Klart besked från Romney om klimatpolitiken

Det har påpekats att årets amerikanska presidentvalskampanj är den första sedan 1984 i vilken klimatfrågan inte omnämnts i de TV-sända debatterna mellan valens huvudkandidater. Denna signal om det amerikanska ointresset för frågan är illavarslande. Dock bör vi i sammanhanget komma ihåg att valkampanjen är så mycket mer än enbart de TV-debatter som åsyftas, och att både Barack Obama och Mitt Romney faktiskt har nämnt klimatfrågan i andra sammanhang. I Romneys fall handlar det om att han i september klargjorde att han högaktningsfullt skiter i klimatförändringarna:

Conservapedia: fem favoriter

På Internet finns många märkligheter. Kanske märkligast av alla är att uppslagsverket Conservapedia, som i sin logotyp inkluderar underrubriken The Trustworthy Encyclopedia, inte är ironi utan gravallvar. Conservapedia beskriver sig själv som "a conservative, family-friendly Wiki encyclopedia" vilken tillkommit som en reaktion på vad grundaren Andrew Schlafly uppfattat som brister hos Wikipedia - det konkurrerande uppslagsverk som hos Conservapedia beskrivs som "a politically left leaning online wiki-based encyclopedia project written and edited by an ad hoc assemblage of mostly anonymous persons who are mostly [...] teenagers and unemployed persons. Wikipedia editors, unlike their counterparts at Conservapedia, are overwhelmingly young males — a demographic associated with self-centered belief systems and behavior."

Conservapedia är ett amerikanskt fenomen, och har i Sverige fått tämligen begränsad uppmärksamhet (men se t.ex. den kristna dagstidningen Dagens entusiastiska notis från augusti 2008). För att göra det lite mer känt i Sverige vill jag här presentera fem av mina favoriter bland Conservapedia-artiklar. Det skall genast säga att jag inte gjort någon heltäckande eller ens särskilt systematisk genomgång av uppslagsverket. Därför är det högst troligt att en eller annan läsare kan finna Conservapedia-artiklar som är ännu roligare och mer häpnadsväckande. Sådana exempel välkomnas givetvis i kommentarstråden nedan. Här är i alla fall min preliminära toppkvintett:

1. E=mc². Denna artikel diskuterar Einsteins berömda relation mellan energi och materia ur (för en insnöad europeisk universitetsprofessor som yours truly) helt oväntade perspektiv. En riktig ögonöppnare och en värdig etta på listan! Som motivering räcker det att citera artikelns inledningsstycke:

E=mc² is Einstein's famous formula which asserts that the energy (E) which makes up the matter in any body is equal to the square of the speed of light (c²) times the mass (m) of that body. It is a meaningless, almost nonsensical, statement that purports to relate all matter to light. In fact, no theory has successfully unified the laws governing mass (i.e., gravity) with the laws governing light (i.e., electromagnetism), and numerous attempts to derive E=mc² in general from first principles have failed. Political pressure, however, has since made it impossible for anyone pursuing an academic career in science to even question the validity of this nonsensical equation. Simply put, E=mc² is liberal claptrap.

2. Professor values. Skälet till att listettans besked om Einsteins påstådda samband mellan energi och materia ter sig så förvånande för mig är att jag är inkrökt och impregnerad med så kallade professorliga värderingar, dvs med "the common value system embraced by a large percentage of professors". Detta värdesystem inkluderar

atheism, antichristian politics, censorship, socialism, unjustified claims of expertise and knowledge (for example, the dogmatic promotion of the theory of evolution), liberal beliefs, liberal grading, liberal bias, anti-patriotism, lack of productivity, bullying or discouraging conservative students (for example, homeschoolers), and promotion of sexual immorality.

Det är inte utan att jag känner igen mig i en hel del av detta, och jag är skyldig Conservapedia ett stort tack för denna artikel som hjälpt mig påbörja en viktig självrannsakan. Artikelförfattaren skall dessutom gratuleras till det fyndiga infogandet av "liberal grading" mellan "liberal beliefs" och "liberal bias", utan vilket jag knappast hade insett att släpphänt betygssättning är nära knutet till liberala värderingar. Ett annat värdefullt inslag i artikeln är en lång lista över anekdotiskt belagda exempel på professorers "Immoral, Unethical, or Bizarre Behavior" inklusive

April 2011, University of Iowa professor Ellen Lewin who studies same-sex relationships was upset by an email from a campus Republican group. She hit reply-all on her email with the comment "F--- you, Republicans"

och

Richard Lenski of Michigan State University was rude and demeaning when replying to a member of the public who asked about his research.

3. Global warming. Hur står det egentligen till med den globala uppvärmningen? Strunta i vad vi säger på Uppsalainitiativet, ty när du har tillgång till Conservapedia (The Trustworthy Encyclopedia) behövs inga andra källor. Beskeden från Conservapedia är klara och raka:

Global warming is the liberal hoax that the world is becoming dangerously warmer due to the human pollution of greenhouse gasses, such as carbon dioxide, methane, and nitrous oxide. Liberals have used this theory of man-made global warming to justify demands for a more powerful government and that the government needs to assert more controls over energy production and consumption in order to stop the Earth from warming. Although 2005 and 2010 are the warmest years on record, historically, natural periods of global warming and global cooling have alternated, and not long ago liberals were demanding more government control to combat an alleged cooling in temperatures, with some scientists warning of a possible ice age. Global cooling, a phenomenon which was understood before global warming was theorized, has obviously occurred naturally many times throughout Earth's geological history. The ease of refutation of anthropogenic global cooling claims foretells the eventual fate of the current global warming hysteria.

4. The Bible. Denna faktsspäckade och intressanta artikel inleds med deklarationen "The Bible is a collection of the most logical books and letters ever written."

5. Evolutionary belief and bestiality. Denna fantastiska artikel ger en rad exempel på hur tro på evolutionsläran och förespråkande (och praktiserande) av tidelag tenderar att förekomma hos samma personer och i samma organisationer. Sverige framhålls som ett land där båda fenomenen förekommer rikligt (se också den separata artikeln Bestiality and Sweden). En brist i artikeln är dock att det förblir oklart vad för slags kausalt samband som ligger bakom: orsakar tro på evolutionen en positiv inställning till tidelag, gör positiv inställning till tidelag en mer benägen att tro på evolutionen, eller finns det en tredje bakomliggande karaktärsbrist som orsakar båda?

Homeopati på Chalmers: eftersnack

Förra veckan rapporterade jag om en planerad föreläsning på Chalmers om homeopati av homeopaten Evald Lindqvist, inom ramen för Per-Olof Nilssons populära arrangemang Café-å-lär. Föreläsningen har sedan dess hunnit äga rum, och låt mig upprepa det kortreferat jag gav i kommentarsfältet till den förra bloggposten:

Jag är nu tillbaka från dagens Café-å-lär, som lockade uppskattningsvis dryga hundratalet åhörare. Den 92-årige Evald Lindqvist visade sig vara en ytterst okarismatisk och långtråkig föreläsare. Hans föredrag var mest en exposé över homeopatins historia och utbredning i världen. Därutöver fick vi exempelvis veta att homeopatika inte verkar kemiskt utan via strålning, att homeopati fungerar ännu bättre på djur än på människor eftersom de förstnämnda inte är så skeptiska, att skolmedicinen har dömt ut en rad sjukdomar som obotliga men att homeopatin "inte har några problem att bota dessa", att kvarts är ett grundämne, och till slut att alla som rackar ned på homeopati är antingen okunniga eller oärliga.

Frågestunden blev föga upplysande. En äldre dam frågade Lindqvist om denne även tog emot katter i sin homeopatiska mottagning, och fick svaret att hennes katt var välkommen. En fysiker frågade vad för slags strålning som var den verksamma i homeopatiska preparat, varpå Lindqvist svarade att varje grundämne har sin egen strålning, inför vilket fysikern preciserade sin fråga till att gälla huruvida det rörde sig om elektromagnetisk, radioaktiv eller annan slags strålning. Lindqvist såg då lätt förvirrad ut men upprepade sin ståndpunkt att varje grundämne har sin egen strålning. Flera gånger ställdes Lindqvist inför frågor som han inte ansåg sig veta svaret på, och hänvisade då till att Luc Montagnier och två andra Nobelpristagare minsann tagit ställning för homeopati.

Evenemanget avslutades med en fråga från Per-Olof Nilsson till publiken om huruvida denna ställde sig positiv till liknande kontroversiella inslag i Café-å-lär i framtiden. På detta fick han ett rungande ja-svar (som jag själv dock inte deltog i).

En hel del eftersnack har förekommit, varav jag särskilt vill rekommendera den diskussionstråd på VoF-forum som behandlar saken och som inehåller en hel del kloka synpunkter.¹ Per-Olof Nilsson har också känt sig manad att i efterhand kommentera sitt arrangemang, och skriver, i ett brett cirkulerat ebrev daterat den 21 oktober, följande:

Några reflektioner efter Cafe-å-lär den 18 okt 2012: "Vad är homeopati?"

Kaféet om pseudovetenskap blev lite speciellt. Nästa alla reaktioner blev oerhört positiva, men några få mycket kritiska röster hördes också. Jag finner denna stora spännvidd av åsikter mycket intressant och hoppas att vi på Café-å-lär kan fortsätta temat pseudovetenskap vid något tillfälle nästa år. En viktig frågeställning i sammanhanget kan då inkludera: "Skall man på universitet och högskolor alls debattera pseudovetenskap eller skall man sticka huvudet i sanden?". Prorektor har tillstyrkt att vi sysslar med pseudovetenskap under särskilda villkor. Jag är personligen starkt för att hålla dörren öppen.

Jag vill i sammanhanget påpeka att Café-å-lär i stort sett uppfyller de internationella principerna för ett Science Café, titta gärna på http://sciencecafe.se/ där även Café-å-lär annonseras nationellt varje vecka. Som jag sade i torsdags innebär ett konventionellt Science Café att en inbjuden person ger en kort introduktion (max 20 minuter tycker jag, även om det tyvärr blivit längre hos oss på sistone). Bilder förekommer vanligtvis inte alls på Science Café, men där har vi också tummat på kutymerna. Tyngdpunkten på kaféet ligger helt och hållet på den efterföljande diskussionen övervakad av en samtalsledare. I vårt fall var i torsdags 118 personer närvarande och alla hade som vanligt full yttranderätt.  Ett antal av dem var personer som var speciellt inbjudna (bl a tre läkare, som yttrade sig).

Kvalitén på ett specifikt kafé bör således huvudsakligen bedömas utifrån diskussionsinläggen, talarens svar och kommentarer samt moderatorns agerande. Vid universitetens institutioner idag förkommer seminarier, kollokvier etc vilket dock är något helt annat. Dessa innehåller oftast långa tunga föredrag om forskningsresultat (45 min eller mer) inför en akademisk publik som ofta är relativt passiv. Man är där ganska inställd på att bli matad med fakta och nya forskningsresultat och kvalitén bedöms mest på föredragshållarens prestation.

Jag tyckte att Evald Lindqvist skötte sig ganska bra. Han gick igenom homeopatins historiska utveckling tydligt och korrekt . Sedan redogjorde ha för sina egna empiriska resultat. Han kunde dock inte förklara hur homeopati fungerar teoretiskt, men redogjorde för de internationella, konventionella uppfattningarna, som vi fysiker, kemister, biologer, medicinare ,... har så svårt att svälja. Men detta är heller inom vetenskap ingen ovanlig företeelse; att vi inte alls förstår hur en del fenomen vi använder oss av fungerar. Vem kan idag förklara t ex mörk energi? Upptäckten av högtemperatursupraledning ledde 1978 till ett nobelpris, men är idag 25 år senare ännu inte förstått; men vi använder fenomenet. Skillnaden är dock givetvis hur vetenskap och pseudovetenskap behandlar dessa olösta gåtor. En fråga på kaféet från en fysiker var ungefär: "Vad för slags strålning utsänder homeopatmedicinen?". En läkare sa till mig efteråt att hans svar på frågan är: "Det är Evald Lindqvist egen utstrålning och den går inte att mäta med fysikaliska instrument". Mycket klok tanke enligt min mening.

Jag är som fysiker själv mycket förbryllad över, och skeptisk mot, homeopati. Men jag är ödmjuk och vill inte som lekman på området kategoriskt avfärda fenomenet, förrän mer fakta föreligger. En seriös kritik bör baseras på kunskap, inte ett amatörmässigt avfärdande. I England, Frankrike och Tyskland betalar sjukkassan homeopatibehandling, trots att man inte vet hur den fungerar vetenskapligt.

Jag hade planerat att ge ett föredrag om den nu aktuella forskningen på "kall fusion", som jag anser också vara en pseudovetenskap, men som ändå anammas av bl a framstående svenska fysikforskare vid universitet. Men det platsar nog inte på Café-å-lär just nu...

Det har påpekats att det faktum att Chalmers står som värd för en representant för pseudovetenskap skulle skada Chalmers anseende. Jag anser detta nonsens. Chalmers har en solid vetenskaplig kvalité, som inte rubbas av ett enskilt föredrag. Som exempel kan jag nämna att Sara Blom disputerade på teoretisk fysik på Chalmers för att sedan bli präst. Hon analyserade på Café-å-lär 2010-01-21 demarkationsproblemet vetenskap (fysikforskning) - pseudovetenskap (religion) på ett alldeles utomordentligt sätt under titeln: "Naturvetenskap och teologi - debatt eller dialog?" Jag upplevde inte några problem med detta, tvärtom gav föredraget tänkvärda insikter för studenterna bl a om att evolutionslära och kristen tro inte behöver stå i motsats till varandra.

Vidare tror jag det inger respekt att högskolor och universitet på ett professionellt sätt tar sig an frågor som berör allmänheten. Trots forskares relativt stora förtroende i samhället är det inte ovanligt att höra om forskares världsfrånvaro.

Vid Lunds universitet finns en professur i psykologi inkluderande parapsykologi och hypnologi. Även vid Stockholms universitet och Göteborgs universitet bedrivs forskning i parapsykologi. Denna aktivitet betyder givetvis inte att man vid dessa läroanstalter accepterar parapsykologi som vetenskap och propagerar för ämnet! Tvärtom är det bra att parapsykologi granskas på ett vetenskapligt sätt vilket mycket väl kan leda till resultatet att de parapsykologiska fenomenen inte finns.

Om stark kritik mot att inbjuda vissa personer/organisationer till Café-å-lär fortsätter, finns alltid andra alternativ för det fria ordets överlevnad, t ex att byta till icke-Chalmerslokal, eller andra åtgärder. Du kommer dock säkert även i fortsättningen att få möjlighet att delta på Café-å-lär och diskutera viktiga spörsmål som berör och som är viktiga för såväl samhälle som individer.

Per-Olof Nilsson

Jag finner en rad påståenden och ställningstaganden i Nilssons ebrev djupt problematiska. Låt mig särskilt framhålla följande.

• En allvarlig sammanblandning Per-Olof Nilsson gör, här och annorstädes, är att han inte skiljer mellan å ena sidan att diskutera pseudovetenskap som fenomen, och å andra sidan att propagera för pseudovetenskap. Givetvis skall vi på Chalmers diskutera pseudovetenskap, och givetvis skall vi diskutera svåra och kontroversiella frågor. Ett rimligt grundkrav att ha på ett universitet är emellertid att diskussionen skall utgå från ett vetenskapligt förhållningssätt, grundat i kritiskt tänkande och respekt för empiri. Jag anser att föreläsare som bryter flagrant mot detta förhållningssätt inte skall vara välkomna hos oss.

• Nilsson säger att "seriös kritik bör baseras på kunskap, inte ett amatörmässigt avfärdande", och det är ju väldigt lätt att hålla med om. Men menar han verkligen på fullt allvar att det föredrag han stod som värd för bidrog till "kunskap" i ämnet? Några av de bisarrerier Evald Lindqvist serverade i föredraget nämner jag i mitt kortreferat ovan, men det finns ytterligare vansinnespåståenden i hans föredrag att återge. Han påstod nämligen att det i flera länder konstaterats att den allmänna dödligheten sjunker under en läkarstrejk, och att det under Gulfkriget dog fler amerikanska soldater av vaccinering än av krigshandlingar. Jag kan inte se hur torsdagens Café-å-lär överhuvudtaget skulle ha bidragit med någon "kunskap" att basera seriös kritik på.

• Nilssons parallell mellan homeopati och mörk energi är ett fruktansvärt hån mot seriösa kosmologer, och visar att han inte alls begripit distinktionen mellan vetenskap och pseudovetenskap. Givetvis hamnar man inte utanför vetenskapen så snart man sysslar med ett fenomen som vi ännu inte förstått (tvärtom kan man säga att det ligger i forskningens natur att studera sådant). Skiljelinjen handlar inte om huruvida ett visst fenomen till fullo har förklarats, utan om vetenskaplig metod och vetenskapligt förhållningssätt där kritiska tänkande är ett fundament. Sådant saknas totalt hos Evald Lindqvist och hans gelikar i homeopativärlden.

• Nilsson polemiserar mot uppfattningen (framförd i min förra bloggpost i ämnet) att "det faktum att Chalmers står som värd för en representant för pseudovetenskap skulle skada Chalmers anseende", och avfärdar den som "nonsens". Här tror jag att han helt enkelt inte förstått hur hans arrangemang och Chalmers namn kan komma att användas av homeopatirörelsen. Exemplen på hur arrangemang av detta slag anförs av pseudovetenskapens anhängare, med lärosätets namn som påstådd kvalitetsstämpel, är emellertid inte ovanliga, och ju fler sådana sammanhang ett lärosäte förknippas med desto värre för dess anseende. Den klimatförnekarkonferens som KTH hade den dåliga smaken att anordna 2006 används fortfarande flitigt av klimatförnekare för att ge vetenskaplig legitimitet åt den egna verksamheten, något som givetvis inte är bra för KTH:s anseende. Nilssons exempel med professuren i parapsykologi vid Lunds universitet är sällsynt illa valt, då han påstår att den "givetvis inte [innebär] att man vid [LU] accepterar parapsykologi som vetenskap och propagerar för ämnet". Här pratar Nilsson, om uttrycket tillåts, nonsens. En tydligare markering om att ett område utgör vetenskap än att tillsätta en professur i ämnet är svår att tänka sig. Som framgår av rapporteringen då professorn ifråga, Etzel Cardeña, tillträdde, liksom av en mer aktuell intervju med honom, så är denne en troende parapsykolog. Professuren har, vågar jag faktiskt påstå, skadat Lunds universitets anseende.

• I sin iver att försvara homeopatin skriver Nilsson att "i England, Frankrike och Tyskland betalar sjukkassan homeopatibehandling, trots att man inte vet hur den fungerar vetenskapligt." Notera ordvalet hur: "man vet inte hur den fungerar". Genom att skriva "hur" istället för "att", antyder Nilsson att homeopati faktiskt har effekt. Om han lyssnade lite mindre på Lindqvists odokumenterade påståenden om att ha behandlat tusentals patienter och "botat 97% av dem", och istället bemödade sig med att ta del av den vetenskapliga litteraturen (där den ena metastudien efter den andra har visat att någon sammantagen evidens för att homeopati skulle ha någon effekt bortom placebo inte föreligger), så hade han sluppit uttrycka sig så gravt vilseledande. Vem var det nu igen som sa att "en seriös kritik bör baseras på kunskap"?

Fotnot

1) Det underliga referat som en bloggare vid namn Gun Ek författat kan vi däremot med fördel lämna därhän.

Återbesök hos teleportören

Som minnesgoda läsare vet så skrev jag i januari i år en bloggpost om teleportering (i tillägg till en fiktiv historia inbegripandes mig, min käresta, en teleporteringsmaskin och en finkrog på planeten Mars, som jag lät undslippa mig månaden innan). I kommentarsutrymmet till den bloggposten utvecklades en längre debatt mellan mig och en läsare vid namn Tobias Malm rörande den centrala filosofiska frågeställningen i samband med teleportering: överlever den som låter sig teleporteras, eller dör vederbörande och ersätts av en ny individ med samma psykologiska egenskaper som den gamla?

Tobias tipsade mig nyligen om en bra och underhållande animerad kortfilm av den kanadensiske mångsysslaren John Weldon. För den som inte orkar läsa mina långrandiga bloggposter i ämnet förklarar filmen elegant den filosofiska problematiken kring teleportering. Håll till godo:

Homeopati hör inte hemma på Chalmers

Evald Lindqvist, homeopat och författare till bland annat Homeopatisk läkarbok, kommer (förutsatt att det inte blir någon sen ändring i programmet) i eftermiddag att föreläsa på Chalmers över ämnet "Vad är homeopati?".¹ Lindqvists framträdande ingår i den uppskattade och populära seminarieserien Café-å-lär - som jag själv för övrigt bidrog till med ett föredrag den 15 januari 2009 rubricerat "Riktig vetenskap och dåliga imitationer" (med anknytning till min då aktuella bok med samma namn).

Det här är inte bra. Homeopati faller klockrent inom kategorin pseudovetenskap,² och pseudovetenskap hör inte hemma på ett ledande universitet. Figurer som Lindqvist har allt att vinna på att associeras med ett sådant, medan Chalmers eget varumärke dras i smutsen. Jag protesterade mot ett liknande debacle på Chalmers i våras då den så kallade Rosenkors-Orden hyrt in sig för ett möte i Chalmers Kårhus. Fallet med homeopaten Lindqvist är i ett avseende värre, då det ju denna gång inte handlar om en extern arrangör som hyrt in sig i Chalmers lokaler, utan om ett faktiskt Chalmersarrangemang.

Organisatören av Café-å-lär, professor emeritus i fysik Per-Olof Nilsson, kommenterar saken på följande vis i ett ebrev han cirkulerade på Chalmers i förrgår (16 oktober).

En presumtiv kafé-gäst har uttryckt sin förvåning över torsdagens ämne. Jag hoppas det är ett missförstånd att Café-å-lär (inkl mig personligen) skulle ta ställning till homeopati ! Det måste väl vara Chalmers uppgift att delta i debatten om vetenskap kontra pseudovetenskap, något som jag vigt mitt liv åt. Av de 144 kaféer jag anordnat, nu med över 100 gäster/tillfälle, tycker jag nog kommande kafé blir ett av de mest intressanta och förhoppningsvis fruktbringande. Vi har haft kaféer tidigare på temat pseudovetenskap med mycket stor uppskattning, t ex av Prof Olle Häggström, Chalmers.

[...]

En sann vetenskapsman är ödmjuk och lyssnar till andras åsikter. All kritik bör baseras på sakkunskap och inte bara vara ett amatörmässigt avfärdande (hur var det nu med akupunktur, ...).

Väl mött på torsdag!

(Min kursivering.) Om det är så att jag genom att medverka i Café-å-lär givit arrangören alibi att bjuda in en föreläsare att propagera för den pseudovetenskapliga lära som homeopati är, så ångrar jag att jag ställde upp som föredragshållare den där gången i januari 2009.

Fotnoter

1) Huruvida detta är samme Evald Lindqvist som figurerat i Sverigedemokraterna och som blivit avstängd från Göteborgs närradio sedan han i sändning kallat invandrarbarn "ouppfostrade ungar som är en kräftböld på vårt samhälle" vet jag inte, men Eniro listar bara en Evald Lindqvist bosatt i Göteborg.

2) Se exempelvis genomgångar av Hans Isaksson och Stephen Barrett, eller Wikipedia.

Republikanska partiet: en uppdatering

Short summary for American readers: For chrissake, vote for Obama!

Har Republikanska partiet nått botten? Den frågan ställde jag i en bloggpost i somras, föranledd av att partiets Texasavdelning antagit ett program där de förespråkar förbud mot att i skolor lära elever ett kritiskt tänkande som annars riskerar att "utmana deras fixa trosföreställningar och undergräva föräldrarnas auktoritet".

Vad som är den absoluta botten i amerikansk politik är givetvis både en definitionsfråga och en smaksak. Jag vill hur som helst bjuda bloggens läsare på en uppdatering över remarkabelt idiotiska och/eller obehagliga insatser från republikanskt håll, som kommit till min kännedom efter bloggposten i somras. Saken är tämligen allvarlig, då Republikanska partiet har ett mycket starkt och på många håll dominerande inflytande i amerikansk politik. Som delar av läsekretsen säkert känner till är det till och med så illa att en företrädare för partiet vid namn Mitt Romney anses vara andrahandsfavorit i det presidentval som äger rum om några veckor. Efter en mindre lyckad insats av president Obama i en valdebatt med Romney den 3 oktober är det rentav många som hävdar att den senare har en rejäl chans att vinna, vilket i så fall torde bero på att den amerikanska väljarkåren tenderar att värdera kraftfull personlig framtoning högre än huruvida man i sak har täckning för sina påståenden.

Här, i alla fall, är några av de värsta republikanska lågvattenmärken som kommit fram på sistone:

• Charlie Fuqua, som kandiderar för Republikanska partiet till delstaten Arkansas representanthus, förespråkar dödsstraff på olydiga barn:
  The maintenance of civil order in society rests on the foundation of family discipline. Therefore, a child who disrespects his parents must be permanently removed from society in a way that gives an example to all other children of the importance of respect for parents. The death penalty for rebellious children is not something to be taken lightly. The guidelines for administering the death penalty to rebellious children are given in Deut 21:18-21.

  This passage does not give parents blanket authority to kill their children. They must follow the proper procedure in order to have the death penalty executed against their children. [...] Even though this procedure would rarely be used, if it were the law of land, it would give parents authority. Children would know that their parents had authority and it would be a tremendous incentive for children to give proper respect to their parents.

Nu är lyckligtvis inte Fuqua invald (ännu), men hör vad några av hans partivänner som redan sitter i sagda representanthus har att säga:

• Loy Mauch, republikansk ledamot i Arkansas representanthus, har gång på gång återkommit till sin hjärtefråga om att återupprätta Konfederationens och slaveriets rykte, exempelvis med följande påpekande:
  If slavery were so God-awful, why didn’t Jesus or Paul condemn it, why was it in the Constitution and why wasn’t there a war before 1861?
• Mauchs partikollega i samma representanthus Jon Hubbard är inne på liknande tankegångar:
  [T]he institution of slavery that the black race has long believed to be an abomination upon its people may actually have been a blessing in disguise. The blacks who could endure those conditions and circumstances would someday be rewarded with citizenship in the greatest nation ever established upon the face of the Earth.

Vi skall inte uppehålla oss vid avkroken Arkansas alltför länge. Hur har vi det med de republikaner som lyckats ta sig ända till parlamentet i Washington DC - de kan väl inte vara fullt lika knäppa? Låt oss se.

• Paul Broun, som sitter i det amerikanska representanthuset, berättade nyligen att evolutionsteorin och Big bang är "lögner rakt ur djävulens håla". Se videon! (Brouns bisarra utbrott är dessvärre blott ett tecken bland många på att Republikanska partiets fientliga inställning till vetenskap inte har mjukats upp sedan Chris Mooneys gedigna genomgång av saken i boken The Republican War on Science från 2005.)

• Todd Akin sitter i representanthuset och kandiderar till senaten, bland annat på sin hårdföra antiabortlinje, där inte ens våldtäktsoffer skall beviljas abort. Han hänvisar till ett (för oss andra okänt) medicinskt genombrott som säger att "[i]f it's a legitimate rape, the female body has ways to try to shut that whole thing down.". (Fråga mig inte vad "legitim våldtäkt" kan tänkas betyda.)

Här ännu en knäppgök i samma lagstiftande församling:

• Paul Ryan, som förutom att sitta i det amerikanska representanthuset lyckats bli det republikanska partiets vicepresidentkandidat i det stundande presidentvalet, har vid flera tillfällen medgivit vilken bisarr och sektliknande ideologisk bakgrund han har. Hör på det här:
  [T]he reason I got involved in public service, by and large, if I had to credit one thinker, one person, it would be Ayn Rand.
  Och det här:
  I give out "Atlas Shrugged" as Christmas presents, and I make all my interns read it.

Till sist har vi den värste knasbollen av dem alla:

• Mitt Romney har bestämt sig för vilka 53% av befolkningen han söker stöd hos, och han är så till den milda grad säker på deras uppslutning att han inte drar sig för att uttrycka det djupaste förakt för resterande 47%:
  There are 47 percent of the people who will vote for the president no matter what. All right, there are 47 percent who are with him, who are dependent upon government, who believe that they are victims, who believe the government has a responsibility to care for them, who believe that they are entitled to health care, to food, to housing, to you-name-it. That that's an entitlement. And the government should give it to them. And they will vote for this president no matter what. These are people who pay no income tax. [...] My job is not to worry about those people. I'll never convince them they should take personal responsibility and care for their lives.
  En vanlig idé i amerikanskt politiskt tänkande (eller åtminstone i dess retorik) är att en president, oavasett vilka som röstat respektive inte röstat på vederbörande, skall vara hela folkets president, men detta har Romney till synes helt ogenerat gått ifrån.

Lundaframträdande

Nu på onsdag den 17 oktober kl 10.00 öppnar sig en möjlighet för hugade läsare i Lund med omnejd att höra mig IRL! Jag kommer då, inom ramen för mötet Statistics in Social Science Conference, att föreläsa över ämnet "Why the Empirical Sciences Need Statistics So Desperately". Trots konferensens inriktning på statistik är det min avsikt att allt eller nästan allt jag säger i föredraget skall vara begripligt även för den som saknar statistisk expertkunskap. Arrangörerna meddelar att deltagande är kostnadsfritt men att föranmälan ändå är att rekommendera då antalet platser är begränsat. Väl mött!

Bakvänt, Björklund!

Vi behöver fler forskare som tar större risker. Så lyder rubriken på den artikel på DN Debatt idag där utbildningsminister Jan Björklund presenterar några av huvuddragen i årets forskningsproposition. Björklund fortsätter:

Svensk forskning har stor bredd, med många forskare, inom många områden och på många geografiska platser, men spetsen är för tunn. Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet. De som tänker "outside the box".

Ja tack, gärna en forskningspolitik som ger mer spets och mer risktagande i jakten på det stora genombrottet! Jag har hygglig inblick i det svenska vetenskapssamhället, och nästan vart jag än vänder mig ser jag forskare som är tyngda av behovet av att snabbt och så riskfritt som möjligt prestera resultat att peka på i nästa ansökan, så att de kan dra in nya forskningsanslag som skall låta dem fortsätta forska även nästa år. Så tyngda är de (eller skall jag säga vi?) att det rimligtvis måste gå ut över deras (vår) benägenhet att "ställ[a] de svåra och utmanande frågorna, [och] våga misslyckas i jakten på det stora genombrottet".

Björklunds ansats låter verkligen lovande, och ännnu bättre ser det ut när han visar att han förstått vad som håller oss forskare tillbaka. Han varnar nämligen för riskerna med "alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati". Glad i hågen läser jag vidare i artikeln, ivrig att få veta vad Björklund har i åtanke för slags forskningspolitiska åtgärder som skall ge oss forskare andrum mellan utvärderingar och anslagsäskanden - andrum att tänka långsiktigt och ta oss an "de svåra och utmanande frågorna".

Det svar Björklunds levererar är förbluffande: ännu mer utvärderingar! Andelen av universitetens fakultetsmedel

som årligen ska konkurrensutsättas och omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent. [...]

Svensk forskning [borde] regelbundet granskas, utvärderas och bedömas ur ett bredare perspektiv av utländska kolleger. Modellen, kallad peer review eller kollegial bedömning, är väletablerad inom forskarvärlden; bland annat används den av forskningsråden och vid tillsättningar av professorstjänster. Vetenskapsrådet kommer att få huvudansvaret för att ta fram förslag till en helt ny modell för kvalitetsgranskning av svensk forskning som baseras på dessa principer. I modellen kan också, utöver den rent vetenskapliga bedömningen, ingå att bedöma forskningens samverkan, relevans och nytta.

All svensk forskning skulle kunna granskas med fyra- eller femårsintervall, då det bedöms hur väl de olika ämnesområdena vid varje lärosäte står sig i konkurrensen. Resultatet ska sedan ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet.

För den som är bekant med hur svenska universitets- och högskoleledningar (för vilka allt annat än maximering av lärosätets intäkter numera betraktas som i bästa fall sekundärt) fungerar är det inte svårt att föreställa sig vart detta kommer att leda. Ledningarna kommer att få fnatt inför de stundande utvärderingarna och inrätta hela avdelningar med horder av byråkrater som har till uppgift att skönmåla verksamheten för att ge så gott utvärderingsresultat som möjligt, allt medan själva verksamheten vart fjärde eller femte år (beroende på vilken periodicitet som väljs) kommer att stanna upp helt, då forskarna tvingas lägga all kraft på byråkratin och det kosmetiska.

De exakta detaljerna i Björklunds utvärderingsapparat återstår som sagt att utforma, med den torde i vilket fall som helst bli enorm, och det är uppenbart att han som förebild har det nya brittiska system som utvecklats till en total j-a katastrof för hela det brittiska universitetssystemet.

David Deutsch om livet, universum och allting

Jag läste i somras och med utmärkt behållning fysikern David Deutschs senaste bok The Beginning of Infinity: Explanations that Transform the World. I en kort bloggpost den 28 juni undslapp jag mig ett slående citat från boken. Jag ville dock inte säga så mycket mer om den just då, eftersom jag lovat tidskriften Axess en recension av den, och det kändes rimligt att låta dem komma först med publicerandet av mina synpunkter. Min recension återfinns nu i det nyutkomna Axess 7/2012, och jag känner mig därmed fri att bjuda även bloggens läsare på den - varsågoda!

En allomfattande världsbild¹

Den brittiske fysikern David Deutschs bok The Beginning of Infinity spänner över vida fält. Bland mycket annat inbjuds läsaren stifta bekantskap med astronomiska sällsamheter som supernovor, galaxer och kvasarer; med kvantmekanik, inklusive ett inspirerat försvar för den omtvistade många världar-tolkningen; med biologisk och kulturell evolution; med vetenskapsteori och metafysik; med 1800-talsmatematikern Georg Cantors banbrytande men på sin tid kontroversiella teori för olika stora oändligheter; med datalogins födelse och grunder; med reduktionism kontra holism; och med medvetandets ställning i ett materiellt universum. Alltsammans används som pusselbitar i och argument för författarens nya tankesystem – ett mäkta ambitiöst och delvis mycket originellt försök att skapa en allomfattande världsbild.

En central roll i Deutschs teoribyggnad spelar idén om en ständigt växande kunskapsmassa. Till en början var universum tomt på liv och därför skäligen ointressant, men så uppstod de första självreproducerande molekylerna, och ett slags protokunskap kunde utvecklas och spridas genom informationsbärande RNA- och DNA-sekvenser. Nästa stora steg var uppkomsten av nervsystem som medgav individuell kunskapsinhämtning. Det senaste avgörande genombrottet är enligt Deutschs storslagna historik Upplysningen och utvecklandet av den vetenskapliga metoden, vilken har universell räckvidd (mer om denna nedan). Universum ligger därför för våra fötter: från att ha varit livlöst och torftigt kommer det att fyllas av alltmer kunskap, och omformas efter våra behov och idéer i en aldrig sinande utveckling. Det hela är så grandiost och ödesbestämt att man lätt associerar till Hegel och Marx, en jämförelse som vi dock kan räkna med att författaren indignerat kommer att tillbakavisa.

Den vetenskapliga metoden, som alltså kommer att föra oss bokstavligt talat oändligt långt (härav bokens titel), får stort utrymme i framställningen. Deutsch börjar med att göra slarvsylta av den naiva empirism enligt vilken kunskap blir till genom att vi med våra sinnen helt enkelt läser av naturen, ungefär som man läser en bok. Så kan det inte gå till, ty all kunskapsinhämtning är kontextberoende, och utan modellantaganden kan vi aldrig förstå något av våra sinnesintryck. Istället försvarar Deutsch en epistemologi som bygger på Poppers falsifikationism. Förklaringsmodeller skapas genom kreativa processer i våra hjärnor, och utsätts sedan för kritiskt tänkande; det är först i det senare steget som empiri (sinnesdata) kommer in. Kritikens utfall inspirerar sedan mer eller mindre modifierade förklaringsmodeller, och så vidare.

Deutsch är realist, i betydelsen att han tillskriver fysikaliska fenomen en objektiv existens. Därmed blir även objektivt sann kunskap möjlig att erhålla, även om Deutsch är noga med att framhålla att den aldrig kommer att bli vare sig fullkomlig eller helt bombsäker. Även matematiska objekt (såsom primtal och trianglar) tillskriver han en objektiv existens, dock med det ovanliga inslaget att matematisk bevisföring underordnas fysikens lagar. Han går sedan vidare på det realistiska spåret och hävdar att såväl etiska som estetiska värden existerar objektivt, men här blir han allt mindre övertygande.

Hur kan det komma sig, frågar han, att vi upplever blommor som vackra, trots att dessa av evolutionen selekterats för att locka till sig insekter, inte oss? Kanske beror det på att det är medelst objektiv skönhet de attraherar insekter, och att det är denna vi upplever? För all del en kreativ förklaringsmodell, men när Deutsch skriver att den är den enda han kan föreställa sig, så har han uppenbarligen glömt begagna sig av det kritiska tänkande han själv så gärna predikar.

När Deutsch talar om den vetenskapliga metodens universella räckvid menar han det bokstavligt. Allt som är sant har vi kraft att vinna kunskap om, och allt som ligger inom ramen för vad naturlagarna tillåter kan vi också genomföra så snart vi vunnit den erforderliga kunskapen. Hans argument har dock drag av cirkularitet och är alltför undflyende för att jag skall förmå redogöra för det här, och det hjälper inte att han dömer ut motsatt uppfattning som "tro på det övernaturliga".

Något snabbt och allmänt gehör för sin universalitetsteori har jag svårt att tro att han kommer att få, ens bland sina kollegor. Så t.ex. skriver fysikern Ulf Danielsson i Axess 5/2012 att "kanske en annan och högre utomjordisk intelligens [...] har förmåga att analysera sönder vår mer begränsade hjärna in i minsta detalj på ett sätt som vi inte klarar? Och därigenom förstå hur allt bara handlar om neuroners elektriska impulser eller något annat som vi inte alls har någon vetskap om? Någon utsikt att förklara för oss lägre stående stackare på ett begripligt och övertygande sätt finns dock inte." Uppenbarligen är (minst) en av herrarna Deutsch och Danielsson fel ute i denna fråga, som jag inte kan se som annat än vidöppen.

Som teoretiskt ramverk då han diskuterar samhällsutvecklingen använder sig Deutsch av memetisk evolution. Memer – ett begrepp myntat av Dawkins – är idéer, tankefragment, melodier och liknande, vilka likt gener utsätts för evolutionära mekanismer: mutation, selektion och reproduktion. Memer har dock en något mer undflyende karaktär än gener, och har ännu inte visat sig vara ett lika exempellöst fruktbart vetenskapligt begrepp som de senare. Detta hindrar inte att memetiska förklaringsmodeller kan vara intressanta och värda att beakta. Särskilt intressant, enligt min mening, är Deutschs nya kategorisering av memer, och hur han använder denna för att belysa idéhistorien.

Deutsch inför nämligen de båda kategorierna rationella och antirationella memer. En antirationell mem främjar sin egen fortplantning genom att aktivt motarbeta kritiskt tänkande. Ett exempel är den extremt framgångsrika memen "den som tvivlar på Gud skall brinna i helvetet". En rationell mem har motsatt strategi: den säger något sant, samtidigt som den uppmuntrar kritiskt tänkande, för att på så vis gynnas i konkurrensen med allehanda falskheter.

En kultur som domineras av antirationella memer är statisk, medan en som domineras av rationella memer är framstegsinriktad och dynamisk. Nästan alla kulturer har varit av det förstnämnda slaget. Tillfälliga framgångar för de rationella memerna, som i antikens Aten, har slagits tillbaka. Så har det varit ända fram till de rationella memernas stora genombrott från 1700-talets Upplysning och framåt. Tack vare deras frammarsch upplever vi idag en teknologisk och samhällelig utveckling av aldrig tidigare skådat slag. De rationella memerna kommer enligt Deutsch att ta över alltmer, medan vi idag befinner oss i en övergångsfas där de antirationella ännu gör kraftfullt motstånd. Just när jag skriver detta nås jag av nyheten att Republikanska partiet i Texas antagit ett idé- och handlingsprogram i vilket de förespråkar förbud mot att i skolor lära ut ett kritiskt tänkande som riskerar att "utmana elevers fixa trosföreställningar och undergräva föräldraauktoriteten".

Då och då tappar Deutsch fotfästet en smula, då han har blicken så högt fäst på sin storslagna plan för mänskligheten och universum att han negligerar de problem vi står inför här och nu. Särskilt nedlåtande är han inför dagens miljö- och naturresursproblem. I en framtid med nanoteknologiska 3D-kopiatorer som atom för atom bygger upp vilket stycke materia vi än råkar önska, och där vi genomkorsar universum med transgalaktiska motorvägar, så är utfiskningen av världshaven på den ”pale blue dot” som är vår ursprungsplanet måhända inte någon stor sak. Men vi är inte där än, och om vi sågar av den ekologiska gren vi sitter på lär vi inte nå dit.

Sammanfattningsvis kan om The Beginning of Infinity följande sägas. Å ena sidan är det en remarkabelt innehållsrik, stimulerande och helt klart läsvärd bok. Å andra sidan är den ytterst irriterande. Det största irritationemonentet utgörs av författarens arroganta tonfall, då han sida upp och sida ned slår fast sina tankegångar och spekulationer som vore de oomtvistliga sanningar.

Nästan lika irriterande är den ojämnhet i tankeskärpa och argumentation som jag lyft fram några exempel på ovan. Deutsch bryr sig inte ens om att upprätthålla bokens interna konsistens. Efter att han genom hela boken framställt människans framtida herravälde över universum som ristat i sten skriver han plötsligt, en sida från slutet, att det kan hända "att vi misslyckas, att vi ger upp, och att intelligenta varelser från någon annan stans i universum utgör den verkliga början på oändligheten".

I mottagandet av boken har Deutsch fått en del kritik för att han givit sig in på områden där han saknar bekantskap med litteraturen (eller helt enkelt ignorerar den). På denna punkt tycker jag emellertid att vi bör ha visst överseende. Ingen kan idag behärska mer än ett eller några få snävt specialiserade områden. Om vi alla skall bli vid vår läst kommer ingen att lyfta blicken, se helheten och skapa de stora synteserna. Deutsch har gjort ett spännande och hedervärt försök.

Fotnot

1) Tyvärr valde redaktionen för Axess denna rubrik istället för den blinkning till Douglas Adams jag föreslog.

Peak det ena och peak det andra

Begreppet Peak Oil syftar på den tidpunkt någon gång nu eller i framtiden då den globala årliga utvinningen av fossil olja upphör att stiga, för att istället vända nedåt. Eftersom fossil olja är en ändlig¹ naturresurs är det knappast kontroversiellt att hävda att Peak Oil kommer att inträffa. Mer kontroversiell är frågan om när. Vissa bedömare hävdar att vi i princip är där redan nu, medan andra menar att det kommer att dröja ytterligare några decennier.

Den svenske forskare som hårdast drivit frågan om en mycket nära förestående Peak Oil är Kjell Aleklett. Han har på senare år även talat en hel del om motsvarande fenomen för fossilt kol: Peak Coal. Detta är betydligt mer outforskat än Peak Oil, vilket gör prediktionerna om tidpunkt ännu osäkrare, men precis som med oljan handlar det om en ändlig naturresurs, varför slutsatsen är oundviklig att utvinningen förr eller senare kommer att peaka.² Detsamma gäller Peak Phosphorus, Peak Uranium, etc.

Med Peak Astronauts förhåller det sig eventuellt annorlunda. Eftersom austronauter är en potentiellt obegränsad resurs går det mycket väl att föreställa sig att antalet astronauter fortsätter att växa för evigt. Och vad sägs om Peak Hh, dvs idén att besöksstatistiken på bloggen Häggström hävdar så småningom kommer att peaka och vända nedåt? Tanken känns onekligen skrämmande. Dock tycker jag att nedanstående statistik över antal sidnedladdningar på bloggen per månad pekar mot fortsatt ohejdad tillväxt,³ och precis som med Peak Astronauts finns inte något ändlighetsargument att tillgripa. Därför anser jag vid närmare eftertanke att Peak Hh kan dömas ut som en ogrundad domedagsprofetia. Troligare torde vara att bloggens besöksstatistik eskalerar, exploderar och ger upphov till Singulariteten.

Fotnoter

1) Noga taget är detta inte riktigt sant. Olja nybildas naturligt ur organiskt material. Dock är vårt nuvarande uttag av fossil olja många tiopotenser större än vad som skulle vara hållbart i jämvikt med tanke på den naturliga nybildningstakten, som därför utan problem kan försummas i resonemangen kring Peak Oil.

2) Ibland har föreslagits att Peak Oil och/eller Peak Coal skulle kunna bli göra att klimatkrisen löser sig själv och vi slipper de allvarliga konsekvenserna av en global uppvärmning på flera grader. Detta verkar dock inte troligt. Läs gärna Magnus Westerstrands diskussion om saken på Uppsalainitiativet.

3) Även den som noterar den allmänna ökningstrenden i diagrammet kan stanna upp och fråga efter de direkta orsakerna till att de två senaste månaderna hamnat extra högt. Många bäckar små, etc, men det finns faktiskt några faktorer som betytt mer än andra. Vad gäller augusti står orsaken till uppgången främst att finna i det succéartade mottagandet av bloggposten Fråga Olle!. Samma bloggpost fortsatte att generera en hel del trafik en bra bit in i september, vars besöksstatistik kom att späs på ytterligare av trafiken från det inlägg som länkar hit på Lars Wilderängs blogg Cornucopia. När en populär blogg länkar till en något mer undanskymd sådan (Cornucopia har mer än hundrafalt fler läsare än Häggström hävdar) tenderar det att sätta tydliga spår i besöksstatistiken hos den senare. I och med att jag härmed kommit in på ämnet Cornucopia har vi tagit oss hela varvet runt, ty den fråga som diskuteras kanske allra flitigast på den bloggen är just Peak Oil.

Om kvalitet, kvantitet och Joyce Carol Oates

Vem får Nobelpriset i litteratur 2012?¹ Joyce Carol Oates har i många år förekommit i spekulationerna, men ofta avfärdats med hänvisning till att hon skulle vara alltför produktiv. Det är enligt min mening ett helt orimligt argument. Ett Nobelpris i litteratur bör gå till en författare för något eller några få av hennes bästa verk, och vad hon i övrigt producerat bör inte rimligtvis göra vare sig till eller från för hennes eventuella prisvärdighet.²

Jag är knappast någon Oates-kännare, men jag har nyss läst hennes aktuella roman Mudwoman (nyligen utkommen i svensk översättning med titeln Dykvinnan). Den är ruskigt bra (på en nivå som gör att jag gott kan tänka mig att den skulle kunna ligga till grund för ett Nobelpris), och bra ruskig (på ett sätt som i vissa avsnitt får mig att tänka på Oates som en något vuxnare Stephen King). Romanen behandlar mästerligt en rad angelägna och intimt sammanflätade ämnen. Trots dess tempoväxlingar har boken hela tiden ett driv som gör att man inte vill lägga ifrån sig den. Oates skriver om den känsla av ensamhet och alienation man kan känna även bland bekanta och sina närmaste, om den personliga identitetens ostadiga grund, om hur en människas traumatiska barndom tenderar att jaga ikapp henne oavsett om hon väljer att aktivt konfrontera den eller inte, om det gåtfulla och ofta skrämmande samspelet mellan kropp och själ, om att tappa greppet och den fasansfulla bristen på kontroll då man inte längre känner sig säker på vad som är fantasi och vad som är verklighet, om kvinnomisshandel, om fattigdom och misär bland white trash i upstate New York, om maktspelet i ledningen för ett ledande amerikanskt universitet³, om klassresenärens känsla av svek mot det gamla och osäkerhet i det nya, om att som vuxen förhålla sig till sina föräldrar, om den uppslukande rädslan för att misslyckas, om risken att försumma sig själv då man vill göra andra människor gott, och om flera andra sidor av hur svårt det är att vara människa.⁴ Läs den!

Fotnoter

1) Ni kommer aldrig att få höra mig spekulera kring framtida Nobelpris i fysik eller kemi, eller kring framtida "Nobelpris" i ekonomi, då jag som ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien - den organisation som utser pristagare i dessa kategorier - inte vill utsätta mig för misstankar om läckage. I fråga om litteraturpriset har jag ingen sådan koppling och tycker därför att det är fritt fram för mig att diskutera och spekulera.

2) Inom vissa gränser. Så länge en författare inte skriver mer än hundra, eller tusen, eller en miljard böcker, menar jag att ingen av dessa bör tillåtas att ur prissynpunkt kasta någon skugga över hennes bästa alster. Men när antalet böcker blir astronomiskt eller mer än så kommer saken i ett lite annat läge. Antag t.ex. att en författare skulle ha producerat hela Babels bibliotek - denna fantastiska fantasiskapelse av Jorge Luis Borges. Babels bibliotek innehåller, alfabetiskt ordnade, alla de böcker som kan skrivas med upp till 1 312 000 bokstäver (410 sidor med vardera 40 rader om vardera 80 tecken), vilket gör att antalet böcker överstider 10^{2 000 000}. Det breder därmed ut sig i ett slags rumslig version av de absurt ofantliga tidsrymder som de maskinskrivande apor jag skrev om häromsistens behöver för att författa Hamlet, och är så ofantligt mycket större än hela det synliga universum att jag omöjligt kan överdriva hur löjligt litet det senare framstår vid en jämförelse. Biblioteket innehåller många underbara litterära mästerverk. Problemet är bara att dessa fullkomligt drunknar i de överväldigande mängder strunt som dominerar bokhyllorna. Att hitta något av dessa mästerverk låter sig inte göras med mindre än att man i praktiken författar det själv. Värdet av den litterära prestationen i att ha skrivit alla dessa böcker blir därmed noll.

3) Huvudpersonen M.R. Neukirchen är relativt nytillträdd som den första kvinnliga rektorn någonsin för det fina och anrika universitetet. De problem hon ställs inför är komplexa och mångdimensionella. En av dimensionerna - inte den viktigaste, men en som jag har lätt att relatera till eftersom jag (på en mer blygsam nivå) står inför samma sak - är följande. När en person med samhällsengagemang, starka åsikter och en vana att uttrycka dessa offentligt hamnar i chefsställning så måste hon ständigt beakta risken för sammanblandning mellan hennes personliga uppfattningar och den organisations som hon företräder ståndpukter, samt de eventuella negativa följder för organisationen som ventilerandet av de personliga åsikterna kan föra med sig. Som engagerad samällsmedborgare vill man inte lägga band på sig när man har viktiga frågor att diskutera, men som chef vill man inte ta risken att skada organisationen. Här finns alltså en intressekonflikt. För drygt ett år sedan tillträdde jag för första gången en post i ledningsstrukturen för Chalmers. Att lanserandet av denna blogg sammanföll nära i tiden med det är inte enbart en tillfällighet, utan kan ses som en lite trotsig markering om att jag minsann inte tänker upphöra med att ta strid för det sanna och det rätta ur betydligt större vidvinkel (samhällets, mänsklighetens, etc) än främjandet av Chalmers och den avdelning jag är satt att leda.

4) För en mer djuplodande (och läsvärd) recension av Mudwoman, se gärna Hermione Lee i The New York Review of Books.