Om den nya forskningspropositionen

Regeringens nya forskningsproposition, kallad Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, som presenterades i förra veckan, är inte alls bra, med dess ensidiga fokus på innovation och industrisamverkan. I Svenska Dagbladet idag sätter nio företrädare för Kungliga Vetenskapsakademien - inklusive yours truly - ned foten, och förklarar under rubriken "Vill vi ha tio år av kortsiktig forskningspolitik?" vad som är fel med regeringens förslag. Så här inleder vi vår debattartikel:

Innovation 400, samverkan 207 och utmaning 143. Så många gånger förekommer de här orden i regeringens nyligen offentliggjorda forskningsproposition. Man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram. Detta, särskilt som orden samhällsvetenskap, grundforskning, humaniora samt naturvetenskap bara används 15-4 gånger – i fallande ordning.

Ordfördelningen säger verkligen något om vad som betonas i den här propositionen, för trots att den förstås innehåller en hel del åtgärder som rör vetenskapens villkor, framstår förslagen i hög grad som instrumentella för det överordnade ändamålet att främja den svenska industrins konkurrenskraft via innovationer i ordets snäva patentmening. Därför återfinns inte mycket om hur regeringen med politiska medel vill bidra till att skapa så gynnsamma villkor som möjligt för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Vi finner inget substantiellt om vad regeringen vill göra för att skydda och stärka en akademisk kultur där forskarna stimuleras att ställa så bra frågor som möjligt och där de ges rimligt med tid att hålla fast vid dem trots ideliga skiften i vad som fångar och oroar politiker och medborgare, så att de kan ge verkligt hållbara och långsiktigt användbara svar på sina och medborgarnas frågor.

I propositionen tar regeringen sin utgångspunkt i vad den uppfattar som ett växande kvalitetsproblem i svensk forskning, att Sverige på senare år har förlorat positioner i den internationella tävlingen om andelen högciterade artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Därefter föreslår den en höjning av det statliga forskningsstödet med sammanlagt knappt 2 miljarder kronor, varav den allra största delen kommer de sista åren, det vill säga kanske inte alls och hur som helst ändå inte som någon höjning i reala termer. Den fria forskningen ägnas några hövlighetsfraser, men till allra största delen fördelas medlen någorlunda jämnt mellan ett stort antal paket med öronmärkta, strategiska satsningar och en höjning av universitetens basanslag som är villkorade på ett sådant sätt att de är betydligt mindre fria än de ser ut att vara.

Det vore rimligt att anta att regeringen tror att detta paket ska lösa de kvalitetsproblem som redovisas i början, att Sverige som följd av satsningarna ska flytta uppåt i citeringslistan. Eller skulle propositionen bli densamma oavsett? Har förslagen över huvud taget något med de möjligen sviktande citeringarna att göra? Tror regeringen själv på kopplingen?

Läs hela artikeln här!