Om kvalitet, kvantitet och Joyce Carol Oates

Vem får Nobelpriset i litteratur 2012?¹ Joyce Carol Oates har i många år förekommit i spekulationerna, men ofta avfärdats med hänvisning till att hon skulle vara alltför produktiv. Det är enligt min mening ett helt orimligt argument. Ett Nobelpris i litteratur bör gå till en författare för något eller några få av hennes bästa verk, och vad hon i övrigt producerat bör inte rimligtvis göra vare sig till eller från för hennes eventuella prisvärdighet.²

Jag är knappast någon Oates-kännare, men jag har nyss läst hennes aktuella roman Mudwoman (nyligen utkommen i svensk översättning med titeln Dykvinnan). Den är ruskigt bra (på en nivå som gör att jag gott kan tänka mig att den skulle kunna ligga till grund för ett Nobelpris), och bra ruskig (på ett sätt som i vissa avsnitt får mig att tänka på Oates som en något vuxnare Stephen King). Romanen behandlar mästerligt en rad angelägna och intimt sammanflätade ämnen. Trots dess tempoväxlingar har boken hela tiden ett driv som gör att man inte vill lägga ifrån sig den. Oates skriver om den känsla av ensamhet och alienation man kan känna även bland bekanta och sina närmaste, om den personliga identitetens ostadiga grund, om hur en människas traumatiska barndom tenderar att jaga ikapp henne oavsett om hon väljer att aktivt konfrontera den eller inte, om det gåtfulla och ofta skrämmande samspelet mellan kropp och själ, om att tappa greppet och den fasansfulla bristen på kontroll då man inte längre känner sig säker på vad som är fantasi och vad som är verklighet, om kvinnomisshandel, om fattigdom och misär bland white trash i upstate New York, om maktspelet i ledningen för ett ledande amerikanskt universitet³, om klassresenärens känsla av svek mot det gamla och osäkerhet i det nya, om att som vuxen förhålla sig till sina föräldrar, om den uppslukande rädslan för att misslyckas, om risken att försumma sig själv då man vill göra andra människor gott, och om flera andra sidor av hur svårt det är att vara människa.⁴ Läs den!

Fotnoter

1) Ni kommer aldrig att få höra mig spekulera kring framtida Nobelpris i fysik eller kemi, eller kring framtida "Nobelpris" i ekonomi, då jag som ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien - den organisation som utser pristagare i dessa kategorier - inte vill utsätta mig för misstankar om läckage. I fråga om litteraturpriset har jag ingen sådan koppling och tycker därför att det är fritt fram för mig att diskutera och spekulera.

2) Inom vissa gränser. Så länge en författare inte skriver mer än hundra, eller tusen, eller en miljard böcker, menar jag att ingen av dessa bör tillåtas att ur prissynpunkt kasta någon skugga över hennes bästa alster. Men när antalet böcker blir astronomiskt eller mer än så kommer saken i ett lite annat läge. Antag t.ex. att en författare skulle ha producerat hela Babels bibliotek - denna fantastiska fantasiskapelse av Jorge Luis Borges. Babels bibliotek innehåller, alfabetiskt ordnade, alla de böcker som kan skrivas med upp till 1 312 000 bokstäver (410 sidor med vardera 40 rader om vardera 80 tecken), vilket gör att antalet böcker överstider 10^{2 000 000}. Det breder därmed ut sig i ett slags rumslig version av de absurt ofantliga tidsrymder som de maskinskrivande apor jag skrev om häromsistens behöver för att författa Hamlet, och är så ofantligt mycket större än hela det synliga universum att jag omöjligt kan överdriva hur löjligt litet det senare framstår vid en jämförelse. Biblioteket innehåller många underbara litterära mästerverk. Problemet är bara att dessa fullkomligt drunknar i de överväldigande mängder strunt som dominerar bokhyllorna. Att hitta något av dessa mästerverk låter sig inte göras med mindre än att man i praktiken författar det själv. Värdet av den litterära prestationen i att ha skrivit alla dessa böcker blir därmed noll.

3) Huvudpersonen M.R. Neukirchen är relativt nytillträdd som den första kvinnliga rektorn någonsin för det fina och anrika universitetet. De problem hon ställs inför är komplexa och mångdimensionella. En av dimensionerna - inte den viktigaste, men en som jag har lätt att relatera till eftersom jag (på en mer blygsam nivå) står inför samma sak - är följande. När en person med samhällsengagemang, starka åsikter och en vana att uttrycka dessa offentligt hamnar i chefsställning så måste hon ständigt beakta risken för sammanblandning mellan hennes personliga uppfattningar och den organisations som hon företräder ståndpukter, samt de eventuella negativa följder för organisationen som ventilerandet av de personliga åsikterna kan föra med sig. Som engagerad samällsmedborgare vill man inte lägga band på sig när man har viktiga frågor att diskutera, men som chef vill man inte ta risken att skada organisationen. Här finns alltså en intressekonflikt. För drygt ett år sedan tillträdde jag för första gången en post i ledningsstrukturen för Chalmers. Att lanserandet av denna blogg sammanföll nära i tiden med det är inte enbart en tillfällighet, utan kan ses som en lite trotsig markering om att jag minsann inte tänker upphöra med att ta strid för det sanna och det rätta ur betydligt större vidvinkel (samhällets, mänsklighetens, etc) än främjandet av Chalmers och den avdelning jag är satt att leda.

4) För en mer djuplodande (och läsvärd) recension av Mudwoman, se gärna Hermione Lee i The New York Review of Books.