Intervju om höstens gästforskarprogram om existentiell risk

Den workshop i Göteborg om existentiell risk den 7-8 september i höst som jag gjorde reklam för härom veckan här på bloggen är del av ett längre gästforskarprogram under september-oktober inom ramen för GoCAS (Gothenburg Centre for Advanced Studies in Science and Technology) och med Anders Sandberg som gästprofessor och vetenskaplig ledare. Nu finns en intervju med Anders och mig om programmet att läsa på Chalmers webb.

Om Rickard L Sjöberg, Sven Å Christianson och vikten av att inte fastna i kollegial lojalitet

I mars 2013 skrev jag en bloggpost i vilken jag förklarade att kollegial lojalitet inte är en dygd jag håller högt. Det är såklart viktigt att stå upp för de kollegor som gör nytta och bedriver ett gott och hederligt arbete för en god sak, men om man fäster alltför stort och urskillningslöst avseende vid kollegial lojalitet riskerar den att komma i vägen för viktig kritik mot de kollegor som gör skada genom ett dåligt, missriktat eller ohederligt arbete.

En svensk forskare som verkligen sticker ut i fråga om att göra skada genom sitt både dåliga, missriktade och ohederliga arbete är psykologiprofessorn Sven Å Christianson vid Stockholms universitet. Genom den mycket konkreta skada han orsakat i rättsväsendet och hur han i förlängningen ödelagt människoliv vill jag mena att han i detta avseende utklassar den kvintett professorer jag listade i mars 2013 som exempel på kollegor som tack vare sin inkompetens eller ohederlighet eller sitt slarviga arbete kommit i skottlinjen för min brist på kollegial lojalitet. Ja, jag drar mig inte för att säga att Christianson håller Macchiariniklass.

Just nu är det mediagranskningen av det tragiska Kevinfallet i Arvika som aktualiserar namnet Christianson. Det är i hög grad måttfullhet i kollegial lojalitet vi har att tacka för att dessa avslöjanden kommit till stånd, ty det är tack vare civilkuraget och den begränsade kollegiala lojaliteten hos Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, som både DN och SVT kom bristerna i mordutredningen på spåren, inklusive Christiansons katastrofala inblandning. Jag rekommenderar varmt Sjöbergs artikel i SvD i måndags som obamhärtigt ådagalägger den flagranta ohederlighet som Christianson i detta fall uppvisat genom sin förvridna framställning av det vetenskapliga kunskapsläget inom minnes- och vittnespsykologi.

Trogna läsare av denna blogg minns att Christianson figurerade även i Quickfallet, något jag hade anledning att ta upp i min recension av Göran Lambertz bok Quickologi eftersom denne Lambertz i sin bok tog på sig att, med en fatal blandning av naiv okunskap och motivated reasoning, försvara Christiansons charlatanerier.¹ Även den gången var det Rickard L Sjöberg som gjorde grundarbetet i att uppmärksamma de pseudovetenskapliga inslagen i Christiansons arbete; se gärna Joacim Jonssons utmärkta sammanfattning i tidskriften Folkvett.

Heder åt Sjöberg för att han tar på sig den otacksamma uppgiften att punktmarkera den vetenskapligt inkompetenta och direkt farliga kollegan Christianson!

Fotnot

1) Även nu i uppmärksamheten kring kring Kevinfallet har Lambertz av någon anledning (lojalitet?) kommit fram till att han borde ställa sig på Christiansons sida.

Workshop on existential risk to humanity

Come to Gothenburg, Sweden, for the Workshop on existential risk to humanity that I am organizing on September 7-8 this year! The topic is a matter of life and death for the human civilization, but I still expect the workshop to be stimulating and enjoyable. The list of world-class researchers who are confirmed as speakers at the workshop include several who are already known to readers of this blog: Stuart Armstrong, Seth Baum, Robin Hanson, James Miller, Anders Sandberg and Roman Yampolskiy. Plus the following new aquaintances: Milan Cirkovic, David Denkenberger, Karin Kuhlemann, Catherine Rhodes, Susan Schneider and Phil Torres. All of these will in fact stay in town for various durations before and/or after the workshop, at the guest research program on existential risk that runs throughout September and October.

The workshop is open to all interested, and participation is free of charge. Pre-registration, however, is required.

Snabbvisit i Umeå

Om jag inte tar miste är det snart fem år sedan jag senast framträdde med föredrag i Umeå, men måndagen i näst-nästa vecka, den 15 maj, är det dags igen. Vid ett av Sveriges unga akademi och Vetenskapsrådet samarrangerat möte med rubriken Om forskningsetik: Vetenskapen och ansvaret för det möjliga kommer jag att tala över ämnet "Är det moraliskt försvarbart att bedriva forskning som resulterar i global katastrof?", delvis med utgångspunkt från moralfilosofiska resonemang i min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity. (Mötet är öppet för alla intresserade, men notera att arrangörerna begär föranmälan senast 12 maj.)

Rekommenderas varmt: Sam Harris podcast

I minst ett år har jag haft tillräckligt många vänner (med intellektuell smak tillräckligt i linje med min egen) som varmt rekommenderar den amerikanske neurovetaren och samhällsdebattören Sam Harris podcast Waking Up för att inse att den är riktigt bra. I förra veckan gjorde jag äntligen slag i saken och började lyssna, så nu tillhör jag de frälsta, och skriver denna bloggpost i avsikt att rekrytera fler själar åt Harris.

Sam Harris har ett brinnande samhällsengagemang och en uppsättning filosofiska och vetenskapliga intressen som uppvisar ett påtagligt överlapp med mina. Han är synnerligen analytiskt lagd, han gillar att se svåra frågor belysta från olika håll, och han utmanar gärna sig själv genom att på stort allvar ta del av meningsmotståndares argument. Ofta, men långtifrån alltid, landar han i ungefär samma ståndpunkter som jag. Om hans analyser leder honom mot kontroversiella och impopulära ståndpunkter så väjer han inte för det.

Ett typiskt avsnitt av Waking Up utgörs av ett samtal mellan Harris och någon annan person vars tankar han intresserar sig för. Dessa samtal är vanligtvis cirka två timmar långa, vilket medger befriande fördjupning i en tid som i allt högre grad kommit att domineras av tweets och andra ytliga snapshots (men det bidrog nog också till att det dröjde så länge som det gjorde innan jag började lyssna på podcasten). Jag har nu på mindre än en vecka hunnit höra Sam Harris samtala med följande nio personer, och jag tycker mig ha hört tillräckligt för att våga påstå att den som gillar min blogg sannolikt kommer att älska Waking Up.

• Charles Murray. Det här är det senaste avsnittet av Waking Up, och det som (via påstötningar från Patrik Lindenfors och Anders Emretsson) fick mig att till slut börja lyssna på podcasten. De läsare som känner till statsvetaren Charles Murray gör det nog från hans och den sedemera framlidne Richard Herrnsteins bok The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life från 1994, eller - troligare - från den långdragna och mycket aggressiva debatt som följde på boken. I denna debatt (som ännu inte svalnat; hans framträdanden kan fortfarande mötas med upplopp) framställdes Murray som rasist och värre saker än så, och jag tycker faktiskt att vi som i ett par decennier burit på det intrycket är skyldiga honom den lilla tjänsten att ta del av detta podcastavsnitt och få reda på vilken klok och sansad person han faktiskt är, och vilket starkt engagemang för social rättvisa han (trots att han politiskt drar åt höger) har.

• Paul Bloom. Jag tvekar inte att karaktärisera detta samtal med psykologen Paul Bloom som ett ustökt och rentav virtuost samspel mellan två intelligenta herrar med viktiga saker på hjärtat. I centrum för diskussionen står (den för mig tidigare okända men troligvis väldigt viktiga) distinktionen mellan empati och medkänsla, och jag får snart hem Blooms aktuella bok med den provokativa titeln Against Empathy: The Case for Rational Compassion.

• David Chalmers. Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom medvetandefilosofi som är mer framstående än David Chalmers. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till området. (För mig, som alltid intresserat mig för medvetandefilosofi, och dessutom läst flitigt om det de senaste 15 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

• Stuart Russell. Här kan jag använda copy-and-paste ganska effektivt: Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom artificiell intelligens (AI) som är mer framstående än Stuart Russell. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till AI-risk. (För mig, som intresserat mig för och dessutom läst flitigt om saken de senaste 8-9 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

• Daniel Dennett. Frågan om människans fria vilja och huruvida sådan är möjlig i ett materiellt universum hör till dem som tidigare intresserat mig men som jag senare tröttnat på, och det skall villigt erkännas att jag började lyssna på detta podcastavsnitt mer av nyfikenhet på hur Harris och Dennett socialt skulle hantera den situation de skapat genom den extremt arga debatt de haft med varandra i frågan några år tidigare. Det visar sig att de helt klart är on speaking terms, men att en viss odör av gammal surdeg likväl kans skönjas. I sakfrågan har de inte flyttat sig nämnvärt: att de ger olika svar på frågan om huruvida fri vilja existerar beror enbart på att de har olika uppfattning om vad som är en relevant definition av fri vilja, och inte alls på någon eventuell skillnad i uppfattning om hur världen är beskaffad (men det visste vi redan).

• Gary Kasparov. I min ungdom hörde Kasparov - schackgeni och så småningom världsmästare, och möjligen rentav den störste schackspelaren genom alla tider - till mina allra största idoler. Hans roll efter avslutad schackkarriär som ledande rysk oppositionell och antiputinist är beundransvärd. I samtalet med Sam Harris är det delarna om Putin, Trump och internationell storpolitik som är värda att lyssna på. I diskussionen om artificiell intelligens (något Kasparov ofta tillfrågas om i kraft av sin historiska roll som den förste schackvärldsmästare som tvingats se sig besegrad av ett datorprogram) har han däremot väldigt lite av värde att tillföra.

• Anne Applebaum. Författaren och journalisten Anne Applebaum har sällsynt god nutidshistorisk överblick över sovjetisk/rysk, europeisk och amerikansk politik. Liksom Harris samtal med Kasparov kretsar det med Applebaum i hög grad kring Trump, Putin, realpolitik och diktaturens mekanismer, men är avgjort intressantare.

• Lawrence Krauss. Harris diskussion med fysikern Lawrence Krauss spänner, liksom så många andra av hans samtal, över många områden. Här är det delarna om kärnvapenhotet som är intressantast, medan den om tolkningar av kvantmakanik känns som om jag hört den hundra gånger förut, och käbblet om vilket som är farligast av kristen och islamsk fundamentalism snabbt blir tjatigt.

• William MacAskill. Filosofiämnet anklagas ofta för att vara fast positionerat så högt upp i elfenbenstornet att det aldrig någonsin får någon praktisk betydelse. Men anklagelsen är felaktig, och den 30-årige (29 vid tiden för programmets inspelning) Oxfordfilosofen William MacAskills verksamhet är ett strålande motexempel. Han är frontfigur (såväl intellektuellt som entreprenöriellt) för den nya och snabbt växande effektiv altruism-rörelsen, som jag känner stor sympati med, och samtalet behandlar väldigt nyanserat frågan om hur vi bäst kan göra världen bättre. Vissa psykologiska aspekter har starka beröringspunkter med ovan nämnda avsnitt med Paul Bloom. Jag har beställt MacAskills bok Doing Good Better och ser fram emot att läsa den.