Brösttoner i Uppsala

SvD Brännpunkt har idag släppt in ett osedvanligt pubertalt debattinlägg, där Christoffer Orméus, ordförande i den anrika borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala, tar i så att han nästan kräks i sin upprördhet över Allianspartiernas medverkan i den blocköverskridande överenskommelse som häromdagen kom till som ett konstruktivt försök att hantera den komplicerade parlamentariska situation vi hamnat i. "Högförräderi" hojtar han, möjligen (men här erkänner jag mig spekulera ganska fritt) i hopp om att kunna lyfta sin förenings marginaliserade position i svensk samhällsdebatt till något som liknar den synlighet de åtnjöt i fornstora dagar.

Jag skulle absolut inte finna Orméus utgjutelser värda ett omnämnande här på bloggen, om det inte vore för att de osökt ger mig tillfälle att uppmärksamma läsekretsen på att jag själv för snart fem år sedan, den 25 mars 2010, bidrog till Heimdals seminarieserie. Jag var naturligtvis fullt på det klara med vad för slags stockkonservativt sällskap jag gästade, men ville inte avstå från möjligheten att, när tillfälle gavs, låta dem smaka på lite upplysning. Mitt föredrag hade rubriken Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig, och emottogs föga entusiastiskt av de unga (samt en och annan lite äldre) uppsaliensarna i publiken, men när jag nu ser tillbaka på mitt föredragsmanuskript tycker jag likväl att det känns tillräckligt spänstigt och förståndigt för att jag nu skall vilja dra fram det på nytt.

Internetuppkoppling rakt in i hjärnan?

Kommer ni ihåg förra årets bloggpost Michael Chorost har en dator i sitt huvud, i vilken jag recenserade Michael Chorosts bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005? Jag meddelade blandade känslor inför boken. Å ena sidan fann jag den ge en intressant skildring av tekniken bakom det hörselhjälpmedel som kallas cochleaimplantat, och av dess psykologiska och sociala konsekvenser. I följande stycke lyfte jag fram något av det bästa hos boken:

Att cochleaimplantatet är något helt annat än en vanlig hörapparat förstår man på ett konkret sätt då Chorost kan koppla upp sig mot exempelvis en telefon eller en CD-spelare, och på så sätt få ta del av ljudupplevelser utan att dessa härrör från några som helst ljudvågor eller vibrationer i rummet han befinner sig i. Intressant är också hur han får tillgång till alternativa programvaror som var och en ger sina karaktäristiska ljudbilder och ljudupplevelser, vilket gör att han blir osäker på hur det "sanna" ljudet verkligen låter och till slut inser att det inte finns någon objektiv sanning i frågan utan bara olika representationer.

Å andra sidan fann jag (se bloggpostens Fotnot 1) bokens långa självbiografiska partier märkligt känslokalla och mekaniska.

Min uppfattning om hans uppföljare World Wide Mind: The Coming Integration of Humanity, Machines and the Internet (2011) är mer entydigt negativ. Den obehagligt känslokalla egocentriciteten i de självbiografiska partierna återkommer i den nya boken,¹ medan denna gång även dess mer fackboksmässiga eller populärvetenskapliga passager har allvarliga brister. Chorosts tes (som innebär en helomvändning jämfört med hans kritiska inställning i den förra boken) är att vi kan och bör gå vidare från cochleaimplantattekniken, och skapa uppkopplingar mot Internet och mot varandra rakt in i våra hjärnor - uppkopplingar som allstå inte tar omvägen via våra normala sinnesorgan. De konsekvenser han tycker sig se är revolutionerande, och inkluderar upplösandet av individen i något slags kollektivt medvetande. Detta för tankarna till Star Trek-seriens skrämmande Borg-samhälle, något Chorost medger, men han associerar hellre till den ensamma människans kontaktsökande och tänker sig det utopiska tillstånd han skisserar som den ultimata kramen. Att en utveckling av det slaget på lång sikt är möjlig håller jag för någorlunda troligt, medan frågan om huruvida den är önskvärd tycks mig helt vidöppen, men det betyder inte att jag är beredd att svälja vad som helst på detta område. Chorosts futurologiska metod består i att han likt en profet fabulerar i stort sett fritt i sina berättelser om hur det kommer att bli, och understödjer sina profetior med som bäst vaga antydningar till argument. Här är en typisk passage:

Inevitably, fears will arise that some nefarious organization will try to "control" citizens' minds and actions. I believe such fears will be overblown. As I explained² earlier, the outside activation of cliques in the brain would feel different to the user than her own natural brain activity, much as a photograph is obviously a representation of a scene rather than the scene itself. It would feel artificial and contrived, and so it would be easy to know that it is imposed. Just as people today have learned to avoid spam emails that give links to fake banking websites, people tomorrow will learn to be suspicious of thoughts that feel fake (and block their senders). And just as email programs now successfully filter out most spam, phishes, and viruses, a future incarnation of the World Wide Web will have its own defenses against malicious senders. (s 197-198)

Hur kan Chorost veta allt detta? Det får vi inga besked om. Att läsa boken kort efter Nick Bostroms Superintelligence, där författaren förser varje framtidsscenario med föredömligt välavvägda reservationer och markeringar om epistemisk osäkerhet, ger en skarp kontrastverkan - en kontrast som inte faller ut till Chorosts fördel.

De mer jordnära stycken där Chorost redogör för aktuell forskning, exempelvis kring hur man med hjälp av så kallad optogenetik kan både läsa av och påverka hjärnaktivitet hos möss, är något bättre, men han har en återkommande tendens att övertolka resultaten.

Fotnoter

1) Ett typiskt exempel är följande stycke om hans (då) blivande hustru:

My new skills of patience and compassion had helped me connect with Victoria. The binding energy of eros had followed. Very well: my next workshop would be our relationship. I had never been in a relationship lasting longer than six months. I needed to learn the challenges and rewards of a long-term relationship. I would learn what it is like for our two bodies to regulate each other on a daily basis, generating subtle and deep oxytocin rewards. We would grow both individually and together. (s 166)

Rent ironiskt blir det när han i ett efterord (s 209) skriver om henne att hon "came into my life when I was halfway through the manuscript, but her warmth and humor have illuminated every page", ty ingenstans i boken står vare sig någon värme eller någon humor att finna.

2) Ordet "explained" bör här inte förstås i dess antydda betydelse "påvisat", utan hellre som "spekulerat".

Stadens gator

Jag fann följande bild på Twitter, med kommentaren "Cities feel a lot less welcoming when you highlight the places pedestrians aren't supposed to go like this". Träffsäkert!

Ofullkomlig robotteknik

För den läsare som tagit del av mina upprepade bloggposter på temat "Finns det en risk att robotarna tar över världen?" (se t.ex. den här, den här och den här) och fått en obehaglig magkänsla som skulle vara skön att slippa, åtminstone nu över de stundande helgerna, så kan det måhända vara välkommet med ett besked om att dagens robotteknik ännu är långt ifrån fulländning. Jag erbjuder härmed en 20 sekunder lång sydkoreansk videosnutt som kanske kan ge den önskade lindringen:

Rothstein och rationaliteten

Bo Rothstein skriver (som så ofta) på DN Debatt idag, och det han skriver är (som nästan lika ofta) klokt och tankeväckande. Istället för att lägga ut texten kring allt jag håller med om i hans debattinlägg, rubricerat Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen, vill jag skjuta in mig på en enda formulering som jag finner problematisk, nämligen den där han förklarar vikten av tillit i samhället på följande vis:

Litar man inte på att de flesta andra betalar sina skatter, källsorterar sina sopor, avstår från att ta emot mutor eller överutnyttja de sociala förmånerna är det föga rationellt att vara "den ende" som betalar sina skatter, källsorterar sitt avfall och helt enkelt spelar enligt reglerna.

Just detta påstående (även om den exakta ordalydelsen givetvis varierat) om vad som är "rationellt" har jag hört eller läst många gånger från Bo under åtminstone tio års tid.¹ Problemet är att påståendet underförstår att om den önskade tilliten föreligger så blir det tvärtom rationellt - ur det individuellt egennyttiga perspektiv som här avses - att betala skatt, källsortera, etc. Men så är inte fallet. Oavsett om andra betalar skatt eller inte så gör jag samma personliga besparing genom att smita från skatten. Oavsett om andra källsorterar eller inte så sparar jag lika mycket tid och kraft på att strunta i källsorteringen. Etc. Och oavsett om andra gör sitt eller inte är, ur mitt strikt egennyttiga perspektiv, nyttan av att jag betalar skatt eller källsorterar försumbar. Så ser incitamentsstrukturen ut i det slags spelteoretiska situation som Bo här diskuterar, och som benämns allmänningens tragedi: oavsett vad andra gör tjänar jag på att själv smita undan från att bidra.

Ordet "rationalitet" är ofta positivt värdeladdat (inte minst i mina egna texter), men så vill jag naturligtvis inte att det uppfattas här.² Jag betalar min skatt, jag källsorterar mina hushållssopor, etc, och jag anser att det är rätt att göra så. Min poäng är bara att för att förstå varför människor i välfungerande samhällen agerar på det önskade viset så räcker det inte med kombinationen av tillit och rationalitet - något mer måste till, som t.ex. en nedärvd och/eller kulturellt betingad motvilja mot att avvika från vad folk omkring en gör. I själva verket har Bo Rothstein, bl.a. i den i Fotnot 1 omnämnda boken, bidragit till det mycket viktiga forskningsarbetet att förklara vad som får folk att samarbeta trots en incitamentsstruktur av allmänningens tragedi-typ, men hans grundläggande problemformulering i termer av rationalitet är vilseledande och felaktig.

Fotnoter

1) I sin bok Sociala fällor och tillitens problem från 2004 skriver han t.ex. (s 21):

Situationen är sådan att "alla" vinner på om "alla" väljer att samarbeta. Men - om man inte litar på att "alla andra" samarbetar, är det meningslöst att själv välja att samarbeta eftersom vad som skall åstadkommas kräver att åtminstone nästan alla andra också samarbetar. Det betyder att det kan vara rationellt att inte samarbeta om man inte litar på att de andra också samarbetar.

2) Denna skenbara inkonsekvens i min hållning till rationalitet kan lösas upp genom att notera att att en handling aldrig är rationell i sig, utan bara i förhållande till någon given nyttofunktion, och det är bara om jag sympatiserar med nyttofunktionen som jag tenderar att förorda ett rationellt agerande. I det här fallet anser jag att den strikta egennyttan är alltför snäv.

Hoppfullt i Malmö

Lördagen den 17 januari diskuterar jag vetenskapsjournalistik med Karin Bojs, Anna Bäsén och Inger Ljung i Malmö. Mer information här och anmälan här.

Newsmill - en gengångare på nätet

Webbplatsen Newsmill lanserades 2008 som ett forum för "nyhetskommentarer och debatt", och det var flera personer i min bekantskapskrets som hoppades och trodde att satsningen skulle berika och modernisera det svenska medialandskapet. Själv såg jag tidigt tecken som gjorde mig skeptisk. Det drägg (rasister och klimatförnekare) som snart kom att dominera kommentarsfältet var det mest uppenbara tecknet, men även redaktionens artikelrekryteringspolicy föreföll mig ytterst tveksam. Den hade tydliga drag av kändis- och sensationsjournalistik, och de stolta ord med vilka de i början proklamerade att utrymmet att skriva artiklar och debattinlägg enbart var avsett för personer med expertis och särskilda insikter i de frågor som behandlades... well, de orden visade sig inte vara vatten värda, med tanke på bl.a. de rena pajasar som släpptes in att debattera klimatfrågan - folk som rörde sig på den nivå där de föreställde sig att den egna utomhustermometern på förstukvisten var en bra proxy för global medeltemperatur. Det lilla av kvalitet som i början kunde skönjas på webbplatsen blev allt ovanligare, och jag ser ingen anledning att sörja att den sommarstängtperiod som Newsmill deklarerade den 12 juni 2013 gick över i evig vila.

Torts denna negativa syn på Newsmill publicerade jag mig där flera gånger. Det är, som läsaren förstår, inget jag håller särskilt högt på min meritförteckning. Åtminstone ett par av publiceringarna kan förklaras med en viss refuseringströtthet. Det är inte alldeles lätt att få plats i den svenska debattens finrum i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och när man åkt på refuseringar på båda de ställena är det lätt (åtminstone var det så för mig) att tänka något i stil med...

äh, skall jag fortsätta med Göteborgs-Posten, Upsala Nya Tidning etc, och bli refuserad av halva den svenska tidningsfloran innan till slut någon förbarmar sig och publicerar min text? Det orkar jag inte. Bättre då att vända sig till bottenskrapet direkt, och få det gjort. Newsmill får det bli.

Något sådant.

Så är, i och med Newsmills nedläggning, mina texter där för evigt förlorade? Svar nej. Det sägs ibland att allt som anslås på Internet finns kvar för evigt, vilket nog inte är bokstavligen sant, men en hel del arkiveras. Med hjälp av verktyget Wayback Machine kunde jag lätt återfå mina artiklar (och jag har även egna sparade versioner). Här är de:

• O. Häggström, Klimatdebatten och Lars Bern förlorade heder, Newsmill, 3 april 2009: pdf, Wayback Machine.

  Denna artikel har sin särskilda historia. När jag sensommaren och hösten 2008 upptäckte att i den styrelse för Förbundet Humanisterna jag på den tiden satt med i även fanns ett par herrar - Lars Bern och Åke Ortmark - som vid sidan om detta uppdrag ägnade sig åt antivetenskaplig förvillarpropaganda, så kunde jag inte hålla tyst om saken, utan meddelade hur olämpligt jag ansåg det var att sådan verksamhet kombinerades med förtroendeuppdrag i Humanisterna. Detta gav upphov till slitningar inom styrelsen och ett försämrat arbetsklimat, men i något läge lovade jag ordförande Sturmark att inte attackera Bern och Ortmark offentligt så länge vi satt i samma förbundsstyrelse. Så snart årsmötet röstat bort dem ur styrelsen tog jag bladet från munnen och levererade i Newsmill min i stort sett ocensurerade åsikt om Bern och hans skamlösa antivetenskapsretorik.

• S. Holst och O. Häggström, Varför vill Södertörns högskola ha en vetenskapsfientlig rektor?, Newsmill, 7 januari 2010: pdf, Wayback Machine.

  Detta är nog både den bästa och den mest uppmärksammade av de här uppradade Newsmill-artiklarna. Det är knappast någon tillfällighet att detta sammanfaller med att artikeln är den enda i listan där jag inte befattar mig med klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet och deras imbecilla retorik. Ytterligare kommentarer om rektorstillsättningen på Södertörn gav jag senare i mitt föredrag Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

• M. Westerstrand och O. Häggström, Stockholmsinitiativet förtjänar sin förvillarutmärkelse, Newsmill, 4 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

  Denna text, liksom nästa, tjänade som inlägg i den lite upphettade debatt som följde på att föreningen Vetenskap och Folkbildning tilldelat klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet 2010 års förvillarutmärkelse.

• O. Häggström, Hyckleri av Stockholmsinitiativets Göran Ahlgren, Newsmill, 17 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

Gubben Noak, gubben Noak, var en psykopat

"Men varför gick du då och såg filmen? Vad väntade du dig?" Så har flera av mina vänner frågat sedan jag förklarat vad jag tyckte om den vedervärdiga filmen Noah och dess glorifierande av den vidrige psykopaten till huvudperson. Mitt svar är följande.

Bibeln är en bok med stort samhällsinflytande, och jag tycker därför att det är angeläget att vara bekant med dess innehåll och budskap. Men den är (åtminstone i långa partier) rent ut sagt pissdåligt skriven, varför jag aldrig har lyckats ta mig samman att läsa den i sin helhet. När det dyker upp en film baserad på (delar av) boken kan man få för sig att det är ett bra tillfälle att genvägen lära sig lite om de bibliska berättelserna. Det var därför jag gick och såg filmen, men som sagt, någon upplyftande filmupplevelse blev det inte.

Uppmuntrad av sina hallucinationer uppträder filmens Noah med en bryskhet och kallhamrad brutalitet mot klimatflyktingar som skulle göra Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson gröna av avund och mindrevärdeskomplex, och han sätter därefter skräck i sin familj genom att envisas med sitt hot om att döda sitt oskyldiga barnbarn.¹ När han (spoiler alert!) till slut drar tillbaka sina mordplaner mot barnet slutar det hela i ett typiskt Hollywoodskt snyftslut av kärlek och familjelycka (ungefär som om det var möjligt att plötsligt ställa om och känna trygghet hos den patriark som nyss hotat sätta kniven i strupen på det oskyldiga barnet). Om man vill kan man tänka sig Noah som en klassisk filmskurk i stil med Gökboets syster Ratched eller Den enfaldige mördarens fabrikör Höglund, men han är inte framställd med tillnärmelsevis samma finess med dessa figurer, och vad som stör mig ännu mer är att filmmakarna verkar mena att han är något slags hjälte och moraliskt föredöme.² Och inte bara filmmakarna, förresten. Så här ser det kristna mottagandet av filmen ut, i Wikipedias sammanfattning:

Justin Welby, Archbishop of Canterbury and leader of the worldwide Anglican Communion, called the Noah film "interesting and thought-provoking" after the film's lead star, Russell Crowe traveled to the Lambeth Palace in order to discuss with him "faith and spirituality" after the movie's British premiere. In addition, several Christian organizations have expressed support for the Noah film, "including Leaders from organizations like the American Bible Society, National Catholic Register, The King's College, Q Ideas, Hollywood Prayer Network, and Focus on the Family." Focus on the Family president Jim Daly stated that: "[Noah] is a creative interpretation of the scriptural account that allows us to imagine the deep struggles Noah may have wrestled with as he answered God’s call on his life. This cinematic vision of Noah’s story gives Christians a great opportunity to engage our culture with the biblical Noah, and to have conversations with friends and family about matters of eternal significance." Cultural commenter Fr. Robert Barron praised the film for its inclusion of "God, creation, providence, sin, obedience, salvation: not bad for a major Hollywood movie!"

Fy fan, säger jag. Frågan om huruvida man skall hjälpa klimatflyktingar eller döda dem har ett enkelt och uppenbart svar, och är inte material för något "deep struggle [to] wrestle with". Hur är de religiösa ledare funtade som kan se filmen på ett sådant vis? Lider de av något slags social eller neurologisk störning som sätter deras moraliska sinne ur spel, eller vad är det fråga om?

Fotnoter

1) "Men han lydde ju bara Gud", kanske någon invänder. Ja, OK, låt oss säga att han gjorde det. I så fall var det moraliskt fel att lyda Gud. Det moraliskt rätta hade varit att vända sig mot himlen med något i stil med följande besked:

Hörrödu Jahve, om du nu är så allsmäktig som påstås, och om du nu är så förbannat missnöjd med hur du skapat oss människor att du nu vill förinta oss, så gör för all del det, men kunde du verkligen inte tänka ut någon bättre metod än den här bisarra översvämning-och-ark-idén? Det hade väl t.ex. varit mycket elegantare (och skonsammare mot de stackars övriga djuren) att slå ned en blixt i var och en av människorna? Hur som helst, blanda inte in mig i ditt smutsiga hantverk, din förbannande jävla Jahvejävel!

2) Och så filmens evinnerliga tjat om äpplet som Eva och Adam tydligen borde ha hållit sig ifrån. Kunskapens frukt. Men allvarligt talat, om vi skall göra en lista över goda saker hos människan som särskiljer henne från den övriga s.k. skapelsen, kommer inte då hennes unika benägenhet att söka och ackumulera kunskap ganska högt på listan? Om det finns någon i läsekretsen som på allvar skriver under på den bibliska synen på kunskap som något i grund och botten ont, så face it, I'm evil! (Härmed dock inte sagt att jag anser all kunskap automatiskt vara av godo. Det finns undantag. Se min gamla bloggpost Kunskap på gott och ont för en nyansering.)

Loe och Stoltenberg

Erlend Loes författarskap är lysande, och förmår slå an strängar i mitt känsloregister som ingen annan författare hittar. I romaner som Naiv. Super., Blåst, Fakta om Finland, Expedition L och Stilla dagar i Mixing Part (jag räknar enbart upp dem jag läst) skriver Loe om unga till medelålders vita norska män - män som är olyckliga, ofta enstöriga och lite naiva, och alltid vilsna inför mansrollen och/eller det skandinaviskt folkhemska samhället. Det nya i hans Fvonk från 2012 är att han skrivit in dåvarande statsminister Jens Stoltenberg som en av bokens båda olyckliga, enstöriga, naiva och vilsna huvudpersoner. Som vanligt blir jag absorberad av boken, men läsningen störs ändå lite av det nya greppet, och jag frågar mig då och då: vad kan Stoltenberg egentligen tycka om det här? Och får man verkligen göra så här med verkliga personer i skönlitterära alster?¹ Till en början tänker jag mig att han (Stoltenberg) nog kan vara lite road av att framställas som en vanlig skröplig människa som tyngs av sitt svåra och ansvarsfulla uppdrag, i synnerhet efter den fruktansvärda händelse som sommaren innan inträffat (boken ustpelar sig 2012) och som han visserligen hanterat så skickligt och landsfaderligt, men som likväl bidragit till (och kanske utlöst) hans utbrändhet. Men den tanken blir allt svårare att hålla fast vid i takt med att romanfiguren Jens uppvisar en alltmer osympatisk självupptagenhet, hans tilltag blir allt besynnerligare, och allt fler kroppsutsöndringar kommer in i handlingen. Till slut känns det hela lite i magstarkaste laget.

Fotnoter

1) Ja, det får man. Så vad jag menar med min fråga är snarare detta: hur långt kan man gå utan att tilltaget blir till en moraliskt tvivelaktig handling och ett övergrepp?

Jag har själv här på bloggen utsatt både filosofen Jean-Pierre Dupuy och datalogen Christian Smith för något liknande, då jag anslutit mig till vad jag uppfattar som en förtjusande filosofisk tradition att krydda tankeexperiment med att placera fiktiva versioner av meningsmotståndare och andra meddebattörer i diverse penibla situationer. Särskilt vanligt verkar vara att involvera Daniel Dennett och hans hjärna i tankeexperimenten; se t.ex. David Sanfords Where was I?, Michael Beatons What RoboDennett still doesn't know, och Eliezer Yudkowskys Zombies: The Movie.