tisdag 9 december 2014

Newsmill - en gengångare på nätet

Webbplatsen Newsmill lanserades 2008 som ett forum för "nyhetskommentarer och debatt", och det var flera personer i min bekantskapskrets som hoppades och trodde att satsningen skulle berika och modernisera det svenska medialandskapet. Själv såg jag tidigt tecken som gjorde mig skeptisk. Det drägg (rasister och klimatförnekare) som snart kom att dominera kommentarsfältet var det mest uppenbara tecknet, men även redaktionens artikelrekryteringspolicy föreföll mig ytterst tveksam. Den hade tydliga drag av kändis- och sensationsjournalistik, och de stolta ord med vilka de i början proklamerade att utrymmet att skriva artiklar och debattinlägg enbart var avsett för personer med expertis och särskilda insikter i de frågor som behandlades... well, de orden visade sig inte vara vatten värda, med tanke på bl.a. de rena pajasar som släpptes in att debattera klimatfrågan - folk som rörde sig på den nivå där de föreställde sig att den egna utomhustermometern på förstukvisten var en bra proxy för global medeltemperatur. Det lilla av kvalitet som i början kunde skönjas på webbplatsen blev allt ovanligare, och jag ser ingen anledning att sörja att den sommarstängtperiod som Newsmill deklarerade den 12 juni 2013 gick över i evig vila.

Torts denna negativa syn på Newsmill publicerade jag mig där flera gånger. Det är, som läsaren förstår, inget jag håller särskilt högt på min meritförteckning. Åtminstone ett par av publiceringarna kan förklaras med en viss refuseringströtthet. Det är inte alldeles lätt att få plats i den svenska debattens finrum i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och när man åkt på refuseringar på båda de ställena är det lätt (åtminstone var det så för mig) att tänka något i stil med...
    äh, skall jag fortsätta med Göteborgs-Posten, Upsala Nya Tidning etc, och bli refuserad av halva den svenska tidningsfloran innan till slut någon förbarmar sig och publicerar min text? Det orkar jag inte. Bättre då att vända sig till bottenskrapet direkt, och få det gjort. Newsmill får det bli.
Något sådant.

Så är, i och med Newsmills nedläggning, mina texter där för evigt förlorade? Svar nej. Det sägs ibland att allt som anslås på Internet finns kvar för evigt, vilket nog inte är bokstavligen sant, men en hel del arkiveras. Med hjälp av verktyget Wayback Machine kunde jag lätt återfå mina artiklar (och jag har även egna sparade versioner). Här är de:
  • O. Häggström, Klimatdebatten och Lars Bern förlorade heder, Newsmill, 3 april 2009: pdf, Wayback Machine.

    Denna artikel har sin särskilda historia. När jag sensommaren och hösten 2008 upptäckte att i den styrelse för Förbundet Humanisterna jag på den tiden satt med i även fanns ett par herrar - Lars Bern och Åke Ortmark - som vid sidan om detta uppdrag ägnade sig åt antivetenskaplig förvillarpropaganda, så kunde jag inte hålla tyst om saken, utan meddelade hur olämpligt jag ansåg det var att sådan verksamhet kombinerades med förtroendeuppdrag i Humanisterna. Detta gav upphov till slitningar inom styrelsen och ett försämrat arbetsklimat, men i något läge lovade jag ordförande Sturmark att inte attackera Bern och Ortmark offentligt så länge vi satt i samma förbundsstyrelse. Så snart årsmötet röstat bort dem ur styrelsen tog jag bladet från munnen och levererade i Newsmill min i stort sett ocensurerade åsikt om Bern och hans skamlösa antivetenskapsretorik.

  • S. Holst och O. Häggström, Varför vill Södertörns högskola ha en vetenskapsfientlig rektor?, Newsmill, 7 januari 2010: pdf, Wayback Machine.

    Detta är nog både den bästa och den mest uppmärksammade av de här uppradade Newsmill-artiklarna. Det är knappast någon tillfällighet att detta sammanfaller med att artikeln är den enda i listan där jag inte befattar mig med klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet och deras imbecilla retorik. Ytterligare kommentarer om rektorstillsättningen på Södertörn gav jag senare i mitt föredrag Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

  • M. Westerstrand och O. Häggström, Stockholmsinitiativet förtjänar sin förvillarutmärkelse, Newsmill, 4 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

    Denna text, liksom nästa, tjänade som inlägg i den lite upphettade debatt som följde på att föreningen Vetenskap och Folkbildning tilldelat klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet 2010 års förvillarutmärkelse.

  • O. Häggström, Hyckleri av Stockholmsinitiativets Göran Ahlgren, Newsmill, 17 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

7 kommentarer:

  1. Vad gäller Göran Ahlgren, huvudsaklig måltavla för den fjärde av de i bloggposten uppräknade Newsmill-artiklarna, så kan berättas att han är still going "strong" (om det ordet nu kan användas i ett sammanhang där spektakulärt svaga resonemang tycks utgöra organisationens själva modus operandi) i Stockholmsinitiativet. Häromdagen publicerade han en så ofantligt fånig text på Stockholmsinitiativets orwellskt benämnda blogg Klimatupplysningen att frestelsen att här lyfta fram den blir oemotståndlig. Den har rubriken "Klimathotet är ett faktum", vilket i förstone låter som ett ovanligt vettigt yttrande för att komma från Ahlgren, men det visar sig snabbt att påståendet är ironiskt menat, då han i ingressen skriver att "Klimathotet är ett vetenskapligt faktum. Ett faktum lika sant som att solen snurrar runt jorden", varpå följer först ett av socialkonstruktivismen inspirerat gymnasialt svammel som likställer vetenskap med allmänt tyckande, och sedan en rent löjeväckande oinformerad sågning av hela det naturvetenskapliga paradigmet, baserad på en antireduktionistisk hållning där Ahlgren, uppenbart okunnig om Gibbs, Boltzmann och hela 1900-talsfysiken, hävdar en epistemologiskt oöverbryggbar klyfta mellan mikro- och makrokosmos. Det hela är så dumt att man tappar andan!

    SvaraRadera
  2. Arne Söderqvist9 december 2014 22:23

    Jag har själv publicerat omkring tio artiklar på Newsmill. Nedanstående publicerades där 27 maj 2012


    Som matematiklärare har jag många gånger velat framföra synpunkter på den svenska utbildningspolitiken. Jag har sänt artiklar till de rikstäckande tidningarnas debattredaktörer, men har ständigt blivit refuserad. Skälen, eller som jag uppfattar dem, svepskälen, har varierat. Oftast har det inte "funnits plats". För många år sedan ansågs jag vara "för ung" och råddes att "stå på tillväxt". (Man frågade då rutinmässigt efter födelseåret på artikelförfattaren.) Några år senare fick jag beskedet att vi fyrtiotalister var så många att vi måste lämna plats för andra åldersgrupper - både yngre och äldre. Numera ska jag bara väja för de yngres framfart.

    Ett argument för refusering har många gånger varit att jag inte är en "etablerad opinionsbildare". Sådana har nämligen företräde. Jag har helt enkelt aldrig fått chansen. Däremot läser, hör och ser man ofta olika "proffstyckare" yttra sig i olika frågor de egentligen inte har någon kunskap om.

    Jag var en gång nära att få in en artikel i en av landets största drakar. Debattredaktören ringde upp mig och undrade om jag hade någon annan titel utöver "matematiklärare". Han frågade om jag tex. hade fog för att kalla mig "journalist" eller "författare". Jag svarade att det var lärare som var mitt yrke. Jag fick så veta var skon klämde: tidningen hade som policy att inte ta in artiklar skrivna av lärare, inte ens om artikeln handlade om skola och undervisning. Möjligen tog man in artiklar skrivna av lärarnas fackliga ombud, vilket också skett flera gånger under senare år. Jag frågade om man hade motsvarande policy beträffande exempelvis läkare när det gällde medicinska artiklar. Det hade man inte; det var bara lärare som var bannlysta. Lärare hade helt enkelt för låg status och skulle sänka tidningens anseende.

    Höjt anseende anser däremot tidningen Metro sig ha fått med sina nya unga krönikörer. Den senaste, sexton år gammal, publicerade sig igår (25 maj). En annan ung förmåga som regelbundet skriver i samma tidning uttrycker sig elegant på modern svenska med fraser som "Så fucking jävla dåligt!" och liknande. Jag må erkänna att jag inte når upp till den språkliga nivån.

    DN-debatt är det forum som initierar samhällsdebatten i vårt land. Genomslagskraften är oerhörd och SvD:s "Brännpunkt" ligger långt efter, för att inte nämna andra tidningar. Det är inte utan orsak som DN:s debattsida brukar kallas "Den svenska överhetens klotterplank". Inte ens en undanskymd svarsartikel tar man in, om den är skriven av någon "oetablerad" representant för dem som artikeln skjutit in sig på. Det är just artiklarna på DN-debatt som brukar vara underlag för uppföljande debatter i andra media.

    "Vanliga människor" hänvisas till den dårarnas parad som radioprogrammet "Ring P1" ofta gör skäl för att kallas. Skulle någon vilja föreslå "fler lyktstolpar åt hundarna" får denne antagligen högre prioritet i telefonväxeln än någon som vill diskutera skolans matematikundervisning.

    För numera många år sedan fick svenska folket möjlighet att ringa statsminister Olof Palme som svarade på telefonfrågor i radio. En av dem som ringde var dåv. chefen för Asea, Curt Nicolin. Nicolin fick förfoga över ungefär halva sändningstiden, medan de övriga ständigt blev avbrutna med beskedet att det var många andra som väntade i kö på att få komma fram. Det är bara det att om Curt Nicolin hade velat tala med Olof Palme, eller tom. velat ha en offentlig debatt med statsministern, så hade detta lätt kunnat ordnas. Sådana möjligheter har inte "vanliga människor".

    Det är inte fråga om hur välgrundade åsikter man har eller hur välformulerat man framför dem som är avgörande för debattredaktörerna. Man värnar helt enkelt ett revir. Newsmill har därmed sin givna plats som ett viktigt debattforum i vårt land.

    SvaraRadera
  3. Lars Bern kom att senare på The Clmate Scam att debattmässigt helt förlora den evetuella pondus han möjligen hade tillgodgjort sig före dessa tilldragelser. Samt på Newsmill, som fort utveclade sig till GG:s och GM:s privata toalett.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det bara jag som är trög i bollen, eller är förkortningarna "GG" och "GM" i detta sammanhang en smula kryptiska?

      Radera
  4. Gunnel Gomér och Gunilla Madegård.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arne Söderqvist10 december 2014 21:27

      Det räckte nästan med att jag skrev "Jag blir glad då solen skiner" på Newsmill, för att åtminstone "GM" skulle ta åt sig.

      Radera