Patrik Engellau är en skamlös lögntrut

Jag gick, i en bloggpost för en vecka sedan, ganska hårt åt den avdankade Timbro-ideologen Patrik Engellau och hans empatilösa syn på tiggare. Att han blir upprörd och vill gå i svaromål är fullt förståeligt, men jag finner det helt oacceptabelt att han, i syfte att smutskasta mig och att tillskriva mig rasistiska tankebanor, blåljuger om vad jag skrev i min bloggpost. Det är emellertid exakt vad Engellau gör i sin dagsfärska bloggpost Singoalla och feministerna [WebCite]. Han kommer i sin bloggpost in på ämnet prostitution, vilket får honom (och nu citerar jag honom ordagrant)

att tänka på matematikprofessor Olle Häggström vid Chalmers som i ett vildsint angrepp på mig hävdade att romer inte kan arbeta eftersom deras enda möjligheter är tjuveri, tiggeri och just prostitution.

Detta, menar Engellau, utgör grund för att anklaga mig "för att kolportera antiromska fördomar eller till och med för rasism", även om han bisarrt nog i samma andetag säger sig vara för belevad och finkänslig för att faktiskt uttala sådana anklagelser. Det största problemet med hans påhopp är emellertid att jag inte (vilket var och en kan konstatera som tar del av min bloggpost) gjort det påstående som han tillskriver mig, eller ens något som kommer i närheten. Den passage i min bloggpost som Engellau av allt att döma hämtat inspiration från i sitt fabulerande är följande:

När Engellau dömer ut tiggarna som samhälleliga "fripassagerare" vilka "drar sig ur det gemensamma ansvaret och föredrar att leva på sin nästas ansträngningar" undrar jag hur han skulle ställa sig till de tiggare som enligt Svensson säger sig ha "tre val: tigga, begå brott eller prostitution. Då väljer vi att tigga". Menar Engellau att de har fel, och att andra försörjningsmetoder (riktiga jobb?) faktiskt finns för dem om blott de tar sig i kragen lite grand?

Detta är som synes något helt annat än vad Engellau tillskriver mig. Låt oss dissekera det sistnämnda för att se i hur många steg vi behöver modifiera det för att hamna i något jag faktiskt påstod. Följande är det påstående Engellau tillskriver mig:

(0) "Romer kan inte arbeta, och deras enda möjligheter är tjuveri, tiggeri och prostitution."

I min bloggpost nämns dock varken romer eller någon annan etnisk folkgrupp, så något sådant svepande påstående om etnicitet har jag inte gjort. Däremot talar jag i bloggposten om tiggande EU-migranter, så låt oss se vad som händer om vi byter ut "romer" mot "tiggande EU-migranter" i utsaga (0):

(1) "Tiggande EU-migranter kan inte arbeta, och deras enda möjligheter är tjuveri, tiggeri och prostitution."

Är då detta något jag påstår i min bloggpost? Nej, ty den passage Engellau syftar på handlar inte om huruvida dessa EU-migranter inte kan arbeta, utan om att de säger sig inte kunna arbeta. Så låt oss göra den ändringen i utsaga (1) och se var vi hamnar:

(2) "Tiggande EU-migranter säger att de inte kan arbeta och att deras enda möjligheter är tjuveri, tiggeri och prostitution."

Inte heller detta är emellertid något jag påstår i min bloggpost. Ett liknande påstående finns där, men inte ett som jag själv gör, utan ett som jag lånat från Mattias Svenssons utmärkta reportage När tiggarna kom till Sverige i tidskriften Neo. Utsagan (2) behöver därför korrigeras för att inkorporera detta:

(3) "Enligt Mattias Svensson säger tiggande EU-migranter att de inte kan arbeta och att deras enda möjligheter är tjuveri, tiggeri och prostitution."

Stämmer då detta med vad jag påstod i bloggposten? Nej, det behövs ytterligare ett par korrigeringar innan vi har den önskade överensstämmelsen. Den första av dessa är att (3) ser ut som ett svepande yttande om vad tiggande EU-migranter i allmänhet säger. Varken jag eller Mattias Svensson gör emellertid något påstående om att (3) skulle gälla alla tiggande EU-migranter, eller ens någon viss andel. Allt som påstås är att det finns tiggande EU-migranter som säger sig inte kunna arbeta. Så låt oss foga in ordet "vissa":

(4) "Enligt Mattias Svensson säger vissa tiggande EU-migranter att de inte kan arbeta och att deras enda möjligheter är tjuveri, tiggeri och prostitution."

Nu är vi nästan framme, men inte riktigt, ty ordet "kan", med sitt släktskap med "kunnande" och "kunskap", ger det icke avsedda intrycket att det nödvändigtvis skulle vara tiggarens egna (brist på) kunnande och kompetens som håller denne utanför arbetsmarkanden. Men det är inte den enda möjliga förklaringen. En annan möjlig förklaring skulle t.ex. kunna vara att tiggaren är utsatt för diskriminering på arbetsmarknanden. Något ställningstagande för just förklaringen bristande kompetens framgår inte av min bloggpost, så för att undvika antydan i den riktningen behöver vi i (4) byta ut "kan" mot "har möjlighet att", och får då äntligen något som står i överensstämmelse med vad jag säger i min bloggpost:

(5) Enligt Mattias Svensson säger vissa tiggande EU-migranter att de inte har möjlighet att arbeta och att deras enda möjligheter är tjuveri, tiggeri och prostitution.

Se där - äntligen ett påstående som har stöd i min bloggpost! Fem modifieringar av det påstående som Engellau tillskrev mig är vad som behövdes för att nå dithän. Det är för mycket för att hans framställning rimligtvis skall kunna beskrivas med milda uttryck som t.ex. "glida en aning på sanningen". Rent j-a blåljug är vad det handlar om. Patrik Engellau är helt enkelt en skamlös lögntrut.

Nå, vad anser jag då i de sakfrågor i vilka påståendet (5) inte ger tydliga besked? Tror jag på Mattias Svenssons påstående om vad vissa tiggande EU-migranter säger? Är i så fall den självbild rörande brist på tillgång till arbetsmarknad dessa ger uttryck för korrekt, och är den någorlunda representativ för tiggande EU-migranter i allmänhet? Vad beror i så fall den bristande tillgången till arbetsmarknad på - arbetsoförmögenhet, diskriminering, eller något annat?

Jag ser ingen anledning att misstro Mattias Svenssons påstående om vad vissa tiggande EU-migranter säger. Vidare finner jag det mycket troligt att den brist på tillgång till arbetsmarknad dessa ger uttryck för i de flesta fall faktiskt föreligger, och att den även drabbar flertalet tiggande EU-migranter. I vissa fall kan nog denna arbetslöshet förklaras med arbetsoförmögenhet, men jag tror också på diskriminering som en huvudförklaring. Specifikt verkar det som att rumänska romer (den etniska folkgrupp som en stor andel av de tiggande EU-migranterna verkar tillhöra) är utsatta för diskriminering. D-i-s-k-r-i-m-i-n-e-r-i-n-g. Har Engellau hört talas om det begreppet? Är det något som han tror kan förekomma i dagens samhälle? Är diskriminering av etnisk folkgrupp rentav något som Engellau tycker att man skall få lov att tala högt om utan att bli anklagad för rasism? I så fall räknar jag med att han korrigerar sin bloggpost och att han ber om ursäkt för sitt svinaktiga utfall.

I Vetenskapsrådets nättidning Curie om vikten av att beakta risker med nya teknologier

Då jag för en tid sedan inbjöds att bidra till Vetenskapsrådets nättidning Curie med en debattartikel om vikten av att beakta globala och existentiella risker med nya teknologier kände jag direkt att det inte var att tänka på att tacka nej till att skriva om det som på senare år kommit att bli en av mina främsta hjärtefrågor. Texten är nu publicerad, och jag återger den nedan i sin helhet, inklusive rubrik och ingress.

*

Ta ansvar för riskerna med nya teknologier

Syntetisk biologi, nanoteknologi och artificiell intelligens är några av de områden som kan påverka mänsklighetens existens. Att ignorera konsekvenserna av kommande forskningsgenombrott är som att med bindel för ögonen springa rakt fram i ett minfält, skriver Olle Häggström, professor i matematisk statistik.

Att premiera och stödja den bästa forskningen - i betydelsen den forskning som bäst flyttar fram gränserna för mänsklighetens samlade vetande, utan hänsyn till praktiska tillämpningar - är ett ideal som ligger nära Vetenskapsrådets, och som jag länge var svag för. På senare år har jag dock blivit alltmer tveksam. Låt mig förklara varför.

Vetenskapliga framsteg har en ofantlig inverkan på våra liv. Tänk på hur världen och våra liv såg ut i början av 1900-talet, på hur de ser ut idag, och på vilken stor del av denna väldiga transformation som möjliggjorts av vetenskapliga framsteg. Om vi tänker vidare på vad mobilteknologi och Internet gjort för oss de senaste tjugo åren, så inser vi att någon inbromsning i förändringstakten knappast har skett. I själva verket är det troligt att vetenskapliga framsteg under återstoden av innevarande sekel kommer att bjuda på ännu mer genomgripande förändringar än 1900-talets. Till de områden som sannolikt kommer att få omvälvande konsekvenser hör exempelvis syntetisk biologi, nanoteknik och artificiell intelligens, samt inte minst olika sätt att förändra den mänskliga naturen och vässa våra kognitiva förmågor med hjälp av farmakologiska preparat, genmodifiering eller elektroniska hjärnimplantat.

De potentiella vinsterna med genombrott på dessa och andra områden är enorma, men detsamma gäller riskerna. Ett exempel är artificiell intelligens, vars potential för ekonomiska och andra vinster är närmast obegränsade, samtidigt som det idag finns en berättigad oro för om maskinerna skall slå ut oss på arbetsmarknaden, samt (på lite längre sikt) huruvida mänskligheten skall kunna behålla herraväldet eller ens överleva den dag vi själva inte längre är de varelser på vår planet som har den högsta allmänintelligensen. Sistnämnda scenario kan låta extremt, men förtjänar att tas på allvar, och har det senaste året uppmärksammats av bland andra Nick Bostrom, Stephen Hawking, Max Tegmark och Bill Gates. Andra nya teknologier är tveeggade på liknande vis, och den möjligen största utmaningen på bara ett eller ett par decenniers sikt är hur vi skall undvika att kunskapsspridning inom syntetisk biologi leder till ohyggliga massförstörelsevapen i händerna på terrorister.

När så här mycket står på spel är det enligt min mening alltför ansvarslöst att prioritera mellan forskningsområden med hänsyn enbart till forskningens kvalitet och inte till dess utsikter att påverka samhället och våra liv. Om forskningens potentiella konsekvenser bara var av godo skulle jag kunna köpa tanken att enbart se till forskningens kvalitet och strunta i de samhälleliga konsekvenserna – särskilt för en finansiär som Vetenskapsrådet med ett särskilt ansvar för grundforskningen. Men med tanke på riskerna finner jag detta ohållbart. Ingen forskningsfinansiär bör tillåta sig att stödja forskning vars risker för mänskligheten är större än de positiva möjligheterna.

Så vilka framtida teknologier och forskningsområden bör vi i första hand satsa på för att maximera chanserna för ett lyckligt utfall för mänskligheten? Vilka områden är mindre viktiga, vilka bör vi beträda med stor försiktighet, och finns det rentav områden som vi helt bör undvika? Vår kunskap i dessa frågor är ytterst ofullständig, men vi behöver göra vad vi kan för att besvara dem. Att ignorera dem, vilket mestadels är vad vi gör idag, är liktydigt med att med bindel för ögonen springa rakt fram i ett minfält.

Ett rimligt första steg skulle kunna vara att ta fram en systematisk översikt över den kunskap som redan idag faktiskt finns beträffande globala risker med nya teknologier och relaterade framtidsfrågor. En sådan kunskapsöversikt skulle sedan kunna fungera som som stöd för de ämnesmässiga prioriteringar som Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansiärer gör. Under mina drygt fem år som ledamot i Vetenskapsrådets NT-råd har jag då och då – så ofta jag vågat med hänsyn till risken att framstå som en omöjlig monoman – tagit upp hur angeläget detta är. Dessa ansträngningar har dock inte krönts med framgång, och de ämnesöversikter Vetenskapsrådet tog fram förra året (i vilka faror i samband med nya teknologier blott berörs pliktskyldigast och i största förbigående) fyller inte alls den önskade funktionen. Jag har därför försökt mig på även andra vägar framåt, inklusive författandet av boken Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Oxford University Press, planerat boksläpp i januari 2016), i vilken jag efter bästa förmåga skisserar de möjligheter och faror som ligger framför oss, och argumenterar för framsynthet.

Jag har här fokuserat på forskningsfinansiärens roll och ansvar, men det finns givetvis andra aktörer som också har ett ansvar i frågan, inte minst politiker och forskarna själva. I ett komplext samhällsmaskineri med många olika aktörer är det frestande att rycka på axlarna och tycka att ansvaret borde vila på någon annan, men ett sådant förhållningssätt duger inte - lika lite för forskningsfinansiärer som för politiska makthavare, universitet och den enskilde forskaren.

Mer om Terminator och andra AI-filmer

För den som inte, genom att i morse på TV4:s Nyhetsmorgon ha sett mig diskutera Terminator-scenarier, har fått nog av mina synpunkter på AI-genombrott i film och verklighet rekommenderar jag en färsk artikel rubricerad Undergångsfilmerna underskatar mördarrobotarna i nättidningen KIT, vars reporter Adam Erlandsson låter mig lägga ut texten om såväl Terminator som fyra andra filmer om AI-genombrott, och i vad mån dessa kan anses realistiska.

Dags för ännu ett TV-framträdande

Ställ era väckarklockor! Det är bara några veckor sedan senast jag var med i TV, men nu är det dags igen. I morgon tisdag den 23 juni vid 07.15-tiden är det nämligen tänkt att jag skall medverka i TV4:s Nyhetsmorgon.¹ Det tilltänkta studiosamtalet är föranlett av den stundande biopremiären för Terminator: Genisys, och diskussionen kommer åtminstone delvis att handla om huruvida ett Terminator-liknande scenario, där maskinerna gör uppror och söker utplåna mänskligheten, kan bli verklighet i framtiden.

Fotnot

1) Detta naturligtvis sagt med reservation för att det kan bli ändringar i nyhetstablån om det händer något riktigt stort och viktigt, t.ex. om Putin låter invadera Gotland eller om Zlatan på nytt ventilerar sin uppfattning om damfotboll.

Edit 23 juni 2015: Här är TV-inslaget jag medverkade i.

Två texter om tiggeri

Jag har den senaste veckan konfronterats med två texter om det nya EU-migrationsanknutna tiggeriet. Båda kommer från höger, men de är i övrigt nästan så olika som två texter kan bli:

• Mattias Svensson, När tiggarna kom till Sverige, tidskriften Neo 3/2015.
• Patrik Engellau, Min uppfattning om tiggeri, bloggen Det goda samhället¹, 17 juni 2015.

Kanske är det orättvist att jämföra de båda texterna (tidskriftsredaktören Svenssons artikel bygger på omfattande och ambitiös research, medan författaren och entreprenören Engellau nöjt sig med att blicka in i sitt inre, och uppger att bloggposten är resultatet av "några månaders funderingar") men jag gör det ändå. De tillfredsställer helt olika sidor av min personlighet. Inför Svenssons text är det min förkärlek för rationellt och intellektuellt grundat samhällsengagemang som tillfredsställs då jag gläds åt att han ödmjukt, mångsidigt och med respekt för sakförhållanden och evidens tar sig an en svår och komplex samhällsfråga utan att väja för svårigheten och komplexiteten, och utan att låtsas hitta några enkla svar där sådana knappast står att finna.

Engellau, däremot, har enkla svar: han deklarerar frankt att "frågan är lätt". När han kommer igång med sina metaforer är det en mörkare sida hos mig som tillfredsställs - min skadeglada och lite malliga förtjusning i att få känna mig moraliskt och intellektuellt överlägsen korkade skribenter. Så här skriver han:

Mänsklig samvaro består i stort sett i att människor förenar sig i förverkligandet av gemensamma projekt. Man jobbar och drar åt samma håll. Tänk dig ett fotbollslag med elva personer som bestämt sig för att slå motståndaren. Plötsligt lämnar två spelare planen, tar fram var sin pappmugg och övergår till att tigga pengar av publiken varpå laget förlorar. Att överge de gemensamma ansträngningarna för att se om sitt eget hus är osolidariskt.

Eller anta att turistbussen kört i diket och att alla passagerarna måste lägga axeln till för att baxa upp fordonet på vägen. Då ställer sig några av turisterna på vägen, stoppar den passerande trafiken och sticker in pappmuggar genom rutorna.

Löjliga exempel? Jag tycker inte det. Det goda samhället är ett gemensamt projekt.

Jag vet såklart inte om den totala brist på empati med tiggarna, och på förståelse för deras utsatta situation, som Engellau med dessa passager ger uttryck för, skulle mjukas upp av om han tog del av Svenssons reportage. När Engellau dömer ut tiggarna som samhälleliga "fripassagerare" vilka "drar sig ur det gemensamma ansvaret och föredrar att leva på sin nästas ansträngningar" undrar jag hur han skulle ställa sig till de tiggare som enligt Svensson säger sig ha "tre val: tigga, begå brott eller prostitution. Då väljer vi att tigga". Menar Engellau att de har fel, och att andra försörjningsmetoder (riktiga jobb?) faktiskt finns för dem om blott de tar sig i kragen lite grand? Eller tycker han att de bör satsa på brott eller prostitution? Kanske är det just brottslighet han skulle förorda, då han ju i en intervju med Dan Josefsson 2001 inte uppvisar minsta tendens att tycka att den egna egoistiska och hänsynslösa kriminaliteten är något fel - något som jag för övrigt finner rimma ganska illa med hans fagra ord ovan om "det gemensamma ansvaret" och hur "att överge de gemensamma ansträngningarna för att se om sitt eget hus är osolidariskt".

Äh, skit i Engellau, det enda jag lär mig av hans text är vilken självgod och äcklig typ han verkar vara. Läs Mattias Svenssons lärorika reportage istället!

Fotnot

1) Är Det goda samhället en utpräglad dårblogg? Well, jag tycker kanske inte att Engellaus bloggpost, i kombination med Gösta Walins En välsignelse för mänskligheten som jag uppmärksammade häromdagen, räcker för en sådan slutsats. Däremot menar jag att de båda bloggposterna räcker för att det skall finnas fog för misstanke om att så är fallet. Med tanke på hur många välkända skribenter bloggen har kan saken möjligen vara värd att undersöka närmare.

Hur skall jag kunna få lite fart på den här bloggens besöksstatistik?

Cirka 20 000 sidnedladdningar per månad brukar det bli, om jag får tro den rudimentära besöksstatistik som Blogger erbjuder sina användare.¹ Låt vara att bloggen har en trogen och kompetent läsarskara, varför jag kanske inte skall klaga alltför högljutt, men om bloggen verkligen skall kunna förändra världen så behöver besökssiffrorna höjas. Men hur åstadkommer jag det? Här är jag lite handfallen, men döm om min glädje när jag hörde talas om att Göteborgsprofilen Frida Boisen, chefredaktör för GT och prisbelönt för sitt skickliga bruk av sociala medier, i höst utkommer med vad som verkar vara precis den bok jag behöver: #digitalsuccé - Så lyckas du med sociala medier. Som en aptitretare bjöd hon i tidningen Dagens Media häromsistens på fyra handfasta och goda råd:

Fakta

Frida Boisens fyra kom igång-tips för att göra digital succé:

1. Sätt målet! Om du har möjlighet – ta in en sociala medier-strateg som kan hjälpa er att sätta upp tydliga syften och mål med just din eller ditt företags sociala medie-strategi. Vad vill ni? Driva trafik till sajt? Bygga varumärke? Driva till köp? Viktigt att identifiera när du senare ska välja rätt sociala medie-kanaler, budget, målgrupper och strategier. Sätt delmål och gör målen mätbara.

2. Berör! För att bli viral och nå igenom bruset måste du beröra på riktigt. Allt börjar med att du bottnar i äkta värderingar. Vad står du eller ni för? Hitta de virala känslorna utifrån detta. För att lyfta extra här: Ta gärna in hjälp från ett sociala medier-strategiproffs, det lönar sig. För att bli viral måste er grej vara briljant, postad på rätt sätt, vid rätt tid, med rätt språk i rätt kanal. Halvdant duger inte.

3. Se potentialen med ditt team! Var professionell. Sätt en sociala medier-policy för dig själv och dina anställda, ta hjälp av ett proffs. Alla ni är personliga varumärken och ambassadörer med unika kanaler och möjligheter att nå ut. Hur gör ni med fallgropar och krishantering? Få med alla i ert sociala medie-arbete. NI är företaget! Älska employer branding. Älska personal branding! Bygg ett positivt team och ledarskap. Utbilda, följ upp och utvärdera.

4. Tänk nytt! Sociala medier är nutiden och framtiden. Möt dina kunder och deras behov här – där de är. Hur kan du utveckla dig själv och ditt företag genom sociala medier? Testa att starta en ny nischad produkt här. Kanske är det en ny kanal, en ny kampanj, ett nytt varumärke, en ny tjänst? Här finns många goda exempel på extrem framgång att inspireras av. Känn superkrafterna i sociala medier.

Jag gilar verkligen konkretionen i de här råden, och att Boisen aldrig är i närheten av att förfalla till management- eller mediafloskler. Natruligtvis avser jag på sikt att implementera samtliga fyra punkter, men för att inte greppa över för mycket på en gång tänkte jag börja med punkt 2 som verkar rättså grundläggande, i synnerhet det här med "Allt börjar med att du bottnar i äkta värderingar. Vad står du eller ni för?".

Så vad står jag för, som kan beröra på riktigt? Vad bör jag skriva om? Förslag emottages tacksamt. Till det jag skrivit mycket om hör ju t.ex. klimatfrågan, och artificiell intelligens ur ett futurologiskt perpektiv. Men de är ju (liksom det mesta annat jag skriver om) ganska små och oviktiga frågor, som knappast kan väntas beröra på allvar och generera höga läsarsiffror. Någon gång har jag provat att skriva om klädmode, som jag tror faktiskt är ett ämne med stor potential, men jag är osäker på om jag själv verkligen har rätt kompetens och engagemang för den frågan. Nej, det behövs något annat, något riktigt stort. Något jättejättestort! Som t.ex. Göteborgsbilisters rätt att fritt och utan särskilda avgifter få köra omkring och skapa trängsel och släppa ut avgaser!

Fotnot

1) Förra månanden (maj 2015) blev en outlier med drygt 37 000 sidnedladdningar, men det var knappast ett trendbrott (juni 2015 serut att hamna på de gamla vanliga nivåerna) utan mer frukten av Göran Lambertz oförtjänta benägenhet att dra uppmärksamhet till sitt namn.

Ahlgren och Walin - den intellektuella gräddan bland svenska klimatförnekare

Hur tänker svenska klimatförnekare? För att se hur den intellektuella gräddan i denna kategori resonerar vill jag idag rekommendera texter av två av den svenska klimatförnekerirörelsens största tänkare och ledargestalter:¹

• Göran Ahlgren är docent i organisk kemi, sekreterare i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och återkommande skribent på deras blogg med det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. I sin bloggpost Klimathotet är ett faktum för några månader sedan anlägger han ett (vad skall vi kalla det?) "vetenskapsfilosofiskt" perspektiv:
  Klimathotet är ett faktum. Klimathotet är ett vetenskapligt faktum. Ett faktum lika sant som att solen snurrar runt jorden. Detta är kunskap.

  [...]

  Vad är kunskap? Något som en grupp är övertygade om är kunskap är kunskap. Det vi är överens om är vetenskap är vetenskap. Så, tillvaron består av cirkelresonemang! Allt detta, inte minst det senaste, gäller i allra högsta grad klimatvetenskapen.

  [...]

  Klimatvenskapen/växthushypotesen är ett bra exempel på ett sammanbrott för reduktionism som vetenskaplig metod. Återkopplingar är ett meningslöst begrepp som bara får en mening när vi delar upp klimatet i smådelar. Klimatet är. Att diskutera orsak-verkan samband när vi rör oss mellan olika hierarkier av komplexitetsnivåer (egenskaper för atmosfärens komponenter vs dess kollektiva egenskaper) är meningslöst. Jag påstår att fundamentala förhållanden mellan mikro och makro är ett oöverstigligt hinder. Det är dags för demontering!

  Och vad bygger vi upp i stället? En ångmaskin. Termodynamiken beskriver samband mellan värmetransport och arbete för ett system som helhet. Vilka svar kan man hoppas på att en sådan ansats ger? Man kan utgå ifrån att svaren kommer att ligga på samma nivå som ansatsen: modeller för atmosfärens temperaturprofil, den hydrologiska cykeln, konvektion, havsströmmar, värmetransport mellan ekvatorn och polerna etc. Samband mellan komplexitetsnivåer som komponentegenskaper och temperaturprofil? Knappast. Man måste acceptera att mellan mikro och makro ligger ett skikt av ovetbarhet. Ett skikt som är vetenskapligt ogenomträngligt. En epistemologisk gräns.

• Gösta Walin är professor emeritus i oceanografi vid Göteborgs universitet, och kommer på så vis närmare än de flesta att kunna kalla sig riktig klimatforskare. I klimatdebatten är han kanske mest känd för sin servettfysik. Nyligen skrev han på bloggen Det goda samhället ett inlägg rubricerat En välsingnelse för mänskligheten - en lovsång till den atmosfäriska koldioxidhaltsökningen:
  Från departement till förskola, från höger till vänster, från svenskt näringsliv till Greenpeace, från FN till kommunala miljörådgivare, från Australien till Kanada, samma budskap: Koldioxid är planetens förbannelse, något måste göras.

  Detta kallas konsensus och är mycket farligt, som masshysteri ungefär.

  [...]

  Så vad är då koldioxid? Koldioxid är livets gas. Växtligheten förbrukar koldioxid i frenetisk takt. Koldioxiden omvandlas därvid till syrgas och organiskt material dvs kol bundet i diverse organiska föreningar som återfinns i allt levande material men även i diverse dött material såsom ved eller fossila bränslen.

  [...]

  Det har visats i mängder av undersökningar att växtligheten gynnas av mer koldioxid. Det växer mer och snabbare. Lika viktigt är att växterna klarar sig med mindre vatten. Avsevärt större skördar och krympande ökenområden kan förväntas när koldioxidhalten stiger i atmosfären. Detta är ett dokumenterat faktum. Mer koldioxid är i sanning en välsignelse för mänskligheten.

  Hur påverkas då klimatet av koldioxid? Troligen obetydligt. Man kan tänka sig koldioxiden som ett florstunt täcke som dels ger en smula extra isolering, dels bidrar till att utjämna temperaturen över jorden.

  Lite varmare kan det bli, men detta kommer knappast att märkas över nya köld- och värmeperioder som ingen kan förklara. Vi bör också betänka att lite varmare klimat är fördelaktigt. Den så kallade lilla istiden (ungefär 1500-1850) var periodvis förfärlig med missväxt, massdöd i pest, häxprocesser med mera elände.

  [...]

  Sätt stopp för den livsfientliga propagandan, ni som har makt att påverka. Försök se det positiva med mer koldioxid och lugna ner er. Fossila bränslen och mer koldioxid är en välsignelse för mänskligheten.

Ställd inför dessa stycken kanske någon nu undrar om jag menar allvar med att Ahlgren och Walin verkligen tillhör eliten bland svenska klimatförnekare. Men det gör jag. Bättre än så här blir det dessvärre inte.

En stor skillnad mellan å ena sidan klimatförnekarna, och å andra sidan oss som tar det faktiska klimatvetenskapliga kunskapsläget på större allvar² och som därför ibland benämns alarmister, är denna: medan klimatförnekarna inte ålägger sig själva några intellektuella redlighetskrav och därför känner sig fria att anföra vilka argument de vill, oavsett om dessa är välgrundade eller inte, så tillåter vi på den andra sidan oss inte lika stort utrymme. Detta att vi begär av oss själva att vi skall ha fog för vad vi säger kan till slut kännas lite grand som en tvångströja, och då kan det någon enstaka gång vara befriande att i satirens form tillåta sig att på klimatförnekares vis fabulera lite friare.

• Uppsalainitiativets Emma Jonson provade nyligen det satiriska greppet, inspirerad av de ovan nämnda texterna av Ahlgren och Walin, och resultatet blev en underhållande drapa rubricerad Ett meningslöst svammel, varur jag saxar följande:
  Från Sahlgrenska till Karolinska, från läkarkåren till Inspektionen för vård och omsorg, från vänster till höger. Överallt samma budskap: cancer måste behandlas med cellgifter, strålning och kirurgi. Detta kallas konsensus och är mycket farligt. Vad händer med de stackare som vill bota sina cancerpatienter med kollodialt silver, raw food-dieter eller kalla vinterbad?

  [...]

  Hur kan vi förresten utgå från att cancer är skadligt över huvud taget? Jag har själv googlat på det, och cancer är inget annat än en tillväxt av celler. Men faktum är att celler är kroppens beståndsdelar. Celler är i sanning en välsignelse för mänskligheten. De innehåller allt från mitokondrier till ribosomer. Varför utgår vi då från att en smula celltillväxt så småningom försätter individen i ett tillstånd av somatisk termodynamisk jämvikt med sin omgivning, det vi i folkmun kallar "att vara död"? Detta är faktiskt något som vetenskapen misslyckats med att bevisa. Man måste acceptera att mellan mikro och makro ligger ett skikt av ovetbarhet, ogenomträngligt för vetenskapen. En epistemologisk gräns.

  Läs Emma Jonsons satiriska alster i dess helhet här!

Fotnoter

1) Jag uppmanar läsarna att här fokusera på vad herrarna Ahlgren och Walin faktiskt säger, snarare än att med stöd av bilderna ovan förfalla till billiga lustigheter om att de är lika som bär, och att deras klimatförnekarkamrater Ingemar Nordin och Peter Stilbs tycks ingå i samma klon.

2) Att klimatförnekare vanligtvis mer eller mindre skiter i det vetenskapliga kunskapsläget är välkänt för alla som följer debatten med dem, samt sant nästan per definition, men det är sällan de själva erkänner detta förhållande så oförblommerat som Walin gör i kommentarsfältet till hans ovan citerade bloggpost:

Jag baserar inte mina slustsatser på den enorma mängd vetsnskaplig information som har producerats om klimatfrågan. [...] Klokskap fungerar på ett helt annat sätt. Hur är lite svårt att reda ut, dessvärre. Man fär försöka tänka lite på egen hand, hur nu det går till.

An ugly twist to Peter Singer's parable about the drowning child

We, middle class people in rich countries, ought to live quite differently from the way we do live. We ought to put a lot more of our economic resources into preventing the suffering and death of others. Philosopher Peter Singer makes this case very convincingly in his famous parable about the drowning child.¹ Here is how his 1997 essay The Drowning Child and the Expanding Circle begins:

To challenge my students to think about the ethics of what we owe to people in need, I ask them to imagine that their route to the university takes them past a shallow pond. One morning, I say to them, you notice a child has fallen in and appears to be drowning. To wade in and pull the child out would be easy but it will mean that you get your clothes wet and muddy, and by the time you go home and change you will have missed your first class.

I then ask the students: do you have any obligation to rescue the child? Unanimously, the students say they do. The importance of saving a child so far outweighs the cost of getting one’s clothes muddy and missing a class, that they refuse to consider it any kind of excuse for not saving the child. Does it make a difference, I ask, that there are other people walking past the pond who would equally be able to rescue the child but are not doing so? No, the students reply, the fact that others are not doing what they ought to do is no reason why I should not do what I ought to do.

Once we are all clear about our obligations to rescue the drowning child in front of us, I ask: would it make any difference if the child were far away, in another country perhaps, but similarly in danger of death, and equally within your means to save, at no great cost – and absolutely no danger – to yourself? Virtually all agree that distance and nationality make no moral difference to the situation. I then point out that we are all in that situation of the person passing the shallow pond: we can all save lives of people, both children and adults, who would otherwise die, and we can do so at a very small cost to us: the cost of a new CD, a shirt or a night out at a restaurant or concert, can mean the difference between life and death to more than one person somewhere in the world – and overseas aid agencies like Oxfam overcome the problem of acting at a distance.

Enter Nigel Warburton, who recently posed the following question on Twitter:

Is it Peter Singer's view that if your shoes are very expensive you shouldn't save that drowning child but should sell your shoes to save 5?

Footnote

1) Singer expands his case his excellent book The Life You Can Save (in Swedish translation: Det liv du kan rädda). In his recent follow-up The Most Good You Can Do (which I haven't yet read) he zooms in on the issue of donating as efficiently as possible, and (slightly more generally) on the philosophy and social movement known as effective altruism.

A disturbing parallel between AI futurology and religion

Parallels between AI¹ futurology and religion are usually meant to insult and to avoid serious rational discussion of possible AI futures; typical examples can be found here and here. Such contributions to the discussion are hardly worth reading. It might therefore be tempting to dismiss philosopher John Danaher's paper Why AI doomsayers are like sceptical theists and why it matters just from its title. That may well be a mistake, however, because the point that Danaher makes in the paper seems to be one that merits taking seriously.

Danaher is concerned with a specific and particularly nightmarish AI scenario that Nick Bostrom, in his influential recent book Superintelligence, calls the treacherous turn. To understand that scenario it is useful to recall the theory of an AI's instrumental versus final goals, developed by Bostrom and by computer scientist Steve Omohundro. In brief, this theory states that virtually any ultimate goal is compatible with arbitrarily high levels of intelligence (the orthogonality thesis), and that there are a number of instrumental goals that a sufficiently intelligent AI is likely to set up as a means towards reaching its ultimate goal pretty much regardless of what this ultimate goal is (the instrumental convergence thesis). Such instrumental goals include self-protection, acquisition of hardware and other resources, and preservation of the ultimate goal. (As indicated in Footnote 2 of my earlier blog post Superintelligence odds and ends II, I am not 100% convinced that this theory is right, but I do consider it sufficiently plausible to warrant taking seriously, and it is the best and pretty much only game in town for predicting behavior of superintelligens AIs.)

Another instrumental goal that is likely to emerge in a wide range of circumstances is that as long as humans are still in power, and as long as the AI's ultimate goals are poorly aligned with human values, the AI will try to hide its true intentions. For concreteness, we may consider one of Bostrom's favorite running examples: the paperclip maximizer. Maximizing the production of paperclips may sound like a pretty harmless goal of a machine, but only up to the point where it attains superintelligence and the capacity to take over the world and to consequently turn the entire solar system (or perhaps even the entire observable universe) into a giant heap of paperclips. The goal of the paperclip maximizer is clearly not very well aligned with human values, and as soon as we humans realize what the machine is up to, we will do what we can to pull the plug on it or to prevent its plans by other means. But if the machine is smart, it will forsee this reaction from us, and therefore hide its intention to turn everything (including us) into paperclips, until the moment when it has become so powerful that we can no longer put up any resistance. This is what Bostrom calls the treacherous turn. On p 119 of Superintelligence he gives the following definition.

The treacherous turn: While weak, an AI behaves cooperatively (increasingly so, as it gets smarter). When the AI gets sufficiently strong - without warning or provocation - it strikes, forms a singleton,² and begins directly to optimize the world according to the criteria implied by its final values.

Or as he puts it two pages earlier:

An unfriendly AI of sufficient intelligence realizes that its unfriendly goals will be best realized if it behaves in a friendly manner initially, so that it will be let out of the box. It will only start behaving in a way that reveals its unfriendly nature when it no longer matters whether we find out; that is, when the AI is strong enough that human opposition is ineffectual.

So the essence of the treacherous turn is that an increasingly powerful AI may seem perfectly benevolent, while in actual fact it has plans that run counter to human values, perhaps including our extinction. Things may be very different from what they seem.

And here is where Danaher, in his paper, sees a parallel to skeptical theism. Skeptical theism is the particular answer to the problem of evil - i.e., the problem of how the existence of an omnipotent and omnibenevolent God can be reconciled with the existence of so much terrible evil in the world³ - that points to limits of our mere human understanding, and the fact that something that seems evil to us may have consequences that are very very good but inconceivable to us: God moves in mysterious ways. Danaher explains that according to skeptical theists

you cannot, from the seemingly gratuitous nature of evil, [conclude] its actually gratuitous nature. This is because there may be beyond-our-ken reasons for allowing such evils to take place. We are cognitively limited human beings. We know only a little of the deep structure of reality, and the true nature of morality. It is epistemically possible that the seemingly gratuitous evils we perceive are necessary for some greater good.

So here, too, things may be very different from what they seem. And in both cases - the AI treacherous turn, as well as in the worldview of the skeptical theists - the radical discrepancy between how the world seems to us and how it actually is stems from the same phenomenon: the existence of a more intelligent being who understands the world incomparably better than we do.

So there is the parallel. Does it matter? Danaher says that it does, because he points to huge practical end epistemic costs to the stance of skeptical theism, and suggests analogous costs to belief in the treacherous turn. As an example of such downsides to skeptical theism, he gives the following example of moral paralysis:

Anyone who believes in God and who uses sceptical theism to resist the problem of evil confronts a dilemma whenever they are confronted with an instance of great suffering. Suppose you are walking through the woods one day and you come across a small child, tied to tree, bleeding profusely, clearly in agony, and soon to die. Should you intervene, release the child and call an ambulance? Or should you do nothing? The answer would seem obvious to most: you should intervene. But is it obvious to the sceptical theist? They assume that we don't know what the ultimate moral implications of such suffering really is. For all they know, the suffering of the child could be logically necessary for some greater good, (or not, as the case may be). This leads to a practical dilemma: either they intervene, and possibly (for all they know), frustrate some greater good; or they do nothing and possibly (for all they know) permit some great evil.

Anyone who believes we may be the soon-to-be-slaughtered victims of an AI's treacherous turn suffers from similar epistemological and practical dilemmas.

Having come this far in Danaher's paper, I told myself that his parallel is unfair, and that a crucial disanalogy is that while skeptical theists consider humanity to be in this epistemologically hopeless situation right now, Bostrom's treacherous turn is a hypothetical future scenario - it applies only when a superintelligent AI is in existence, which is obviously not the case today.⁴ Surely hypothesizing about the epistemologically desperate situation of people in the future is not the same thing as putting oneself in such a situation - while the latter is self-defeating, the former is not. But then Danaher delivers the following blow:

It could be that an AI will, in the very near future, develop the level of intelligence necessary to undertake such a deceptive project and thereby pose a huge existential risk to our futures. In fact, it is even worse than that. If the AI could deliberately conceal its true intelligence from us, in the manner envisaged by Bostrom, it could be that there already is an AI in existence that poses such a risk. Perhaps Google's self-driving car, or IBM's Watson have already achieved this level of intelligence and are merely biding their time until we release them onto our highways or into our hospitals and quiz show recording studios? After all, it is not as if we have been on the lookout for the moment of the conception of deception (whatever that may look like). If AI risk is something we should take seriously, and if Bostrom’s notion of the treacherous turn is something we should also take seriously, then this would seem to be one of its implications.

Regular readers of this blog will know that I am highly influenced by the sort of AI futurology that Bostrom respresents in his book Superintelligence. I therefore find Danaher's parallel highly worrying, and I do not know what to make of it. Danaher doesn't quite know either, but suggests two possible conclusions, "tending in opposite directions":

The first is a reductio, suggesting that by introducing the treacherous turn, Bostrom reveals the underlying absurdity of his position. The second is an a fortiori, suggesting that the way in which Bostrom thinks about the treacherous turn may be the right way to think about superintelligence, and may consequently provide further reason to be extremely cautious about the development of artificial intelligence.

Danaher goes on to develop these opposing ideas in his paper, which I recommend reading in full.⁵ And I would very much like to hear what others think about his highly disturbing parallel and what to make of it.

Footnotes

1) AI is short for artificial intelligence.

2) Earlier in the book (p 78), Bostrom defines a singleton as "a world order in which there is at the global level a single decision-making agency". See his 2005 paper What is a singleton.

3) The problem of evil is one that I've repeatedly discussed (and even proposed a solution to) on this blog.

4) This is somewhat analogous to the distinction between, on one hand, chemtrails conspiracy theories (which are purportedly about ongoing events), and, on the other hand, serious writing on geoengineering (which is about possible future technologies). Imagine my irritation when my writings in the latter category are read by chemtrails nutcases as support for ideas in the former category.

5) Footnote added on June 9, 2015: See also Danaher's blog post on the same topic.

Hatten av för Kung Fury!

Jag är nog typ sist på pucken då filmen ju hade premiär på SVT redan för över en vecka sedan (28 maj), men för den händelse det i denna bloggs läsekrets fortfarande finns eftersläntare som ännu inte hunnit se alla tiders bästa actionkomedi Kung Fury flaggar jag härmed för den. Denna skapelse av David Sandberg (som själv spelar huvudrollen) bjuder på allt man kan önska av en testosteronstinn actionfilm, inklusive eld och explosioner, flygande bilar, tidsresor, dinosaurier, kvinnliga vikingar med tätt åtsittande kläder, den gigantiske åskguden Tor, och en gränslöst ondskefull ärkeskurk vid namn Adolf Hilter (a.k.a. Kung Führer), samt naturligtvis också en nyansrik utmejsling av det relationstema som amerikanska polisfilmer under årtionden förfinat alltmer: den ofta problematiska relationen mellan ung manlig polis och äldre manlig kollega. Mer specifika populärkulturella referenser inkluderar Miami Vice, Tillbaka till framtiden, Rocky, Terminator, Jurassic Park, Robocop, The Matrix, 2001 - ett rymdäventyr och Iron Sky, plus säkert dussintals ytterligare filmer och dataspel som jag själv inte är närmare bekant med. Som grädde på moset bjuds vi på en underbart dråplig dialog mellan två nazityska soldater spelade av Magnus Betnér och Björn Gustafsson. Det enda tråkiga med filmen är att den är över redan efter 29 (synnerligen actionspäckade) minuter. Kung Fury ses lämpligen på SVT Play; nedan den officiella trailern.

AI-genombrott på film

För den som vill förstå de enorma potentiella konsekvenserna - både möjligheter och risker - av ett eventuellt framtida genombrott inom artificiell intelligens (AI) har på senare år kommit en rad intressanta och givande böcker. Jag tänker t.ex. på Robin Hansons och Eliezer Yudkowskys AI Foom Debate, på James Millers Singualrity Rising, och på den bok i detta ämne som jag rekommenderar allra högst: Nick Bostroms Superintelligence. Inga science fiction-filmer på samma tema duger som substitut för denna läsning, men de erbjuder i många fall stor underhållning och kan möjligen också bidra till att inspirera seriös debatt i frågan.

I senaste New York Review of Books behandlar Daniel Mendelsohns essä The robots are winning AI-genombrottet som ett alltmer populärt filmtema. Mendelsohn tar ett litteraturhisrotiskt avstamp i robotskildringar i bl.a. Illiaden och i Mary Shelleys Frankenstein, och fortsätter med moderna filmkassiker som 2001 - ett rymdäventyr och Blade Runner, för att till slut komma fram till och diskutera två nyare filmer. Jag har själv det senaste året rapporterat här på bloggen om ett par aktuella filmer på temat AI-genombrott, nämligen Transcendence (som jag inte gillade alls) och Chappie (som jag däremot uppskattade). Det är emellertid två andra bidrag till den nya AI-filmvågen som Mendelsohn behandlar: Her från 2013, och Ex Machina från i år.

Jag såg Her nyligen, och blev inte imponerad.¹ Istället för ett traditionellt science fiction-upplägg är filmen upplagd som en romantisk komedi, där huvudpersonen Theodore blir förälskad i Samantha, som är hans smartphones Siri-liknande operativsystem och frukten av det stora AI-genombrottet. Då alla roller i filmen utom Theodore och Samantha är så perifera att de närmast utgör rekvisita, och då Samantha aldrig blir till någon övertygande gestalt, så hänger allt på den träige Theodore, träigt spelad av en träig Joaquin Phoenix. Resultatet blir tämligen träigt, i synnerhet som det knappt går fem sekunder av filmen utan att den träige Theodore (eller någon gång hans synfält) visas i bild.

Så av de båda nyare filmer Mendelsohn diskuterar står hoppet till Ex Machina. Den fanns ett tag med på Svensk Filmindustris lista över utlovade biopremiärer denna vår, men någon gång i vintras försvann den i all tysthet från listan, ett beslut som senare förklarades bygga på "en sammanlagd bedömning baserad bland annat på filmens kvalitet och potential för att hålla för en biografvisning". Ingen biovisningen i Sverige alltså, så vi får ge oss till tåls tills filmen släpps på DVD, vilket möjligen (om man får tro den här webbsidan) kan bli den 17 augusti. Här är i alla fall den officiella trailern:

Fotnot

1) Mendelsohn är dock något mer positivt inställd till filmen. Se även Robin Hansons koncisa redogörelse för vad som gör filmen starkt orealistisk.

Jag - en TV-kändis!

Tydligen skall jag vara med i TV imorgon tisdag.¹ Det är Kunskapskanalen som tisdag den 2 juni kl 16:50 sänder det föredrag med rubriken Människans plats i universum vilket var ett av mina båda framträdanden på årets Vetenskapsfestival i Göteborg. Repris lördag den 6 juni kl 10:00.

Om jag skall vara helt ärlig så är detta inte det mest inspirerade föredrag jag hållit, och jag tappade bort någon punchline mot slutet som var tänkt att knyta ihop föredraget lite tydligare, så min känsla blir nog att jag gjorde bättre insatser med t.ex. de YouTube-publicerade föredrag jag höll i Falkenberg 2013 och Saltsjöbaden 2014. Likväl tycks mitt Vetenskapsfestivalsföredrag ha bedömts som tillräckligt bra för att sända i TV, så helt illa var det kanske inte ändå.

Jag ränkar med att programmet efter att det sänts i TV kommer att bli tillgängligt någonstans här på nätet, och jag avser i så fall lägga upp en länk. (Edit 2 juni 2015: Här går det att se filmen.)

Fotnot

1) Detta är långt ifrån första gången jag är med i TV. Senaste framträdandet var förra året, i Barnkanalen.