjligt annat, förutom tidningar. En enda sabotör kan alltså omöjliggöra att tidningarna blir till returpapper. Om detta händer för ofta, blir förstås allmänheten allt mindre hågad att källsortera.

    Man kan även vända på det hela: "om inte jag gör det, så kommer ju ändå någon annan att göra det". Världshaven utfiskas. Risken är stor att någon börjar utvinna olja i polarområdena. Regnskogarna avverkas. Grundvattennivåerna sänks på många håll i världen. Osv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arne Söderqvist15 december 2014 05:05

      Här är ett exempel på vad jag avsåg på slutet av min kommentar.
      http://www.dn.se/ekonomi/danmark-nordpolen-ar-vart/

      Radera
  5. 1. Jag håller med om att det alltid är bra precisera vad man menar
    2. Användningen av ordet rationell i Bos text var möjligen inte optimal

    Däremot måste Bos användning vara den gängse. Jag skulle gå så långt som att säga att rationell i förhållande till en nyttofunktion gör hela begreppet meningslöst! Vem bestämmer denna nyttofunktion? Uppenbarligen inte omvärlden. Då måste alltså varje inspärrad knäppgök vara rationell i förhållande till sin egen nyttofunktion? Varför avviker man någonsin från sin nyttofunktion? Jo därför att man har en nyttofunktion på sin omedelbara horisont, en annan nyttofunktion på en dags horisont, ytterligare en annan nyttofunktion på ett års horisont. Det finns oändliga möjligheter att handa rationellt.

    Det här måste vara vanliga motargument mot din precisering av begreppet rationell (jag har aldrig hört den förr), så jag antar det redan finns uttänkta motargument i sin tur? I så fall var du kanske inte tillräckligt precis i din beskrivning? :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Preciseringen av "rationell" är inte min egen, utan ligger inbyggd i den homo economicus-modell som är gängse inom litteraturen på området; om du vill lära dig mer om den kan du t.ex. börja med Wikipedia.

      Radera
  6. Det som gör det rationellt att handla 'riktigt' i stället för 'oriktigt' är väl om det finns en lag som förbjuder oriktigt handlande (och om den lagen sedan genomdrivs). Det kan verka som ett lite negativt sätt att närma sig problemet, men det är det inte: Många av oss som handlar fel skulle gärna se att det stiftas en lag mot sådana som oss. Även om jag tar bilen till centrum för att handla är jag för att biltrafik i innerstaden förbjuds. Även om jag vill stoppa ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter så tackar jag inte nej om tillfället yppar sig (då skulle ju bara vinsten gå till någon annan, lika lite förtjänt). Och för att ta ett ännu mer drastiskt exempel: Om jag bor i Storbrittanien och kör på vänster sida av vägen, kan jag ändå mycket väl vara för högertrafik.

    Det är inget konstigt i detta; det är väl i själva verket anledningen till att vi har ett samhälle. Nyckeln ligger alltså inte i att alla skall handla riktigt, utan i att jag skall ha en garanti för att alla handlar riktigt.

    SvaraRadera
  7. Ursäkta att en klumpkloss blandar sig in i diskussionen Bo. Garantier finns inte på riktigt. Så fort befolkningen i världen översteg 1, så var garantier bara en chimär. Ett löfte som bara väntade på att brytas. Det meningsfulla är inte vad Du tror....utan vad de andra gör....

    SvaraRadera
  8. Rothstein berör ett välkänt problem som kan sammanfattas som ett "dilemma för kollektiv handlande".
    Dettas problem brukar ställas upp i en fyrfältstabell - innehållande fyra rutor. Abraham de Swaan (1996) tillämpar detta dilemma i en lärobok i sociologi, "Mänskliga samhällen", på hur vallbygge kunde gå till i Nederländerna för att få mer jordbruksmark.
    Följande utfall var då tänkbara (utifrån ett egoistiskt perspektiv).
    1) Jag ställer inte upp, de andra ställer upp och vallen blir av.
    2) Jag ställer upp och de andra ställer upp, min insats är avgörande för att vallen blir av.
    3) Jag ställer inte upp och de andra ställer inte heller upp och vallen blir inte av.
    4) jag ställer upp men det andra ställer inte upp och vallen blir inte av. Jag har jobbat i onödan.

    Swan tar upp två sätt att luckra upp detta dilemma: a) lösa dilemmat genom tvång (påföljder för de som inte ställer upp) eller b) genom en förväntan på att andra ställer upp - dvs. att tillit utvecklas mellan människor (och institutioner etc.).

    Som spelteori utvecklades detta dilemma främst genom det som brukar benämnas "Fångarnas dilemma". I detta dilemma ställer åklagaren fångarna inför följande alternativ.
    a) I de fall båda erkänner döms de till åtta års fängelse var
    b) I de fall bara en av dem erkänner döms denne till fyra månaders fängelse, medan den som inte erkänner döms till 12 års fängelse
    c) I de fall ingen av dem erkänner döms båda till två års fängelse.

    Spelteoretiker försöker räkna ut vilket alternativ som är mest rationellt att välja och vilket av alternativen som människor väljer i olika experiment och på så sätt få förståelse vilka risker människor är benägna att ta i dylika dilemman.

    Dylika dilemman kan även tillämpas på t.ex. diskussion om hållbar utveckling etc., "Varför ska stat A minska sina koldioxidutsläpp med x% när stat B endast vill minska sina koldixidutsläpp med Y%?"

    Dock finns det väl minst två problem med spelteorin.
    Problem 1) begreppet rationalitet är ingen egenskap utan är relaterat till en omgivning, experiment sker oftast i en annan miljö än där undersökningspersonerna vanligtvis agerar, så hur undersökningspersoner agerar i en "verklig" dilemmasituation kan därför vara svår att komma åt i ett experiment.
    Problem 2) I en verklig dilemmasituation, t.ex. förhandlingar om hållbar utveckling, kommer maktförhållanden, resurser etc. att påverka utfallet av nämnda dilemma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I din inledande beskrivning av förutsättningarna måste du bestämma dig för huruvida, om de andra ställer upp, din egen insats är

      (i) av avgörande betydelse, eller

      (ii) ej av avgörande betydelse.

      I fall (i) är din beskrivning av utfall (1) felaktig; i fall (ii) är din beskrivning av utfall (2) felaktig.

      Jag tror att det är (ii) du avser, eftersom det stämmer bättre både med de av Bo Rothstein beskrivna situationerna och med vad du själv skriver längre fram i kommentaren. I så fall bör du stryka "min insats är avgörande för att vallen blir av" från utfall (2), och din problembeskrivning blir identisk med den allmänningens tragedi som jag länkar till i bloggposten och som jag jämte fångarnas dilemma diskuterar utförligt i Kapitel 3 av min bok Slumpens skördar.

      Radera
  9. Tack för den intressanta och tankeväckande observationen!

    I den mån skattebetalande och källsortering kan beskrivas av ett s.k. public goods game har du rätt. Inget säger dock att det är den bästa modellen för att beskriva dessa två situationer.

    Om du smiter från skatten riskerar du att bli upptäckt med skattetillägg, böter eller fängelse som påföljd. Risken att du blir upptäckt kan mycket väl bero på hur många som betalar skatt. I ett läge där alla smiter från skatten lär Skatteverkets handläggare vara fullt upptagna med andra utredningar varför du kan känna dig trygg som en i mängden. Men om du är den ende som smiter från skatten finns risken att en hel avdelning tar sig an uppgiften att utreda just dig och dina affärer.

    I fallet källsortering kan man också tänka sig att kostnaden för upptäckt beror på hur många andra som källsorterar. Ifall dina grannar inte källsorterar gör det troligen inte så mycket för ditt rykte om du också låter bli. Men om du bor i ett kvarter med miljövänner kan det börja spridas oönskade rykten om dig ifall grannen upptäckter att du inte sorterar dina sopor som en ansvarstagande miljövän bör göra.

    Ifall Rothsteins argumentation kompletteras med positiva samband mellan (a) din tillit till att andra andra "betalar sina skatter, källsorterar sina sopor, avstår från att ta emot mutor eller överutnyttja de sociala förmånerna" och andelen som gör det samt (b) andelen gör det och kostnaden till följd av eventuell upptäckt tror jag den underförstådda omvändningen av argumentet under vissa omständigheter kommer att vara sann. Dessutom kan systemet bli bistabilt, vilket understryker vikten av att vi värnar om vårt gemensam allmängods.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yup. Men detta bör vara något man eventuellt kommer fram till, inte något man implicit postulerar (som i den i Fotnot 1 omnämnda boken).

      Radera