Mygg med kanoner

Den som läst vad jag skrivit här på bloggen exempelvis den 11 september 2011 eller den 7 juli i år vet att jag lätt blir provocerad av påståenden om att ateister skulle vara sämre människor än religiösa. Idag skall jag ge ännu ett exempel. Denna gång är det den kristne debattören Per Ewert (i mina kretsar mest känd för Borås Tidnings kanske mest vrickade debattartikel någonsin) som retat upp mig med ett sådant påstående. Att, som jag gjorde igår i den diskussion jag strax skall redogöra för, tillämpa något som liknar argumentationsanalys på Ewerts primitiva antydan till resonemang, är givetvis att skjuta mygg med kanoner - något som understryker hur lättprovocerad jag är på detta område.

Det hela började med att någon präst i tidningen Dagen ansåg att vålds- och mobbingkulturen på den nu stängda internatskolan Lundsberg berodde på att man avskaffat morgonbön och kvällsandakt, och att min gode vän Patrik Lindenfors gjorde en Facebook-uppdatering där han meddelade avvikande uppfattning. Patriks uppdatering följdes av en lång och spretig diskussion med många deltagare, inklusive Per Ewert. Följande korta utdrag ur diskussionen visar vad Ewert sa som jag fann så anstötligt, och hur jag reagerade på det.

PE: Låt oss säga att morgonandakten liksom på vår skola (därmed inget tvingande samband att alla elever därför handlar så som vi önskar) ofta skulle bestå i ett upprepande av att varje människa är skapad till Guds avbild, och att vi därför är pliktiga att älska och respektera varje medmänniska - borde det inte rimligtvis innebära en puff i rätt riktning?

Mikael Svanholm: Älska varje medmänniska? Förklara varför det är en bra idé.

PE: Mikael Svanholms kommentar ovan pekar på att en grundsyn där människan enbart är en av slump och naturligt urval uppkommen samling atomer ute på en resa från ingenting till ingenting kanske har ganska svårt att ge den medmänsklighet som nutiden behöver...

OH: Per Ewerts kommentar rörande naturligt urval och medmänsklighet ovan tyder på en fördomsfullhet av nästan Tuve Skånbergska proportioner gentemot icke-vidskepliga medmänniskor.

PE: Olle får gärna bemöta argumentet i sak istället för att hänvisa till fördomar.

OH: Argument, Per Ewert? Du påstod att "en grundsyn där människan enbart är en av slump och naturligt urval uppkommen samling atomer ute på en resa från ingenting till ingenting kanske har ganska svårt att ge den medmänsklighet som nutiden behöver", men där finns inget argument att bemöta. Bara en non sequitur och en unken fördom.

PE: Om dess bekännare, som exvs i fallet ovan, har svårt att inse varför man bör älska sina medmänniskor, har tesen kanske i någon mån bevisat sig själv? Det är ju också en filosofiskt konsekvent inställning. I en biblisk grundsyn är det dock tydligt att varje människa är skapad med en inneboende värdighet som gör att hon också är värd att älskas. Det är en ganska tydlig skillnad.

OH: OK då, Per Ewert, bara för skojs skull, låt mig för ett ögonblick låtsas att du har presterat ett argument värt att bemöta. Ditt argument verkar vara att från premisserna P1 och P2 sluta dig till C, där

P1 = {Mikael Svanholm har en naturalistisk världsbild.}

P2 = {Mikael Svanholm ifrågasätter det rimliga i att älska alla människor.}

C = {En grundsyn där människan enbart är en av slump och naturligt urval uppkommen samling atomer ute på en resa från ingenting till ingenting kanske har ganska svårt att ge den medmänsklighet som nutiden behöver.}

Jag känner inte Mikael Svanholm, så jag vet inte om P1 är sann, men låt oss anta det. Jag ser följande brister i ditt argument:
1. P2 implicerar inte att Mikael Svanholm skulle ha en krassare eller mindre inkluderande människosyn än du. Han kanske bara har en något mindre urvattnad uppfattning än du om vad ordet "älska" betyder? När jag säger till min hustru att jag älskar henne så menar jag det i en mycket starkare betydelse än blott detta att jag tillerkänner henne ett okränkbart människovärde. Och jag kan bara anta att när du går omkring och hävdar att du älskar alla människor (inklusive Josef Fritzl, får man förmoda), så gör du det i en annan och avsevärt svagare betydelse än vad jag avser när jag säger att jag älskar min hustru. Du verkar alltså dra jättestora växlar på någonting som kanske bara är en språkförbistring.

2. Även om P1 och P2 är sanna så återstår för dig att etablera ett orsakssamband mellan dem.

3. Anekdotisk bevisföring. Även om du skulle lyckas etablera ett orsakssamband mellan P1 och P2, så är det bara exemplet Mikael Svanholm du behandlat. I konklusionen C har du utan grund upphöjt detta till ett generellt samband.

Notera att var och en av pukterna 1, 2 och 3 räcker för att rasera ditt argument. Nu har du fått smaka på en tredubbel rasering. Nöjd?

På detta har Per Ewert ännu inte svarat, men jag lovar att återkomma om så sker.

Edit 2 september 2013: Som framgår i kommentarstråden nedan har Per Ewert nu svarat, i ett inlägg på sin egen blogg. Jag avser svara, men ber om läsekretsens tålamod (precis som Ewert behöver jag ofta prioritera annat än bloggandet).

Edit 3 september 2013: Nu har jag svarat - se min nya bloggpost Per Ewert, ateismen och moralen: mitt försök att hålla igång stormen i vattenglaset!

Ny sensationell studie visar att människor inte blir kortare av att ses på längre håll

Vetenskaplighet är viktigt - det har jag ofta predikat såväl här på bloggen som annorstädes. Men inte all kunskap är vetenskaplig, och ovetenskaplig är inte alltid detsamma som ovederhäftig. Detta glöms ofta bort i dett allmänna hyllandet av vetenskaplighet, så till den grad att vi ibland efterfrågar vetenskapliga belägg i fall då detta vid närmare eftertanke är fullkomligt överflödigt. Jag tog upp och exemplifierade fenomenet redan för snart ett årtionde sedan i en text rubricerad Statistikern och den undermåliga vetenskapen i dåvarande Svenska statistikersamfundets¹ tidskrift Qvartilen:^2,3

En liknande övertro på statistiken har jag vid upprepade tillfällen stött på bland forskare inom pedagogik och didaktik. Låt mig som exempel anföra en diskussion jag förra året hade med pedagogen NN, där jag framhöll (det uppenbara faktum) att många studiebegåvade elever blir gravt understimulerade i dagens matematikundervisning, och han envist höll fast vid att min uppfattning, i avsaknad av vetenskapligt empiriskt belägg, var "en åsikt så god som varje annan". Om man på NN:s vis anser att inget påstående om skolan, hur självklart det än må förefalla, kan tas för givet med mindre än att det är vetenskapligt belagt i en empirisk studie, så vingklipper man sig själv som tänkare och beslutsfattare. Själv har jag visserligen läst en hel del sådana studier inom utbildningsområdet, men min bild av skola och undervisning grundar sig likväl bara till en mindre del på dessa. Annan kunskap har jag från t.ex. de lärare jag möter, och från vänner och kollegor som har barn i skolåldern. Och jag gick ju själv - för inte så förskräckligt många årtionden sedan - nio år i grundskola och tre år i gymnasiet, och kunde då se tydliga exempel såväl på lyckade som på misslyckade pedagogiska grepp. Självklart skall jag/vi använda oss även av den sortens kunskap i resonemangen kring utbildningsfrågor!

Skälet att jag tar upp detta just nu är att den lysande satirtidskriften The Onion nyligen porträtterat fenomenet i en nyhetsartikel rubricerad Study: People Far Away From You Not Actually Smaller. Här några utdrag:

PRINCETON, NJ—According to a groundbreaking new study published Thursday in The Journal Of Natural And Applied Sciences, people who are far away from you are actually not, as once thought, physically smaller than you.

The five-year study, conducted by researchers at Princeton University, has shattered traditionally accepted theories that people standing some distance away from you are very small, and people close-by are very big.

“The data was irrefutable in demonstrating that when someone standing directly in front of you begins walking away, their body does not, as previously assumed, gradually shrink before eventually disappearing entirely,” said Dr. David Pinard, lead author of the study. “Rather, our findings indicate that they maintain their original size regardless of how tiny they may appear.”

“Indeed, people who are far away may, in actuality, be larger than you are,” Pinard added.

[...]

“In what was probably our most telling experiment, we positioned two 5-foot-10-inch tall male subjects opposite one another at a distance of approximately 800 feet,” said Pinard. “We found that, though appearing no more than 4 centimeters in size to their respective counterpart, each subject remained at their original height of 5-feet and 10-inches at all times. In the next phase of the trial, the subjects began walking toward each other, and again, the results indicated that they were not growing taller and taller at exponential⁴ rates with every step, but instead once again remained at a constant height of 5 feet and 10 inches, with absolutely no variation in physical stature.”

[...]

Pinard stressed to reporters that the new discovery only applies to human beings who are far away from you, as researchers have yet to test the theory on inanimate objects such as chairs, streetlights, park benches, cars, or buildings.

Läs hela artikeln här!

Fotnoter

1) Svenska statistikersamfundet absorberades några år senare av det nybildade Svenska statistikfrämjandet, och medlemstidningen Qvartilen blev Qvintensen.

2) Qvartilen 2/2004. Jag publicerade texten på nytt som ett kapitel i min bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer från 2008. För den som händelsevis är nyfiken på vem NN i citatet är finns följande metod att tillgå. Det citerade stycket återfinns på sidan 158 i boken. Gå till personregistret och sök efter en person som har en hänvisning till sidan 158 utan att för den sakens skull nämnas vid namn på sagda sida. Den personen är NN.⁵

3) För ytterligare diskussion och exempel, se min text Att forska är ett äventyr - men se upp för alla fallgropar, publicerad i boken Forskarhandledares robusta råd (red Åsa Bergenheim och Karin Ågren) från 2008.

4) Övningsuppgift för matematiskt intresserade läsare: Vad tycker ni om ordvalet "exponential" här, och vilket ord skulle ni vilja se istället?

5) Ett liknande bus försökte jag mig på i bloggposten Sarah och jag i Acta Applicandae Mathematicae häromåret.

Om Västervik

Åh, Västervik - vilken fin liten ostkustpärla! Staden är vackert belägen vid vattnet, den har gott om välbevarade byggnader från gångna sekel, och den bjuder på skön småstads- och sommarkänsla en solig helg sent i augusti.

Här tog jag en gång i tiden en rad av de tidigaste stegen på min intellektuella bana. Här lärde jag mig att identifiera min första bokstav (V som i Västerviks-Tidningen) och att särskilja mina två första fågelarter (duva och gråsparv). Härifrån har jag några av mina tidigaste minnen, då jag bodde här ett par år i början av 70-talet, mellan två och fyra års ålder. Nu är jag tillbaka, om blott för några dagar. Huvudsyftet med besöket är att spela schack,¹ men jag har ändå hunnit se några av de platser jag minns bäst: Stadsparken, S:ta Gertruds kyrka, Storgatan på vars kullersten jag åkt barnvagn, och radhuset vi bodde i på Norrtullsgatan.

Fotnot

1) Jag har inlett Västervik Open (min första schackturnering sedan SM 2005 - på senare år har mitt schackspel inskränkt sig till alltmer sporadiska seriematcher för SK Kamraterna) svajigt med 3,5/6, och är avhängd från toppstriden inför morgondagens slutrond. Min gode vän och rumskamrat Jesper Hamark har däremot chansen: han ligger med 5/6 i delad ledning tillsammans med de tre senaste årens Sverigemästare Hans Tikkanen, och ställs i morgon mot fältets andre stormästare Thomas Ernst.

Artificial intelligence and Solomonoff induction: what to read?

I am deeply concerned about the future of humanity.¹ There are several factors that may have a huge impact (for good and/or for bad) but are mostly overlooked in mainstream public discourse, and one of my ambitions is to try to understand these, as best as I can - with the ultimate goal of suggesting courses of action that might improve the odds of a favorable future. One of these factors is the possibility of a breakthrough in AGI - Artificial General Intelligence.² Hence it is important to me to try to stay informed about major developments in AGI (notwithstanding the extreme difficulty even for experts to forecast in this area).

One concept that is sometimes claimed to be of central importance in contemporary AGI research is the so-called AIXI formalism. I came across a recent presentation named Uncertainty & Induction in AGI where AIXI's inventor Marcus Hutter presents its basic ingredients, which, very briefly, are as follows:

An AIXI agent is (like all of us) situated in an environment which is partly unknown to it, and wishes to act in such a way as to maximize some pre-defined utility. Based on what it observes it updates its beliefs about the environment, and unlike most of us, it does so using Bayesian updating. Before it has made any observations, the agents starts from a particular prior distribution known as Solomonoff's universal prior, defined by assigning to every possible environment H probability 2^-K(H), where K(H) is the Kolmogorov complexity of H, which in turned is defined as the length of the shortest program that produces H on a given universal Turing machine. The AIXI also acts, and it does so based by plugging its utility function and its Bayesian beliefs about the environment into the Bellman equations of standard decision theory, in order to maximize its futire utility (with some finite time horizon).

In his presentation, Hutter advices, in fairly strong terms, AGI researchers to take AIXI seriously. It provides, he says, "the best conceptual solutions of the induction/AGI problem so far". The approach he advocates outperforms all earlier attempts at theories of uncertainty and induction, including "Popper’s denial of induction, frequentist statistics, much of statistical learning theory, subjective Bayesianism, Carnap’s confirmation theory, the data paradigm, eliminative induction, pluralism, and deductive and other approaches". Moreover, "AIXI is the most intelligent environmental independent, i.e. universally optimal, agent possible". If nothing else, this last word "possible" is a bit of an exaggeration, because AIXI is in fact not possible to implement, as Kolmogorov complexity is not computable). Hutter's tone then moves on from immodest to outright condescending, when he writes that "cranks who have not understood the giants and try to reinvent the wheel from scratch can safely be ignored".³

Concluding from Hutter's boasting tone that Solomonoff induction and AIXI are of no interest would, of course, be a non sequitur. But Uncertainty & Induction in AGI is just a PowerPoint presentation and can only give so much detail, so I felt I needed to look further. In the presentation, Hutter advices us to consult his book Universal Artificial Intelligence. Before embarking on that, however, I decided to try one of the two papers that he also directs us to in the presentation, namely his A philosophical treatise of universal induction, coauthored with Samuel Rathmanner and published in the journal Entropy in 2011. After reading the paper, I have moved the reading of Hutter's book far down my list of priorities, because gerneralizing from the paper leads me to suspect that the book is not so good.

I find the paper bad. There is nothing wrong with the ambition - to sketch various approaches to induction from Epicurus and onwards, and to try to argue how it all culminates in the concept of Solomonoff induction. There is much to agree with in the paper, such as the untenability of relying on uniform priors and the limited interest of the so-called No Free Lunch Theorems (points I've actually made myself in a different setting). The authors' emphasis on the difficulty of defending induction without resorting to circularity (see the well-known anti-induction joke for a drastic illustration) is laudable. And it's a nice perspective to view Solomonoff's prior as a kind of compromise between Epicurus and Ockham, but does this particular point need to be made in quite so many words? Judging from the style of the paper, the word "philosophical" in the title seems to mean something like "characterized by lack of rigor and general verbosity".⁴ Here are some examples of my more specific complaints:

• The definition of Kolmogorov complexity depends on the choice of universal Turing machine, of which there are infinitely many. The same ambiguity is therefore true of Solomonoff induction, and the authors admit this. So far, so good. But how, then, should we choose which particular machine to use?

  From p 1111 and onwards, the authors talk about choosing a machine that is "unbiased", i.e. it doesn't favor certain objects blatantly more than other universal Turing machines do. It is not at all clear (at least not to the present reader) that such a notion of unbiasedness can be made sense of. On p 1112, the vague notion of natural universal Turing machines is introduced, meaning machines that do not exhibit such biases, and the authors offers this:

  One possible criterion is that a reference machine is natural if there is a short interpreter/compiler for it on some predetermined and universally agreed upon reference machine. If a machine did have an in-built bias for any complex strings then there could not exist a short interpreter/compiler. If there is no bias then we assume it is always possible to find a short compiler.
  This does not make any progress towards solving the ambiguity problem, due to the obvious circularity: We should choose a machine that is unbiased in comparison to a "universally agreed upon reference machine", but how should that machine be chosen? Perhaps it should be chosen in such a way as to be unbiased in comparison to some absolutely honest-to-God universally agreed upon reference machine? And so on.⁵

• Solomonoff induction involves the model assumption that the environment is computable. On p 1118, the authors address this assumption, and we find the following passage:
  John von Neumann once stated “If you will tell me precisely what it is that a machine cannot do, then I can always make a machine which will do just that”. This is because, given any “precise” description of a task we can design an algorithm to complete this task and therefore the task is computable. Although slightly tongue in cheek and not quite mathematically correct, this statement nicely captures the universality of the concept of computability.
  All right, thank you for the "not quite mathematically correct", but I still think this is downplaying the problem in a misleading way. It's not the case that von Neumann's statement could be turned into something similar in spirit but correct - the problem is that the statement is downright false. It would have been easy for the authors at this point to provide a counterexample by sketching Turing's diagonalization argument for the halting problem.

  In the same paragraph, they say that "according to the Church-Turing thesis, the class of all computable measures includes essentially any conceivable natural environment". Here it would have been suitable for the authors to modestly admit that the procedure they advocate (Solomonoff prediction) is in fact not computable and therefore impossible in "any conceivable natural environment". (Such a discussion comes much later in the paper.)

  Of course it is OK and meaningful to discuss, as most of this paper does, the hypothetical scenario of having a machine that performs Solomonoff induction. But to insist, in this scenario, that the environment must be computable, is to introduce an outright contradiction and thus to enter the realm of the meaningless.

• The black raven paradox is a major issue that any theory of induction ought to address. To accept induction is to accept that the observation of a black raven will (usually) strengthen our belief in the hypothesis H that all ravens are black. Note, however, that "black" and "raven" are just arbitrarily chosen examples of properties here, and might as well be replaced by, e.g., "non-raven" and "non-black", so that accepting induction equally well entails accepting that the observation of a non-black non-raven will (usually) strengthen our belief in the hypothesis H^* that all non-black items are non-ravens. But H^* and H are logically equivalent, and surely logically equivalent hypoteses must be supported by the same evidence, so we seem to be forced to accept that the observation of a non-black non-raven (such as a yellow banana) will (usually) strengthen our belief in the hypothesis H that all ravens are black. But this seems paradoxical: most people will intuitively resist the idea that the observation of a yellow banana should have any evidential impact on the credibility of a hypothesis concerning the color of ravens.

  Rathmanner and Hutter suggest that Solomonoff induction makes progress on the black raven paradox, but their case is very weak, for the following reasons:

  • Nowhere in their discussion about Solomonoff induction and the black raven paradox on p 1122-1124 of their paper is there any hint of any asymmetry in how Solomonoff induction would treat black ravens versus non-black non-ravens as regards the the all-ravens-are-black hypothesis. No such hint means no argument that Solomonoff induction helps to solve the paradox.
  • The highlight, supposedly, of the authors' argument on Solomonoff induction and the black raven paradox is the displayed formula near the top of p 1124, which states that when observing objects, one after another, the conditional probability of never ever seeing a black raven given what has been seen so far after n observations tends to 1 as n→∞ almost surely on the event that no black raven is ever seen. This is a nice property, but has little or nothing to do with Solomonoff induction, because the same is true for any Bayesian model incorporating such an infinite sequence of observations.⁶
  • There is a difference between the statements "all ravens are black" and "all ravens ever appearing in our sequence of observations are black". The statement we're originally interested in is the former, whereas the aforementioned highlight on p 1124 is about the latter. The preceding displayed formula, near the bottom of p 1123, bridges this difference. That formula, however, is not about Solomonoff induction but only about a certain simple class of i.i.d. mixtures.
  To summarize, there is nothing in the paper to back up its penultimate sentence (on p 1134) saying that that the authors have shown "how Solomonoff induction deals with the black raven paradox and argued that it should give the desired result".

• A bit further down on p 1124, in Section 8.1, the authors suggest that a certain property of Solomonoff's univeral prior M implies "fast convergence in practice". I resent the term "in practice" here, because there is no practice: Solomonoff's prior is not computable. (The paper is full of similar slips.)

• In the introductory section, on p 1078, we learn that Solomonoff induction means that "it can be argued that the problem of formalizing optimal inductive inference is solved", and from then on, we hear about this optimality again and again. But I have trouble understanding the concept of e procedure that is both optimal and (if we accept the aforementioned Church-Turing thesis) impossible. Here's another induction procedure which is equally impossible, and arguably even more optimal: whenever we wish to know something about the world, ask an infallible oracle!

  Presumably, what the authors mean by Solomonoff induction being "optimal" is that no real-world system can perform better at the given task. But there are many such "optimal" levels, as my oracle example shows, so a better term than "optimal" would be "upper bound on performance". The upper bound on performance provided by Solomonoff induction is obviously tighter than mine, and therefore better. But how tight is it, compared to what is actually achievable? Is there room for better bounds? There'd better not be, in order for the authors' statement about "the problem of formalizing optimal inductive inference [being] solved" not to look silly, but on this issue they are silent.

• In Section 10.4 entitled "Conclusions", the authors claim on p 1134 that Solomonoff induction "gives us new insights into the mechanics of our own thinking". Well, isn't that nice? Even nicer would have been if the paper had contained at least one example of such an insight that can plausibly be attributed to Solomonoff induction.

I still consider it plausible to think that Kolmogorov complexity and Solomonoff induction are relevant to AGI⁷ (as well as to statistical inference and the theory of science), but the experience of reading Uncertainty & Induction in AGI and A philosophical treatise of universal induction strongly suggests that Hutter's writings are not the place for me to go in order to learn more about this. But where, then? Can the readers of this blog offer any advice?

Footnotes

1) For the benefit of Samuel Rathmanner and Marcus Hutter, and to give them a chance to comment, I write this blog post in English.

2) What such a breakthrough might entail is extremely difficult to predict, but I have discussed various scenarios en earlier blog posts, e.g., here, here and here.

3) By "giants", he means "Bayes, Shannon, Turing, Kolmogorov, Solomonoff, Wallace, Rissanen [and] Bellman".

4) I have great respect for the subject of philosophy. Naturally, then, I disapprove of Rathmanner's and Hutter's useage of the term "philosophical".

5) There is a structural similarity between, on one hand, this failure to make progress by introducing yet another reference machine, and, on the other hand, the postulation that everything that exists must be created and thus have a creator, and pretending to solve the problem by introducing God Almighty. (Who created God Almighty?)

6) One interesting strengthening concering Solomonoff induction would be if the "almost surely" qualifier might be dropped in the asymptotic result considered here. This would be less trivial, because the corresponding statement in the generality of Bayesian models incorporating an infinite sequence of observations would be false.

7) I am not a computer scientist, so the following should perhaps be taken with a grain of salt. While I do think that computability and concepts derived from it such as Kolmogorov complexity may be relevant to AGI, I have the feeling that the somewhat more down-to-earth issue of computability in polynomial time is even more likely to be of crucial importance.

Bilen och getterna i McEwans senaste

Du deltar i en TV-lek och står inför tre dörrar. Bakom en av dörrarna (du vet dock inte vilken) står något åtråvärt - en bil - medan det bakom de två andra döljer sig ett par riktiga nitlotter - två getter. Leken går till på följande vis. Först pekar du ut en av dörrarna, varefter programledaren öppnar en av de båda andra dörrarna, utvald på så vis att dörren han väljer att öppna alltid leder till en av getterna. Till slut har du möjlighet att antingen insistera på ditt ursprungliga val eller att byta till den återstående oöppnade dörren. Hur bör du agera?

Detta är det problem som på svenska kommit att kallas bilen och getterna. På engelska kallas det Monty Hall, efter programledaren vars program tjänat som inspiration för problemet. Jag tror inte det finns något annat problem som lika ofta kommer på tal när en icke-matematiker får höra att man sysslar med sannolikhetsteori. Att förklara mitt ämne för lekmän är en uppgift jag tycker är viktig och (oftast) tar på stort allvar, så detta intresse för bilen och getterna-problemet kan synas komma ytterst lägligt, som ett tillfälle för mig att sprida mina kunskaper till någon som faktiskt vill höra.

Ironiskt nog är jag dessvärre hjärtligt trött på bilen och getterna, och talar ogärna om saken. Jag tror att orsaken står att finna i hur enkelt jag finner problemet, samtidigt som många man möter tycks ha en nästan oövervinnerlig resistens mot att förstå det. När jag någon gång 1991 eller 1992 första gången hörde talas om problemet, av gamle statistikprofessorn Sture Holm, tog det mig (högt räknat) 30 sekunder att genomskåda det och se hur TV-leksdeltagaren borde agera. Under de påföljande åren ägnade jag med jämna mellanrum ansenlig tid och energi åt att förklara saken i samtal som ofta utmynnade i att jag fick svaret "jaha, så kan man kanske tänka, men var och en kan ju ändå förstå att det måste vara 50-50".

Så till den grad trött på bilen och getterna var jag sommaren 2003, då jag satte mig ned för att att skriva på min bok Slumpens skördar (specifikt det kapitel som skulle behandla några enkla men paradoxala sannolikhetsberäkningar), att det första jag bestämde mig för var detta: att inte ta med det i mitt tycke fruktansvärt uttjatade problemet. Av skäl jag inte längre kan dra mig till minnes blev det till slut ändå så att jag tog med det, och för att för säkerhets skull göra slut på allt eventuellt utymme för dubier kompletterade jag de vanliga probabilistiska analyserna med en noggrann spelteoretisk genomlysning av problemet. Senare kom min bok i tysk översättning med den snärtiga titeln Streifzüge durch die Wahrscheinlichkeitstheorie, och döm om min förvåning då sannolikhetsteoretikern Sasha Gnedin ytterligare några år senare i en artikel rubricerad The Mondee Gills Game fann min spelteoretiska analys värd att spinna vidare på, och rentav upphöjde mig till något slags auktoritet på området.

Och bilen och getterna-problemets vidare färd genom litteraturen fortsätter att överraska, inte minst då det dyker upp i Ian McEwans senaste roman Sweet Tooth. Även i sin föregående bok Solar (som jag recenserade på Uppsalainitiativet) visade McEwan prov på såväl förkärlek för som kompetens i att i romanform ta upp teman hämtade från den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären. I Sweet Tooth lurades jag ett kort tag att tro att McEwan hade missförstått bilen och getterna-problemet, men det visade sig snabbt att det blott var en av hans rollfigurer som fått saken om bakfoten, och som sedan snabbt fick sitt missförstånd korrigerat.¹

Solar är bra och underhållande läsing, men Sweet Toth är enligt min mening ännu bättre. Björn Bengtsson rapporterar på sin blogg hur ett par svenska dagstidningar felaktigt karaktäriserat Sweet Toth som en spion- eller agentroman. En agentroman är den på sin höjd i tredje hand, efter i andra hand en kärleksroman och i första hand ett stycke snillrikt komponerad postmodern metalittreatur. I övrigt hänvisar jag gärna till Björns insiktsfulla kommentarer om boken.

Fotnot

1) Den som absolut vill hitta något att anmärka emot i McEwans behandling av bilen och getterna kan i och för sig drämma till med det osannolika i att en matematikstudent i Cambridge redan någon gång i skiftet mellan 60- och 70-tal skulle träffa på problemet i dess nuvarande form.

Om vett och etikett, del 3: hur man tilltalar en supermakt

Det är idag dags för del tre i min lilla sommarserie här på bloggen om vett och etikett. (Här är länkar till del ett och del två.) Idag skall jag jag diskutera vilken samtalston företrädare för en liten nation som Sverige bör hålla när man adresserar världens främsta supermakt. Frågan är aktuell eftersom USA:s president Barack Obama avser besöka Sverige i början av september i år. Då är det viktigt att statsminister Reinfeldt, utrikesminister Bildt och andra han möter noga tänker igenom etikettsfrågorna inför mötet, så att vi håller oss väl med stora mäktiga USA. Det kanske allra viktigaste att tänka på i detta sammanhang är att undvika att uttrycka sig så tölpaktigt som dåvarande statsministern Olof Palme gjorde julen 1972:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning. Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer - som New York Times påpekar - framför allt från President Thieu i Saigon. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Och därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns det många i modern historia. De förbinds ofta med namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Notera Palmes tråkiga tonfall, och hans bristande förståelse för att man ibland måste bomba och döda människor för att hålla uppstudsiga u-länder på mattan. Jultalet kan inte ses som annat än ett mycket allvrligt etikettsbrott, och fick mycket riktigt svåra följder: USA avbröt, under mer än ett års tid, de diplomatiska förbindelserna med Sverige.

Så hur bör då Reinfeldt och Bildt istället välja att uttrycka sig när de möter Obama i nästa månad? Något i stil med följande vore enligt min mening finfint:

Käre President! Vi är så stolta och glada över att på detta vis få träffa ledaren för det största, finaste och friaste landet i världen. Ingen stoltare symbol än er Frihetsgudinna finns väl för mänsklig frihet, förutom möjligen er fina Guantanamobas. Ni är verkligen alla tiders!

Er hållning i klimatfrågan är beundransvärd, för man kan ju inte rimligtvis kräva att den nation som gjort mer än någon annan att förorena vår gemensamma atmosfär skulle behöva gå före andra och fattigare länder med att göra utsläppsminskningar. Hur skulle det se ut? Ni har ju så fina stadsjeepar, många av er, och det vore ju jättesynd om dessa bara fick stå och samla damm. Och ni förtjänar verkligen en eloge för era initiativrikedom vad gäller tillvaratagande av nya oljefyndigheter.

En annan grej vi beundrar högt är era förarlösa flygplan och hur ni använder dessa till att bomba och ha ihjäl människor i Afghanistan och Pakistan. Det här med att riskera unga trevliga amerikanska flygplanspiloters liv i samband med bombningar har ju länge varit ett gissel, som det är skönt att vi nu kommit ifrån. Snart kanske vi kan få de där flygplanen att bomba helt utan mänsklig inblandning!

Oj vad trevligt att vi kan vara sådana bundisar, lilla Sverige och stora USA. Och tänk vad storsinta ni är som förlåtit oss för det där dumma jultalet Olof Palme höll 1972. Dumma dumma dumma Palme!

Och på tal om dummingar så hoppas vi att ni snart får fatt i den där dummingen Edward Snowden. Dumma dumma dumma Snowden! Hur kan man egentligen vara så naiv och opatriotisk som han, och tycka att medborgarna i en demokrati har rätt att veta vad det egentligen är som militären och säkerhetstjänsten sysslar med? Bra i alla fall att ni fick tag i den där Bradley Manning. Där kan vi verkligen snacka om opatriotisk snackegubbe. Förstod han verkligen inte att det där luftangreppet i Baghdad den 12 juli 2007 var tänkt som en hemlis? Usch så dumt, måtte han skaka galler i 100 år!

Ja du, käre President, tänk vad vi gillar varandra, stora USA och lilla Sverige! Ni är verkligen världsbäst, och vi beundrar er så in i Norden mycket. Säg gärna till om ni vill ha med oss på något krig i tredje världen eller så, så ställer vi gärna upp vid er sida, med det lilla vi har! Får det lov att vara ett glas Coca-Cola?

Jag har inga illusioner om att ha funnit de absolut bästa formuleringarna, och jag tror inte att Reinfeldt och Bildt kommer att följa mitt förslag ord för ord. Däremot tror jag att vi kan ha tillräcklig tillit till deras taktkänsla och finess för att på goda grunder anta att deras anföranden till såväl sakinehåll som stil kommer att mer likna mitt förslag än Palmes ilskna gamla jultal.

Pinker om scientism

Vid en lunch för några år sedan kom jag i samspråk med en känd svensk pedagogikprofessor. Samtalet kom att vidröra lite av varje, och hon sa mycket jag kunde hålla med om, men också ett och annat jag inte kunde hålla med om. I den senare kategorin minns jag särskilt hennes upprördhet över att neurofysiologer hade sökt (och, om jag inte minns fel, erhållit) projektbidrag från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté. Jag vägrade instämma i upprördheten, och menade att en elevs hjärna rimligtvis borde spela avgörande roll i inlärningssituationer, att ett närmare studium av hjärnan skulle kunna ge viktiga pusselbitar åt utbildningsvetenskapen, och att pedagoger som hon själv därför borde välkomna att neurofysiologer ställer sina tjänster till utbildningsvetenskapens förfogande. Det resonemanget hade pedagogikprofessorn emellertid inget till övers för, och menade dessutom att utbildningsvetenskapliga kommitténs pengar minsann var till för pedagoger och didaktiker och inte för några hjärnforskare eller andra utomstående.

Jag minns inte om hon nämnde ordet scientism eller inte, men hennes ställningstagande föreföll mig vara präglat av den rädsla för just scientism som är utbredd bland forskare inom humaniora, samhällsvetenskap och utbildningsvetenskap.¹ Exakt vad scientism är preciseras sällan, men ofta avses något slags imperialistisk hållning från naturvetenskapens sida - en ambition att tränga undan företrädare för andra ämnen och med sina pipetter, gensekvenseringsapparater och oscilloskop ta över deras forskningsområden. Evolutionsbiologen Jerry Coyne föreslår i ett färskt blogginlägg en bredare definition:

I take [scientism] to mean “science overstepping its boundaries” in the sense of Gould’s Non-Overlapping Magisteria: scientists misusing science or technology to bad ends (racism or eugenics), claiming they will take over the humanities [...], or making moral and political pronouncements that exceed scientific expertise or ambit.

Avsikten med Coynes bloggpost (liksom för övrigt också denna min egen) är främst att göra reklam för en i tidskriften New Republic nypublicerad essä av kognitionsforskaren Steven Pinker, med rubriken Science is not your enemy. Pinkers essä formar sig till ett strålande välformulerat brandtal mot den utbredda "scientismofobi" som jag här diskuterar. Den är i hög grad ogrundad, menar han, och framhåller istället hur mycket humanvetenskaperna har att vinna på att bejaka naturvetenskapens metoder och välkomna samarbeten med naturvetare.

Gentemot begreppet scientism tillgriper Pinker samma slags gambit som jag själv prövat rörande begreppet besserwisser, nämligen att göra sin egen omtolkning av begreppet och försvara det som något positivt.² I Pinkers tappning innebär scientism en tudelad övertygelse, nämligen (a) att världen är begriplig, och (b) att det krävs hårt arbete för att komma i åtnjutande av denna begriplighet. Som exempel på detta hårda arbete nämner Pinker följande:

To understand the world, we must cultivate work-arounds for our cognitive limitations, including skepticism, open debate, formal precision, and empirical tests, often requiring feats of ingenuity. Any movement that calls itself “scientific” but fails to nurture opportunities for the falsification of its own beliefs (most obviously when it murders or imprisons the people who disagree with it) is not a scientific movement.

Som alla bra och viktiga texter förtjänar Pinkers essä att läsas kritiskt. En som varit snabbt framme med att göra det är New York Times-kolumnisten Ross Douthat, som menar att Pinker i följande stycke går överstyr och gör sig skyldig till scientism i ordets vanliga negativa mening:

[T]he worldview that guides the moral and spiritual values of an educated person today is the worldview given to us by science. Though the scientific facts do not by themselves dictate values, they certainly hem in the possibilities. By stripping ecclesiastical authority of its credibility on factual matters, they cast doubt on its claims to certitude in matters of morality. The scientific refutation of the theory of vengeful gods and occult forces undermines practices such as human sacrifice, witch hunts, faith healing, trial by ordeal, and the persecution of heretics. The facts of science, by exposing the absence of purpose in the laws governing the universe, force us to take responsibility for the welfare of ourselves, our species, and our planet. For the same reason, they undercut any moral or political system based on mystical forces, quests, destinies, dialectics, struggles, or messianic ages. And in combination with a few unexceptionable convictions— that all of us value our own welfare and that we are social beings who impinge on each other and can negotiate codes of conduct—the scientific facts militate toward a defensible morality, namely adhering to principles that maximize the flourishing of humans and other sentient beings. This humanism, which is inextricable from a scientific understanding of the world, is becoming the de facto morality of modern democracies, international organizations, and liberalizing religions, and its unfulfilled promises define the moral imperatives we face today.

Den scientism som Douthat menar att Pinker här gör sig skyldig till är specifikt den som i Coyne-citatet ovan kallas "making moral and political pronouncements that exceed scientific expertise or ambit". Eller med andra ord: Pinker bryter mot Humes lag.³ Naturvetenskapen kan bara ge svar på hur världen är beskaffad, men ingen uppsättning av fakta om hur världen är beskaffad kan svara på vad vi bör göra. Jag kan känna viss (men inte helt oreserverad) sympati med den utilitarism Pinker kallar "principles that maximize the flourishing of humans and other sentient beings", men Douthat har enligt min uppfattning rätt i att utilitarismen inte följer ur naturvetenskapens landvinningar.

Jag tivlar inte på att Steven Pinker kan åstadkomma ett välformulerat och kraftfullt svar på Douthats kritik, och jag ser förväntansfullt fram emot ett sådant. Mer allmänt hoppas jag att Pinkers essä kommer att fortsätta generera diskussion och debatt. I väntan på det - läs den!

Fotnoter

1) Jag skyndar mig att tillägga att långt ifrån alla forskare inom nämnda områden är anfäktade av denna fobi, och jag känner många humanister och samhällsvetare som har en mycket positiv syn på naturvetenskapen och dess potential att i interdisciplinära projekt bidra konstruktivt till deras egna områden.

2) Som en framgångsrik föregångare vad gäller appliceringen av samma taktik nämner Pinker gayrörelsens övertagande av det tidigare skällsordet queer, och i svenska språket har något liknande hänt med ordet bög.

3) För inte så länge sedan kritiserade jag på denna blogg Sam Harris för samma sak (se Fotnot 1 i den länkade bloggposten). Harris brott mot Humes lag nämns också i Douthats text.

Om vett och etikett, del 2: fallet Erik Svensson

Som nästa steg i den satsning på vett-och-etikettdiskussioner som inleddes i gårdagens bloggpost tänkte jag idag ta upp ett konkret och aktuellt exempel, nämligen Erik Svensson, professor i biologi vid Lunds universitet, och hur han för halvannan vecka sedan uppträdde på Twitter mot den högerextrema och rasistiska debattören och tidskriftsredaktören Ingrid Carlqvist. Sydsvenska Dagbladet rapporterar att Erik bland annat kallat Ingrid Carlqvist vidrig och avskyvärd, och att han uttryckt en en önskan att spotta henne i ansiktet.

Är dessa yttranden av Erik Svensson förenliga med en god etikett och en anständig samtalston? Well, de åsikter Ingrid Carlqvist regelbundet ger uttryck för på Twitter och annorstädes är i sanning både vidriga och avskyvärda,² men det tillhör god ton att bortse från det filosofiskt problematiska i att skilja en människa från hennes åsikter och övriga egenskaper: hur avskyvärda åsikter hon än har bör man inte kalla henne själv för avskyvärd. Här har alltså Erik gjort ett klart övertramp. Samma sak gäller hans uttalande om spottande - sådana yttranden bör inte förekomma i civiliserade samtal. Jag vet att Erik delar dessa bedömningar, och han har i själva verket offentligt (på Twitter och annorstädes) förklarat att han i efterhand inser att hans yttranden var olämpliga, och att han ångrar dem.

Därmed borde saken vara utagerad, men tyvärr verkar inte alla ha nöjt sig med det. Jag syftar nu inte i första hand på det (mestadels anonyma) patrask som bombarderat Erik med hat- och hotbrev. Nej, vad jag syftar på är att en av Eriks chefer vid Lunds universitet, dekanus Olov Sterner, uppges ha kallat honom till samtal om händelsen, och säger följande till Sydsvenska Dagbladet:

Vi oroar oss att det här skadar Universitetet. Det kan vara donationer som uteblir, att forskningsanslag försvinner.

Jag finner detta yttrande av Sterner anmärkningsvärt och ytterst olämpligt - långt mer anmärkningsvärt och långt olämpligare än den lite hetlevrade Erik Svenssons förflugna ord till Ingrid Carlqvist.³ Låt mig översätta Eriks situation till min egen. Precis som Erik är jag universitetsprofessor, och precis som Erik är jag hett engagerad i offentlig debatt på olika områden. Det finns situationer där jag bör väga mina ord på guldvåg, men en aspekt som absolut inte bör komma i beaktande i detta guldvågsvägande⁴ är vilka eventuella effekter mina yttranden skulle kunna ha på donationer och forskningsanslag till min arbetsgivare Chalmers. Om någon i Chalmers ledning uttryckte sig som Sterner⁵ så skulle jag plötsligt börja känna mig osäker på om Chalmers verkligen tillåter den frispråkighet jag praktiserar här på bloggen, då jag kritiserar exempelvis utbildningsminister Jan Björklund eller VR:s generaldirektör Mille Milnert. Och om denna slags osäkerhet blir allmänt utbredd bland universitetslärare och professorer, då har något väldigt viktigt gått förlorat för universiteten som det fria tänkandets och sanningssägandets arenor.

Det är viktigt att hålla en anständig samtalston i offentlig diskussion (liksom annorstädes), och det gäller även oss universitetsprofessorer. Som universitetsprofessor bör jag (precis som alla andra) hålla mig inom det anständiga samtalets gränser. Skälet till det är helt enkelt att det är fel att uttrycka sig oanständigt - fel mot den man riktar sina otidligheter mot, och fel mot oss alla genom att det offentliga samtalsklimatet riskerar att försämras. Skälet är inte att jag genom att uttrycka mig oanständigt riskerar att min arbetsgivare går miste om donationer och forskningsanslag. Den som likt Sterner ovan anför det senare skälet är inne på ett mycket farligt sluttande plan, där samma argument kan användas inte bara mot olämpliga formuleringar om spottloskor och dylikt, utan också mot själva sakinnehållet i kontroversiell samhällskritik. Där vill vi inte hamna.⁶

Fotnoter

1) Ej att förväxla med den Erik Svensson som är atmosfärsforskare och medlem i Uppsalainitiativet.

2) Jag tänker inte solka ned min blogg genom att återge några Carlqvist-citat för att stödja denna ståndpunkt, utan nöjer jag mig med Wikipedias upplysning om att Carlqvist

bland annat framfört att alla muslimer är presumtiva terrorister och mindre värda människor. Hon har även anfört att Hitler var mer av en islamist än del av den kristna gemenskapen, att de som inte ser islam som ett hot är dårar, och att antirasister i själva verket är fascister.

3) Jerker Holm, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet, är inne på samma linje.

4) Min gode vän Peter Olofsson uttryckte förvåning inför detta ordval i en tidigare version av denna text, och sade sig tidigare ha fått uppfattningen att jag inte använder mig av guldvåg utan av begagnad kreatursvåg.

5) Med denna formulering antyder jag att jag aldrig fått några liknande signaler på Chalmers, men när jag tänker tillbaka är detta inte alldeles sant. I maj 2004 recenserade jag i starkt kritiska ordalag boken Dreams of Calculus. En av bokens författare, min (på den tiden) lokale professorskollega Claes Johnson, tog illa vid sig och anmälde mig (efter två omgångar genmälen) till Chalmers så kallade Verksamhetsetiska kommitté ledd av professor Anders Ulfvarson. Efter lång behandling kom kommittén fram till ett yttrande som utmynnade i en rekommendation att jag och Johnson "talar direkt med varandra". Vackert så, men det fanns annat i yttrandet som inte var fullt lika lysande. Jag tänker här bland annat på deras bedömning att "recensionen och särskilt presentationen av densamma samt efterföljande debattinlägg i fråga om ordval påminner om kvällstidningars stil och kan på det sättet skada Chalmers goda rykte". Att de på detta vis demonstrerar sin okunnighet i fråga om språk och stil är väl inte mycket att orda om, men när de talar om risken att "skada Chalmers goda rykte" är de inne på samma farliga linje som Olov Sterner. Jag har dock aldrig fäst något avseende vid detta yttrande och än mindre (som trogna läsare redan anar) låtit mig tystas av det, troligen som en följd av att jag uppfattade kommittén som både inkompetent och tandlös.

6) Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att mitt försvar för den akademiska friheten också kan anföras som försvar för hårdföra klimatförnekare som t.ex. professorerna Ingemar Nordin, Peter Stilbs och den i Fotnot 5 omnämnde Claes Johnson, och deras rätt att framföra sina antivetenskapliga ståndpunkter. Det är riktigt, men hur mycket jag än ogillar dessa herrars insatser i offentlig debatt anser jag det vara ett lågt pris att betala för den ojämförligt mycket viktigare akademiska friheten.

Om vett och etikett

Jag har skrivit en hel del om etik här på bloggen, men sällan eller aldrig något om etikett. Detta återspeglar mitt stora intresse för etikfrågor, och mitt till förakt gränsande ointresse för etikettsfrågor. Jag hanterar besticken hur jag vill (även då jag går på Nobelfest), och när Magdalena Ribbing i DN för någon månad sedan meddelade att "nakna herrben inte har på en arbetsplats att göra" så kände jag mig stärkt i mitt beslut att bära shorts på jobbet den dagen.

Men är etikett så oviktigt egentligen? Etikettsreglernas utformning bjuder förvisso på ett stort mått av godtycke, men kanske är det ändå bra med vissa fasta former för vårt umgänge, former som gör att vi kan undvika en del missförstånd och onödiga förolämpningar? Så låt mig göra ett litet avsteg från den vanliga inriktningen på min blogg och ägna dagens bloggpost åt en brännande etikettsfråga: bör vi tilltala varandra med du eller ni?

Under större delen av 1900-talet bjöd tilltalet vanligtvis på en klassmarkör. Fint folk tilltalades med titlar som Statsrådet, Grevinnan, Friherrinnan, Översten, Studentskan eller rentav Professorn. Tilltalet ni, däremot, resreverades för tjänstefolk och kreti och pleti - kort och gott underklassen. (Du användes bara inom familjen och mellan nära vänner, samt till barn.)

Allt detta ändrades snabbt och radikalt genom den så kallade du-reformen, omkring tiden för min födelse (1967). Klassmarkörerna i tilltalet försvann, och under min uppväxt på 70- och 80-talen sade man du till allt och alla. Ett bra och jämlikt språkbruk, värdigt ett modernt demokratiskt samhälle!

På senare år har emellertid tilltalet ni till min stora irritation börjat smyga sig in i språket igen, i synnerhet bland unga personer och allra oftast om de är restaurang- eller butiksanställda och tilltalar sina kunder. Dessa unga tycks helt omedvetna om den nedlåtande klangen i ordets tidigare användning, och de avser istället att markera ett respektfullt avstånd.

Ack om vi blott kunde slippa detta nygamla niande!¹ Hur bör man då agera om man blir niad? Att utropa "Vet hut, slyngel!" kan möjligen kännas frestande, men jag brukar istället snällt fortsätta samtalet utan att låtsas om det motbjudande tilltalet. Häromdagen flög emellertid fan i mig, då jag slösurfandes på Twitter fann en uttalad motståndare till du-tilltalet - en för mig i övrigt obekant figur med signaturen Observatörsplatsen - vilket ledde till följande något tjafsiga meningsutbyte:

Observatörsplatsen: "-Vi är inte du med varandra förrän vi har duschat tillsammans!" fungerar fortfarande förvånansvärt väl när någon försöker dua undertecknad.

OH: Hur vill du bli tilltalad?

Observatörsplatsen: Ni...

OH: Det kan du glömma! http://www.dn.se/insidan/fjask-eller-respekt-ar-du-pa-vag-att-bli-ni-igen/

Observatörsplatsen: ... och Ni har ingen egen åsikt i saken?

OH: Jodu, det har jag!

Observatörsplatsen: Trevligt. Låt höra!

OH: Jag trodde att det redan hade framgått, men OK: jag tycker gräsligt illa om det nya niandet.

Observatörsplatsen: Har aldrig varit nytt. Har alltid varit "Ni" med obekanta.

OH: Ajdå. När är du född? Jag tycker ännu sämre om det gamla ("du är underklass"-)niandet.

Observatörsplatsen: Tillräckligt ung för Twitter;-)

Den sista upplysningen ger inte särskilt mycket ledning angående Observatörsplatsens födelseår, då ju till och med en gammal vetenskapsförnekare som Åke Ortmark (född 1929) twittrar. Jag gissar dock att han (Obsservatörsplatsen alltså, inte Ortmark) hör till den yngre generation niare som inte har en aning om hur ordet användes före du-reformen (inte minst hans påstående "Har aldrig varit nytt" tyder ju på det).

Det är inte utan att jag skäms en smula över denna replikväxling - det är verkligen inte likt mig (vill jag gärna tänka mig) att så helt i onödan uppträda så avsiktligt provocerande. Nästan troll-aktigt, även om jag står för allt jag säger i meningsutbytet.

Och vad gäller oss som ogillar det nya niandet slår det mig att där finns en ironi: Vårt ogillande kommer sig i de flesta fall av att det gamla niandet var en nedlåtande klassmarkör, men är inte själva vårt ogillande nedlåtande på liknande sätt? "Jaså minsann, är du så till den grad lågutbildad och allmänt okunnig om modern svensk språkhistoria att du inte ens har koll på vilka konnotationer ordet ni bär på?"

Fotnot

1) Men duandet då? Händer det aldrig att jag störs av den familjära tonen i att bli duad? Jo faktiskt, nämligen då telefonförsäljare tilltalar mig med du och förnamn. Det exemplet gills emellertid inte, eftersom jag blir irriterad på telefonförsäljare hur de än väljer att formulera sig.

Viljans sammanbrott: som en blixt från klar himmel

Snabbtänkt är jag sannerligen inte, men ibland händer det. För sex somrar sedan läste jag George Ainslies underbart intressanta bok Breakdown of Will. Och så nu, sex år senare, medan jag står utanför sommarstugan och grejar med veden, så - PANG - utan förvarning och som en blixt från klar himmel, begriper jag plötsligt vad Ainslie menar med titeln. Betydelsen är dubbel. Den ena och mer uppenbara betydelsen, typ "äh, jag orkar inte, min viljestyrka räcker inte längre till för att genomföra detta", hade jag klar för mig från början. Den andra betydelsen, som mer precist beskriver vad boken handlar om, nådde mitt medvetande först nu: "låt oss bryta ned och analysera viljan i dess beståndsdelar".

I Kapitel 24 (pdf) i min bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer skriver jag mer utförligt om Ainslies bok, om hans dissekering av vår vilja, och om det centrala begrepp hyperbolisk diskontering som han bygger upp sin argumentation kring och som tack vare Ainslie nu får anses vara en viktig komponent i förståelsen av det mänskliga psyket.

Om semesterskägg

Har ni tänkt på vem som lyckats spara ihop det allra största semesterskägget?