Terminator med vingar

Robotar och artificiell intelligens är teknologier med enorm potential att, på några årtiondens sikt, skänka oss välstånd, välfärd och välbefinnande. Emellertid, som den framgångsrike amerikanske datalogen och entreprenören Bill Joy vältaligt framhåller i den klassiska essän Why the future doesn't need us från 2000, så är de också förknippade med väldiga risker, bland annat i samband med det hypotetiska teknologisprång som benämns Singulariteten. Detta är en fråga som förtjänar avsevärt mer utrymme i det allmäna medvetandet (utöver hos science fiction-entusiaster) än vad fallet är idag, och jag avser återkomma till den på denna blogg så snart jag ägnat den tillräcklig eftertanke för att det jag skriver skall kunna bli mer upplysande än förvirrande. Idag nöjer jag mig med att slå ett slag för den aktuella artikeln Predators and robots at war av Christian Caryl i New York Review of Books, som berör ett litet hörn av den problematik jag har i åtanke.

Obemannade flygplan blir ett allt vanligare inslag i amerikansk krigföring. Caryl skriver:

Drones [fjärrstyrda flygplan] are in the headlines. We read daily about strikes against terrorist targets in the tribal areas of Pakistan using unmanned aerial vehicles (UAVs)—remote-controlled aircraft equipped with elaborate sensors and sometimes weapons as well. Earlier this summer the US sent Predator drones into action against militants in Somalia, and plans are reportedly afoot to put the CIA in charge of a drone offensive against al-Qaeda operatives in Yemen. NATO has dispatched UAVs to Libya. State-of-the-art stealth drones cased the house where Osama bin Laden was living before US Navy seals staged their now famous raid. And in a speech a few weeks ago, White House counterterrorism chief John Brennan made it clear that drones will continue to figure prominently in the Obama administration’s counterterrorism strategy. On August 22, a CIA drone killed the number-two al-Qaeda leader in the mountains of Pakistan.

Denna utveckling är oroande på flera plan. Ett av dem är geopolitiskt. Den amerikanska hemmaopinionens motstånd mot att riskera amerikanska soldaters liv utgör en hälsosam broms mot startandet av nya anfallskrig, men vad händer när krig kan föras utan att skicka fram soldater? Caryl igen:

The US government is using drones to conduct a military campaign against the sovereign state of Pakistan. Yet no one in Congress has ever pressed the President for any sort of legal declaration of hostilities—for the simple reason that the lives of American military personnel are not at stake when the Predators set off on their missions.

En fråga som möjligen är av ännu större dignitet rör den tekniska utvecklingen mot allt större autonomi hos de obemannade planen. Tanken på vad som skulle kunna hända när vi tappar kontrollen över dem är skrämmande. Caryl på nytt:

As noted earlier, UAVs can already take off, land, and fly themselves without human intervention. Targeting is still the exclusive preserve of the human operator—but how long will this remain the case? [...] We are not far from the day when it will become manifest that our mechanical warriors are better at protecting the lives of our troops than any human soldier, and once that happens the pressure to let robots take the shot will be very hard to resist. Pentagon officials who have been interviewed on the subject predictably insist that the decision to kill will never be ceded to a machine. That is reassuring. Still, this is an easy thing to say at a point when robots are not yet in the position to take the initiative against the enemy on a battlefield. Soon, much sooner than most of us realize, they will be able to do just that.

När Caryl, angående beskeden från Pentagon om att beslut om avfyrande av vapen aldrig kommer att överlåtas på maskinerna, med orden "This is reassuring" uttrycker sin lättnad så är det (vilket framgår i meningen efter) med en stor dos ironi.

Vi gör klokt i att uppmärksamt följa utvecklingen på detta område - den går fort. En bra början är att läsa Christian Caryls artikel.

Mikael Passare 1959-2011

Mikael Passare är död. Han omkom i en fallolycka i samband med fotvandring i Oman i förra veckan, den 15 september. Mikael var professor i matematik vid Stockholms universitet och ordförande i Svenska matematikersamfundet, jämte en rad andra viktiga uppdrag. Hans kombination av ödmjuk framtoning och smittande entusiasm gjorde honom lätt att tycka om. Genom sitt varma engagemang och sin stora arbetskapacitet betydde han oerhört mycket för svensk matematik - inte bara vad gäller våra interna förehavanden utan också som ett ansikte mot övriga samhället, bl.a. i tidskriften Fokus veckan före den tragiska olyckan

Tanja Bergkvist, tidigare kollega till Mikael vid Matematiska institutionen på SU, skriver om honom på sin blogg, och har gjort en liten video till hans minne:

SNS och den akademiska friheten

Trovärdigheten hos det näringslivsfinansierade forskningsinstitutet SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) är just nu nere i noll, och det behövs en rejäl pudel från deras sida för att rädda åtminstone en liten gnutta av det som gått förlorat. Bakgrunden är följande.

För ett par veckor sedan publicerades institutets rapport Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?, med Laura Hartman, forskningschef på SNS, som huvudredaktör. Rapportens huvudsakliga slutsats är att det inte finns belägg för att de senaste decenniernas privatiseringar inom välfärden resulterat i några kvalitets- eller effektivitetsvinster. Detta uppfattades på en del håll som anmärkningsvärt och till och med stötande för att komma från ett näringslivsanknutet institut, och rapporten och rapportförfattarna utsattes för hätska angrepp.¹

Sedan Hartman av SNS belagts med munkavle och inte fått lov att svara på kritiken kungjorde hon igår att hon fann sin situation på institutet ohållbar, och att hon med omedelbar verkan lämnar sin tjänst. Detta följdes snabbt av motsvarande åtgärd (omedelbar avgång) från en annan SNS-medarbetare, Olof Petersson, som klargör:

Akademisk frihet består av två delar. Den ena är friheten att söka kunskap, att lära sig ("Lernfreiheit"). Den andra är friheten att förmedla sin kunskap, att lära ut ("Lehrfreiheit").

I detta avseende kan det inte finnas någon skillnad mellan SNS-forskning och universitetsforskning. Snarast skulle SNS kunna sägas ha ett visst försteg genom att erbjuda en plattform för en samhällsforskare som vill träda ut i offentligheten och komma i kontakt med ledande beslutsfattare inom privat och offentlig verksamhet. [...]

Enligt min uppfattning borde det vara självklart att SNS inte begränsar en forskares yttrandefrihet. Men det har nu visat sig att den nuvarande SNS-ledningen har agerat på ett sätt som strider mot den akademiska friheten. Därför lämnar jag min anställning vid SNS.

Laura Hartmans och Olof Peterssons principfasta åtgärder är värda all respekt. Det verkar också som om det finns ytterligare SNS-medarbetare som allvarligt överväger samma steg. En av rapportens medförfattare, Eva Mörk, meddelar idag följande:

Jag själv och många forskare i min närhet ifrågasätter nu vårt framtida SNS-engagemang. Själv har jag bestämt mig för att ge SNS VD Anders Vredin en chans att ge sin bild av vad som egentligen hänt innan jag fattar mitt beslut. Dock vill jag redan nu ge mitt fulla stöd och respekt till Laura och Olof som har följt sina inre forskarröster och visat stor integritet.

SNS förefaller tagna på sängen av rapportens resultat. Att inte tillåta en forskare att försvara sina resultat då dessa inte blivit de önskade är ett brott mot den opartiskhet som är en av grundprinciperna i ett sunt vetenskapligt förhållningssätt - och, som sagt, mot principen om akademisk frihet. Läs gärna de kloka kommentarerna kring affären av Ulf Bjereld och Christian Munthe.

Fotnot

1) Så t.ex. tycker Hans Bergström på Newsmill att den huvudsakliga forskningsfrågeställningen i rapporten är en som överhuvudtaget inte borde får lov att ställas inom SNS. Att överlägsenheten i att marknadskraftsutsätta välfärden istället bör slås fast dogmatiskt, konstaterar Bergström med hjälp av följande jämförelse:

Ingen inom SNS skulle komma på tanken att studera huruvida ICA eller Konsum generellt sett är bäst och sedan ställa frågan huruvida ICA-handlare - alternativt konsumföreståndare - bör tillåtas för framtiden. Det i grunden goda med valrätt, etableringsfrihet och utrymme för innovationer tas för givet. Analyser ägnas sedan sådant som livsmedelskontroll och säkrande av sund konkurrens.

Professor(g)ligt vetenskapsförnekeri i Upsala Nya Tidning

Det är lite sorgligt när någon man tidigare känt respekt för tycks göra sitt yttersta för att underminera och omöjliggöra denna känsla. Jag tänker specifikt på gamle vännen och matematikerkollegan Sten "Koldioxidens växthuseffekt har uppnått mättnad och den påverkar därför inte det framtida klimatet. Men alla tänker och känner inte på det sättet" Kaijser.

När en allmänt bildad person som till och med ståtar med professorstitel väljer att förneka väletablerade vetenskapliga sanningar borde man åtminstone kunna kräva att denne bekantat sig med de vetenskapliga resonemang han därmed tar avstånd ifrån. Inget av det jag hört eller läst av Sten Kaijser tyder på att han gjort det. Därför skulle jag önska att han bemödade sig med att läsa David Archers bok Global Warming: Understanding the Forecast, som på ett utmärkt pedagogiskt vis förklarar sammanhangen. Om det känns för jobbigt att läsa en bok har vi på Uppsalainitiativet en kort bloggpost i ämnet. Eller se bloggen SkepticalSciences behandling av mättnadsfrågan.

Russell är rolig!

Fem guldstjärnor ger jag Bertrand Russells History of Western Philosophy från 1945, som jag läste för tre somrar sedan och som jag sedan dess då och då återkommit till med enstaka nedslag. Jag är alltför obevandrad i filosofins historia för att kunna säga något bestämt om hurpass rättvis Russells behandling av ämnets utveckling och de stora tänkarna är, men desto större intryck har den gjort på mig och min syn på filosofins historia. Han nöjer sig inte med att återge de gamla filosofernas teser och tankegångar, utan nyttjar också sin vassa penna till att kritisera och betygsätta dessa. Detta ger framställningen liv och underhållningsvärde; bloggpostrubriken jag valt är inte avsedd med minsta uns ironi.

Följande är några av mina favoritpassager i boken. Sidhänvisningarna avser Routledge Classics-utgåvan från 2004.

Om teleologiska kontra mekanistiska förklaringar:

The 'final cause' of an occurence is an event in the future for the sake of which the occurence takes place. In human affairs, this concept is applicable. Why does the baker make bread? Because people will be hungry. Why are railways built? Because people will wish to travel. In such cases, things are explained by the purpose they serve. When we ask 'why?' concerning an event, we may mean either of two things. We may mean: 'What purpose did this event serve?' or we may mean: 'What earlier circumstances caused this event?' The answer to the former question is a teleological explanation; the answer to the latter question is a mechanistic explanation. I do not see how it could have been known in advance which of these two questions science ought to ask, or whether it ought to ask both. But experience has shown that the mechanistic question leads to scientific knowledge, while the teleological question does not. (s 73)

Om Aristoteles:

In reading any important philosopher, but most of all in reading Aristotle, it is necessary to study him in two ways: with reference to his predecessors, and with reference to his successors. In the former aspect, Aristotle's merits are enormous; in the latter, his demerits are equally enormous. For his demerits, however, his successors are more responsible than he is. He came at the end of the creative period in Greek thought, and after his death it was two thousand years before the world produced a philosopher who was approximately his equal. Towards the end of this long period his authority had become as unquestioned as that of the Church, and in science, as well as in philosophy, had become a serious obstacle to progress. Ever since the beginning of the seventeenth century, almost every serious intellectual advance has had to begin with an attack on some Aristotelian doctrine. [...] To do him justice, we must, to begin with, forget his excessive posthumous fame, and the equally excessive posthumous condemnation to which it led. (s 157)

Om känslan av insikt och klarhet:

This experience, I believe, is necessary to good creative work, but it is not sufficient; indeed the subjective certainty that it brings with it may be fatally misleading. William James describes a man who got the experience from laughing-gas; whenever he was under its influence, he knew the secret of the universe, but when he came to, he had forgotten it. At last, with immense effort, he wrote down the secret before the vision had faded. When completely recovered, he rushed to see what he had written. It was 'A smell of petroleum prevails throughout.' What seems like sudden insight may be misleading, and must be tested soberly, when the divine intoxication has passed. (s 124-125)

Om Humes skeptiska syn på kausalitet:

He contends, over and over again, that the frequent conjunction of A and B gives no reason for expecting them to be conjoined in the future, but is merely a cause of this expectation. [...] Hume's theory might be caricatured as follows: 'The proposition "A causes B" means "the impression of A causes the idea of B".' As a definition, this is not a happy effort.¹ (s 606)

Om Hegels syn på frihet:

Hegel, who owed much to Rousseau, adopted his misuse of the word 'freedom', and defined it as the right to obey the police, or something not very different. (s 633)

Fotnot

1) Här tycker jag dock faktiskt att Russell är lite orättvis mot Hume. Åtminstone i matematiken betraktar vi det som en framgång att kunna reducera ett allmänt fenomen till ett specialfall.

Domprostens fördomar

Gårdagens läs- och hedervärda artikel på DN Debatt, där Annika Borg (präst i Svenska kyrkan) och Christer Sturmark (ordförande i Humanisterna) gör gemensam sak under parollen "Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna", provocerar domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling Åke Bonnier att säga ifrån:

"Ett samhälle som på många olika sätt ger uttryck för Gudskärlek på många olika språk och där vi lär oss att Gud och människan hör samman och där vi medmänniskor i våra många olika variationer är systrar och bröder, ett sådant samhälle blir betydligt rikare och mänskligare än ett sekulariserat samhälle där, draget till sin spets, egoismen blir drivkraften."

Nejdu, Åke Bonnier, nu är du ta mig fan ute och cyklar. Även utan Gud är det möjligt att älska andra människor, att vilja dem väl, och att göra goda gärningar. Din fördomsfullhet är beklämmande.

Roy Spencer - en klimatforskare vars förtroendekapital är förbrukat?

Ett sympatiskt debattideal är att det är ett arguments bärkraft i sig - snarare än vem som framför det - som skall vara avgörande för den vikt vi fäster vid det. Men om frågan är tillräckligt komplicerad, såsom fallet är med klimatvetenskapen, kan detta ideal vara omöjligt att uppnå i praktiken, av skäl som jag tidigare förklarat i en text på Uppsalainitiativet med rubriken "Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen":

Om vi beaktar klimatfrågans vittförgrenade komplexitet, så är det svårt att se hur vi kan klara oss utan ett visst mått av [...] auktoritetstänkande och bedömning av budbärarens trovärdighet. Å ena sidan är det uppenbart viktigt att den enskilde medborgaren är klar över vartåt det vetenskapliga evidensläget pekar i en fråga med så stora potentiella samhälleliga konsekvenser som just klimatfrågan. Å andra sidan är det fullkomligt orimligt att hoppas på att lekmannen skall behärska och förstå hela det vetenskapliga underlaget bakom slutsatsen om antropogen global uppvärmning och dess omfattning - ända ned till den kvantfysikaliska härledningen av koldioxidmolekylens absorbtions- och emissionsspektrum (för att inte tala om hur omöjligt det är, till och med för den aldrig så kvalificerade klimatforskaren, att på egen hand kontrollera riktigheten i alla de datamängder som ligger till grund för de vetenskapliga slutsatserna). Någon annan utväg finns knappast ur detta dilemma än att tillåta sig att ett visst mått av tillit till vad andra säger. Men det vore naturligtvis naivt och dåraktigt att visa denna tillit urskiljningslöst. När Markku Rummukainen påstår något, och Peter Stilbs påstår motsatsen, vem skall vi då lita på? Och skall vi tro på Michael Mann eller Lord Monckton? James Hansen eller Judith Curry? Etc.

Ett visst inslag av trovärdighetsbedömning är alltså, som sagt, ibland oundgängligt. En sådan bedömning kan i extremfall landa i omdömet "denne debattör har under så lång tid visat sig så notoriskt och skamlöst opålitlig att han inte längre förtjänar vår uppmärksamhet". Första gången jag i klimatdebatten levererade ett sådant omdöme fick jag rätt mycket skit för det, men jag framhärdar i trovärdighetsbedömningarnas nödvändighet trots att de ibland på ytan kan se ut som billiga ad hominem. Den gången gällde saken Lars Bern, men liknande omdömen vore utan tvivel på sin plats beträffande exempelvis Ingemar Nordin, Carl-Gustaf Ribbing eller Peter Stilbs, för att nu hålla sig till den svenska ankdammen.

Kanske är det nu dags att på liknande vis döma ut trovärdigheten även hos Roy Spencer. Detta kan framstå som mer vågat än att ge sig på t.ex. Lars Bern, då Spencer till skillnad mot Bern faktiskt är klimatforskare, och därtill en välmeriterad sådan genom sitt omfattande arbete med satellitbaserade mätdata. Likväl kan det finnas skäl att anse att Spencers förtroendekapital som klimatforskare och klimatdebattör är helt förbrukat. Döm själva:

Roy Spencer har på senare år, genom sina frispråkiga ställningstaganden, vuxit till något av en ikon i klimatförnekarkretsar. I dagarna har han figurerat som en av huvudpersonerna i en skandalartad kontrovers, där Wolfgang Wagner, chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Remote Sensing, valt att avgå efter den uppmärksammande publiceringen av Roy Spencers och William Braswells artikel On the Misdiagnosis of Surface Temperature Feedbacks from Variations in Earth’s Radiant Energy Balance. Wagner menar att artikeln fallerar allvarligt i fråga om normala vetenskaplighetskrav, och att tidskriftens peer review-granskningsprocess alltså misslyckats kapitalt. Efter omfattande mediauppmärksamhet, där klimatförnekare slagit på stora trumman över artikeln¹, bestämde sig Wagner för att hans avgång var nödvändig för att rädda tidskriftens anseende. På Uppsalainitiativet rapporterade vi häromdagen om affären, och jag kan också rekommendera den sammanfattning som klimatvetenskapsbloggen RealClimate bjuder på.

Vad är det då som är så på tok med Spencers och Braswells artikel? Det finns flera problem, men det mest grundläggande är att författarna tillåter sig att, i en modell som inbegriper ett antal olika parametrar, välja några av parametervärdena med ett stort mått av godtycke och (vad det verkar) i syfte att uppnå önskade slutsatser om molns inverkan på temperaturdynamiken. I en läsvärd genomgång förklarar geokemisten Barry Brickmore hur det går till, och associerar till John von Neumanns klassiska varning för godtyckligt mixtrande med parametervärden: "With four parameters I can fit an elephant, and with five I can make him wiggle his trunk". Som klimatforskaren Andrew Dessler förklarar i en artikel som inom kort kommer i tryck i tidskriften Geophysical Research Letters² så innebär detta att Spencers och Braswells argument blott är ett cirkelresonemang. För den som inte vill ta sig tid att läsa Desslers artikel i alla dess tekniska detaljer erbjuder han en föredömligt pedagogisk presentation i en tre minuter och 46 sekunder lång video.

Detta inte första gången Spencer och Braswell använder den lömska tekniken med godtyckligt mixtrande av parametervärden, valda i en riktning som pekar mot ett och samma slutmål: att minimera koldioxidhaltens betydelse för den globala temperaturutvecklingen. Jag rekommenderar den pedagogiska RealClimate-bloggposten How to cook a graph in three easy lessons som visar hur Spencer och Braswell gick till väga i en tidigare artikel om molnens roll, från 2008.

Ej heller är det första gången som klimatförnekare utnyttjar Spencers och Braswells arbeten till att basunera ut sina vrångbilder. En artikel av Spencer och Braswell från 2010 fick särskilt stor uppmärksamhet här i Sverige genom en skruvad och gravt vilseledande debattartikel i Ny Teknik författad av två aktiva svenska klimatförnekare; på Uppsalainitiativet kommenterade vi Ny Teknik-artikeln och efterföljande diskussion.

Med tanke på Roy Spencers ovilja att frångå det ovetenskapliga arbetssättet med parametermixtrande för att uppnå på förhand önskade resultat kan man fråga sig om han inte (liksom hans samarbetspartner William Braswell) nu straffat ut sig från seriös klimatvetenskaplig diskussion.³ Härmed skulle jag kunna sätta punkt, men jag tycker det kan vara intressant att också fundera lite kring vilka motiv Spencer kan tänkas ha för sitt agerande. Jag menar att det går att skönja både religiösa och politiska motiv i uttalanden han gjort.

Vad gäller Spencers religiösa hållning kan vi börja med att konstatera att han är engagerad neokreationist. Detta behöver inte i sig implicera några motiv för att förvanska klimatforskning, men som jag tidigare antydningsvis försökt få fram i fallet Spencer så är ett avvisande av evolutionsteorin en tydlig singal om allmänt dåligt omdöme i naturvetenskapliga frågor. En explicit koppling mellan hans kreationistiska världsuppfattning och hans syn på klimatet återfinns i det dokument An Evangelical Declaration on Global Warming han medundertecknat, och där vi kan läsa följande:

We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.

Ännu närmare Spencers forskning om molnbildning hittar vi följande formulering, där han, helt i strid med normal naturvetenskaplig världsbild och uppenbart påverkad av sin vidskepliga föreställningsvärld, luftar tanken att väderfenomen skulle ha ett syfte:

It is not at all obvious that more CO2 will cause substantial warming. Indeed, it could well be that one of the functions of weather is to maintain a relatively constant greenhouse effect, no matter how much carbon dioxide is present.

Om vi går vidare till Spencers politiska uppfattning, så är det enkelt att konstatera att den passar in i det allmänna mönster som Naomi Oreskes och Erik Conway i boken Merchants of Doubt tycker sig skönja inom amerikanskt vetenskapsförnekeri, och som jag i min recension av boken sammanfattar på följande vis:

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är eller var alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på det sluttande plan som vetter mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Spencer själv erkänner sådana motiv rent ut, då han på sin blogg deklarerar att "I view my job a little like a legislator, supported by the taxpayer, to protect the interests of the taxpayer and to minimize the role of government." Mer av Spencers politiska inställning finns för den som botaniserar på hans blogg, eller i hans bok Fundanomics: The Free Market, Simplified.⁴

Fotnoter

1) Så t.ex. rapporterar Fox News följande:

Has a central tenant of global warming just collapsed? Climate change forecasts have for years predicted that carbon dioxide would trap heat on Earth, and increases in the gas would lead to a planetwide rise in temperatures, with devastating consequences for the environment. But long-term data from NASA satellites seems to contradict the predictions dramatically, according to a new study.

2) Spencer ogillar kritik, så till den grad att han inte ens förmår visa upp någon stoisk "självklart välkomnar jag att våra resultat granskas noggrant"-attityd. Istället ironiserar han på sin blogg med formuleringar som "Andy Dessler has a paper coming out in GRL next week, supposedly refuting our recent paper. This has GOT to be a record turnaround for writing a paper and getting it peer reviewed" och "At this point, it looks quite likely we will be responding to it with our own journal submission... although I doubt we will get the fast-track, red carpet treatment [Dessler] got".

3) För att om möjligt undgå ett vanligt missförstånd vill jag betona att jag inte har minsta tanke om att Roy Spencers lagstadgade yttrandefrihet borde inskränkas. Allt jag vill ifrågasätta är huruvida vi andra längre har någon anledning att bry oss om vad han säger.

4) Dock skall erkännas att jag inte läst boken - något som inte beror på något ointresse från min sida för marknadsekonomiskt eller nyliberalt tänkande (tvärtom har jag läst flera böcker om dessa ämnen), utan på att jag inte tror att amatörnationalekonomen Roy Spencer har tillräckligt av intresse att bidra med i ämnet för att boken skall passera (det av livets korthet betingade) nålsögat till mitt nattduksbord.

Nidbilderna av Humanisterna behöver bemötas

Jag är medlem (och var under en tid till och med styrelseledamot) i Förbundet Humanisterna, vars icke-religiösa livssyn och arbete för ett sekulärt samhälle provocerar många. Gång efter annan hamnar vi i skottlinjen för ilskna utfall på debattsidor och annorstädes. Gemensamt för nästan alla våra kritiker är att de målar upp groteska och gravt osakliga nidbilder av oss - beskrivningar som är omöjliga att känna igen sig i.

Dessa nidbilder behöver bemötas, vilket jag för några år sedan ägnade en del kraft åt med inlägg bland annat i Borås Tidning 30/5 2007, i Kristdemokraten 18/11 2007 och i Axess 2/2008. Sedan dess har mitt försvar av Humanisterna och det vi står för kommit att få stå tillbaka för andra debatter och andra uppgifter jag tagit på mig. Men som väl är finns andra som sköter saken alldeles förträffligt. Christer Sturmarks enträgna arbete bör naturligtvis nämnas i detta sammanhang.

Idag vill jag dock uppmärksamma en annan av Humanisternas, sekularismens och det rationella tänkandets försvarare, nämligen Per Dannefjord, engagerad styrelseledamot i Humanisterna och lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet. Läs hans dagsfärska suveräna uppgörelse på Newsmill med tre aktuella men djupt ohederliga angrepp på Humanisterna! Sakligt och elegant dissekerar han besynnerliga utfall från Anders Björnsson och Börje Peratt, samt den om möjligt ännu bisarrare Marcus Birro-krönika jag för inte så länge sedan behandlade ur ett lite annat perspektiv här på bloggen.

Varför är då detta viktigt? Med Per Dannefjords egna ord:

Kritiken mot förbundet Humanisterna och det sekulära samhällets förespråkare tycks ha nått en ny fas. Det finns många frågor i den debatt som förs som är både rimliga och möjliga att diskutera. Vi kan diskutera religiösa friskolor, abortlagstiftning, kulturell särbehandling, åtgärder mot kvinnoförtryck, skolavslutningar, aktiv dödshjälp, kunskapsteori, rasism och en massa annat. I alla dessa frågor finns det en uppsättning fakta, olika argument och skilda värderingar. Vi kan undersöka konsekvenserna av olika handlingar och vi kan pröva våra uppfattningar på rationella eller känslomässiga sätt. Vi kan också diskutera skillnader och likheter mellan de rationella eller känslomässiga argumenten. Det finns olika uppfattningar i olika grupperingar och det finns också olika uppfattningar inom var och en av dessa grupperingar. Det finns exempelvis olika åsikter inom förbundet Humanisterna precis som det finns olika synsätt och argument inom kyrkan. Ibland missförstår vi varandra och ibland är vi inte bättre människor än att vi trycker till lite extra i onödan. Detta är inget konstigt och att debatten emellanåt blir hård och får ett uppskruvat tonläge är ofrånkomligt. Det måste alla som ger sig in i debatten vara beredda att acceptera.

Det verkar hända nu är emellertid något annat än att debatten skruvats upp. Nu debatterar Humanisternas motståndare genom att hitta på. Vi ställs inför påståenden som är helt osanna och tvingas ta kritik för saker som vi aldrig sagt eller tyckt. Detta är sorgligt och kan inte leda debatten framåt, oavsett på vilken sida man står. Det är enkelt att göra poänger genom att uppfinna en fiende, men det är djupt olyckligt när de åsikter som uppfinns knyts till en existerande organisation eller, än värre, till enskilda personer.

På kort tid har Marcus Birro (Expressen), Anders Björnsson (Newsmill 110824) och Börje Peratt (Newsmill 110902) skrivit artiklar där Humanisterna, "ny-ateisterna" och sekularismen angrips på de mest besynnerliga sätt. Alla tre kan, lite beroende på hur man läser dem, anses ta upp enskildheter som går att diskutera. Jag tänker dock bortse från detta. Jag är inte intresserad av att i nuläget diskutera de sakfrågor de tar upp, helt enkelt därför att deras texter innehåller så mycket märkligheter som måste rensas bort innan någon verklig diskussion blir möjlig. De tycks, medvetet eller omedvetet, försöka ge en frånstötande bild av Humanisterna genom att tillskriva organisationen, dess medlemmar och företrädare obehagliga åsikter och egenskaper. Problemet är att dessa tillskrivningar är osanna och åsikterna är produkter av deras fantasi, eller - än värre - avsiktliga nidbilder.

Två läxor jag lärt mig av att läsa William Byers

I det senaste och helt nyutkomna numret av Axess finns en recension jag författat av den kanadensiske matematikern William Byers nya bok The Blind Spot: Science and the Crisis of Uncertainty. När jag i början av sommaren tillfrågades av Axess-redaktionen om jag kunde tänka mig att recensera boken tvekade jag först, då jag tidigare läst och recenserat¹ Byers förra bok How Mathematicians Think - en bok jag fann vara dålig. Men jag tänkte att man skall inte vara onödigt negativ. Att den förra boken var dålig behöver ju inte nödvändigtvis betyda att den nya är det, så varför inte ge den en chans? Dessvärre fann jag, vilket framgår av min recension, att inte heller The Blind Spot är någon bra bok. Snarare usel.

Jag skall inte här orda några detaljer om Byers båda böckers uselhet; om detta har jag redan sagt mer än tillräckligt i de båda recensionerna. Två lärdomar som jag tycker mig kunna dra av att ha läst Byers vill jag emellertid nämna:

För det första. Bra och läsvärda böcker finns det fler av än man hinner med, och de dåliga böckerna är ännu fler. Livet är alltför kort för att i onödan slösas bort på att läsa de dåliga. Därför ämnar jag fortsättningsvis, när den första bok jag läst av en författare X visat sig vara dålig, anse att denne X fått och förbrukat sin chans, och istället vända mig i andra mer lovande riktningar i mitt sökande efter de bra böckerna.

För det andra. När man forskat i matematik i ett par decennier eller så, kan man börja känna en längtan vidga sitt verksamhetsfält, exempelvis i riktning mot filosofin. Detta menar jag är lovvärt, och jag har själv en sådan böjelse. En frestande tankegång i det sammanhanget, som man dock absolut bör undvika, är följande:

Matematik är fruktansvärt ansträngande och kräver enorm intellektuell disciplin. Filosofi är antagligen lättare. Fri från matematikens stringenta Definition-Lemma-Sats-Bevis-formalism kan jag därför, då jag går in på filosofins mark, växla ned en smula, och nöja mig med lite allmänt småprat.

Detta, inser jag, är helt fel. Även filosofiämnet kräver tankeskärpa och disciplin. Den som tänker sig att, utan den sortens ansträngning och fokusering, skriva och publicera filosofiska arbeten, riskerar att på William Byers vis åstadkomma ett meningslöst slöseri med sina läsares tid och rent ut sagt göra sig till åtlöje. Jag inser att jag befinner mig i riskzonen för att begå samma slags misstag som Byers, men är fast besluten om att undvika det.

Fotnot

1) Recensionen publicerades i majnumret 2008 av Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick.

Oded Schramm 1961-2008

Idag är det tre år sedan Oded Schramm den 1 september 2008 omkom i en klättringsolycka på Guye Peak öster om Seattle i USA. Oded, som var en varmt uppskattad vän och en av världens absolut främsta matematiker, blev 46 år gammal. För mer om Odeds liv och gärning hänvisar jag till den minnesteckning jag i november samma år läste upp för Kungliga Vetenskapsakademien, där Oded blott några månader före sin död blivit invald som utländsk ledamot.

Odeds största insatser var inom sannolikhetsteorin. Utan att darra på manschetten vågar jag påstå att Oded gjorde större avtryck på det området än någon annan enskild person de senaste decennierna. Allra mest inflytelserik blev han genom skapandet av SLE (av honom själv uttytt stochastic Loewner evolution men numera vanligen uttolkat Schramm-Loewner evolution), som erbjuder ett helt nytt sätt att förstå det storskaliga beteendet hos perkolation och andra kritiska system i två dimensioner. För den som vill fördjupa sig i SLE rekommenderar jag Steffen Rohdes uppsats Oded Schramm: From Circle Packings to SLE. Andra banbrytande delar av Odeds produktion redovisas och diskuteras i Christoph Garbans uppsats Oded Schramm's Contributions to Noise Sensitivity och i min egen Percolation Beyond Z^d: The Contributions of Oded Schramm. Dessa tre uppsatser återfinns också, tillsammans med ett urval om dryga 30 av Odeds egna arbeten, i dubbelvolymen Selected Works of Oded Schramm som jag redigerat tillsammans med Odeds mångårige vän och samarbetspartner Itai Benjamini, och som vilken dag som helst nu kommer att finnas på bokhandelsdiskarna till ett pris om inte stort mer än 1500 kr - två rejäla tegelstenar och ett hett julklappstips för den matematikintresserade!