Atlas Shrugged för dig som har bråttom

Ayn Rands författarskap intresserar mig (som tidigare meddelats) inte alls. Hennes Atlas Shrugged (på svenska Och världen skälvde) är en av de sämsta böcker jag läst.¹ Varför tar jag då upp den, gång efter annan, här på bloggen?

Skälet till att ämnet Ayn Rand är svårt att undvika helt och hållet är att hennes hängivna och inte så lilla beundrarskara inkluderar en och annan inflytelserik person högt upp i den politiska hierarkin.² Det gamla Centerparti som en del av oss minns med viss värme från Thorbjörn Fälldins tid lär inte bli sig likt igen så länge det leds av den Annie Lööf (född Johansson) som lyft fram Atlas Shrugged som en av sina tre favoritböcker vad gäller liberal ideologisk vägledning. Nu har Rands författarskap dessvärre aktualiserats än mer, sedan den amerikanske republikanske presidentkandidaten Mitt Romney tillkännagivit att han kandiderar tillsammans med Paul Ryan som vicepresidentkandidat. Ryan är hämtad ur det republikanska partiets yttersta högerflygel, och tillhör eller har i alla fall tillhört den märkliga Ayn Rand-kulten.

Betyder detta att den som vill förstå svensk och amerikansk politisk höger är tvungen att bita ihop och läsa den fruktansvärda tegelstenen Atlas Shrugged? Nej, misströsta inte! Den begåvade serietecknaren Liv Strömquist kommer till vår undsättning med sin briljanta 14-sidiga sammanfattning av Atlas Shrugged, publicerad i tidskriften Galago. Här bjuder Strömquist, snyggt och starkt komprimerat, på allt vi egentligen behöver veta om Rand och hennes politiska filosofi.

Fotnoter

1) Precis som förra gången behöver jag kvalificera mitt påstående om att ha läst boken. Det jag skrev då gäller fortfarande:

Jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 [av totalt närmare 1200 tättskrivna] sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast.

2) Attraktionskraften i Rands författarskap är svårbegriplig, men likväl är den ett faktum. Så här skriver den kosmopolitiske journalisten och författaren Raj Patel:

There are two novels that can transform a bookish 14-year-kid’s life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish daydream that can lead to an emotionally stunted, socially crippled adulthood in which large chunks of the day are spent inventing ways to make real life more like a fantasy novel. The other is a book about orcs.

Implosion istället för explosion?

Singulariteten, som jag upprepade gånger tagit upp till diskussion här på bloggen, är ett hypotetiskt framtidsscenario där skapandet av en övermänsklig artificiell intelligens (AI) leder till en självförstärkande spiral och en explosionsartad utveckling mot allt intelligentare maskiner, med radikala men extremt svårförutsägbara följder för våra liv och för samhället. Den mest rimliga hållningen i förhållande till det troliga i Singulariteten är enligt min mening än så länge agnosticism. Visserligen är jag, när jag t.ex. läser David Chalmers uppsats The Singularity: a philosophical analysis (plus de många svar han fick, och hans egen sammanfattande rejoinder), böjd att tycka att argumenten för att en Singularitet är trolig (förutsatt att inte en civilisationskollaps av ett eller annat slag hinner före) förefaller starkare än dem emot. Men jag är naturligtvis ändå intresserad av att ta del av argumenten emot.

Ett visserligen starkt spekulativt (i likhet med mycket av diskussionen kring Singulariteten), men ändå intressant, argument för att Singulariteten inte kommer att inträffa, presenterades för en tid sedan av matematikern och författaren David Eubanks i en bloggpost på Institute for Ethics and Emerging Technologies. Ett centralt element i de flesta Singularitets-scenarier är att tillräckligt intelligenta robotar kan ha förmågan att mixtra med sina egen mjuk- eller hårdvara för att på så vis bli ännu intelligentare. Eubanks tar fasta på detta, men med en annorlunda twist, där den tänkta intelligensexplosionen ersätts av något som mer liknar en implosion:

A robotic mining facility has been built to harvest rare minerals from asteroids. Mobile AI robots do all the work autonomously. If they are damaged, they are smart enough to get themselves to a repair shop, where they have complete access to a parts fabricator and all of their internal designs. They can also upgrade their hardware and programming to incorporate new designs, which they can create themselves.

Robot 0x2A continually upgrades its own problem-solving hardware and software so that it can raise its production numbers. It is motivated to do so because of the internal rewards that are generated—something analogous to joy in humans. The calculation that leads to the magnitude of a reward is a complex one related to the amount of ore mined, the energy expended in doing so, damages incurred, quality of the minerals, and so on.

As 0x2A becomes more acquainted with its own design, it begins to find ways to optimize its performance in ways its human designers didn’t anticipate. The robot finds loopholes that allow it to reap the ‘joy’ of accomplishment while producing less ore. After another leap in problem-solving ability, it discovers how to write values directly into the motivator’s inputs in such a way that completely fools it into thinking actual mining had happened when it has not.

Idén att en robot skulle kunna balla ur på detta vis känns inte särskilt kontroversiell. Eubanks bloggpost väcker emellertid frågan om en mycket radikalare möjlighet, nämligen att varje tillräckligt intelligent varelse kommer att bete sig på detta vis.

Varianter av det slags manipulation av det egna belöningssystemet som roboten 0x2A ägnar sig åt är inte okända hos människor, och Eubanks nämner flera exempel. Med hjälp av preventivmedel njuter vi frukterna av det belöningssystem för reproduktion som det Darwinska naturliga urvalet försett oss med, men utan själva reproduktionen. Med kemiska medel eller med hjälp av böcker och filmer försätter vi oss i sinnestillstånd som inte (med de avbildningar som evolutionen försett oss med) korrekt motsvarar hur verkligheten därute är beskaffad. Kanske är den på den inslagna vägen av belöningssystemsmanipulation vår framtid står att finna?

Den amerikanske politiska filosofen Robert Nozick gillade inte den hedonistiska utilitarism enligt vilken maximering av världens totala mängd njutning minus dito mängd lidande är det enda fundamentalt eftersträvansvärda och grunden för den sanna etiken. För att påvisa dess orimlighet föreslog han som ett tankeexperiment den så kallade upplevelsemaskinen. En sådan maskin skickar optimala elektriska signaler (samtidigt som den kopplar bort alla de sinnesstimuli som normalt strömmar in från yttervärlden) direkt in i den mänskliga hjärnan och stimulerar lustcentrum på ett sätt som skänker oss maximal njutning. Hur skulle du, kära läsare, ställa dig till ett erbjudande om att koppla upp dig mot Nozicks upplevelsemaskin (plus dropp och övriga nödvändiga livsuppehållande åtgärder) resten av livet?

Jag tror att de flesta spontant ryggar för ett sådant erbjudande. Nozick säger bestämt nej, och menar att hedonismen därmed måste vara fel ute: det finns annat som är viktigt än den rena njutningsnivån. Men vad är det då som fattas i livet som uppkopplad mot upplevelsemaskinen? Autenticitet! Du må ha aldrig så underbara upplevelser där i uppelvelsemaskinen, men de är ju inte autentiska, inte på riktigt.

När Neo i filmen The Matrix valde det röda pillret istället för det blå, så drevs han av en önskan om autenticitet. Men varför är då autenticitet så viktigt? Begreppet förtjänar att problematiseras (och i detta sammanhang vill jag varmt rekommendera David Chalmers uppsats The Matrix as Metaphysics). Tänk om Nozick har fel, tänk om autenticitet i själva verket visar sig vara betydelselöst, tänk om det enda som egentligen betyder något är den hedonistiska njutningsnivån, och tänk om varje tillräckligt intelligent varelse är dömd att inse detta? Det skulle kunna vara så, och det kan hända att i takt med att vi blir allt intelligentare (något som redan pågår och som kan väntas accelerera), alltmer närmar oss den till synes absurda framtid där hela mänskligheten ligger uppkopplad mot lyckomaskiner, och all annan verksamhet (förutom viss automatiserad kraftförsörjning) ligger nere. Om detta rentav är ett universellt fenomen, så förklarar det den Fermis paradox som jag diskuterat i några tidigare bloggposter.

Låt oss säga att vi råkar ut för att våra klipskaste robotar beter sig som 0x2A i Eubanks scenario. Vi skulle då kunna försöka stävja sådant urartat beteende genom att programmera in en stark preferens för autenticitet i dessa och framtida robotar. Det är emellertid inte självklart att detta fungerar. 0x2A kanske upptäcker att han kan kortsluta även det motivationssystemet genom att helt enkelt ställa sin autenticitetsdetektor på maximum oavsett verklig autenticitetsnivå.

Så tror jag att Eubanks har rätt? Nja, kanske inte. Datalogen, fysikern och mångsysslaren Stephen Omohundro föreslår i sin läsvärda uppsats The basic AI drives att preferens för och bevarande av autenticitet inte bara är något som vi kan programmera in i våra AI:n, utan rentav något som i tillräckligt intelligenta sådana kommer att tendera att upptså spontant. Varken Eubanks eller Omohundro ger några slutgiltigt avgörande argument för sina ståndpunkter, och bådas texter bygger minst lika mycket på spekulation som på rigorösa resonemang, men båda är enligt mening värda att ta på allvar i framtida forskning kring avancerade AI:n och deras motivationssystem.

För ovrigt har xkcd ett helt annat förslag på hur teknikutvecklingen kan komma att stanna upp innan vi når fram till Singulariteten:

Den ogudaktiga mängdläran

I matematikämnet har vi varit tämligen förskonade från de antivetenskapliga angrepp från konservativt kristet håll som framför allt biologin råkat ut för desto mer. Men inte ens vi har sluppit undan helt och hållet. Det kristna amerikanska läroboksförlaget A Beka Book (som lyfter fram Bibeln som "the foundation for all learning" ) berättar följande om sina matematikböcker:

Unlike the "modern math" theorists, who believe that mathematics is a creation of man and thus arbitrary and relative, A Beka Book teaches that the laws of mathematics are a creation of God and thus absolute. [...] A Beka Book provides attractive, legible, and workable traditional mathematics texts that are not burdened with modern theories such as set theory.

Hoppsan! Se gärna vetenskapsjournalisten Maggie Koerth-Bakers utförliga analys.

Det här är ett av 14 exempel på bisarra uppfattningar som torgförs i den alternativa kristna läroboksfloran i USA, redovisade i en aktuell artikel i tidskriften Mother Jones. Bland övriga exempel återfinns ett påstående om att människor och dinosaurier för några tusen år sedan levde sida vid sida på vår planet, och följande nyanserade syn på det amerikanska slaveriet: "A few slave holders were undeniably cruel. Examples of slaves beaten to death were not common, neither were they unknown. The majority of slave holders treated their slaves well."

Man får lätt en känsla av att listan i Mother Jones blott är toppen på ett isberg. Exempelvis blev jag häromveckan uppmärksammad på följande sanslösa stycke ur en kristen lärobok i naturvetenskap:

Electricity is a mystery. No one has ever observed it or heard it or felt it. We can see and feel and hear only what electricity does. We know that it makes light bulbs shine and irons heat up and telephones ring. But we cannot say what electricity itself is like.

We cannot even say where electricity comes from. Some scientists say that the sun may be the source of most electricity. Other think that the movement of the Earth produces some of it. All anyone knows is that electricity seems to be everywhere and that there are many ways to bring it forth.

Jag lovar: det här är inte satir. Missa inte förlagets försvar för den citerade passagen, eller listan med ytterligare tio bisarrerier från samma bok.

Det här handlar om USA, så vad har det för relevans för oss hemma i Sverige? Minst två saker. Dels bör vi med oro följa irrationalismens utbredning i världens ohotat starkaste militära supermakt. Dels menar jag att exemplet USA borde bli en tankeställare för dem som tycker det är bra att religiösa samfund i Sverige får lov att driva konfessionella friskolor.

Fråga Olle!

Som antytts i ett otal tidigare inlägg här på bloggen, så vet jag en hel del. I själva verket är jag en besserwisser i ordets enligt min mening riktiga och rimliga betydelse: jag vet bäst (eller åtminstone bättre än de flesta), och sätter inte mitt ljus under skäppan.¹ Mycket riktigt har jag ofta benämnts "vår tids Leonardo".^2,3

Med anledning av detta vill jag härmed bjuda läsekretsen på en kommentarstråd som inte är bunden till något specifikt ämne, utan där läsarna är välkomna att fråga mig om vad de vill - oavsett om det handlar om hur man ser skillnad på Higgsbosoner och vanliga bosoner, varför Pluto gått miste om sin planetstatus, vilket inflytande Hegel haft över Platon, varför minus gånger minus är plus, vilka chanser Kristdemokraterna har att klara fyraprocentspärren i riksdagsvalet 2014, eller vad som egentligen är nytt i Richard Mullers klimatforskning. Eller något helt annat. Välkomna med era frågor!

Fotnoter

1) Att ordet besserwisser så ofta används på ett sätt som implicerar starkt negativa konnotationer är dumt och beklagligt. Vad var det egentligen för en antiintellektuell Janteanhängare som hittade på att det skulle ligga något negativt i att veta bäst och att frikostigt dela med sig av sina kunskaper?

2) Noga taget (dvs om vi skall vara riktigt petnoga) är detta inte sant. Men det borde vara sant - håll med om att en sådan benämning vore ett välförtjänt erkännande av mina vittförgrenade och djupa kunskaper!

3) Daniel Kahneman ägnar flera kapitel i sin läsvärda, intressanta och med rätta hyllade bok Thinking: Fast and Slow (som jag ber att få återkomma till i en senare bloggpost) åt människors tendens att systematiskt överskatta sitt kunskapsläge.⁴ Borde läsaren därför subtrahera en smula från min egen beskrivning, för att rätt uppfatta min kunskapsnivå? Svar nej! Den psykologiska teori Kahneman beskriver och i hög grad varit med om att utveckla är tillämplig på nästan alla, men (av skäl som är alltför uppenbara för att jag skall vilja gå in på dem) inte på mig.

4) Jag tog samma tendens som en av utgångspunkterna i en vetenskaplig artikel häromsistens.

Om Humes lag och Searles motexempel

David Hume - denne Upplysningens förgrundsgestalt och en av alla tiders skarpsinnigaste filosofer - är bland annat känd för det som kommit att kallas Humes lag - att man inte kan härleda ett bör från ett är. Det är visserligen en smula omtvistat inte bara huruvida den är giltig, utan också huruvida Hume verkligen omfattande den lag som idag bär hans namn¹, men personligen lutar jag åt att båda dessa frågor korrekt kan besvaras jakande.

Förra året firades 300-årsminnet av Humes födelse, och i samband med det utkom en läsvärd antologi Förnuft, känsla och moral: Perspektiv på David Hume, där tio svenska filosofer (inklusive bokens redaktör, Robert Callergård) ägnar olika sidor av Humes arbeten varsitt kapitel.² Häribland återfinns ett välskrivet kapitel av Håkan Salwén som behandlar Humes lag. Salwén diskuterar de båda frågor jag nämner ovan - huruvida Humes lag är giltig, och huruvida Hume själv trodde på den - och förefaller liksom jag vara benägen att besvara dem jakande. Mot slutet av sitt kapitel tar han upp det påstådda motexempel till Humes lag som den amerikanske filosofen John Searle presenterade i sin uppsats How to Derive Ought from Is från 1964. Searle säger sig från premissen

(1) Jones yttrade orden "Jag lovar härmed att betala dig, Smith, fem dollar"

kunna härleda slutsatsen

(5) Jones bör betala Smith fem dollar.

Searles härledning tar sig formen av en implikationskedja (1) ⇒ (2) ⇒ (3) ⇒ (4) ⇒ (5) mellan följande fem påståenden:

(1) Jones yttrade orden "Jag lovar härmed att betala dig, Smith, fem dollar".

(2) Jones lovade att betala Smith fem dollar.

(3) Jones placerade sig under en förpliktelse att betala Smith fem dollar.

(4) Jones är under en förpliktelse att betala Smith fem dollar.

(5) Jones bör betala Smith fem dollar.

Salwén är kritisk till Searles argument, och skjuter främst in sig på den påstådda implikationen (1) ⇒ (2). Själv kom jag, då jag läste Salwéns text, att stirra på (1) och (5) med häpnad. Hur hela fridens namn kan någon - och till och med en världsberömd filosof som Searle - få för sig att (5) skulle gå att härleda ur (1)?

För att diskussionen alls skall vara intressant i samband med Humes lag måste vi tolka "bör" som "bör, enligt objektivt giltig moral" snarare än som någon åsiktsyttring (Searles, Jones, Smiths, den rådande västerländska moraluppfattninigens, eller någon annans), ty i det senare fallet blir Humes lag trivialt falsk.³

Vi kan tänka oss en mängd moraliska ställningstaganden som folk kan göra inför premissen (1). Searle anser att Jones bör betala Smith fem dollar. A, å andra sidan, anser att Jones löfte till Smith frampressades under sådana utpressningsliknande omständigheter att han inte rimligtvis kan anses bunden vid löftet. B anser (måhända inspirerad av Peter Singer) att så snart Jones har tillgång till fem dollar så har han betydligt starkare skäl att betala dessa till Läkare utan Gränser än till den redan blott alltför välnärde och välbärgade Smith. C menar att Gud fördömer penningskulder och att Jones löfte till Smith av det skälet är ogiltigt. D är nihilist och anser det därför likgiltigt huruvida Jones betalar några pengar till Smith. Etc. Vem har rätt, i denna kakafoni av moraliska ståndpunkter? Med andra ord, vems (om någons) ståndpunkt överensstämmer med den objektivt sanna moralen? Det vet vi inte. Vi vet inte ens om det finns någon objektivt sann moral, och även om en sådan skulle finnas så har vi inte någon säker tillgång till den.

Searle har alltså fel då han påstår sig kunna härleda (5) ur (1). Därmed behöver vi egentligen inte titta närmare på hans härledningskedja (1) ⇒ (2) ⇒ (3) ⇒ (4) ⇒ (5), ty vi vet att den i något led är fel, men vi kan ju ändå roa oss med att se efter. Ett lovande tillvägagångssätt är att se efter vilka av utsagorna som är bör-påståenden; steget till det första bör-påstående som därvid visar sig i kedjan är en extremt stark kandidat till logiskt felslut. Med detta i åtanke tog det mig max 30 sekunders studium av Searles härledningskedja att identifiera hans fel. Det rör sig om en glidning och en tvetydighet i vad Searle menar med förpliktelse. I detta sammanhang behöver vi vara noggranna och skilja mellan förpliktelse i dess svaga form (som jag kallar φörpliktelse) och dess starka (som jag kallar Förpliktelse). De båda formerna definierar jag som följer.

φörpliktelse har den underställt sig som ingått ett kontrakt med någon, och därvid åtagit sig att göra något. Ordet kan användas oavsett om man därmed, enligt den objektivt sanna moralen, är skyldig att fullfölja åtagandet.

Förpliktelse är en φörpliktelse vars åtagande man, enligt den objektivt sanna moralen, är skyldig att fullfölja.

Nå, vad menar Searle med förpliktelse - φörpliktelse eller Förpliktelse? Om han menar φörkliktelse så sker övergången från är till bör i steget (4) ⇒ (5), som vi direkt ser är ogrundat. Om han däremot menar Förpliktelse, så ser vi en ogrundad är-till-bör-övergång redan i steget (2) ⇒ (3). I båda fallen finner vi att Searles härledningskedja är ogiltig.

* * *

Men vad är det egentligen för bedrövligt kvasifilosofiskt resonemang vi ser prov på ovan? Jag syftar nu inte på Searles argumentation, utan på min egen. Inom bara ett par-tre minuter från att ha sett Salwéns presentation av Searles härledning har jag dömt ut den senare. Detta är knappast den tidsrymd som krävs för att på allvar sätta mig in i hur Searle har tänkt och resonerat - ett förarbete som behövs för varje seriös kritik av ett filosofiskt argument. Det här är något som min matematikerkollega och gode vän Anders Öberg, som i mogen ålder valt att starta en andra forskarkarriär och disputera i filosofi, med skärpa och övertygelse har förklarat för mig. För att ta sig an ett filosofiskt argument, hävdar Anders, måste man först ta det på allvar, anstränga sig att sjunka in i det och se det ur upphovspersonens synvinkel. Om man brister i detta så brister man som filosof.⁴

I det här fallet hade jag alltså inte ens läst Searles originalartikel innan jag ansåg mig vara i stånd att värdera hans argument. Snacka om arrogans! I efterhand har jag gjort en ansats att reparera skadan genom att försöka läsa Searles artikel, men mer än en skumning har det inte blivit. Jag har helt enkelt inte förmått att sätta mig ned och ta den tid som krävs för att i lugn och ro ta del av vad Searle har att säga i frågan. Denna min oförmåga grundar sig i att jag ju redan konstaterat (och därmed "vet") att Searles argument inte håller, och att hans text därför driver en ohållbar tes.⁵ Vem vill sitta ned och läsa sådant trams? Att i praktiken leva upp till den filosofiska metodregel som Anders Öberg lärt mig är inte lätt.

Kanske kan jag ändå dra en inte oväsentlig psykologisk lärdom av detta mitt tillkortakommande. En parallell verkar nämligen närliggande till de klimatförnekare som jag de senaste åren lagt så mycket kraft på att bemöta och fördöma. På samma sätt som jag på några ögonblick kan övertyga mig om, och sedan "vet", att Searle är ute och cyklar, kanske det fungerar för klimatförnekaren. Sedan han (det är oftast en han) en gång för alla "insett", och därefter "vet", hur orimligt det är att klimatförändringarna skulle vara orsakade av mänsklig aktivitet (det försiggick ju trots allt häftiga växlingar mellan istider och interglacialer långt innan det fanns bilar och kolkraftverk), så kanske det är lika svårt för honom att på allvar ta del av den klimatvetenskap som han ju redan "vet" är propaganda och trams, som det är för mig att tålmodigt ta del av Searles resonemang kring Humes lag.

Fotnoter

1) Osäkerheten rörande huruvida Hume verkligen trodde på lagen grundar sig i att han i den vanligen citerade passagen (från A Treatise on Human Nature)...

In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remarked, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surprised to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it should be observed and explained; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it.

...inte uttrycker den explicit, utan blott säger sig inte förstå hur en sådan härledning går till.

2) Bokens verkliga höjdpunkt är dock inklusionen av två texter av Hume själv.

3) Om vi med "bör" menar t.ex. "bör, enligt Searles åsikt", så följer bör-utsagan "det är fel att dräpa" omedelbart ur är-utsagan "Searle anser att det är fel att dräpa".

4) När jag frågade Anders om han förhåller sig på detta vis till uppenbara idiotier som t.ex. Anselms gudsbevis verkade han dock tveka och inte vara beredd att driva sin filosofiska metodregel helt kompromisslöst.

5) Det hela blir inte lättare av mina tidigare negativa erfarenheter av Searle. Vad jag tycker om hans bok Freedom and Neurobiology har jag förklarat här. Hans Mind: A Brief Introduction är inte mycket bättre, och hans sätt att förstöra en intressant och viktig diskussion genom att fullkomligt gå i taket över en meningsmotståndares triviala skrivfel imponerar inte heller.

För en global etik

På bloggen Uppsalainitiativet har jag och mina bloggande kamrater ägnat över 500 bloggposter åt klimatfrågan. Vi har fokuserat i första hand på att diskutera klimatvetenskapen och det klimatvetenskapliga evidensläget, och medvetet ägnat jämförelsevis litet utrymme åt att diskutera värderingsfrågor. Men värderingar är viktiga: utan att kompletteras med värderingar om vilket slags värld vi önskar leva i kan ingen klimatvetenskap, hur sofistikerad den än må vara, säga oss hur vi bör leva och hur vi bör agera i klimat- och naturresursfrågor.¹

Att jag, liksom för övrigt alla mina UI-kollegor, faktiskt har värderingar är emellertid ingen hemlighet. Bland annat har jag åsikter om det sätt vi lever på idag, i svensk medelklass, ohämmat körandes våra stora bensinslukande bilar och fyllandes våra redan välfyllda bukar med mer kött än någonsin, vilket tär på vår planets resurser på ett sätt som är ohållbart och som det inte finns utrymme för alla dess sju miljarder invånare att göra. Detta lyxliv lever vi på andra människors (varav de flesta ännu inte är födda) bekostnad, och detta anser jag vara oetiskt. Det är inte oetiskt på samma intuitivt uppenbara vis som det är oetiskt att råna pensionärer i parken, ty vi ser inte offren framför oss lika tydligt. Detta - att se det oetiska i vårt handlande även då de negativa konsekvenserna är utspädda och utspridda över många människor långt borta, nu och i framtiden - behöver vi lära oss. Anser jag.

Ett namnkunnigt dussin i form av Billy Larsson, Birger Schlaug, Gunilla Almered Olsson, Anders Wijkman, Nina Björk, Emin Tengström, KG Hammar, Annika Carlsson-Kanyama, Svante Axelsson, Alf Hornborg, Göran Greider och min gode vän Bengt Brülde resonerar kring detta i dagens Göteborgs-Posten, under rubriken Klimatfrågan kräver en ny global etik. De skriver att

människan har både egoistiska och altruistiska sidor. Det rimliga nu är att vi utvecklar vår altruistiska sida och blir en globalt solidarisk varelse. För en globaliserad värld där vi alla påverkas av varandras agerande fodrar en etik med globala hänsyn. Endast genom att bryta politikens snäva fokusering på att göra det materiellt bättre för oss nu levande svenskar, kan vi se oss själva som anständiga varelser. Och endast därigenom kan vi också bli betraktade som anständiga människor av dem som kommer att ta över vår planet efter oss.

Instämmer!

Fotnot

1) Detta är en tillämpning av Humes lag, som jag inom kort avser ägna en längre bloggpost.

Teknikutveckling och terrorism

Jag har ofta betonat den accelererande teknikutvecklingen, hur dess potentiella konsekvenser är på gott och ont, och vikten av att vi funderar över dessa snarare än att blint rusa rakt fram. Ett uppenbar kategori av konsekvenser på minuskontot är hur den nya tekniken kan användas för terrorism och annan kriminalitet. Ett TED-föredrag av säkerhetsexperten Marc Goodman nyligen ger skrämmande inblickar i ämnet.

Blade Runner

Vem är den störste segraren i de olympiska spelen i London 2012? Någon läsare kanske säger Usain Bolt, någon mer patriotiskt lagd kanske hellre lyfter fram Fredrik Lööf och Max Salminen, och den mer förnuftigt lagde kanske säger att det är för tidigt att ge ett svar eftersom spelen ännu pågår. Själv säger jag den sydafrikanske friidrottaren Oscar "Blade Runner" Pistorius!

Det är visserligen sant att Pistorius igår kväll med en åttondeplats i sitt semifinalheat misslyckades med att ta sig till final i herrarnas 400 meter, men det är en enorm prestation att först kvalificera sig till OS och där ta sig till semifinal. Inte minst med tanke på omständigheterna. Till följd av en missbildning fick Pistorius vid 11 månaders ålder båda sina ben amputerade halvvägs mellan knä och anklar. Istället för fötter springer han på ett par änadmålsenligt formade blad i kolfibermaterial. Stort grattis till din fina olympiska prestation, Oscar Pistorius!

Utöver att vara en glädjande och beundransvärd idrottsprestation i sig är Pistorius insats enligt min mening positiv på ett annat vis. Hans fall har nämligen inspirerat livlig debatt om artificiell förbättring av människans konstitution. En av många frågor fallet väcker är vad vi gör om det visar sig effektivare att springa med kolfiberblad än med fötter - bör vi då tillåta friska idrottare att amputera fötterna och gå över till de välformade skenorna? Det här är emellertid en debatt som potentiellt sträcker sig långt bortom idrottsliga frågor, mot en mer allmän diskussion om förbättring av människans fysiska, kognitiva och psykiska egenskaper längs exempelvis farmakologiska, mekaniska, elektroniska och genetiska vägar, och mot transhumanism. Teknikutvecklingen på dessa områden går fort, och kan få enorma konsekvenser för individ och samhälle. Det är hög tid att ta den bioetiska diskussionen om artificiell förbättring av människan på allvar.

Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist?

Streisandeffekten - så uppkallad efter sångerskan Barbara Streisands misslyckade försök 2003 att hejda spridningen av bilder på hennes residens i Malibu - betecknar hur åtgärder för att hejda informationsspridning lätt kan bli kontraproduktiva. Begreppet har snabbt blivit mycket populärt i bloggosfären, och jag tycker mig i sociala media se en utbredd önskan att vilja medverka till informationsspridningen så snart något luktar Streisandeffekt. Intresset för själva sakfrågan är ofta sekundärt; det är informationsspridandet i sig som, när någon försökt hejda det, upplevs som angeläget och ett slag för yttrandefriheten.

Ett typexempel såg vi för några veckor sedan. En bloggare vid namn Tomas Gunnarsson hade fått syn på ett reportage om en stockholmskrog i Arlanda Express kundtidning Xpress, och skrev en kritisk text på sin blogg Genusfotografen om reportagets starkt sexualiserade bilder av den kvinnliga krögaren. Texten illustrerade han med fotografier han tagit av bilderna i reportaget. Snart började han få hotfulla och halvhjärtat anonyma ebrev där han anmodades plocka bort bilderna och reportagefotografens namn. Till slut såg sig Gunnarsson nödsakad att censurera dessa i sin bloggpost,¹ samt att i en snabb förlikning betala bildbyrån 15 000 kr i skadestånd för copyrightintrång. Hans berättelse om detta i en senare bloggpost nådde snabb spridning. På Facebook bevittnade jag och rycktes med i den allmänna skadeglädjen kring att bildbyråns osympatiska agerande fick stor spridning och att deras ansats att tysta Genusfotografen Gunnarsson resulterade i en rejäl Streisandeffekt!

Men är det helt uppenbart att bildbyrån och reportagefotografen tagit skada av det inträffade? All reklam är ju bra reklam, sägs det, och jag kan gott tänka mig att många läsare finner bilderna på krögaren snygga och - hö hö hö - festliga samt att bildbyråns agerande mot Gunnarsson är helt i sin ordning. Helt klart är att de (bildbyrån och reportagefotografen) arbetar i en bransch där publicitet är väldigt viktigt.

Tänk om de, när de fick se Gunnarssons kritiska text, snabbt insåg att här fanns en ypperlig möjlighet att skapa rejäl publicitet på nätet. Tänk om de kände till Streisandeffekten och gick till angrepp mot Gunnarsson i avsikt att provocera fram just en sådan. Tänk om vi gått rakt i en fälla...

Fotnot

1) Numera är det emellertid lättare sagt än gjort att radera något från nätet. En cachekopia av Genusfotografens text i ocensurerat skick fanns tills helt nyligen här, och för den som letar går den antagligen alltjämt att hitta någon annan stans.