Bakvänt, Björklund!

Vi behöver fler forskare som tar större risker. Så lyder rubriken på den artikel på DN Debatt idag där utbildningsminister Jan Björklund presenterar några av huvuddragen i årets forskningsproposition. Björklund fortsätter:

Svensk forskning har stor bredd, med många forskare, inom många områden och på många geografiska platser, men spetsen är för tunn. Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet. De som tänker "outside the box".

Ja tack, gärna en forskningspolitik som ger mer spets och mer risktagande i jakten på det stora genombrottet! Jag har hygglig inblick i det svenska vetenskapssamhället, och nästan vart jag än vänder mig ser jag forskare som är tyngda av behovet av att snabbt och så riskfritt som möjligt prestera resultat att peka på i nästa ansökan, så att de kan dra in nya forskningsanslag som skall låta dem fortsätta forska även nästa år. Så tyngda är de (eller skall jag säga vi?) att det rimligtvis måste gå ut över deras (vår) benägenhet att "ställ[a] de svåra och utmanande frågorna, [och] våga misslyckas i jakten på det stora genombrottet".

Björklunds ansats låter verkligen lovande, och ännnu bättre ser det ut när han visar att han förstått vad som håller oss forskare tillbaka. Han varnar nämligen för riskerna med "alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati". Glad i hågen läser jag vidare i artikeln, ivrig att få veta vad Björklund har i åtanke för slags forskningspolitiska åtgärder som skall ge oss forskare andrum mellan utvärderingar och anslagsäskanden - andrum att tänka långsiktigt och ta oss an "de svåra och utmanande frågorna".

Det svar Björklunds levererar är förbluffande: ännu mer utvärderingar! Andelen av universitetens fakultetsmedel

som årligen ska konkurrensutsättas och omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent. [...]

Svensk forskning [borde] regelbundet granskas, utvärderas och bedömas ur ett bredare perspektiv av utländska kolleger. Modellen, kallad peer review eller kollegial bedömning, är väletablerad inom forskarvärlden; bland annat används den av forskningsråden och vid tillsättningar av professorstjänster. Vetenskapsrådet kommer att få huvudansvaret för att ta fram förslag till en helt ny modell för kvalitetsgranskning av svensk forskning som baseras på dessa principer. I modellen kan också, utöver den rent vetenskapliga bedömningen, ingå att bedöma forskningens samverkan, relevans och nytta.

All svensk forskning skulle kunna granskas med fyra- eller femårsintervall, då det bedöms hur väl de olika ämnesområdena vid varje lärosäte står sig i konkurrensen. Resultatet ska sedan ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet.

För den som är bekant med hur svenska universitets- och högskoleledningar (för vilka allt annat än maximering av lärosätets intäkter numera betraktas som i bästa fall sekundärt) fungerar är det inte svårt att föreställa sig vart detta kommer att leda. Ledningarna kommer att få fnatt inför de stundande utvärderingarna och inrätta hela avdelningar med horder av byråkrater som har till uppgift att skönmåla verksamheten för att ge så gott utvärderingsresultat som möjligt, allt medan själva verksamheten vart fjärde eller femte år (beroende på vilken periodicitet som väljs) kommer att stanna upp helt, då forskarna tvingas lägga all kraft på byråkratin och det kosmetiska.

De exakta detaljerna i Björklunds utvärderingsapparat återstår som sagt att utforma, med den torde i vilket fall som helst bli enorm, och det är uppenbart att han som förebild har det nya brittiska system som utvecklats till en total j-a katastrof för hela det brittiska universitetssystemet.