måndag 28 april 2014

Om trial-and-error

Vad händer om/när forskningen inom artificiell intelligens når ett genombrott och lyckas skapa en maskin med en allmännintelligens som överträffar människans? Kommer detta att leda till en intelligensexplosion och en så kallad teknologisk Singularitet? Detta är, vilket jag upprepade gånger (bl.a. här) framhållit, viktiga frågor som förtjänar långt större vetenskaplig uppmärksamhet än de får idag.

I sitt gästinlägg Why "intelligence explosion" and many other futurist arguments are nonsense i höstas här på bloggen hävdar David Sumpter att den tankeverksamhet som hittills ägnats frågorna är så spekulativ att den inte förtjänar kallas vetenskap, och därtill att frågorna är av sådan art att de knappast ens kan behandlas vetenskapligt. På dessa punkter är jag djupt oenig med David, och jag bemötte hans bloggpost i ett svar med rubriken No nonsense. Här och nu vill jag blott göra ett tillägg, rörande det alternativa förhållningssätt David förespråkar - dvs vad vi skall göra istället för att forska om den eventuella intelligensexplosionen. I sitt ursprungliga gästinlägg skriver han:
    Now I don’t know if the "intelligence explosion" is true or not, but I can think of some models that are more probable. Maybe I can ask my smart phone to do something more than calling my wife and it will actually do it? Maybe a person-sized robot can walk around for two minutes without falling over when there is a small gust of wind? Maybe I can predict, within some reasonable confidence interval, climate change a number of years in to the future? Maybe I can build a mathematical model that predicts short-term economic changes? These are all plausible models of the future and we should invest in testing these models. Oh wait a minute... that’s convenient... I just gave a list of the type of engineering and scientific questions our society is currently working on. That makes sense!
Och i en kommentar till mitt svar fortsätter han:
    It is impossible for me to rise to your challenge of rolling up my sleeves and get to work on the substance [regarding the problem of a possible intelligence explosion]. I would love to, but there is nothing substantive to work on. I have little data on which to build a model, nor has anyone supplied a concrete explanation of where to start. I could start working on a specific aspect, for example, automated learning for playing games or maybe models of social behaviour. But, actually, this is what I already do in my research. One day this information might provide a step in the path towards the Intelligence Explosion, but I have no way of saying how or when it will do so.
Enligt David är alltså vår bästa chans att förbättra kunskapsläget om något så grandiost futuristiskt som intelligensexplosionen följande: Vi bör helt enkelt släppa fokus på intelligensexplosionen och istället forska om mer jordnära ting. Ingen kan veta i förväg vart vetenskapen då skall föra oss och vilka oväntade upptäckter som skall uppdagas, men kanske kommer till slut något att uppenbaras som leder mot intelligensexplosionen.

Hans approach till problemet har något tilltalande ödmjukt över sig, men den duger enligt min mening inte. (Förtydligande: Det är helt OK om David Sumpter personligen anammar denna approach. Vad som inte går an är om forskarsamhället som helhet gör det.) Skälet är följande. Enligt min uppfattning (och många andras, inklusive Stuart Armstrong, James Barrat, Nick Bostrom, David Chalmers, Stephen Hawking, Bill Joy, James Miller, Anna Salamon, Kaj Sotala, Max Tegmark, Roman Yampolskiy och Eliezer Yudkowsky) är en eventuell intelligensexplosion förknippad med så kallad existentiell risk för mänskligheten - en risk för att vi helt enkelt går under, eller att vår potential till framtida blomstring går permanent förlorad. Sådana risker har vi inte råd att behandla på samma sätt som mer vardagliga och småskaliga risker. I sin uppsats Existential Risks: Analyzing Human Extinction Scenarios and Related Hazards förklarar Bostrom varför:
    Our approach to existential risks cannot be one of trial-and-error. There is no opportunity to learn from errors. The reactive approach – see what happens, limit damages, and learn from experience – is unworkable. Rather, we must take a proactive approach. This requires foresight to anticipate new types of threats and a willingness to take decisive preventive action and to bear the costs (moral and economic) of such actions.
Jag är helt enig med Bostrom här. Låt mig ändå, för diskussionens skull, ge sista ordet i denna bloggpost till AI-forskaren Ben Goertzel, som i sin läsvärda och infallsrika recension av Stuart Armstrongs nya bok Smarter Than Us: The Rise of Machine Intelligence invänder följande mot den Armstrong-Bostromska ståndpunkten om hur oacceptabel trial-and-errormetoden är:
    I do agree with Armstrong that, before we launch superhuman AGIs upon the world, it would be nice to have a much better theory of how they operate and how they are likely to evolve. No such theory is going to give us any guarantees about what future superhuman AGIs will bring, but the right theory may help us bias and sculpt the future possibilities.

    However, I think the most likely route to such a theory will be experimentation with early-stage AGI systems...

    I have far more faith in this sort of experimental science than in "philosophical proofs", which I find generally tend to prove whatever the philosopher doing the proof intuitively believed in the first place...

    Of course it seems scary to have to build AGI systems and play with them in order to understand AGI systems well enough to build ones whose growth will be biased in the directions we want. But so it goes. That's the reality of the situation. Life has been scary and unpredictable from the start. We humans should be used to it by now!

fredag 25 april 2014

Att avslöja dålig vetenskap är viktigt

Den vetenskapliga litteraturen är gigantisk, och ofta skyms de viktiga och värdefulla studierna av de dåliga. Dålig forskning är ofta inte bara värdelös, utan sämre än så, då den sprider förvirring och mer allmänt bidrar till ett försämrat signal/brusförhållande i litteraturen.

Därför är det (vilket jag i åtminstone tio års tid påpekat) viktigt att dålig vetenskap avslöjas och exponeras.1 Jag ägnar mig, som trogna läsare vet, själv emellanåt åt denna något oglamorösa och i vetenskapssamhället föga ansedda uppgift. När jag går loss mot sådan uppenbar dårpippi som den engelske teologen Richard Swinburne anspråk på att vetenskapligt argumentera för Guds existens har mina insatser måhända mest bara ett visst underhållningsvärde. Viktigare är att fästa strålkastarljuset på undermålig forskning i fall där denna ytligt sett kan vara till förväxling lik den goda högkvalitativa vetenskapen; se exempelvis mina bloggposter Artificial intelligence and Solomonoff induction, En anspråksfull bok om matematik och evolutionsbiologi och Om statistisk signifikans, epigenetik och de norrbottniska farmödrarna. Sådana enstaka insatser kan inte göra mycket mer än att skrapa på ytan av den uppsjö av dålig forskning som förekommer, men förhoppningsvis kan den ändå bidra till ökad medvetenhet om vikten av kritiskt tänkande och rigorös vetenskaplig metod.

Idag tänkte jag tipsa om ett par ytterligare exempel för den som vill ta del av (den ofta lärorika) nedplockningen av dålig vetenskap:

Fotnoter

1) Den verksamheten skall dock inte förväxlas med den verksamhet som bedrivs på klimatförnekarbloggar med orwellskt kllingande namn som t.ex. Klimatupplysningen, där samvetslösa klimatförnekare (ofta med professorstitlar) går loss mot allehanda klimatforskning, som regel inte för att där skulle finnas några metodfel, utan helt enkelt för att resultaten inte är i linje med vad klimatförnekarna skulle önska. På den klimatvetenskapliga folkbildningsbloggen Uppsalainitiativet, som jag är med och driver, försöker vi, så gott vi hinner med, att bemöta dessa klimatförnekare.

2) Kimmo hör till dem här i Sverige som tar renhållningsarbetet inom vetenskapen på störst allvar. Jag vill t.ex. varmt rekommendera hans och Brent Simpsons kompetenta nedplockning av en vida uppmärksammad men vetenskapligt undermålig studie från 2011 om hur amerikaner uppfattar fördelningen av ekonomiskt välstånd i samhället.

måndag 21 april 2014

Robotiseringsreplik

Igår skrev jag kort om robotarnas intrång på arbetsmarknaden. Möjligen bidrog jag därmed till att inspirera bloggrannen Lars Wilderäng (även känd som Cornucopia) att just den annandag som är idag ta upp ämnet, under vinjetten Robotiseringen är inget hot. Det här är ett område där det gäller att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Lars framhåller i sin bloggpost framför allt två:
    (1) Automatisering och robotisering av mänskliga sysslor är något som pågått länge, och vi har alltid funnit ny användning för mänsklig arbetskraft.

    (2) Automatisering och robotisering av mänskliga sysslor är något i grunden positivt, eftersom det befriar oss från tvånget att utföra dessa sysslor, och ger oss tid till annat.

Det här är en bra början. (Jag framhöll för övrigt båda sakerna i gårdagens bloggpost - varav den senare med stöd i vissångaren Kjell Höglunds kärnfullt begåvade sångtext Maskinerna är våra vänner.) Tillsammans pekar de på robotiseringen som något gott och oproblematiskt. Men precis som med alla andra stora samhällstrender kan det vara mödan värt att problematisera. Lars tar upp en problematisk aspekt:
    (3) I takt med den tilltagande komplexiteten i vårt robotiserade samhälle blir vi allt mer sårbara: "Hotet är [...] om strömmen går eller någon bränner av en EMP. Då är vi i princip hjälplösa i dagens robotiserade värld."
Däremot är Lars direkt avvisande mot den problematisering jag igår lyfte fram:
    (4) Kan vi räkna med att även fortsättningsvis fina nya meningsfulla sysselsättningar åt dem vilkas jobb blivit bortrationaliserade?
Han skräder inte orden: "Från fler och fler ludditer förs myten om robotiseringen och automatiseringen som ett hot mot våra jobb. [...] Missuppfattningen kring robotiseringen och automatiseringen handlar om en brist på analytisk förmåga, där man silar mygg och sväljer kameler." Hans argument förefaller uteslutande bestå i en observation av ovan nämnda trend (1), och han säger bl.a. att "vi har haft automatisering i 1000-talet år, och likväl har vi jobb, rent av har fler (nominellt) människor jobb idag än någonsin tidigare. Uppenbarligen har inte automatiseringen hotat mänsklighetens sysselsättning än så länge, även om enskilda enahanda jobb och yrken i princip har försvunnit".

Men att peka tillbaka på (1) räcker inte för att besvara (4). Inte alla trender fortsätter i evighet. Lars kan utan problem hitta gott om exempel inom ekonomi, energi och ändliga naturtillgångar - centrala teman för hans blogg - på trender som brutits eller som av enkla fysikaliska inte kan fortsätta obrutna. Eller se till den sedelärande fabel som kallas Russells kalkon (eller se den här xkcd-strippen för ett något mindre makabert exempel).

Just inom området robotisering av arbetstillfällen finns beaktansvärda skäl att ifrågasätta om mönstret (1) kan väntas fortskrida i evighet. Vårt stora trumfkort gentemot maskinerna har alltid varit vår intelligens, och då maskinerna börjat slå oss i både schack och Jeopardy har vi hela tiden kunnat svara att det där är starkt specialiserade uppgifter, och att vi fortfarande är överlägsna maskinerna i termer av allmänintelligens. Och det är vi, men hur länge då? Hur länge kommer mannen i nedanstående bild att kunna hålla teknikutvecklingen stången i sina försök att hävda mänsklighetens särart och överlägsenhet?

Teckning hämtad ur Ray Kurzweils bok The Singularity is Near från 2005 (men redan inaktuell).

Idag är det inte många seriösa bedömare som hävdar att mänskligt tänkande bygger på något slags magisk eller gudomlig essens, omöjlig att återskapa artificiellt. Och den mänskliga hjärnan är visserligen snillrik, men inte obegränsad i sin förmåga.1 Av detta har många dragit (den i och för sig inte 100% tvingande) slutsatsen att det bara är en tidsfråga innan teknikutvecklingen, om den får fortskrida obehindrat, leder till en artificiell intelligens som bräcker oss människor i allt. Och vad händer då?

Det här är stora och svåra frågor, som varken Lars Wilderäng eller jag vet svaren på. Jag vill här bara tipsa honom om att när en eller annan debattör kommer fram till ett annat svar än han på frågan om huruvida robotiseringen utgör ett hot, så behöver det inte alltid bero på "en brist på analytisk förmåga". Det kan också vara så att vederbörande (som t.ex. kan vara Al Gore eller någon av de Axess-skribenter jag uppmärksammade igår) tänkt ett steg längre, genom att inte ta svaret på (4) för givet.

Fotnot

1) Försåvida inte vi tillåter oss radikal transhumanistisk modifiering av den mänskliga naturen, exempelvis via ingrepp i våra gener. Just detta har faktiskt fysikern Stephen Hawking föreslagit som förebyggande botemedel mot att vi blir akterseglade och krossade av våra robotar.

söndag 20 april 2014

Robotisering

Utvecklingen inom artificiell intelligens (AI) har potential att, på gott och/eller ont, totalt omstöpa våra levnadsvillkor. Detta har jag ofta skrivit om här på bloggen, med fokus på det hypotetiska scenario som benämns intelligensexplosion eller Singularitet, i vilket ett AI-genombrott sätter igång en mycket snabb utveckling, driven av en feedbackloop där de allt intelligentare maskinerna modifierar sig själva mot ännu högre intelligensnivåer, med oöverskådliga och eventuellt apokalyptiska konsekvenser. Det är emellertid inte detta scenario som avses när tidskriften Axess på förstasidan till sitt nya nummer meddelar att "maskinerna tar över". Vad de åsyftar är istället den i tiden mer närliggande revolution som det innebär när datorprogram och robotar tränger in på arbetsmarknanden och på område efter område konkurrerar ut den mänskliga arbetskraften. Detta är inte ens enbart ett framtidsscenario utan något som pågår idag, och utgör en fortsättning och förlängning på den utveckling där först jordbruket och sedan tillverkningsindustrin effektiviserats, automatiserats och alltmer tömts på arbetskraft.1 Vi har hela tiden lyckats hitta nya arbetsuppgifter för oss människor i takt med att de gamla automatiseras bort, men frågan är hur länge den balansen går att upprätthålla nu när maskinerna tar över inte bara manuellt arbete, utan även alltmer arbete av det slag vi kallat intellektuellt. Är det ens önskvärt att hålla oss i arbete? Är arbete verkligen livets mening? Är inte fritid bättre än löneslaveri? Kan vi skapa ett utopiskt samhälle där vi, befriade från arbetets bojor, helt hänger oss åt konstnärligt skapande, socialt umgänge och vad vi vill? Å andra sidan: även om ett sådant paradis2 skulle skymta långt där framme, hur klarar vi övergångsperiodens oundvikliga(?) turbulens och sociala utslagning?

Detta är några av de frågor som behandlas i inte mindre än åtta texter - författade av Annika Borg, Stefan Fölster, Helena Granström, Erik Helmerson, Gunnar Karlsson, Per Lundin, MarieLouise Samuelsson och Jan Söderqvist - i det nya Axess-numrets temablock I de tänkande maskinernas tid. De är mycket läsvärda och anlägger lite olika perspektiv,3 fast alla tar explicit avstamp i Erik Brynjolofssons och Andrew McAfees nya bok The Second Machine Age: Work, Progress, and Prosperity in a Time of Brilliant Technologies - en bok jag precis beställt och som verkar intressant, trots den obekymrade teknikoptimism som flera av Axess-skribenterna kritiserar den för. Kanske får jag anledning att återkomma till boken här på bloggen. Tills dess rekommenderar jag Axess-texterna i detta brännande viktiga ämne.4

En av de saker som slår mig när jag läser de åtta texterna är att där inte (med undantag för Helmersons ironiska i-förbifarten-omnämnande av Terminator, samt möjligen också två korta meningar av Granström som med lite god vilja kan förstås som pekande i den riktningen) finns någon indikation om att skribenterna funderar över förlängningen mot något Singularitets-liknande scenario där inte bara arbetsmarknaden utan mänsklighetens själva existens står på spel. Vågar man hoppas på att Axess försöker sig på ett uppföljande temanummer där blicken höjs till den nivån?

Fotnoter

1) Se t.ex. Oxford-rapporten The future of employment av Carl Benedikt Frey och Michael Osborne för en analys av vilka arbeten som står närmast på tur att automatiseras bort, och vilka som kan väntas få en lite längre respit.

2) Detta paradis besjungs av Kjell Höglund i Maskinerna är våra vänner:
    Maskinerna är våra vänner
    Utan dom inget paradis
    Maskinerna är våra vänner
    Naturligtvis

    Tryck på en knapp
    Och lampan lyser
    Tryck på en knapp
    När du fryser
    Tryck på en knapp

    Tryck på en knapp
    Kläderna tvättas
    Tryck på en knapp
    Munnarna mättas
    Tryck på en knapp

    [...]

    Du ska inte längre slita
    I ditt anletes svett
    Du ska ägna dig åt vetenskap och konst
    Har jag fel eller rätt?

    [...]

    Du ska inte längre släpa
    På Sisyfos sätt
    Du ska ägna dig åt kärlek och kultur
    Har jag fel eller rätt?

4) Samma ämne behandlas också förtjänstfullt i Al Gores vittomspännande bok The Future.

torsdag 17 april 2014

Finns Gud?

På den här bloggen väjer vi inte för de riktigt stora och svåra frågorna. Till den kategorin har tidigare ofta räknats "Finns Gud?", men vad många inte vet är att just den frågan kan avföras från dagordningen i och med att den slutgiltigt besvarades i det utmärkta folkbildningsprogrammet Fråga Anders och Måns från 2006:

söndag 13 april 2014

Statistikerpeptalk

Våra insatser är viktiga! Så lyder rubriken till den text där jag söker bidra till att gjuta mod i mina statistikerkollegor, publicerad på s 12-13 i senaste numret (1/2014) av Svenska statistikfrämjandets medlemstidning Qvintensen. Och våra insatser är viktiga, men tyvärr räcker vi inte till, vilket får svåra följder för den vetenskapliga kvaliteten i allehanda empiriska vetenskaper. Den epigenetiska struntstudie från Karolinska som jag uppmärksammade häromsistens är blott ett exempel bland många på hur illa det kan gå när man underlåtit att ta hjälp av statistisk expertis.

Min Qvintensen-text innehåller egentligen inget nytt (och minnesgoda läsare kommer att finna stora delar av den misstänkt lik en bloggpost jag skrev i januari), men det rör sig om saker som behöver sägas, och sägas igen och igen. Och missa för all del inte Dan Hedlins text som på s 13-15 i samma nummer ansluter till min diskussion.

onsdag 9 april 2014

Vänner i skoldebatten

Jag var under några år (cirka 2003-2005) mycket aktiv i svensk skoldebatt, och framhåller gärna min text Det är dags att göra upp räkningen (i Axess 4/2004) som en klar höjdpunkt från den perioden. Att den energi jag lade på skolfrågan sedan kom att minska kan möjligen i någon mån ha berott på en uppgivenhet inför oförmågan hos den politiker jag trots allt satt en del hopp till - Jan Björklund - att sedan han kommit i regeringsställning ställa saker och ting till rätta. Men mest handlar det nog om att andra frågor (inte minst klimatet) pockade på min uppmärksamhet.

Skolfrågan är emellertid minst lika viktig idag som för tio år sedan. Borde jag återvända till den? Just nu tycker jag inte att det behövs, då påtagligt många av mina klokaste vänner och bekanta levererar välgenomtänkta och vassa inlägg i skoldebatten. Främst i ledet går Per Kornhall,1 men här ett aktuellt axplock från några av de övriga:

  • Stridbare evolutionsbiologen och mångsysslaren Patrik LindenforsCurie-bloggen den 18 mars:
      Jag läser i tidningen om konkurrerande förslag i skoldebatten. Det verkar onekligen som om någon åtgärd behöver sättas in, som om någon behövde göra något och snart. Men vad? Förslagen från de två blocken är väldigt lika, men det handlar enbart om administrativa åtgärder. Pengar och strukturer, ordning och fler lärare, men aldrig högre löner till lärarna – aldrig det.

      Något som också lyser med sin frånvaro är diskussionerna kring själva skolarbetets utformning. Det kanske är lika bra, för politisk styrning av pedagogik låter onekligen som en tanke från 70-talets Östtyskland. De två skolpolitiska talespersonerna har heller inga jättemeriter vad gäller faktiskt, praktiskt arbete med skolor. Så det enda de egentligen kan föreslå är väl att slänga pengar efter problemet – eller omorganisera hela skolorganisationen – igen.

      En tanke vore förstås att kontakta expertisen och fråga pedagogerna vad de tycker behöver göras. Vad säger forskningen om hur vi ökar kunskapsinhämtningen i skolan? Något praktisk nytta bör man väl kunna ha även av akademiker och här är ett fält där teoretiska resultat och jämförande utvärderingar direkt borde kunna omsättas i praktiken på ett sätt som gynnar samhället. Men här stöter man på något verkligt underligt – akademiker som menar att forskningsresultat inte ska användas för att förändra skolan.

      [Läs hela texten här!]

  • Chalmerskollegorna Torbjörn Lundh och Samuel Bengmark i Svenska Dagbladet den 4 april:
      Debatten om skolan går varm. Att skolans framgång är en ödesfråga för Sveriges framtida konkurrenskraft, ekonomi och välfärd, så långt är alla eniga. Att orsakssambanden till dagens allvarliga läge är komplexa och att förklaringar finns både inom och utanför skolan kan vi utgå ifrån. Det politiska ansvaret för dagens situation delas av olika regeringar under lång tid. Men oavsett vad man tycker om tidiga betyg eller mindre klasser så missar politikerna återigen att bli konkreta i huvudfrågan. Hur stärker vi lärarna och ger dem förutsättningarna för att klara sitt svåra uppdrag?

      [...]

      Det är vi utanför skolan som måste ge lärarna förutsättningarna att ta tillbaka sin yrkesstolthet och status. För att detta ska ske måste vi ändra både attityd och betalningsvilja till lärarkåren i grunden. Varför ska, som Sacos sammanställning visar, livslönen för en läkare vara nästan dubbelt så hög som för en lärare? Vem har det svåraste uppdraget? En utbildning till lärare i Sverige är i princip en förlustaffär där det ekonomiskt kan vara rationellt att välja andra yrken som inte kräver högskoleutbildning. Här sänder samhället en tydlig signal om hur vi värderar deras kompetens.

      [Läs hela texten här!]

  • Författaren Lena Andersson i Dagens Nyheter den 5 april:
      En vän till mig som undervisar på en svensk högskola berättar ofta om hur hennes studenter på fullt allvar och med stor indignation anser att om de inte klarar tentan är det läraren (det vill säga makthavaren) som misskött sina åligganden. De tycker sig ha beställt en medborgerlig rättighetstjänst i form av utbildning, där kunskap ingår. På samma sätt som tjänsten hårklippning garanterar studenten ny frisyr mot att den går till salongen samt betalar, ska de få en examen och kunskap mot att de infinner sig på högskolan samt är medborgare med ett människovärde.

      Frisörtjänster består som bekant i att frisörer arbetar med en annan persons hår utan dennes inblandning tills nöjaktigt resultat uppstått. Tror man att utbildningstjänster utgörs av att läraren bearbetar studentens tänkande och hjärna såsom frisören bearbetar kundens hår, har man gruvligt missuppfattat tingens väsen.

      Den tjänst man köper för skattepengar eller erhåller som rättighet är möjligheten att tentera kunskaper och få ett papper på det. I tjänsten ingår tillgång till lärares kompetens och organisering av kunskapsmassan. Det man inte köper eller erhåller som rättighet är fakta- och förståelseöverföring. Den är nämligen oköpbar, och därför omöjlig som rättighet, dock ej som frihet. Den är oköpbar men fri på exakt samma sätt som högre syreupptagning är det för löparen. Den kan bara införlivas genom eget utförande.

      [Läs hela texten här!]

  • Sist men inte minst (utom i fråga om inläggets längd), journalisten och ironikern Anders Emretsson på Facebook den 4 april:
      Men alltså, det här klagandet på att riskkapitalbolagen tar ut vinst på skolor? De har ju effektiviserat så att det finns pengar över trots att undervisningen är fullgod. Behövdes det mer resurser skulle det väl synas, till exempel genom att svenska elever halkar efter i internationella jämförelser?

Fotnot

1) Jag tvekar inte att gå så långt som att säga att Per Kornhall, med sina stora expertkunskaper och dito klokskap, är landets idag viktigaste skoldebattör. För detta är han värd all respekt, all beundran och allt stöd. Tyvärr verkar det som om hans arbetsgivare (Upplands Väsby kommun) inte delar den uppfattningen. Det Per idag berättar på sin blogg på tidningen Skolvärlden om kommunens antidemokratiska och med all säkerhet kriminella agerande mot honom är förfärande:
    För en tid sedan skrev jag på Twitter att jag blivit utsatt för repressalier efter debattinlägg om den svenska skolan. Det är en rätt allvarlig anklagelse och det kanske är på sin plats att jag förklarar mig. Det som hade hänt var att jag blev inkallad till min chef som tog upp innehållet i en debattartikel och uttryckte att den politiska ledningen (M-ledd allians) var tveksamma över det sätt som jag deltar i den offentliga debatten på.

    Det här var inte första gången det hände, men nu tyckte jag att måttet var rågat. Jag uttryckte tydligt att jag inte tyckte det var okej att varken min chef eller kommunledningen lade sig i min lagstadgade yttrandefrihet och bad om ett protokollfört möte, vilket jag nekades.

    Den omedelbara konsekvensen blev istället att jag blev portad från det kommunövergripande skolprojekt som jag hade blivit tillfrågad att arbeta i. Det gick till så att den ansvarige tjänstemannen helt enkelt slutade svara på mina mail och telefonsamtal. Min chef meddelade efter en veckas, för mig jobbig, tystnad att projektledaren hade fått order av kommundirektören att jag inte skulle vara med i projektet. Jag fick sedan i ett samtal med en annan chefstjänsteman i fackets närvaro veta att jag kunde få välja mellan ett konsultjobb, att de skulle göra det svårt för mig att ta semester eller tjänstledigt när jag behövde det till exempel för det lilla uppdrag jag har åt Europakommissionen, eller att man kunde tänka sig köpa ut mig om jag ville avsluta min tjänstgöring.

    Jag har mycket explicit frågat om man är missnöjd med det sätt jag utför mitt jobb. Nej, tvärtom, de är mycket nöjda med den skolstrategi jag tagit fram och det skolutvecklingsarbete som jag har initierat och som lärare, rektorer och lärarfacken uttrycker stort förtroende för. Det är alldeles uppenbarligen min frispråkighet som upprör.

    [...]

    Hur som haver kommer jag inte att sluta delta i den offentliga debatten på grund av att politiker och kommunala chefstjänstemän tycker illa vara. Offentlighetsprincip och demokratins spelregler är tänkta att lära barnen i våra skolor. Det vore inte minst därför hedersamt om kommunala politiker och tjänstemän respekterade grunderna för det demokratiska samhället och den offentliga förvaltningen.

    Så kanske vi sedan kan arbeta tillsammans för att skapa en bättre skola i ett öppet samtalsklimat?

    (Men det troligaste är väl att jag efter att ha skrivit detta får börja se mig om efter ett annat jobb. Ett där man förhoppningsvis uppskattar en kombination av kunskap, engagemang och ärlighet.)

    [Läs hela texten här!]

Jag räknar mig, liksom Per, som en frispråkig person, och ibland händer det till och med att jag offentligt riktar kritik mot min egen arbetsgivare Chalmers. Men jag har aldrig (möjligen med undantag för den tio år gamla incident som jag omnämner i Fotnot 5 i min bloggpost Om vett och etikett, del 2) upplevt att arbetsgivaren utsatt mig för något som liknar repressalier eller ens något ifrågasättande av min rätt att yttra mig. Men varje gång någon i min omgivning, likt Per i detta fall, utsätts för sådant, stärks jag i min beslutsamhet om att stå upp för min rätt att fritt yttra mig i viktiga frågor.

måndag 7 april 2014

Richard Gill om de skandalösa morddomarna mot sjuksköterskan Lucia de Berk

    I mars 2003 dömdes den då 41-åriga Lucia de Berk av en domstol i Nederländerna till livstids fängelse för fyra mord och ytterligare ett antal mordförsök. Efter överklagan och ny rättegång dömdes hon på nytt till samma straff i juni 2004, men listan över mord hade då utökats till sju. Alltmedan de Berk år efter år satt inspärrad förekom emellertid omfattande ifrågasättanden av bevisningen, vilket till slut ledde till att fallet öppnades på nytt i oktober 2008, och i april 2010 förklarades hon icke skyldig till mordanklagelserna.
Så inledde jag min artikel Fallet Lucia i Qvintensen 3/2010, och fortsatte med att berätta om den hårresande amatörstatistik som låg till grund för de fällande domarna, och om några få professionella statistikers kamp för att ställa saker till - ehm - rätta. En av dem är min gode vän Richard Gill, professor i matematisk statistik vid Universitetet i Leiden. Inför hans föredrag om fallet Lucia på en konrerens i Umeå 2012 gjorde jag reklam här på bloggen för hans framträdande. För alla er som den gången inte hade möjlighet att komma och höra honom erbjuder jag nedanståenende färska TEDx-föredrag, som inte tyngs av vare sig några matematiska formler eller mer än några få siffror, men istället bjuder på desto mer av Richards rättmätiga moraliska indignation och av hans karaktäristiska och lätt tankspridda professorliga charm:

torsdag 3 april 2014

Sveriges Radio rapporterar från KVA-mötet om emergenta teknologier och mänsklighetens framtid

Igår onsdag sände P1-programmet Vetandets värld ett längre inslag från det KVA-möte den 17 mars vars organisation jag bidragit till och som jag skrivit om i två tidigare bloggposter. Radioreportern Per Gustafsson samtalar om framtida teknologier och eventuella katastrofrisker med mötets samtliga fyra huvudtalare: Seth Baum, Roman Yampolskiy, Anders Sandberg och Karim Jebari. Lyssna här!

Från mötets avslutande paneldiskussion. Från vänster Ulf Danielsson (moderator), Katarina Westerlund (diskutant), Baum, Jebari, Yampolskiy, Sandberg och Gustaf Arrhenius (diskutant). (Foto: Melissa Thomas)

onsdag 2 april 2014

KVA-ledamöter på DN Debatt om unga forskares karriärvägar

Dåliga jobbvillkor gör att Sverige tappar elitforskare. Så lyder rubriken på en DN-artikel denna morgon där åtta ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) slår ett slag för reformering av tjänstesystemet i svensk universitetsforskning. Den idag existerande karriärstjänst som är begränsad till fyra år och som i olika tappningar benämnts forskarassistenttjänst och biträdande lektorat föreslås ersättas med en sexårig tjänst där (likt i det amerikanska tenure track-systemet) innehavaren är berättigad att på slutet prövas för fast anställning.

Undertecknarna - Lars Calmfors, Carl-Henrik Heldin, Danica Kragic Jensfelt, Mats Larsson, Kerstin Lidén, Sven Lidin, Britt-Marie Sjöberg och Gunnar Öquist - är alla ledamöter i KVA:s kommitté för forskningspolitiska frågor. Den uppmärksamme kan notera att därmed samtliga ledamöter i kommittén utom en - en viss bloggande matematisk statistiker - satt sina namn under artikeln. Vad kan detta betyda? Den som är benägen till förhastade slutsatser kanske här tänker sig att en spricka i kommittén skulle föreligga, och att jag skulle ogilla den reform som föreslås i artikeln. Så är emellertid inte fallet. Jag har deltagit aktivt och positivt i de diskussioner som lett fram till artikeln, jag tycker att den är välskriven och bra, och jag tror att den föreslagna reformen skulle vara bra för svensk forskning.

Skälet till den iögonfallande frånvaron av mitt namn är istället följande. Vad som inte nämns i artikeln (och som inte heller hade varit rimligt att diskutera på det begränsade utrymme som DN Debatt erbjuder) är att det svenska forskarsamhället är heterogent, såtillvida att villkoren för unga forskare på väg uppåt i karriären kan variera en hel del mellan olika ämnen. Den problembeskrivning som ges i artikeln må stämma bra på de flesta ämnen, men vad gäller just matematik och matematisk statistik stämmer den mindre bra. När det var dags att underteckna bestämde jag mig därför för att det inte skulle stärka artikeln - utan tvärtom bidra till viss förvirring - med en matematiker bland undertecknarna.

Låt mig förklara närmare hur situationen i matematik skiljer sig från den som beskrivs i artikeln, där följande sammanfattning ges:
    En ung blivande forskare behöver vanligtvis klara av tre steg i sin forskarkarriär. Steg ett är en doktorsexamen. Steg två är oftast en period som postdoktor utomlands eller i Sverige. Doktorandutbildningen är centralt reglerad i högskoleförordningen och postdoktorsperioden regleras via lokala avtal. Båda dessa steg innebär samspel mellan den unga forskaren och mer etablerade forskare som ofta fungerar som handledare.

    Först i steg tre [den nivå där artikelförfattarna efterlyser en reform] börjar i regel den självständiga forskarkarriären. Det är nu den unga forskaren ska etablera sitt första egna forskningsprogram, visa sin vetenskapliga originalitet och meritera sig pedagogiskt.

För en matematiker börjar profileringen som självständig forskare oftast tidigare, redan på postdoktornivån. Detta gör att problemet med att den nuvarande fyraåriga tjänsten i "steg tre" skulle vara för kort för att möjliggöra bedömning av om forskaren är kvalificerad för fast tjänst inte i samma utsträckning är applicerbart på de matematiska vetenskaperna. I själva verket är det inte ovanligt att vi rektryterar direkt från postdoktornivån ("steg två") till fast tjänst som universitetslektor; två av de senaste rekryteringarna av lovande unga forskare (Johan Tykesson och Annika Lang) till den enhet jag basar för (Avdelningen för matematisk statistik vid den för Chalmers och Göteborgs universitet gemensamma institutionen för matematiska vetenskaper) var just av det slaget.

Det främsta strukturella problemet i det undervisningstunga matematikämnet menar jag istället vara ett annat, som har mindre att göra med hur man meriterar sig för fast tjänst än med arbetssituationen då man väl nått dit. Det är orimligt svårt (trots den specialsatsning på matematik som tre av landets främsta forskningsfinansiärer gick ut med förra året) för fast anställda lärare i matematik att få finansiering och tid till egen forskning. Detta skapar frustration, och riskerar leda till att undervisningen inte får den forskningsanknytning som utgör en av grundpelarna för att upprätthålla god kvalitet inom högre utbildning.