Homeopati hör inte hemma på Chalmers

Evald Lindqvist, homeopat och författare till bland annat Homeopatisk läkarbok, kommer (förutsatt att det inte blir någon sen ändring i programmet) i eftermiddag att föreläsa på Chalmers över ämnet "Vad är homeopati?".¹ Lindqvists framträdande ingår i den uppskattade och populära seminarieserien Café-å-lär - som jag själv för övrigt bidrog till med ett föredrag den 15 januari 2009 rubricerat "Riktig vetenskap och dåliga imitationer" (med anknytning till min då aktuella bok med samma namn).

Det här är inte bra. Homeopati faller klockrent inom kategorin pseudovetenskap,² och pseudovetenskap hör inte hemma på ett ledande universitet. Figurer som Lindqvist har allt att vinna på att associeras med ett sådant, medan Chalmers eget varumärke dras i smutsen. Jag protesterade mot ett liknande debacle på Chalmers i våras då den så kallade Rosenkors-Orden hyrt in sig för ett möte i Chalmers Kårhus. Fallet med homeopaten Lindqvist är i ett avseende värre, då det ju denna gång inte handlar om en extern arrangör som hyrt in sig i Chalmers lokaler, utan om ett faktiskt Chalmersarrangemang.

Organisatören av Café-å-lär, professor emeritus i fysik Per-Olof Nilsson, kommenterar saken på följande vis i ett ebrev han cirkulerade på Chalmers i förrgår (16 oktober).

En presumtiv kafé-gäst har uttryckt sin förvåning över torsdagens ämne. Jag hoppas det är ett missförstånd att Café-å-lär (inkl mig personligen) skulle ta ställning till homeopati ! Det måste väl vara Chalmers uppgift att delta i debatten om vetenskap kontra pseudovetenskap, något som jag vigt mitt liv åt. Av de 144 kaféer jag anordnat, nu med över 100 gäster/tillfälle, tycker jag nog kommande kafé blir ett av de mest intressanta och förhoppningsvis fruktbringande. Vi har haft kaféer tidigare på temat pseudovetenskap med mycket stor uppskattning, t ex av Prof Olle Häggström, Chalmers.

[...]

En sann vetenskapsman är ödmjuk och lyssnar till andras åsikter. All kritik bör baseras på sakkunskap och inte bara vara ett amatörmässigt avfärdande (hur var det nu med akupunktur, ...).

Väl mött på torsdag!

(Min kursivering.) Om det är så att jag genom att medverka i Café-å-lär givit arrangören alibi att bjuda in en föreläsare att propagera för den pseudovetenskapliga lära som homeopati är, så ångrar jag att jag ställde upp som föredragshållare den där gången i januari 2009.

Fotnoter

1) Huruvida detta är samme Evald Lindqvist som figurerat i Sverigedemokraterna och som blivit avstängd från Göteborgs närradio sedan han i sändning kallat invandrarbarn "ouppfostrade ungar som är en kräftböld på vårt samhälle" vet jag inte, men Eniro listar bara en Evald Lindqvist bosatt i Göteborg.

2) Se exempelvis genomgångar av Hans Isaksson och Stephen Barrett, eller Wikipedia.

Republikanska partiet: en uppdatering

Short summary for American readers: For chrissake, vote for Obama!

Har Republikanska partiet nått botten? Den frågan ställde jag i en bloggpost i somras, föranledd av att partiets Texasavdelning antagit ett program där de förespråkar förbud mot att i skolor lära elever ett kritiskt tänkande som annars riskerar att "utmana deras fixa trosföreställningar och undergräva föräldrarnas auktoritet".

Vad som är den absoluta botten i amerikansk politik är givetvis både en definitionsfråga och en smaksak. Jag vill hur som helst bjuda bloggens läsare på en uppdatering över remarkabelt idiotiska och/eller obehagliga insatser från republikanskt håll, som kommit till min kännedom efter bloggposten i somras. Saken är tämligen allvarlig, då Republikanska partiet har ett mycket starkt och på många håll dominerande inflytande i amerikansk politik. Som delar av läsekretsen säkert känner till är det till och med så illa att en företrädare för partiet vid namn Mitt Romney anses vara andrahandsfavorit i det presidentval som äger rum om några veckor. Efter en mindre lyckad insats av president Obama i en valdebatt med Romney den 3 oktober är det rentav många som hävdar att den senare har en rejäl chans att vinna, vilket i så fall torde bero på att den amerikanska väljarkåren tenderar att värdera kraftfull personlig framtoning högre än huruvida man i sak har täckning för sina påståenden.

Här, i alla fall, är några av de värsta republikanska lågvattenmärken som kommit fram på sistone:

• Charlie Fuqua, som kandiderar för Republikanska partiet till delstaten Arkansas representanthus, förespråkar dödsstraff på olydiga barn:
  The maintenance of civil order in society rests on the foundation of family discipline. Therefore, a child who disrespects his parents must be permanently removed from society in a way that gives an example to all other children of the importance of respect for parents. The death penalty for rebellious children is not something to be taken lightly. The guidelines for administering the death penalty to rebellious children are given in Deut 21:18-21.

  This passage does not give parents blanket authority to kill their children. They must follow the proper procedure in order to have the death penalty executed against their children. [...] Even though this procedure would rarely be used, if it were the law of land, it would give parents authority. Children would know that their parents had authority and it would be a tremendous incentive for children to give proper respect to their parents.

Nu är lyckligtvis inte Fuqua invald (ännu), men hör vad några av hans partivänner som redan sitter i sagda representanthus har att säga:

• Loy Mauch, republikansk ledamot i Arkansas representanthus, har gång på gång återkommit till sin hjärtefråga om att återupprätta Konfederationens och slaveriets rykte, exempelvis med följande påpekande:
  If slavery were so God-awful, why didn’t Jesus or Paul condemn it, why was it in the Constitution and why wasn’t there a war before 1861?
• Mauchs partikollega i samma representanthus Jon Hubbard är inne på liknande tankegångar:
  [T]he institution of slavery that the black race has long believed to be an abomination upon its people may actually have been a blessing in disguise. The blacks who could endure those conditions and circumstances would someday be rewarded with citizenship in the greatest nation ever established upon the face of the Earth.

Vi skall inte uppehålla oss vid avkroken Arkansas alltför länge. Hur har vi det med de republikaner som lyckats ta sig ända till parlamentet i Washington DC - de kan väl inte vara fullt lika knäppa? Låt oss se.

• Paul Broun, som sitter i det amerikanska representanthuset, berättade nyligen att evolutionsteorin och Big bang är "lögner rakt ur djävulens håla". Se videon! (Brouns bisarra utbrott är dessvärre blott ett tecken bland många på att Republikanska partiets fientliga inställning till vetenskap inte har mjukats upp sedan Chris Mooneys gedigna genomgång av saken i boken The Republican War on Science från 2005.)

• Todd Akin sitter i representanthuset och kandiderar till senaten, bland annat på sin hårdföra antiabortlinje, där inte ens våldtäktsoffer skall beviljas abort. Han hänvisar till ett (för oss andra okänt) medicinskt genombrott som säger att "[i]f it's a legitimate rape, the female body has ways to try to shut that whole thing down.". (Fråga mig inte vad "legitim våldtäkt" kan tänkas betyda.)

Här ännu en knäppgök i samma lagstiftande församling:

• Paul Ryan, som förutom att sitta i det amerikanska representanthuset lyckats bli det republikanska partiets vicepresidentkandidat i det stundande presidentvalet, har vid flera tillfällen medgivit vilken bisarr och sektliknande ideologisk bakgrund han har. Hör på det här:
  [T]he reason I got involved in public service, by and large, if I had to credit one thinker, one person, it would be Ayn Rand.
  Och det här:
  I give out "Atlas Shrugged" as Christmas presents, and I make all my interns read it.

Till sist har vi den värste knasbollen av dem alla:

• Mitt Romney har bestämt sig för vilka 53% av befolkningen han söker stöd hos, och han är så till den milda grad säker på deras uppslutning att han inte drar sig för att uttrycka det djupaste förakt för resterande 47%:
  There are 47 percent of the people who will vote for the president no matter what. All right, there are 47 percent who are with him, who are dependent upon government, who believe that they are victims, who believe the government has a responsibility to care for them, who believe that they are entitled to health care, to food, to housing, to you-name-it. That that's an entitlement. And the government should give it to them. And they will vote for this president no matter what. These are people who pay no income tax. [...] My job is not to worry about those people. I'll never convince them they should take personal responsibility and care for their lives.
  En vanlig idé i amerikanskt politiskt tänkande (eller åtminstone i dess retorik) är att en president, oavasett vilka som röstat respektive inte röstat på vederbörande, skall vara hela folkets president, men detta har Romney till synes helt ogenerat gått ifrån.

Lundaframträdande

Nu på onsdag den 17 oktober kl 10.00 öppnar sig en möjlighet för hugade läsare i Lund med omnejd att höra mig IRL! Jag kommer då, inom ramen för mötet Statistics in Social Science Conference, att föreläsa över ämnet "Why the Empirical Sciences Need Statistics So Desperately". Trots konferensens inriktning på statistik är det min avsikt att allt eller nästan allt jag säger i föredraget skall vara begripligt även för den som saknar statistisk expertkunskap. Arrangörerna meddelar att deltagande är kostnadsfritt men att föranmälan ändå är att rekommendera då antalet platser är begränsat. Väl mött!

Bakvänt, Björklund!

Vi behöver fler forskare som tar större risker. Så lyder rubriken på den artikel på DN Debatt idag där utbildningsminister Jan Björklund presenterar några av huvuddragen i årets forskningsproposition. Björklund fortsätter:

Svensk forskning har stor bredd, med många forskare, inom många områden och på många geografiska platser, men spetsen är för tunn. Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet. De som tänker "outside the box".

Ja tack, gärna en forskningspolitik som ger mer spets och mer risktagande i jakten på det stora genombrottet! Jag har hygglig inblick i det svenska vetenskapssamhället, och nästan vart jag än vänder mig ser jag forskare som är tyngda av behovet av att snabbt och så riskfritt som möjligt prestera resultat att peka på i nästa ansökan, så att de kan dra in nya forskningsanslag som skall låta dem fortsätta forska även nästa år. Så tyngda är de (eller skall jag säga vi?) att det rimligtvis måste gå ut över deras (vår) benägenhet att "ställ[a] de svåra och utmanande frågorna, [och] våga misslyckas i jakten på det stora genombrottet".

Björklunds ansats låter verkligen lovande, och ännnu bättre ser det ut när han visar att han förstått vad som håller oss forskare tillbaka. Han varnar nämligen för riskerna med "alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati". Glad i hågen läser jag vidare i artikeln, ivrig att få veta vad Björklund har i åtanke för slags forskningspolitiska åtgärder som skall ge oss forskare andrum mellan utvärderingar och anslagsäskanden - andrum att tänka långsiktigt och ta oss an "de svåra och utmanande frågorna".

Det svar Björklunds levererar är förbluffande: ännu mer utvärderingar! Andelen av universitetens fakultetsmedel

som årligen ska konkurrensutsättas och omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent. [...]

Svensk forskning [borde] regelbundet granskas, utvärderas och bedömas ur ett bredare perspektiv av utländska kolleger. Modellen, kallad peer review eller kollegial bedömning, är väletablerad inom forskarvärlden; bland annat används den av forskningsråden och vid tillsättningar av professorstjänster. Vetenskapsrådet kommer att få huvudansvaret för att ta fram förslag till en helt ny modell för kvalitetsgranskning av svensk forskning som baseras på dessa principer. I modellen kan också, utöver den rent vetenskapliga bedömningen, ingå att bedöma forskningens samverkan, relevans och nytta.

All svensk forskning skulle kunna granskas med fyra- eller femårsintervall, då det bedöms hur väl de olika ämnesområdena vid varje lärosäte står sig i konkurrensen. Resultatet ska sedan ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet.

För den som är bekant med hur svenska universitets- och högskoleledningar (för vilka allt annat än maximering av lärosätets intäkter numera betraktas som i bästa fall sekundärt) fungerar är det inte svårt att föreställa sig vart detta kommer att leda. Ledningarna kommer att få fnatt inför de stundande utvärderingarna och inrätta hela avdelningar med horder av byråkrater som har till uppgift att skönmåla verksamheten för att ge så gott utvärderingsresultat som möjligt, allt medan själva verksamheten vart fjärde eller femte år (beroende på vilken periodicitet som väljs) kommer att stanna upp helt, då forskarna tvingas lägga all kraft på byråkratin och det kosmetiska.

De exakta detaljerna i Björklunds utvärderingsapparat återstår som sagt att utforma, med den torde i vilket fall som helst bli enorm, och det är uppenbart att han som förebild har det nya brittiska system som utvecklats till en total j-a katastrof för hela det brittiska universitetssystemet.

David Deutsch om livet, universum och allting

Jag läste i somras och med utmärkt behållning fysikern David Deutschs senaste bok The Beginning of Infinity: Explanations that Transform the World. I en kort bloggpost den 28 juni undslapp jag mig ett slående citat från boken. Jag ville dock inte säga så mycket mer om den just då, eftersom jag lovat tidskriften Axess en recension av den, och det kändes rimligt att låta dem komma först med publicerandet av mina synpunkter. Min recension återfinns nu i det nyutkomna Axess 7/2012, och jag känner mig därmed fri att bjuda även bloggens läsare på den - varsågoda!

En allomfattande världsbild¹

Den brittiske fysikern David Deutschs bok The Beginning of Infinity spänner över vida fält. Bland mycket annat inbjuds läsaren stifta bekantskap med astronomiska sällsamheter som supernovor, galaxer och kvasarer; med kvantmekanik, inklusive ett inspirerat försvar för den omtvistade många världar-tolkningen; med biologisk och kulturell evolution; med vetenskapsteori och metafysik; med 1800-talsmatematikern Georg Cantors banbrytande men på sin tid kontroversiella teori för olika stora oändligheter; med datalogins födelse och grunder; med reduktionism kontra holism; och med medvetandets ställning i ett materiellt universum. Alltsammans används som pusselbitar i och argument för författarens nya tankesystem – ett mäkta ambitiöst och delvis mycket originellt försök att skapa en allomfattande världsbild.

En central roll i Deutschs teoribyggnad spelar idén om en ständigt växande kunskapsmassa. Till en början var universum tomt på liv och därför skäligen ointressant, men så uppstod de första självreproducerande molekylerna, och ett slags protokunskap kunde utvecklas och spridas genom informationsbärande RNA- och DNA-sekvenser. Nästa stora steg var uppkomsten av nervsystem som medgav individuell kunskapsinhämtning. Det senaste avgörande genombrottet är enligt Deutschs storslagna historik Upplysningen och utvecklandet av den vetenskapliga metoden, vilken har universell räckvidd (mer om denna nedan). Universum ligger därför för våra fötter: från att ha varit livlöst och torftigt kommer det att fyllas av alltmer kunskap, och omformas efter våra behov och idéer i en aldrig sinande utveckling. Det hela är så grandiost och ödesbestämt att man lätt associerar till Hegel och Marx, en jämförelse som vi dock kan räkna med att författaren indignerat kommer att tillbakavisa.

Den vetenskapliga metoden, som alltså kommer att föra oss bokstavligt talat oändligt långt (härav bokens titel), får stort utrymme i framställningen. Deutsch börjar med att göra slarvsylta av den naiva empirism enligt vilken kunskap blir till genom att vi med våra sinnen helt enkelt läser av naturen, ungefär som man läser en bok. Så kan det inte gå till, ty all kunskapsinhämtning är kontextberoende, och utan modellantaganden kan vi aldrig förstå något av våra sinnesintryck. Istället försvarar Deutsch en epistemologi som bygger på Poppers falsifikationism. Förklaringsmodeller skapas genom kreativa processer i våra hjärnor, och utsätts sedan för kritiskt tänkande; det är först i det senare steget som empiri (sinnesdata) kommer in. Kritikens utfall inspirerar sedan mer eller mindre modifierade förklaringsmodeller, och så vidare.

Deutsch är realist, i betydelsen att han tillskriver fysikaliska fenomen en objektiv existens. Därmed blir även objektivt sann kunskap möjlig att erhålla, även om Deutsch är noga med att framhålla att den aldrig kommer att bli vare sig fullkomlig eller helt bombsäker. Även matematiska objekt (såsom primtal och trianglar) tillskriver han en objektiv existens, dock med det ovanliga inslaget att matematisk bevisföring underordnas fysikens lagar. Han går sedan vidare på det realistiska spåret och hävdar att såväl etiska som estetiska värden existerar objektivt, men här blir han allt mindre övertygande.

Hur kan det komma sig, frågar han, att vi upplever blommor som vackra, trots att dessa av evolutionen selekterats för att locka till sig insekter, inte oss? Kanske beror det på att det är medelst objektiv skönhet de attraherar insekter, och att det är denna vi upplever? För all del en kreativ förklaringsmodell, men när Deutsch skriver att den är den enda han kan föreställa sig, så har han uppenbarligen glömt begagna sig av det kritiska tänkande han själv så gärna predikar.

När Deutsch talar om den vetenskapliga metodens universella räckvid menar han det bokstavligt. Allt som är sant har vi kraft att vinna kunskap om, och allt som ligger inom ramen för vad naturlagarna tillåter kan vi också genomföra så snart vi vunnit den erforderliga kunskapen. Hans argument har dock drag av cirkularitet och är alltför undflyende för att jag skall förmå redogöra för det här, och det hjälper inte att han dömer ut motsatt uppfattning som "tro på det övernaturliga".

Något snabbt och allmänt gehör för sin universalitetsteori har jag svårt att tro att han kommer att få, ens bland sina kollegor. Så t.ex. skriver fysikern Ulf Danielsson i Axess 5/2012 att "kanske en annan och högre utomjordisk intelligens [...] har förmåga att analysera sönder vår mer begränsade hjärna in i minsta detalj på ett sätt som vi inte klarar? Och därigenom förstå hur allt bara handlar om neuroners elektriska impulser eller något annat som vi inte alls har någon vetskap om? Någon utsikt att förklara för oss lägre stående stackare på ett begripligt och övertygande sätt finns dock inte." Uppenbarligen är (minst) en av herrarna Deutsch och Danielsson fel ute i denna fråga, som jag inte kan se som annat än vidöppen.

Som teoretiskt ramverk då han diskuterar samhällsutvecklingen använder sig Deutsch av memetisk evolution. Memer – ett begrepp myntat av Dawkins – är idéer, tankefragment, melodier och liknande, vilka likt gener utsätts för evolutionära mekanismer: mutation, selektion och reproduktion. Memer har dock en något mer undflyende karaktär än gener, och har ännu inte visat sig vara ett lika exempellöst fruktbart vetenskapligt begrepp som de senare. Detta hindrar inte att memetiska förklaringsmodeller kan vara intressanta och värda att beakta. Särskilt intressant, enligt min mening, är Deutschs nya kategorisering av memer, och hur han använder denna för att belysa idéhistorien.

Deutsch inför nämligen de båda kategorierna rationella och antirationella memer. En antirationell mem främjar sin egen fortplantning genom att aktivt motarbeta kritiskt tänkande. Ett exempel är den extremt framgångsrika memen "den som tvivlar på Gud skall brinna i helvetet". En rationell mem har motsatt strategi: den säger något sant, samtidigt som den uppmuntrar kritiskt tänkande, för att på så vis gynnas i konkurrensen med allehanda falskheter.

En kultur som domineras av antirationella memer är statisk, medan en som domineras av rationella memer är framstegsinriktad och dynamisk. Nästan alla kulturer har varit av det förstnämnda slaget. Tillfälliga framgångar för de rationella memerna, som i antikens Aten, har slagits tillbaka. Så har det varit ända fram till de rationella memernas stora genombrott från 1700-talets Upplysning och framåt. Tack vare deras frammarsch upplever vi idag en teknologisk och samhällelig utveckling av aldrig tidigare skådat slag. De rationella memerna kommer enligt Deutsch att ta över alltmer, medan vi idag befinner oss i en övergångsfas där de antirationella ännu gör kraftfullt motstånd. Just när jag skriver detta nås jag av nyheten att Republikanska partiet i Texas antagit ett idé- och handlingsprogram i vilket de förespråkar förbud mot att i skolor lära ut ett kritiskt tänkande som riskerar att "utmana elevers fixa trosföreställningar och undergräva föräldraauktoriteten".

Då och då tappar Deutsch fotfästet en smula, då han har blicken så högt fäst på sin storslagna plan för mänskligheten och universum att han negligerar de problem vi står inför här och nu. Särskilt nedlåtande är han inför dagens miljö- och naturresursproblem. I en framtid med nanoteknologiska 3D-kopiatorer som atom för atom bygger upp vilket stycke materia vi än råkar önska, och där vi genomkorsar universum med transgalaktiska motorvägar, så är utfiskningen av världshaven på den ”pale blue dot” som är vår ursprungsplanet måhända inte någon stor sak. Men vi är inte där än, och om vi sågar av den ekologiska gren vi sitter på lär vi inte nå dit.

Sammanfattningsvis kan om The Beginning of Infinity följande sägas. Å ena sidan är det en remarkabelt innehållsrik, stimulerande och helt klart läsvärd bok. Å andra sidan är den ytterst irriterande. Det största irritationemonentet utgörs av författarens arroganta tonfall, då han sida upp och sida ned slår fast sina tankegångar och spekulationer som vore de oomtvistliga sanningar.

Nästan lika irriterande är den ojämnhet i tankeskärpa och argumentation som jag lyft fram några exempel på ovan. Deutsch bryr sig inte ens om att upprätthålla bokens interna konsistens. Efter att han genom hela boken framställt människans framtida herravälde över universum som ristat i sten skriver han plötsligt, en sida från slutet, att det kan hända "att vi misslyckas, att vi ger upp, och att intelligenta varelser från någon annan stans i universum utgör den verkliga början på oändligheten".

I mottagandet av boken har Deutsch fått en del kritik för att han givit sig in på områden där han saknar bekantskap med litteraturen (eller helt enkelt ignorerar den). På denna punkt tycker jag emellertid att vi bör ha visst överseende. Ingen kan idag behärska mer än ett eller några få snävt specialiserade områden. Om vi alla skall bli vid vår läst kommer ingen att lyfta blicken, se helheten och skapa de stora synteserna. Deutsch har gjort ett spännande och hedervärt försök.

Fotnot

1) Tyvärr valde redaktionen för Axess denna rubrik istället för den blinkning till Douglas Adams jag föreslog.

Peak det ena och peak det andra

Begreppet Peak Oil syftar på den tidpunkt någon gång nu eller i framtiden då den globala årliga utvinningen av fossil olja upphör att stiga, för att istället vända nedåt. Eftersom fossil olja är en ändlig¹ naturresurs är det knappast kontroversiellt att hävda att Peak Oil kommer att inträffa. Mer kontroversiell är frågan om när. Vissa bedömare hävdar att vi i princip är där redan nu, medan andra menar att det kommer att dröja ytterligare några decennier.

Den svenske forskare som hårdast drivit frågan om en mycket nära förestående Peak Oil är Kjell Aleklett. Han har på senare år även talat en hel del om motsvarande fenomen för fossilt kol: Peak Coal. Detta är betydligt mer outforskat än Peak Oil, vilket gör prediktionerna om tidpunkt ännu osäkrare, men precis som med oljan handlar det om en ändlig naturresurs, varför slutsatsen är oundviklig att utvinningen förr eller senare kommer att peaka.² Detsamma gäller Peak Phosphorus, Peak Uranium, etc.

Med Peak Astronauts förhåller det sig eventuellt annorlunda. Eftersom austronauter är en potentiellt obegränsad resurs går det mycket väl att föreställa sig att antalet astronauter fortsätter att växa för evigt. Och vad sägs om Peak Hh, dvs idén att besöksstatistiken på bloggen Häggström hävdar så småningom kommer att peaka och vända nedåt? Tanken känns onekligen skrämmande. Dock tycker jag att nedanstående statistik över antal sidnedladdningar på bloggen per månad pekar mot fortsatt ohejdad tillväxt,³ och precis som med Peak Astronauts finns inte något ändlighetsargument att tillgripa. Därför anser jag vid närmare eftertanke att Peak Hh kan dömas ut som en ogrundad domedagsprofetia. Troligare torde vara att bloggens besöksstatistik eskalerar, exploderar och ger upphov till Singulariteten.

Fotnoter

1) Noga taget är detta inte riktigt sant. Olja nybildas naturligt ur organiskt material. Dock är vårt nuvarande uttag av fossil olja många tiopotenser större än vad som skulle vara hållbart i jämvikt med tanke på den naturliga nybildningstakten, som därför utan problem kan försummas i resonemangen kring Peak Oil.

2) Ibland har föreslagits att Peak Oil och/eller Peak Coal skulle kunna bli göra att klimatkrisen löser sig själv och vi slipper de allvarliga konsekvenserna av en global uppvärmning på flera grader. Detta verkar dock inte troligt. Läs gärna Magnus Westerstrands diskussion om saken på Uppsalainitiativet.

3) Även den som noterar den allmänna ökningstrenden i diagrammet kan stanna upp och fråga efter de direkta orsakerna till att de två senaste månaderna hamnat extra högt. Många bäckar små, etc, men det finns faktiskt några faktorer som betytt mer än andra. Vad gäller augusti står orsaken till uppgången främst att finna i det succéartade mottagandet av bloggposten Fråga Olle!. Samma bloggpost fortsatte att generera en hel del trafik en bra bit in i september, vars besöksstatistik kom att späs på ytterligare av trafiken från det inlägg som länkar hit på Lars Wilderängs blogg Cornucopia. När en populär blogg länkar till en något mer undanskymd sådan (Cornucopia har mer än hundrafalt fler läsare än Häggström hävdar) tenderar det att sätta tydliga spår i besöksstatistiken hos den senare. I och med att jag härmed kommit in på ämnet Cornucopia har vi tagit oss hela varvet runt, ty den fråga som diskuteras kanske allra flitigast på den bloggen är just Peak Oil.

Om kvalitet, kvantitet och Joyce Carol Oates

Vem får Nobelpriset i litteratur 2012?¹ Joyce Carol Oates har i många år förekommit i spekulationerna, men ofta avfärdats med hänvisning till att hon skulle vara alltför produktiv. Det är enligt min mening ett helt orimligt argument. Ett Nobelpris i litteratur bör gå till en författare för något eller några få av hennes bästa verk, och vad hon i övrigt producerat bör inte rimligtvis göra vare sig till eller från för hennes eventuella prisvärdighet.²

Jag är knappast någon Oates-kännare, men jag har nyss läst hennes aktuella roman Mudwoman (nyligen utkommen i svensk översättning med titeln Dykvinnan). Den är ruskigt bra (på en nivå som gör att jag gott kan tänka mig att den skulle kunna ligga till grund för ett Nobelpris), och bra ruskig (på ett sätt som i vissa avsnitt får mig att tänka på Oates som en något vuxnare Stephen King). Romanen behandlar mästerligt en rad angelägna och intimt sammanflätade ämnen. Trots dess tempoväxlingar har boken hela tiden ett driv som gör att man inte vill lägga ifrån sig den. Oates skriver om den känsla av ensamhet och alienation man kan känna även bland bekanta och sina närmaste, om den personliga identitetens ostadiga grund, om hur en människas traumatiska barndom tenderar att jaga ikapp henne oavsett om hon väljer att aktivt konfrontera den eller inte, om det gåtfulla och ofta skrämmande samspelet mellan kropp och själ, om att tappa greppet och den fasansfulla bristen på kontroll då man inte längre känner sig säker på vad som är fantasi och vad som är verklighet, om kvinnomisshandel, om fattigdom och misär bland white trash i upstate New York, om maktspelet i ledningen för ett ledande amerikanskt universitet³, om klassresenärens känsla av svek mot det gamla och osäkerhet i det nya, om att som vuxen förhålla sig till sina föräldrar, om den uppslukande rädslan för att misslyckas, om risken att försumma sig själv då man vill göra andra människor gott, och om flera andra sidor av hur svårt det är att vara människa.⁴ Läs den!

Fotnoter

1) Ni kommer aldrig att få höra mig spekulera kring framtida Nobelpris i fysik eller kemi, eller kring framtida "Nobelpris" i ekonomi, då jag som ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien - den organisation som utser pristagare i dessa kategorier - inte vill utsätta mig för misstankar om läckage. I fråga om litteraturpriset har jag ingen sådan koppling och tycker därför att det är fritt fram för mig att diskutera och spekulera.

2) Inom vissa gränser. Så länge en författare inte skriver mer än hundra, eller tusen, eller en miljard böcker, menar jag att ingen av dessa bör tillåtas att ur prissynpunkt kasta någon skugga över hennes bästa alster. Men när antalet böcker blir astronomiskt eller mer än så kommer saken i ett lite annat läge. Antag t.ex. att en författare skulle ha producerat hela Babels bibliotek - denna fantastiska fantasiskapelse av Jorge Luis Borges. Babels bibliotek innehåller, alfabetiskt ordnade, alla de böcker som kan skrivas med upp till 1 312 000 bokstäver (410 sidor med vardera 40 rader om vardera 80 tecken), vilket gör att antalet böcker överstider 10^{2 000 000}. Det breder därmed ut sig i ett slags rumslig version av de absurt ofantliga tidsrymder som de maskinskrivande apor jag skrev om häromsistens behöver för att författa Hamlet, och är så ofantligt mycket större än hela det synliga universum att jag omöjligt kan överdriva hur löjligt litet det senare framstår vid en jämförelse. Biblioteket innehåller många underbara litterära mästerverk. Problemet är bara att dessa fullkomligt drunknar i de överväldigande mängder strunt som dominerar bokhyllorna. Att hitta något av dessa mästerverk låter sig inte göras med mindre än att man i praktiken författar det själv. Värdet av den litterära prestationen i att ha skrivit alla dessa böcker blir därmed noll.

3) Huvudpersonen M.R. Neukirchen är relativt nytillträdd som den första kvinnliga rektorn någonsin för det fina och anrika universitetet. De problem hon ställs inför är komplexa och mångdimensionella. En av dimensionerna - inte den viktigaste, men en som jag har lätt att relatera till eftersom jag (på en mer blygsam nivå) står inför samma sak - är följande. När en person med samhällsengagemang, starka åsikter och en vana att uttrycka dessa offentligt hamnar i chefsställning så måste hon ständigt beakta risken för sammanblandning mellan hennes personliga uppfattningar och den organisations som hon företräder ståndpukter, samt de eventuella negativa följder för organisationen som ventilerandet av de personliga åsikterna kan föra med sig. Som engagerad samällsmedborgare vill man inte lägga band på sig när man har viktiga frågor att diskutera, men som chef vill man inte ta risken att skada organisationen. Här finns alltså en intressekonflikt. För drygt ett år sedan tillträdde jag för första gången en post i ledningsstrukturen för Chalmers. Att lanserandet av denna blogg sammanföll nära i tiden med det är inte enbart en tillfällighet, utan kan ses som en lite trotsig markering om att jag minsann inte tänker upphöra med att ta strid för det sanna och det rätta ur betydligt större vidvinkel (samhällets, mänsklighetens, etc) än främjandet av Chalmers och den avdelning jag är satt att leda.

4) För en mer djuplodande (och läsvärd) recension av Mudwoman, se gärna Hermione Lee i The New York Review of Books.