Skönlitterära böcker jag läst 2016

Jag skulle helst vilja läsa betydligt mer skönlitteratur än vad jag tagit mig tid till på senare år. Några skönlitterära böcker har det i alla fall blivit under 2016, och här kommer en lista över dem (eftersom jag inte för bok(!) över böckerna jag läser kan det dock hända att någon eller några som jag läst under året fallit mig ur minnet och inte kommit med på listan), inklusive telegrafiska omdömen och betyg på den gängse femgradiga skalan.

Betyg 5:

Erlend Loe: Muleum. När jag någon månad tidigare läste Sarah Bakewells lättsamma introduktion till existentialismen tänkte jag att det nog är en filosofisk inriktning som bättre uttrycks i skönlitterär form än med regelrätt analys. Erlend Loe, som är en av mina favoritförfattare, känns som en samtida skönlitterär existentialist, något som Muleum exemplifierar fint. Boken är en av hans bästa, och den har drag av Catcher in the Rye - vilket är bland det bästa beröm som jag kan ge en roman. Ett extra plus i kanten för att den gick så oväntat lätt att läsa på norska.

John Williams: Stoner. En finstämd skildring av ett liv som universitetslärare i den amerikanska södern under 1900-talets första hälft - ett liv som ständigt kantas av motgångar men som ändå på något vis, när vi når fram till dess slut, känns stort och vackert.

Robert Heinlein: Have Space Suit - Will Travel. Något annat än högsta betyg åt denna ungdomskärlek (som jag nu läste för femte gången) vore givetvis ett svek.

Betyg 4:

Therese Bohman: Den andra kvinnan. Denna skildring av ensamhet, klasstillhörighet och det undanskuffade livet som älskarinna åt en gift man känns väldigt sann.

Donna Tartt: The Goldfinch. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New York.

Philip Roth: American Pastoral. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New Jersey.

Betyg 3:

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan. Den här boken gör anspråk på att sanningsenligt återge ett faktiskt samtida händelseförlopp, och det är därför tvivelaktigt om boken platsat på denna lista, men jag tar med den ändå eftersom dess dramaturgi väldigt mycket är romanens. Suhonen skildrar Håkan Juholts korta tid som socialdemokratisk partiledare, och lyckas med att ge både ett nyanserat porträtt av Juholt (vilket får mig att nästan skämmas en smula över en raljant bloggpost jag skrev i oktober 2011) och en skakande bild av partiets interna och i många fall mycket fula maktstrider.

Therese Bohman: Aftonland. Här behandlar Bohman teman liknande dem i Den andra kvinnan, men i akademisk miljö. Boken är klart läsvärd, men jag föreställer mig att den hade vunnit på om hon inte forcerat handlingen så hårt utan istället stannat upp lite mer i person- och atmosfärsskildringar.

Arkadij och Boris Strugatskij: Definitivt kanske. Det här känns som science fiction av gammalt gott sovjetiskt märke.

Betyg 2:

Lena Ackebo: Världens vackraste man. Som serietecknare har Ackebo under decennier hört till mina favoriter, men i romanform funkar hennes berättande inte lika bra. Hennes frikostighet med detaljer, som passar så bra i serierutan, gör att romanen helt enkelt blir för tjock i förhållande till dess innehåll.

Charles Yu: How to Live Safely in a Science Fictional Universe. Författaren frossar i fyndiga tidsreseparadoxer, men med en flåsighet som man snart blir lite trött på.

Betyg 1:

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig. Om denna bok kommit till som hämnd eller som ett slags självterapi kan jag inte säga säkert, men för mig blir den skruvade dialogen varken stor litteratur eller ens hygglig underhållning.

Betyg 0:

Rocky Flintstone: Belinda Blinked. Den här boken är så bottenlöst dålig att den inte rimligtvis kan placeras inom någon anständig betygsskala, och jag går därför utanför skalan och ger den betyget 0. Jag har inte bokstavligen läst den, men väl hört den i sin helhet, i uppläsning (och obamhärtigt noggrann dissekering) i podden My Dad Wrote a Porno, vilken blir intressant inte genom boken i sig, utan genom (den av allt att döma sanna) ramhandlingen och den moraliska frågeställning som den väcker: hur långt är det egentligen OK för en vuxen man att gå i sin reaktion på traumat att hans pappa plöstligt börjat skämma ut sig genom att skriva och ge ut usel porr?