I morgon börjar det

I morgon börjar det gästforskarprogram vid Chalmers och Göteborgs universitet med rubriken Existential risk to humanity som jag arrangerar. Läs gärna det pressmeddelande om programmet som Chalmers idag gått ut med!

Och missa inte vare sig

• programmets officiella öppning på måndag där vår särskilt inbjudne gästprofessor Anders Sandberg håller en populärvetenskaplig föreläsning över ämnet "Existential risk: how threatened is humanity?", eller
• workshopen på torsdag-fredag i nästa vecka, där både Anders och ett dussin andra spjutspetsforskare på området delar med sig av sina preliminära synpunkter på vilka risker mänskligheten står inför och vad vi kan göra åt dem.

Bör konsumenter undanhållas information om konsumtionens miljöpåverkan?

Den fråga jag ställer i bloggpostrubriken kan förefalla löjlig, och jag kan verkligen förstå den läsare som inte kan föreställa sig att någon faktiskt skulle besvara den jakande. Men det är exakt vad Expressen-skribenten Naomi Abramowicz gjorde i en krönika häromdagen. Jag rekommenderar inte läsning av krönikan, som är så urbota dum att man som läsare riskerar drabbas av hjärnblödning, men här är dess budskap i kort sammanfattning:

Det är skittråkigt att som konsument få reda på vilken miljöpåverken ens konsumtion har. Därför bör denna miljöpåverkan hemlighållas.

Den som verkligen böjer sig bakåt för att försvara Abramowicz kan måhända peka på att hon ju egentligen inte motsätter sig informationen, utan bara vill ha budskapet mer positivt paketerat: hellre morot än piska, och berätta inte om nackdelen med att köra SUV och semestra i Thailand utan hellre om fördelen med att avstå! Well, bästa Naomi Abramowicz, du har inte lyssnat ordentligt, för fördelen ligger i öppen dager: du besparar miljön och vår planet ett stycke skadlig miljöpåverkan! Och om du underkänner denna fördel för att den inte tillfaller dig personligen, så blir jag tyvärr tvungen att stämpla dig som en primitiv och antisocial egoist.

Det absoluta lågvattenmärket i Abramowicz krönika nås i följande sandlådemässiga passage:

Det ständiga predikandet kan väcka en sorts trotsighet. Nu ska jag köra min bil till mataffären, bara för att jag kan! Ha, där fick du! Jag tillhör själv gruppen som, nästan på pin kiv, lockas att göra tvärtom bara för att trotsa de gröna glädjedödarna.

Själv lockas jag att illustrera Abramowicz förhållningssätt med följande fabel, och den läsare som vill försöka sig på det omöjliga kan prova att antingen (a) försvara Abramowicz agerande i fabeln, eller (b) finna någon relevant disanalogi mellan fabeln och den inställning hon torgför i Expressen.

Abramowicz (A) står och slår, för sitt eget höga nöjes skull, med piska på en åsna (Å) som visar tydliga tecken på smärta. En djurvän (D) kommer förbi.

D: Men vad gör du, människa?

A: Va?

D: Du står och slår på åsnan - ser du inte hur illa du gör den?

A: Skit i det du! Och om du nu trots allt behöver ta upp saken, var inte så negativ, utan berätta istället vad som vore vunnet på att jag slutar piska åsnan!

D: Åsnan skulle slippa lida!

A: Meh, pucko, jag skiter väl i åsnan, berätta nu vad JAG skulle tjäna på det!

D: Snälla, kan du inte bara sluta piska åsnan?

A, slåendes ännu hårdare: Ser du nu hur det går när du kommer och neggar på det där viset? Jag blir så förbannad!

Å: Aaaaaaaaaaaj...

Bostroms bok nu på svenska

Min entusiasm då jag 2014 recenserade Nick Bostroms då nyutkomna Superintelligence: Paths, Dangers, Strategies kan illustreras med hur jag avslutade recensionen med bedömningen att boken...

may turn out the most important alarm bell since Rachel Carson's Silent Spring from 1962, or ever.

Därtill hade jag så mycket att säga om boken att det räckte till en lång rad bloggposter utöver själva recensionen, och man kan lugnt konstatera att bortsett från mitt skamlöst envetna propagerande för min egen bok Here Be Dragons så finns ingen annan bok som jag ägnat så mycket uppmärksamhet här på bloggen som Superintelligence. Och jag står fast vid min bedömning att den är viktig.

Nu finns Bostroms bok i svensk översättning med titeln Superintelligens: Vägar, faror, strategier, och jag har nyss fått hem ett exemplar. Jag kan utan större överdrift berömma mig om att behärska bokens argumentation i stort sett utan och innan, och jag vill därför inte lägga tid på att läsa den svenska utgåvan, men jag har gjort några lite slumpartade nedslag i den och finner översättningen vara tillfyllest. I den mån det finns en läsekrets av personer som bryr sig om mänsklighetens framtid, som är beredda att följa tankegångar en bit utanför mainstreamdiskursens snäva box, och som föredrar att läsa på svenska framför engelska, så är detta en värdefull utgivning.

Om empati och kärnvapen

Titeln på den amerikanske psykologen Paul Blooms senaste bok Against Empathy provocerar, men det är en läsvärd och intressant bok, med en beaktansvärd huvudpoäng som jag tangerat i en tidigare bloggpost: vår empatiska förmåga begränsar sig till inkännande med en eller några få personer åt gången, vilket skapar en bias för just dessa personer - en bias som ofta leder till dåliga beslut när olika intressen behöver vägas mot varandra. Bloom förespråkar en mer rationellt kalkylerande medkänsla. Den unge skotske filosofen William MacAskill är i sin bok Doing Good Better: How Effective Altruism Can Help You Make a Difference (som är ännu bättre än Blooms!) inne på en liknande linje, men han lägger mindre kraft på själva psykologin och mer på att ge råd och anvisningar om vilka beslut som faktiskt är kloka. (Båda dessa utmärkta böcker kom jag att läsa tack vare författarnas medverkan i varsitt avsnitt av Sam Harris podcast Waking Up.)

Blooms betoning av empatins negativa sidor är förståelig med tanke på hur ensidigt empatin prisats genom åren, men frågan är om den mörka bild av empatin han därmed tecknar är riktigt rättvis. Här är ett klassiskt förslag (som känns extra aktuellt just nu med den pågående besinningslösa upptrappningen i retoriken mellan Norkoreas juvenile ledare Kim Jong-Un och USA:s dito Donald Trump) av den amerikanske juridikprofessorn Roger Fisher om hur empatin skulle kunna användas för att åstadkomma bättre beslut i internationella storkonflikter.

Jag gillar Fishers förslag, dock med reservation för att det kanske inte fungerar just i fallet då USA:s president heter Donald Trump.

Om Auschwitz och Almedalen

Jag har läst en rad bra böcker i sommar, och en av de bästa är Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz från 2012. Boken är hans gripande och skakande porträtt av fadern David Rosenberg, Auschwitz-överlevare som såg ut att vara på väg att bygga ett gott liv i det svenska folkhemmet, men som till slut inte orkade. Jag skall inte försöka mig på någon recension, utan nöjer mig med att rekommendera boken å det varmaste och hänvisa till Jens Liljestrands anmälan i DN när boken var ny.

Den avgörande vikten (inte minst i dessa politiskt turbulenta och osäkra tider) av att minnas historien påpekade jag i förra månaden, och särskilt viktigt är att vi inte glömmer Förintelsens och nazismens fasor. Att nazismen har anhängare än idag är en fruktansvärd anomali och inte något vi bör vänja oss vid. Det slags normalisering och bagatellisering som Johan Hakelius torgför i en raljant krönika i Expressen i samband med årets Almedalsvecka finner jag särskilt motbjudande. Lite småputtrigt skojfriskt sådär berättar han om hur han inte lyckades träffa på några nazister i Almedalen, och uttrycker sin besvikelse över detta med orden "Jag får aldrig vara med om något spännande". Well, inte allt som är "spännande" är därmed önskvärt, som Margit Silberstein framhåller i sitt välformulerade och läsvärda svar i DN idag, där pellejönsen Hakelius åker på en rejäl uppläxning. Tvärtemot vad Hakelius verkar anse så är inte allt här i livet trams - vissa saker är djupt allvarliga.

Workshop reminder

This is just a reminder of the (previously annonced) Workshop on existential risk to humanity that takes place on September 7-8, here at Chalmers and the University of Gothenburg, with some of the world's leading researchers in the growing and very important cross-disciplinary field of existential risk. The workshop is open to the general public, but note that the registration deadline (August 16) is approaching quickly.

The workshop is part of a longer guest researcher program on the same topic; see the interview with Anders Sandberg (who will serve as the program's invited GoCAS Distinguished Chair) and myself about the contents of the program. The official opening of the program takes place on September 4 at 17.30, with an overview talk by Anders on Existential risk: how threatened is humanity.

Nationalekonomi i ringen

Jag är lite för gammal för att vara något stort fan av hiphop, eller ens för att ha klart för mig exakt vad det är. Fast musiken i nedanstående riktigt lysande allmänbildande video om meningsskiljaktigheterna mellan två av 1900-talets nationalekonomiska giganter, John Maynard Keynes och Friedrich Hayek, kan väl kanske räknas till genren? (Videon är i själva verket del 2 i det som beskrivs som Keynes och Hayeks rap battle; här är del ett.)

Medryckande! Och fast min instinkt är att heja på Keynes, så är det nästan så att mina sympatier svänger över till Hayek när diskussionerna kommer in på krig och krigsindustri några minuter in i videon. Denna upplevelse, tillsammans med de snygga boxningsscenerna, får mig att associera till (den, precis som Keynes och Hayek ovan, fiktivt gestaltade) Michail Gorbatjovs omsvängning i slutscenen till Rocky IV.