David Deutsch om livet, universum och allting

Jag läste i somras och med utmärkt behållning fysikern David Deutschs senaste bok The Beginning of Infinity: Explanations that Transform the World. I en kort bloggpost den 28 juni undslapp jag mig ett slående citat från boken. Jag ville dock inte säga så mycket mer om den just då, eftersom jag lovat tidskriften Axess en recension av den, och det kändes rimligt att låta dem komma först med publicerandet av mina synpunkter. Min recension återfinns nu i det nyutkomna Axess 7/2012, och jag känner mig därmed fri att bjuda även bloggens läsare på den - varsågoda!

En allomfattande världsbild¹

Den brittiske fysikern David Deutschs bok The Beginning of Infinity spänner över vida fält. Bland mycket annat inbjuds läsaren stifta bekantskap med astronomiska sällsamheter som supernovor, galaxer och kvasarer; med kvantmekanik, inklusive ett inspirerat försvar för den omtvistade många världar-tolkningen; med biologisk och kulturell evolution; med vetenskapsteori och metafysik; med 1800-talsmatematikern Georg Cantors banbrytande men på sin tid kontroversiella teori för olika stora oändligheter; med datalogins födelse och grunder; med reduktionism kontra holism; och med medvetandets ställning i ett materiellt universum. Alltsammans används som pusselbitar i och argument för författarens nya tankesystem – ett mäkta ambitiöst och delvis mycket originellt försök att skapa en allomfattande världsbild.

En central roll i Deutschs teoribyggnad spelar idén om en ständigt växande kunskapsmassa. Till en början var universum tomt på liv och därför skäligen ointressant, men så uppstod de första självreproducerande molekylerna, och ett slags protokunskap kunde utvecklas och spridas genom informationsbärande RNA- och DNA-sekvenser. Nästa stora steg var uppkomsten av nervsystem som medgav individuell kunskapsinhämtning. Det senaste avgörande genombrottet är enligt Deutschs storslagna historik Upplysningen och utvecklandet av den vetenskapliga metoden, vilken har universell räckvidd (mer om denna nedan). Universum ligger därför för våra fötter: från att ha varit livlöst och torftigt kommer det att fyllas av alltmer kunskap, och omformas efter våra behov och idéer i en aldrig sinande utveckling. Det hela är så grandiost och ödesbestämt att man lätt associerar till Hegel och Marx, en jämförelse som vi dock kan räkna med att författaren indignerat kommer att tillbakavisa.

Den vetenskapliga metoden, som alltså kommer att föra oss bokstavligt talat oändligt långt (härav bokens titel), får stort utrymme i framställningen. Deutsch börjar med att göra slarvsylta av den naiva empirism enligt vilken kunskap blir till genom att vi med våra sinnen helt enkelt läser av naturen, ungefär som man läser en bok. Så kan det inte gå till, ty all kunskapsinhämtning är kontextberoende, och utan modellantaganden kan vi aldrig förstå något av våra sinnesintryck. Istället försvarar Deutsch en epistemologi som bygger på Poppers falsifikationism. Förklaringsmodeller skapas genom kreativa processer i våra hjärnor, och utsätts sedan för kritiskt tänkande; det är först i det senare steget som empiri (sinnesdata) kommer in. Kritikens utfall inspirerar sedan mer eller mindre modifierade förklaringsmodeller, och så vidare.

Deutsch är realist, i betydelsen att han tillskriver fysikaliska fenomen en objektiv existens. Därmed blir även objektivt sann kunskap möjlig att erhålla, även om Deutsch är noga med att framhålla att den aldrig kommer att bli vare sig fullkomlig eller helt bombsäker. Även matematiska objekt (såsom primtal och trianglar) tillskriver han en objektiv existens, dock med det ovanliga inslaget att matematisk bevisföring underordnas fysikens lagar. Han går sedan vidare på det realistiska spåret och hävdar att såväl etiska som estetiska värden existerar objektivt, men här blir han allt mindre övertygande.

Hur kan det komma sig, frågar han, att vi upplever blommor som vackra, trots att dessa av evolutionen selekterats för att locka till sig insekter, inte oss? Kanske beror det på att det är medelst objektiv skönhet de attraherar insekter, och att det är denna vi upplever? För all del en kreativ förklaringsmodell, men när Deutsch skriver att den är den enda han kan föreställa sig, så har han uppenbarligen glömt begagna sig av det kritiska tänkande han själv så gärna predikar.

När Deutsch talar om den vetenskapliga metodens universella räckvid menar han det bokstavligt. Allt som är sant har vi kraft att vinna kunskap om, och allt som ligger inom ramen för vad naturlagarna tillåter kan vi också genomföra så snart vi vunnit den erforderliga kunskapen. Hans argument har dock drag av cirkularitet och är alltför undflyende för att jag skall förmå redogöra för det här, och det hjälper inte att han dömer ut motsatt uppfattning som "tro på det övernaturliga".

Något snabbt och allmänt gehör för sin universalitetsteori har jag svårt att tro att han kommer att få, ens bland sina kollegor. Så t.ex. skriver fysikern Ulf Danielsson i Axess 5/2012 att "kanske en annan och högre utomjordisk intelligens [...] har förmåga att analysera sönder vår mer begränsade hjärna in i minsta detalj på ett sätt som vi inte klarar? Och därigenom förstå hur allt bara handlar om neuroners elektriska impulser eller något annat som vi inte alls har någon vetskap om? Någon utsikt att förklara för oss lägre stående stackare på ett begripligt och övertygande sätt finns dock inte." Uppenbarligen är (minst) en av herrarna Deutsch och Danielsson fel ute i denna fråga, som jag inte kan se som annat än vidöppen.

Som teoretiskt ramverk då han diskuterar samhällsutvecklingen använder sig Deutsch av memetisk evolution. Memer – ett begrepp myntat av Dawkins – är idéer, tankefragment, melodier och liknande, vilka likt gener utsätts för evolutionära mekanismer: mutation, selektion och reproduktion. Memer har dock en något mer undflyende karaktär än gener, och har ännu inte visat sig vara ett lika exempellöst fruktbart vetenskapligt begrepp som de senare. Detta hindrar inte att memetiska förklaringsmodeller kan vara intressanta och värda att beakta. Särskilt intressant, enligt min mening, är Deutschs nya kategorisering av memer, och hur han använder denna för att belysa idéhistorien.

Deutsch inför nämligen de båda kategorierna rationella och antirationella memer. En antirationell mem främjar sin egen fortplantning genom att aktivt motarbeta kritiskt tänkande. Ett exempel är den extremt framgångsrika memen "den som tvivlar på Gud skall brinna i helvetet". En rationell mem har motsatt strategi: den säger något sant, samtidigt som den uppmuntrar kritiskt tänkande, för att på så vis gynnas i konkurrensen med allehanda falskheter.

En kultur som domineras av antirationella memer är statisk, medan en som domineras av rationella memer är framstegsinriktad och dynamisk. Nästan alla kulturer har varit av det förstnämnda slaget. Tillfälliga framgångar för de rationella memerna, som i antikens Aten, har slagits tillbaka. Så har det varit ända fram till de rationella memernas stora genombrott från 1700-talets Upplysning och framåt. Tack vare deras frammarsch upplever vi idag en teknologisk och samhällelig utveckling av aldrig tidigare skådat slag. De rationella memerna kommer enligt Deutsch att ta över alltmer, medan vi idag befinner oss i en övergångsfas där de antirationella ännu gör kraftfullt motstånd. Just när jag skriver detta nås jag av nyheten att Republikanska partiet i Texas antagit ett idé- och handlingsprogram i vilket de förespråkar förbud mot att i skolor lära ut ett kritiskt tänkande som riskerar att "utmana elevers fixa trosföreställningar och undergräva föräldraauktoriteten".

Då och då tappar Deutsch fotfästet en smula, då han har blicken så högt fäst på sin storslagna plan för mänskligheten och universum att han negligerar de problem vi står inför här och nu. Särskilt nedlåtande är han inför dagens miljö- och naturresursproblem. I en framtid med nanoteknologiska 3D-kopiatorer som atom för atom bygger upp vilket stycke materia vi än råkar önska, och där vi genomkorsar universum med transgalaktiska motorvägar, så är utfiskningen av världshaven på den ”pale blue dot” som är vår ursprungsplanet måhända inte någon stor sak. Men vi är inte där än, och om vi sågar av den ekologiska gren vi sitter på lär vi inte nå dit.

Sammanfattningsvis kan om The Beginning of Infinity följande sägas. Å ena sidan är det en remarkabelt innehållsrik, stimulerande och helt klart läsvärd bok. Å andra sidan är den ytterst irriterande. Det största irritationemonentet utgörs av författarens arroganta tonfall, då han sida upp och sida ned slår fast sina tankegångar och spekulationer som vore de oomtvistliga sanningar.

Nästan lika irriterande är den ojämnhet i tankeskärpa och argumentation som jag lyft fram några exempel på ovan. Deutsch bryr sig inte ens om att upprätthålla bokens interna konsistens. Efter att han genom hela boken framställt människans framtida herravälde över universum som ristat i sten skriver han plötsligt, en sida från slutet, att det kan hända "att vi misslyckas, att vi ger upp, och att intelligenta varelser från någon annan stans i universum utgör den verkliga början på oändligheten".

I mottagandet av boken har Deutsch fått en del kritik för att han givit sig in på områden där han saknar bekantskap med litteraturen (eller helt enkelt ignorerar den). På denna punkt tycker jag emellertid att vi bör ha visst överseende. Ingen kan idag behärska mer än ett eller några få snävt specialiserade områden. Om vi alla skall bli vid vår läst kommer ingen att lyfta blicken, se helheten och skapa de stora synteserna. Deutsch har gjort ett spännande och hedervärt försök.

Fotnot

1) Tyvärr valde redaktionen för Axess denna rubrik istället för den blinkning till Douglas Adams jag föreslog.