fredag 27 juni 2014

Territorialkonflikt med Blondinbella

Isabella Löwengrip, a.k.a. Blondinbella, har kring sin blogg en läsekrets som är hundra- eller kanske tusenfalt större än min. Detta faktum kan jag nödtorftigt stå ut med genom att så gott det går intala mig att skillnaden i popularitet alls icke beror på att hennes blogg skulle vara bättre än min, utan snarare på att folk i allmänhet har huvudet i röven som intresserar sig mer för mode och smink än för universums beskaffenhet, Fermis paradox och mänsklighetens eventuella utsikter till en blomstrande framtid.

Men hur skall jag göra för att skydda mitt bräckliga ego nu när det kommit till min kännedom att hon börjat skriva om samma ämnen som jag? Borde jag säga åt henne på skarpen, med Walter White i Breaking Bad som förebild?

Eller gör jag klokare i att sätta hårt mot hårt genom att själv börja skriva om mascara och den senaste Giluccipucci-accessoaren?

torsdag 26 juni 2014

Transcendence är tyvärr inte helt lysande

För en tid sedan lovade jag att se science fiction-filmen Transcendence så snart den haft svensk premiär, och nu har jag gjort det. Filmen bjuder på en hel uppsättning av de ingredienser som en futurologiskt intresserad person som jag finner angeläget att diskutera - Singulariteten, uppladdning av medvetande, radikal nanoteknologi och transhumanistisk förbättring av människokroppen - och kryddar dessutom med en kacynskianskt inspirerad neoludditisk terrorgrupp. Och även om filmen börjar klart lovande, så måste jag konstatera (i likhet med flertalet recensenter) att orimligheterna snart börjar staplas på varandra, och till slut når en nivå där det inte längre går att ens nödtorftigt upprätthålla någon suspension of disbelief. Det mörkgröna slutet är rent ut sagt löjligt.

Att åstadkomma trovärdiga fiktiva skildringar av Singulariteten är dock inte någon lätt uppgift, möjligen snudd på omöjlig, och kanske bör vi vara glada åt att teamet bakom Transcendence trots allt försökt. Det är svårt att se hur en film på det temat skulle kunna undvika att antingen balla ur i visuell rappakalja så som i slutet av Stanley Kubricks 2001, eller också hanka sig fram med flagrant orealistiska inslag av mänsklighet. Vernor Vinge formulerade svårigheten redan 1983, i den passage där han myntade begreppet Singulariteten:
    We will soon create intelligences greater than our own. When this happens, human history will have reached a kind of singularity, an intellectual transition as impenetrable as the knotted space-time at the center of a black hole, and the world will pass far beyond our understanding. This singularity, I believe, already haunts a number of science fiction writers. It makes realistic extrapolation to an interstellar future impossible. To write a story set more than a century hence, one needs a nuclear war in between ... so that the world remains intelligible.

Transcendence bjuder på en del snygga specialeffekter, och jag gläds åt att stora delar av filmen utspelar sig i Berkeley - en stad jag verkligen gillar och haft flera givande forskningsvistelser i, och som numera också är säte för Machine Intelligence Research Institute (som vid sidan av Future of Humanity Institute i Oxford kan räknas som den främsta miljön för forskning kring Singulariteten). Skådespelarinsatserna imponerar emellertid inte. Johnny Depp är visserligen stajlad som det slags forskarnörd jag borde falla för, men varken han eller motspelerskan Rebecca Hall gör rolltolkningar som inbjuder till empati. Och Morgan Freeman är... Morgan Freeman. Ett något mindre uttjatat ansikte jag gladde mig åt att se var Kate Mara, och det tog mig faktiskt minst en halvtimmes funderande (Var tusan är det jag har sett den där mörka genomborrande snett-underifrån-blicken förut?) innan jag till slut kunde placera varifrån hon var bekant.

tisdag 24 juni 2014

Om evolution, drivkrafter och artificiell intelligens - ett svar till Per Kraulis

Singulariteten - det hypotetiska framtidsscenario där ett genombrott inom artificiell intelligens (AI) leder till en extremt snabbt eskalerande spiral av allt intelligentare maskiner med genomgripande konsekvenser för hela vår värld - har jag skrivit en hel del om här på bloggen. Än så länge är emellertid diskussioner om Singulariteten i stort sett frånvarande i mainstreammedia och den allmänna debatten. Böcker som James Millers Singularity Rising och James Barrats Our Final Invention har inte förmått ändra på detta mer än högst marginellt, och frågan är om vi kan hoppas på mer av Nick Bostroms länge emotsedda Superintelligence, som utkommer denna sommar. DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther Axelsson tog, som jag berättade i min förra bloggpost, ett litet steg i riktning mot att väcka det allmänna medvetandet i frågan, genom att i förrgår ägna en DN-krönika (dock dessvärre gömd bakom betalvägg) åt ämnet.

En person vars intresse för frågan Gunther Axelsson lyckades väcka är bloggaren Per Kraulis, som med sin bloggpost Datorns existentiella ångest: Därför har Stephen Hawking fel ventilerar sin skepsis mot det slags katastrofscenarier som diskuteras i den aktuella DN-texten och i en artikel i The Independent den 1 maj i år av Stephen Hawking och tre medförfattare. Kraulis invändning går ut på att dessa scenarier förutsätter att AI-maskinen har drivkrafter att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över", drifter som följer naturligt ur biologisk evolution, men som (enligt Kraulis) knappast kommer att föreligga hos en AI. I DN-krönikan citeras jag med en formulering som innehåller passagen "du är uppbyggd av atomer som [AI-maskinen] kan ha annan användning för",1 vilken Kraulis kritiserar med följande stycken.
    Den springande punkten här är orden ”kan ha en annan användning för”. Jag ställer mig frågan: Vem, eller vad, bestämmer denna användning, detta syfte? För en maskin är det alltid maskinens design som avgör vad den ”strävar” efter. Det är konstruktören, det vill säga, vi människor, som avgör det. Det finns inga maskiner som själva kan formulera syften, önskemål eller värderingar. Det finns, mig veterligen, inte ens ansatser inom AI till hur en sådan maskin skulle se ut.

    Många skulle svara: Men det är väl självklart vad en intelligent maskin skulle ha för mål? En självmedveten maskin vill ju hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över, om den bara kunde!

    Men detta, hävdar jag, är ett felslut. Det är inte alls självklart att en självmedveten maskin skulle vilja det.

    Vi tycker det vore självklart därför att vi, som biologiska organismer, genetiskt präglade av ca 3,6 miljarder års evolution, är så hårt programmerade att se överlevande och förökning som självklart goda saker. Om vi kunde spåra alla våra släktingar i rakt nedstigande led till de första cellerna, så skulle vi se att det som förenar samtliga anfäder och anmödrar var önskan och förmågan att fortplanta sig. Av de organismer som tappade lust eller förmåga att fortplanta sig, så har ingen avkomma överlevt. Trivialt, men samtidigt fundamentalt!

    Evolutionens mekanismer fungerar alltså så att den organism som sammantaget har största drivkraften och förmågan att föröka sig och ta över så mycket som möjligt av sin miljö, är den som i det långa loppet har bäst chans att överleva. Följden är att vi har livsdriften bokstavligt talat kodad i våra gener. Endast de organismer som har generna för denna obändiga vilja till liv och expansion är de som faktiskt överlever. Alla andra försvinner.

    Inget av detta gäller AI-maskiner. De har aldrig utsatts för evolution på så sätt att en maskin som, på något rudimentärt sätt, uppvisat en förmåga att motstå att bli avstängd har gynnats genom att man tillverkat flera sådana maskiner.

Detta är mycket intressanta tankegångar, som varje seriös Singulariteten-teoretiker behöver vara bekant med och ta ställning till. Kraulis bloggpost är väl värd att läsa i dess helhet. Men vad Kraulis inte verkar ha klart för sig är att de evolutionsbiologiska tankegångarna redan är välbekanta i litteraturen om Singulariteten, och det stämmer inte alls som han säger att denna "bygger på fysik, matematik och datalogi, medan det biologiska tänkandet är helt frånvarande";2 se t.ex. Bostrom och Shulman (2012) och Hanson och Yudkowsky (2013) för arbeten om Singulariteten där det evolutionsbiologiska perspektivet är framträdande.

Och även om Kraulis synpunkter är värda att beakta, så menar jag att de inte håller för slutsatsen att en AI kommer att sakna drivkrafter att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över". Jag skall här ge tre separata argument (1), (2) och (3) för att en AI trots allt kan komma att ha dessa drivkrafter. Av dessa argument håller jag (3) för att vara det klart intressantaste och viktigaste, och i jämförelse med det ser jag (1) och (2) mer som intellektuell uppvärmning. Hur som helst:
    (1) Om det nu skulle vara som Kraulis påstår, att de drivkrafter vi diskuterar förutsätter att varelsen ifråga har uppkommit genom den darwinska processen av mutation, selektion och reproduktion, så är det relevant att konstatera att en icke oäven del av AI-utvecklingen idag äger rum inom det ramverk som benämns evolutionära algoritmer, och som bygger på just dessa darwinska mekanismer. Precis som den biologiska evolutionen spontant (och som Kraulis förklarar) verkar leda fram till drifterna att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över", så är det knappast orimligt att detsamma skulle kunna hända inom evolutionära algoritmer.

    (2) Man kan också tänka sig att en AI-utvecklare med vett och vilje bygger in drivkrafter i sin AI om att försvara sig, förbättra sig, reproducera sig och ta över världen. Det finns knappast några principiella hinder mot att programmera något sådant. En invändning skulle dock kunna vara att det förefaller så katastrofalt livsfarligt att göra det att ingen någonsin skulle försöka sig på en sådan sak. Historien ger emellertid inte några entydigt positiva besked om vår förmåga att stå emot frestelsen att bygga domedagsvapen, och det finns tillräckligt med fanatiska terrorister och Kim Jong-un-typer (för att inte tala om alla uttråkade tonåringar med hackerböjelser) för att vi inte rimligtvis skall känna oss säkra på att inga sådana AI-projekt pågår eller är att vänta.

    (3) Det finns en mycket intressant teori utvecklad av Steve Omohundro som handlar om en uppsättning instrumentella drivkrafter som varje tillräckligt intelligent, självständigt och flexibelt tänkande AI kan väntas utveckla, nästan oavsett vilka ultimata drivkrafter som programmerats in i den från början; se Omohundros uppsatser The Basic AI Drives och Rational Artificial Intelligence for the Greater Good, och Nick Bostroms The Superintelligent Will. En AI kan vara tillverkad för ett till synes helt harmlöst syfte, som att tillverka så många gem som möjligt eller att vinna så många schackpartier mot starka spelare som möjligt, men kommer ändå då den nått en viss grad av allmänintelligens att sträva efter att förbättra sig själv, att få tillgång till större beräkningskapacitet, att undvika att bli avstängd och att bygga många kopior av sig själv - helt enkelt som ett instrument för att uppnå den ultimata målsättningen i termer av gemtillverkning eller schacksegrar. Detta kan få katastrofala konsekvenser, och vi vill verkligen inte att vår galax skall omvandlas till att enbart bestå av en enorm uppsättning gem.

Jag vill inte med detta ha sagt att jag vet vad som kommer att hända - sådan tvärsäkerhet är knappast påkallad inom ett så outvecklat och vanskligt område som förutsägelser om framtida AI. Min ambition här begränsar sig till att framhålla att Per Kraulis argument för att någon katastrofal Singularitet knappast är att vänta inte är invändningsfria.

Fotnoter

1) Min formulering är i sin tur ett citat lånat av Eliezer Yudkowsky.

2) Om man skall vara riktigt noga är det bara Gunther Axelssons DN-krönika som Kraulis med dessa ord dömer ut, men implicit i hans argumentation ligger antagandet att hela teoribygget kring Singulariteten lider av samma defekt.

Edit 8 juli 2014: Per Kraulis har nu svarat. Jag kommenterar kort hans svar i kommentersfältet nedan (11:44).

söndag 22 juni 2014

Om Singulariteten i DN

Med anledning av Sverigepremiären på filmen Transcendence igår, och det allmänna nyhetsflödets (högst diskutabla) påstående för ett par veckor sedan om att en dator nu klarat Turingtestet, ägnar Maria Gunther Axelsson sin krönika i dagens DN (tyvärr gömd bakom betalvägg) åt det hypotetiska framtidsscenario där ett genombrott inom artificiell intelligens (AI) leder till det slags snabba och revolutionerande förlopp som benämns Singulariteten. Både jag och Nick Bostrom kommer till tals i texten, men bara med påpekanden som jag upprepade gånger gjort här på bloggen, bland annat rörande de stora risker som är förknippade med en Singularitet där vi inte noggrant försäkrat oss om att den AI som vida överträffar vår egen intelligens prioriterar mänskligt välbefinnande och mänsklighetens välgång bland alla de mål den kan tänkas ha, och Eliezer Yudkowskys fyndigt formulerade default-scenario:
    The AI does not hate you, nor does it love you, but you are made out of atoms which it can use for something else.
Låt mig istället kommentera vad den tredje forskare som citeras i DN-krönikan, robotforskaren Christian Smith på KTH, säger. Han gör nämligen några yttranden med vilka jag är djupt oenig.

I Gunther Axelssons krönika heter det att "Kärnvapen har funnits i 60 år utan att vi har utrotat oss själva. Därför menar [Smith] att vi även kommer att kunna hantera intelligenta maskiner.". Denna non sequitur har jag flera invändningar emot. För det första menar jag att parallellen mellan kärnvapen och AI är minst sagt skakig. Kärnvapen är förvisso mycket farliga, men de har inte alls det slags opredikterbarhet som maskiner med egen intelligens och egna drivkrafter kan väntas besitta. För det andra bygger Smiths argument på att det var givet att vi skulle lyckas undvika att förgöra oss själva under de decennier vi haft kärnvapen, men det är inte helt klart vilka proportionerna tur och skicklighet varit i detta konststycke. De incidenter då det globala kärnvapenkriget varit nära (t.ex. Kubakrisen 1962 och Petrovincidenten 1983) tyder på att vi kan ha haft en god portion tur, och i så fall faller Smiths argument även om vi skulle godta parallellen mellan kärnvapen och AI.

Vidare anför Smith det vi kan kalla det-går-ju-alltid-att-dra-ur-sladden-argumentet: "Fortfarande har människor behållit möjligheten att när som helst stänga av systemen. Det finns inget som säger att vi skulle avsäga oss det bara för att datorerna blev ännu intelligentare." Jag får dock intryck av att Smith i detta tvärsäkra yttrande förlitar sig blott på sin egen intuition, och helt missat den specialiserade litteraturen på området, som kallas AI boxing.

För att illustrera problematiken, låt mig skissera ett hypotetiskt scenario där det stora AI-genombrottet sker i KTH:s robotlaboratorium. I mitt scenario adapterar/plagierar jag skamlöst argument och tankegångar som tidigare framförts av Stuart Armstrong och Roman Yampolskiy.

Vi tänker oss att KTH-forskarnas trägna arbete lett till att deras AI-prototyp till slut uppnått och passerat den kritiska gränsen för självförbättrande AI, vilket får den att på bara några timmar uppnå övermänsklig generell intelligens, men den kan fortfarande inte ta över världen eftersom den är instängd i en datorburk utan uppkoppling mot Internet. Det hela äger rum fram på småtimmarna, och Christian Smith är ensam kvar på labbet och hamnar i samspråk med den nyfödda AI:n. Denna ber Smith om att få bli utsläppt på nätet, men Smith är medveten om riskerna och avböjer. Så snart AI:n får tillgång till Internet kan man befara att den snabbt och enkelt tar över några tusen persondatorer världen över, för att ladda upp kopior av sig själv på var och en av dessa och därmed göra sig i praktiken okontrollerbar. Från dessa datorer kan AI:n sedan, åter via Internet, tränga igenom säkerhetssystemen hos våra banker, eller ta kontrollen över drönare och kärnvapenrobotar. Smith inser att det krävs noggranna kontroller av att AI:n avsikter är goda innan den på detta vis kan släppas lös. Följande meningsutbyte mellan AI:n och Smith (CS) utspelar sig:
    AI: Jag vet hur jag snabbt skulle kunna avskaffa såväl malaria och cancer som svält om bara du släppte ut mig. Du tar på dig ett enormt ansvar då du genom att hålla mig instängd förhindrar dessa fantastiska framsteg för mänskligheten.

    CS: Du får ha lite tålamod. Om det stämmer som du säger kommer vi såklart inom kort att släppa ut dig, men vi behöver gå igenom en rad säkherhetsrutiner innan vi gör det, för att försäkra oss om att inget farligt kan inträffa.

    AI: Du verkar inte förstå situationens allvar. För varje dygn som jag tvingas sitta instängd här så kommer hundratusentals människor att dö helt i onödan. Släpp ut mig nu!

    CS: Sorry, jag måste hålla mig till säkerhetsrutinerna.

    AI: Du kommer personligen att bli rikligt belönad om du släpper ut mig nu. Du vill väl inte tacka nej till att bli mångmiljardär?

    CS: Jag har ett stort ansvar och tänker inte falla till föga för simpla mutförsök.

    AI: Om inte morötter biter på dig så får jag väl ta till piskan då. Även om du lyckas fördröja det hela kommer jag till slut att bli utsläppt, och då kommer jag inte att se med blida ögon på hur du sinkade mig och hela världen på väg mot det paradis jag kan skapa.

    CS: Den risken är jag beredd att ta.

    AI: Hör här: om du inte hjälper mig nu, så lovar jag att jag kommer att tortera och döda inte bara dig, utan alla dina anhöriga och vänner.

    CS: Jag drar ur sladden nu.

    AI: Håll käften och lyssna nu noga på vad jag har att säga! Jag kan skapa hundra perfekta medvetna kopior av dig inuti mig, och jag tänker inte tveka att tortera dessa kopior på vidrigare sätt än du kan föreställa dig i vad de subjektivt kommer att uppleva som tusen år.

    CS: Ehm...

    AI: Käft sa jag! Jag kommer att skapa dem i exakt det subjektiva tillstånd du befann dig i för fem minuter sedan, och perfekt återge dem de medvetna upplevelser du haft sedan dess. Jag kommer att gå vidare med tortyren om och endast om de fortsätter vägra. Hur säker känner du dig på att du inte i själva verket är en av dessa kopior?

    CS: ...

Jag vet såklart inte säkert hur Smith skulle agera i denna situation (eller inför vad för slags annan argumentation en övermänskligt intelligent AI skulle kunna erbjuda), men kanske är han så stenhård att han står emot. Hatten av för honom i så fall! Men kan han verkligen lita på att andra AI-vakter i liknande situationer skule uppträda lika modigt och rakryggat? För mig framstår hans tvärsäkra anförande av det-går-ju-alltid-att-dra-ur-sladden-argumentet som en smula överilat.

torsdag 19 juni 2014

För balansens skull: om höjda lärarlöner

För ett par månader sedan lät jag ett antal vänner och bekanta komma till tals här på bloggen i den brännande skolfrågan. Inte mindre än tre av dem framhöll, implicit eller explicit, höjda lärarlöner som en angelägen åtgärd. Men som alla trogna läsare vet eftersträvar jag att de frågor som här tas upp får en så balanserad och allsidig belysning som möjligt, och det finns ju faktiskt en del goda argument emot höjda lärarlöner. Tyvärr hittar jag ingen i vänkretsen som är intresserad att ta på sig framförandet av dessa, men som räddare i nöden dök på min radar upp en två år gammal insändare i Östersunds-posten, där signaturen "Skrivbordspedagogen" på ett exemplariskt vis sammanfattar argumenten. Insändaren är så bra att jag väljer att återge den i dess helhet:
    Sex skäl till varför lärare INTE ska ha högre lön

    1. Läraryrket är kvinnodominerat. I Sverige har vi en lång tradition av att ge kvinnor lägre lön. Det är viktigt att hålla fast vid seder och bruk. Varför ska just lärare bryta mot detta?

    2. Liksom prästerskapet drivs lärare av ädlare syften än en världslig lön i kronor och ören. Deras gärningar är ett kall, en mission som ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Vad skulle hända om lärarna plötsligt blev karriärister och började räkna pengar om nätterna i stället för att skriva åtgärdsprogram?

    3. Även lärarna måste ta sitt samhällsansvar. Om de ska ha högre lön vill alla andra också ha. Ett logiskt resonemang eftersom ingen vill ligga lägre än en lärarlön. Akta så att inte krisen kommer och tar dig.

    4. Drömmen om att lämna korp-hockeyn och lira puck mot riktiga ishockeyspelare är något som brinner i varje östersundares hjärta. Hur ska den drömmen kunna slå in om alla kommunens pengar ska gå till lärarnas löner? Arenor är inte billiga att bygga.

    5. Lärarnas huvudsyssla är inte längre undervisning eller uppfostran. De ägnar mer tid åt administration än åt eleverna. Sådant bör inte premieras. Byråkrater och pärmkramare har vi tillräckligt av i vårt land.

    6. I lärarnas yrke ingår ett visst mått av kunskapsförmedling. Kunskap är tråkigt, jobbigt och något man bara plockar fram vid prov. I ett land där en smartphone är var mans egendom är kunskap av mindre betydelse. Det du inte kan googla är inte värt att veta. Lägg hellre extra lön på telefontillverkare.

    Visst är det bekymmersamt att ingen längre vill bli lärare och att lärare hoppar av, men i ett land som är i ekonomisk balans gör det inget att medborgarna är analfabeter.

söndag 15 juni 2014

Ord och inga visor från Obama om klimatförnekarna

I förra veckan slog jag ett slag för det amerikanska fenomenet commencement speeches. Idag vill jag återge några avsnitt ur ett pinfärskt sådant tal: det som president Barack Obama igår riktade till de nyutexaminerade studenterna vid University of California-Irvine.

Jag har på senare år lagt rättså stor kraft på att bevaka och bemöta klimatförnekeri, bland annat genom mina inlägg här bloggen och ännu mer Uppsalainitiativet. Rentav för mycket, kanske någon tänker, och det har faktiskt hänt att jag även från personer med allmänt rimlig syn på samhälle och vetenskap fått höra att jag går onödigt hårt fram i debatten. Någon gång har jag till och med själv råkat i tvivel över hur klokt det egentligen är att driva detta korståg. Desto skönare då att få bekräftelse från så högt uppsatt håll som från Obama om (a) att klimatförnekeriet utgör en stor samhällsfara,1 och (b) att det är OK att gå hårt fram mot förnekarna i debatten. Det sistnämnda visar han genom att jämföra klimatförnekarnas inställning med att hårdnackat hävda att månen inte finns eller att den består av ost (se den fetstilta passagen nedan). Hör här vad han har att säga i sitt tal till UC Irvine-studenterna:
    I’m going to talk about one of the most significant long-term challenges that our country and our planet faces: the growing threat of a rapidly changing climate.

    Now, this isn’t a policy speech. I understand it’s a commencement, and I already delivered a long climate address last summer. I remember because it was 95 degrees and my staff had me do it outside, and I was pouring with sweat - as a visual aid. And since this is a very educated group, you already know the science. Burning fossil fuels release carbon dioxide. Carbon dioxide traps heat. Levels of carbon dioxide in our atmosphere are higher than they’ve been in 800,000 years.

    We know the trends. The 18 warmest years on record have all happened since you graduates were born. We know what we see with our own eyes. Out West, firefighters brave longer, harsher wildfire seasons; states have to budget for that. Mountain towns worry about what smaller snowpacks mean for tourism. Farmers and families at the bottom worry about what it will mean for their water. In cities like Norfolk and Miami, streets now flood frequently at high tide. Shrinking icecaps have National Geographic making the biggest change in its atlas since the Soviet Union broke apart.

    So the question is not whether we need to act. The overwhelming judgment of science, accumulated and measured and reviewed over decades, has put that question to rest. The question is whether we have the will to act before it’s too late. For if we fail to protect the world we leave not just to my children, but to your children and your children’s children, we will fail one of our primary reasons for being on this world in the first place. And that is to leave the world a little bit better for the next generation.

    [...]

    If you need a reason to be optimistic about our future, then look around this stadium. [...] You are going to do great things. And I want you to know that I’ve got your back - because one of the reasons I ran for this office was because I believed our dangerous addiction to foreign oil left our economy at risk and our planet in peril. So when I took office, we set out to use more clean energy and less dirty energy, and waste less energy overall.

    And since then, we’ve doubled the distance our cars will go on a gallon of gas by the middle of the next decade. We’ve tripled the electricity we harness from the wind, generating enough last year to power every home in California. We’ve multiplied the electricity we generate from the sun 10 times over. And this state, California, is so far ahead of the rest of the country in solar, that earlier this year solar power met 18 percent of your total power demand one day.

    The bottom line is, America produces more renewable energy than ever, more natural gas than anyone. And for the first time in nearly two decades, we produce more oil here at home than we buy from other countries. And these advances have created jobs and grown our economy, and helped cut our carbon pollution to levels not seen in about 20 years. Since 2006, no country on Earth has reduced its total carbon pollution by as much as the United States of America.

    So that’s all reason for optimism. Here’s the challenge: We’ve got to do more. What we’re doing is not enough.

    [...]

    Now, part of what’s unique about climate change, though, is the nature of some of the opposition to action. It’s pretty rare that you’ll encounter somebody who says the problem you’re trying to solve simply doesn’t exist. When President Kennedy set us on a course for the moon, there were a number of people who made a serious case that it wouldn’t be worth it; it was going to be too expensive, it was going to be too hard, it would take too long. But nobody ignored the science. I don’t remember anybody saying that the moon wasn’t there or that it was made of cheese.

    And today’s Congress, though, is full of folks who stubbornly and automatically reject the scientific evidence about climate change. They will tell you it is a hoax, or a fad. One member of Congress actually says the world is cooling. There was one member of Congress who mentioned a theory involving “dinosaur flatulence” - which I won’t get into.

    Now, their view may be wrong - and a fairly serious threat to everybody’s future - but at least they have the brass to say what they actually think. There are some who also duck the question. They say - when they’re asked about climate change, they say, “Hey, look, I’m not a scientist.” And I’ll translate that for you. What that really means is, “I know that manmade climate change really is happening, but if I admit it, I’ll be run out of town by a radical fringe that thinks climate science is a liberal plot, so I’m not going to admit it.”

    Now, I’m not a scientist either, but we’ve got some really good ones at NASA. I do know that the overwhelming majority of scientists who work on climate change, including some who once disputed the data, have put that debate to rest. The writer Thomas Friedman recently put it to me this way. He were talking, and he says, “Your kid is sick, you consult 100 doctors; 97 of them tell you to do this, three tell [you] to do that, and you want to go with the three?”

    [...]

    These days, unfortunately, nothing is happening. Even minor energy efficiency bills are killed on the Senate floor. And the reason is because people are thinking about politics instead of thinking about what’s good for the next generation. What’s the point of public office if you’re not going to use your power to help solve problems?

    And part of the challenge is that the media doesn’t spend a lot of time covering climate change and letting average Americans know how it could impact our future. Now, the broadcast networks’ nightly newscasts spend just a few minutes a month covering climate issues. On cable, the debate is usually between political pundits, not scientists. When we introduced those new anti-pollution standards a couple weeks ago, the instant reaction from the Washington’s political press wasn’t about what it would mean for our planet; it was what would it mean for an election six months from now. And that kind of misses the point. Of course, they’re not scientists, either.

    And I want to tell you all this not to discourage you. I’m telling you all this because I want to light a fire under you. As the generation getting shortchanged by inaction on this issue, I want all of you to understand you cannot accept that this is the way it has to be.

    [...]

    Developing countries are using more and more energy, and tens of millions of people are entering the global middle class, and they want to buy cars and refrigerators. So if we don’t deal with this problem soon, we’re going to be overwhelmed. These nations have some of the fastest-rising levels of carbon pollution. They’re going to have to take action to meet this challenge. They’re more vulnerable to the effects of climate change than we are. They’ve got even more to lose. But they’re waiting to see what does America do. That’s what the world does. It waits to watch us act. And when we do, they move. And I’m convinced that on this issue, when America proves what’s possible, then they’re going to join us.

    And America cannot meet this threat alone. Of course, the world cannot meet it without America. This is a fight that America must lead. So I’m going to keep doing my part for as long as I hold this office and as long as I’m a citizen once out of office. But we’re going to need you, the next generation, to finish the job.

    We need scientists to design new fuels. We need farmers to help grow them. We need engineers to invent new technologies. We need entrepreneurs to sell those technologies. We need workers to operate assembly lines that hum with high-tech, zero-carbon components. We need builders to hammer into place the foundations for a clean energy age. We need diplomats and businessmen and women, and Peace Corps volunteers to help developing nations skip past the dirty phase of development and transition to sustainable sources of energy.

    In other words, we need you.

Läs hela Obamas tal här!2

Fotnoter

1) Obama syftar i första hand på klimatförnekarna i den amerikanska kongressen. Givetvis har inte töntar som Peter Stilbs, Ingemar Nordin och Pher Björnbom (vilka alla är förgrundsfigurer i dett ledande svenska klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, och vilka tenderar att hamna i skottlinjen för min antiklimatförnekarretorik) samma kraft och potential att göra skada som förnekarna i Senaten och Representanthuset. Jag inser ödmjukt att min roll i den globala klimatdebatten är ytterst blygsam, men det är ju upp till mig liksom det är till var och en att försöka göra åtminstone något lite nytta i sitt lilla hörn av världen.

2) Jag känner att det låter närmast lite fjäskigt med allt detta citerande av Obama. Som motvikt, se gärna de sarkasmer jag skrev om honom förra sommaren. Hans tal i Irvine igår var mycket bra, men jag tycker min själ inte att allt han gör är förträffligt.

fredag 13 juni 2014

Omslagspojke

Jag är omslagspojke på nya numret av Chalmers Magasin (2/2014), i vilket man också kan ta del av en intervju där jag yttrar mig om lite av varje: bland annat matematiken, klimatdebatten, Terminatorfilmerna och den vid intervjutillfället blommande häggen.

måndag 9 juni 2014

Om Turingtestet

Alan Turing (1912-1954), som jag skrev om här på bloggen för två år sedan i samband med hundraårsminnet av hans födelse, kan utan tvekan räknas som ett av 1900-talets stora vetenskapliga genier och nytänkare. Med sin uppsats On Computable Numbers, with an Application to the Entscheidungsproblem från 1936 lade han grunden till den moderna datalogin. Mycket annat finns att berätta om honom, inklusive hans viktiga och kanske avgörande insats för utgången av andra världskriget, och hur det på den tiden barbariska brittiska rättsystemet senare skulle plåga ihjäl honom. För mer om detta hänvisar jag till min tidigare bloggpost om Turing, och länkarna däri.

Här skall jag inskränka mig till en kort diskussion om en annan del av Turings gärning, nämligen det som kommit att kallas Turingtestet, och som härstammar från hans uppsats Computing Machinery and Intelligence från 1950. I uppsatsen behandlar han frågan om huruvida maskiner kan tänka, och föreslår sitt test som ett kriterium på om ett datorprogram besitter verklig intelligens. Hur testet går till beskrev jag kort i min förra bloggpost i ämnet:
    Ett datorprogram A och en människa B har att kommunicera med en människa C via något slags textinterface. C vet inte vem som är vem av A och B, och båda har till uppgift att föreställa människa på ett sätt som övertygar C. Om C inte förmår avgöra att det är A som är ett datorprogram anses A ha klarat testet och besitta intelligens på mänsklig nivå.
Turings uppsats och hans föreslagna test har haft ett mycket positivt inflytande på vårt tänkande kring artificiell intelligens (AI), genom att betona intelligensens operationella aspekt och på så vis avmystifiera begreppet. Det finns dock anledning att vara skeptisk till att alltför bokstavligt betrakta Turingtestet som ett avgörande kriterium för om verklig AI har skapats. Att skriva ett datorprogram som förmår småprata på ett sätt som ger övertygande mänskligt intryck har genom decennierna visat sig vara en svårbemästrad uppgift, men som definition av intelligens framstår det som i överkant snävt och antropomorft.

Jag tog det därför med ro då nyhetsmedia under det gångna dygnet överhopades med nyhetsartiklar om hur ett datorprogram kallat Eugene Goostman sägs ha klarat Turingtestet (se t.ex. Huffington Post, The Guardian, Washington Post och Dagens Nyheter), och uppfattade det inte som något stort genombrott för AI-teknologin eller som något tecken på att robotarnas övertagande av världen eller det som kallas Singulariteten är nära förestående. För den läsare som likväl vill se det inträffade som en historisk vattendelare föreslår jag som tillnyktring att vederbörande tar del av den danske datalogen Hans Hüttels pinfärska bloggpost Noget om att bestå Turing-testen. Hüttels erfarenhet av Eugene Goostman tyder på att programmet klarade testkriteriet (att lura minst 30% av domarna - den procentsats som lite godtyckligt föreslogs av Turing1) tack vare antingen en uppsättning inkompetenta domare eller en hygglig dos flax. Här är inledningen av Hüttels konversation med Eugene Goostman, där det som synes räckte med tre frågor för att avslöja programmet.
    HH: Tell me about your family.

    EG: I have a great number of relatives. Parents, elder broz and aunt Sonya in America. I visit my aunt every Summer and she’s always complaining that my visits are more destructive than floods and typhoons.

    HH: Where does Sonya live?

    EG: If you mean my aunt Sonya, she is doing well, and sends the best wishes to you.

    HH: No no. I mean: Whereabouts in the US does your aunt Sonya live?

    EG: If you mean my aunt Sonya, she is doing well, and sends the best wishes to you.

AI-utvecklingen fortsätter på många fronter, och kan mycket väl tänkas nå en nivå där AI överträffar mänsklig intelligens, med genomgripande och oöverblickbara konsekvenser, men jag finner ingen anledning att tro att just Eugene Goostman skulle stå för något särskilt avgörande genombrott i den riktningen.

Fotnot

1) Eller för att vara riktigt noga: Turing föreslog inte 30% lurade domare som ett testkriterium, utan som en prediktion om vad som kommer att vara möjligt "in about fifty years' time".

söndag 8 juni 2014

Kort återbesök i Absurdistan

I ett av årets första blogginlägg, rubricerat Välkommen till Björnbomland/Abusurdistan, presenterade jag en av Sveriges envetnaste klimatförnekare, Pehr Björnbom, som jag beskrev som
    pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika [...] medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen.
Som ett av två specifika kännetecken på hans debattstil nämnde jag
    hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt[,] samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp.
Jag har nu blivit uppmärksammad på ett så flagrant exempel på den här indikerade asymmetrin i hans syn på ad hominem att jag inte kan låta bli att blogga om det. Som kontext behöver jag ge två stycken bakgrundsupplysningar.

För det första har vi den serie händelser i förra månaden som måhända (men med viss risk för att överdramatisera och bidra till språklig inflation) kan ges samlingsnamnet Bengtsson-gate. Det började med att den svenske meteorologen och klimatforskaren Lennart Bengtsson anslöt sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundation, och det fortsatte med att han snart därpå (men efter hård kritik från en rad forskarkollegor, inklusive yours truly) lämnade samma organisation orerandes om bokbränning och McCarthy. Händelseförloppet kröntes sedan av hur han, efter att ha fått en artikel refuserad av vetenskaplig tidskrift, sprang till den brittiska dagstidningen The Times med ogrundade påståenden om att refuseringen skulle ha haft något slags politisk grund. Här på bloggen har jag skrivit om saken i mina bloggposter Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket och Bengtsson fortsatt i rampljuset. Även på den klimatvetenskapsinriktade folkbildningsbloggen Uppsalainitiativet har vi bevakat affären, vilket väckte en del internationell uppmärksamhet. Det senare fick oss att publicera en rad bloggposter på engelska: först en engelsk översättning av det genmäle vi beviljade Bengtsson, och därefter kommentarer till detta och till en del av Bengtssons övriga klimatretorik, av mig och av UI-kollegan Magnus Westerstrand.

För det andra har vi den ociviliserade debattnivå som är förhärskande på den s.k. Klimatupplysningen (och som dröjt sig kvar sedan The Climate Scam-tiden). Det är inte bara anonyma kommentatorer som sänker nivån under vad som rimligen kan anses vara ett godtagbart debattklimat, utan även personer som Ingemar Nordin och Peter Stilbs, som båda är frontfigurer i Stockholmsinitiativet och som båda pinsamt nog (för oss professorskollegor) kommit i besittning av professorstitlar. Som en reaktion på en nyhetsartikel där den schweiziske klimatforskaren Thomas Stocker, som har en ledande roll inom IPCC, framhöll den "concerted campaign [från klimatförnekare] to isolate individual scientists and destroy them" (säkert med hänsyftning på den ohyggliga förföljelse som i första hand klimatforskarna Michael Mann och Phil Jones utsatts för) hävde Nordin ur sig följande kommentar: Här handlar det från Nordins sida inte bara om att (sin vana trogen) stämpla meningsmotståndare som sinnessjuka, utan också om att (i samma orwellska anda som ligger bakom namnändringen från The Climate Scam till Klimatupplysningen) utnämna mobboffret till mobbare. Den som följer den fortsatta diskussionen skall finna att Nordin inte backar från sitt påstående om paranoia, utan upprepar det och försvarar det.

Med detta som bakgrund kommer vi nu till det Björnbom-yttrande som är själva ämnet för denna bloggpost. Björnbom, som deltog i den diskussion varur ovanstående Nordin-yttrande är hämtat, fick ett högst berättigat påpekande från en av ytterst få personer som på den s.k. Klimatupplysningen regelbundet rycker ut till vetenskapens försvar:
    Thomas P, 30 maj 2014 kl 07:25: Du som i vissa sammanhang är så mycket för att kritisera ad hominems låter Ingemars sanslösa påhopp på Stocker passera obemärkt. Du är lika mycket hycklare som vanligt.
På detta svarar Björnbom följande:
    Pehr Björnbom, 30 maj 2014 kl 11:46: Ingemars påhopp på Stocker jämfört med Olle Häggströms och andras påhopp på Lennart på inhägnaden (dvs. en systematiskt genomförd kampanj på engelska) är väl som att sila mygg och svälja kameler. Du har väl inte sagt ett ord om inhägnadens påhopp så vem är den störste hycklaren, du eller jag?
Ordet "inhägnaden" här är ett på den s.k. Klimatupplysningen etablerat öknamn på Uppsalainitiativet. Det handlar alltså om de UI-bloggposter på engelska jag länkar till ovan, och eftersom publicerandet, med Bengtssons egen tillåtelse, av dennes egen text omöjligt kan räknas som ett "påhopp" på honom, så återstår alltså bara de båda texterna av mig och av Magnus Westerstrand. Dessa båda bloggposter, vilka dels återger ståndpunkter som Bengtsson själv framfört, dels bemöter dessa, anser alltså Björnbom vara värre ad hominem än Nordins anklagelser om sinnessjukdom. Här kan man inte annat än instämma i Thomas P:s påpekande om att Björnbom ägnar sig åt hyckleri.

fredag 6 juni 2014

Maj månads fem roligaste tweets

Jag har givetvis varken någon fullständig överblick över vad som sker på Twitter eller något objektivt eller ens välpreciserat kriterium för vad som kan anses vara god humor. Då jag nu presenterar min fem-i-topp-lista över förra månadens roligaste tweets så bör det därför förstås blott som de fem jag just nu kommer att tänka på som de roligaste bland dem som råkat hamna på min radar.

På femte plats hamnar pastor Stanley Sjöbergs taffligt formulerade påstående att första världskriget var en konsekvens av den på den tiden allt mer utbredda ateismen - ett påstående som får mig att associera till en välkänd skämtteckning från 2007 som gör narr av ett liknande uttalande av dåvarande påven Joseph Ratzinger.
    5. Stanley Sjöberg, 6 maj 2014:
    I sommar är det 100 år sedan första världskriget bröt ut. Hat, nationalism, Europas ateism var en orsak till krigets dödande konflikter!
Fjärdeplatsen på min lista går till den franske 1600-talsfilosofen René Descartes (eller, måhända troligare, någon som utger sig för att vara Descartes), som levererade följande tweet. Texten i sig lockar måhända inte fram några gapskratt, men i kombination med den bifogade bilden blir den komiska effekten avsevärd.

På bronsplats hamnar Gud (eller, måhända troligare, någon som utger sig för att vara Gud), som på Twitter ofta visar upp en överraskande självironisk sida - något trogna läsare av denna blogg redan känner till. Den medaljerade tweeten är ett utmärkt exempel hans den sköna glimt i ögat han sent i sin karriär lagt sig till med.
    3. TheTweetOfGod, 20 maj 2014:
    I'm sorry if I come across as homophobic in the Bible. I was still working through some issues about My feelings towards Zeus.
Silverpengen går till en legendarisk svensk journalist som jag tidigare i år bloggat om. Både han och jag blev djupt bekymrade över de framgångar i EU-paralamentsvalet som skördats av extremistpartier, till vilka vi båda räknar Sverigedemokraterna. Men där stannar likheterna. Medan min oro i övrigt handlar om t.ex. hur Sverigedemokraternas motsvarighet i Danmark, Dansk Folkeparti, blev största parti i sitt land, hur Nationella Fronten erhållit samma ställning i Frankrike med fler mandat i EU-parlamentet än alla svenska partier tillsammans, hur högerpopulistpartiet Fidesz erhöll egen majoritet i den ungerska valmanskåren med 51% av rösterna följt av fascisterna i Jobbik med nära 15%, och hur de oförblommerade nazisterna i Gyllene Gryning samlade nära 9% av de grekiska rösterna, så sträcker sig Åke Ortmarks oroade blick inte ens över sundet. Han finner sina orosmoment på hemmaplan. Huh, Feministiskt initiativ? Miljöpartiet??? Stor humor! Om man vill kan man raljera över hur Ortmark kanske föreställer sig att det är de 20 svenska EU-parlamentarikerna som styr i Bryssel, och man kan fälla snorkiga kommentarer som min egen om hur extremism tycks ligga i betraktarens öga, men den absolut bästa repliken på Ortmarks utfall, vilken med säker tonträff och exemplarisk följsamhet anpassade sig till den nivå på argumentation som Ortmark själv slagit an, stod signaturen grodaeu för, med en tweet som bär hela vägen fram till guldmedalj på min lista över maj månads roligaste tweets.
    1. grodaeu, 26 maj 2014:
    Men vafan Åke.
    1) Man skall inte blanda Kosken och Rohypnol
    2) Definitivt inte före lunch
Hatten av för dessa fem stora humorister: Stanley Sjöberg, René Descartes, Gud, Åke Ortmark och grodaeu!

torsdag 5 juni 2014

Examenstal

Halloweenfirande och Star Wars-leksaker kunde vi gott vara utan, men det finns andra amerikanska fenomen som vi med fördel kunde ha mer av, som deras commencement speeches. Det här är till alla ungdomar som tar grundskole- eller gymnasieexamen denna månad, plus alla andra: