David Brin tänker jag läsa mer av

Om den litterära genren science fiction skrev jag i en fotnot här på bloggen för ett år sedan följande.

Science fiction är en illa sedd genre, något jag finner orättvist. Romaner är (utöver deras rena underhållningsfunktion) i första hand till för fördjupa vår förståelse för vad det innebär att vara människa. Det senare är inte helt fixt genom tiderna, utan beror av samhällets utformning, vilken i sin tur beror av teknikutvecklingen. Att en och annan författare inte nöjer sig med att behandla vad det är att vara människa idag eller i förfluten tid, utan tillåter sig att fördjupa sig i hypotetiska framtidsscenarier, anser jag vara mycket värdefullt.

Jag står fast vid detta, och anser följdriktigt science fiction vara en viktig och värdefull genre. Men som fysikern och författaren David Brin påpekar i sin essäsamling Through Stranger Eyes från 2008 kan en science fiction-roman också ha andra funktioner, inklusive den att låta framtida världar tjäna som skådeplats för allegorier om samtiden. David Brin är en mycket produktiv herre och författare till en lång rad science fiction-romaner, av vilka The Postman (1985) och Kiln People (2002) tycks höra till de mest uppmärksammade.¹ Through Stranger Eyes är emellertid den första bok jag läst av Brin. Den ger kraftig mersmak och jag blir klart sugen på att läsa mer av samme författare. Att den brister en del vad gäller korrekturläsning och redigering förtar inte bokens utomordentliga innehåll.

Flertalet kapitel utgörs av recensioner och diskussion av nyare eller (oftast) äldre science fiction-litteratur, men där finns också recensioner av facklitteratur och populärvetenskap, och hela boken genomsyras av Brins genomtänkta syn på historien och samhället. Han är teknikoptimist, men avvisar bestämt en deterministisk samhällssyn, och har därför inte har något generellt emot dystopiska framtidsskildringar. Tvärtom menar han att rätt genomförda dystopier kan fungera som varningsklockor vilka kan bidra till att förhindra realiseringen av de scenarier som beskrivs. Som effektiva exempel på detta hyllar Brin bland annat Stanley Kubriks Dr Strangelove och (framför allt) George Orwells Nineteen Eighty-Four.

Men det finns andra ikonsika verk som inte faller Brin i smaken. Två sådana som han utförligt och vältaligt dömer ut såsom bakåtsträvande anti-upplysning är Tolkiens Sagan om ringen-trilogi, och George Lucas Star Wars-filmer. De senare ägnar Brin en härligt svavelosande 20-sidig sågning, i vilken vi bland annat kan läsa följande:

By now it's grown clear that George Lucas has an agenda, one that he takes very seriously. After four Star Wars films, alarm bells should have gone off, even among those who don't look for morals in movies. When the chief feature distinguishing "good" from "evil" is how pretty the characters are, it's a clue that maybe the whole saga deserves a second look.

Just what bill of goods are we being sold, between the frames?

Elites have an inherent right to arbitrary rule; common citizens needn't be consulted. They may only choose which elite to follow.

"Good" elites should act on their subjective whims, without evidence, argument or accountability.

Any amount of sin can be forgiven if you are important enough.

True leaders are born. It's genetic.

The right to rule is inherited. Justified human emotions can turn a good person evil.

That is just the beginning of a long list of moral lessons relentlessly pushed by Star Wars. Lessons that starkly differentiate this saga from others that seem superficially similar, like Star Trek. (s 48-49)

Jag blir faktiskt riktigt sugen på att se om filmerna i ljuset av Brins insikter.

Till min oförställda förtjusning bjuder David Brin också på en härlig sågning av den i vissa kretsar obegripligt populära Ayn Rand. Det handlar om hennes postumt utgivna The Art of Fiction från 2000, baserad på en privat föreläsningsserie hon gav 1958. Att Rand såg sig kallad att undervisa i ämnet framgår då Brin citerar hur hon, med sedvanlig megalomani, förklarar sin plats bland sin tids skönlitterära författare: "In regard to precision of language, I think I myself am the best writer today." I ett par ytterligare citat exemplifierar han den gränslösa naiviteten i den filosofi hon kallar objektivism: "I always reproduce human awareness as it is experienced in reality" skriver Rand, och lite senare "...language is an objective instrument". Följande stycke ur Brins recension är värdefullt såsom ett rimligt försök att förklara populariteten hos hennes gräsligt tjocka, träigt skrivna och rent ut sagt usla Atlas Shrugged:

Rand doesn't talk much about reader-character identification in The Art of Fiction - a distinct flaw in the book - but if she did, I'm sure [she] would admit and avow that giving her customers the opportunity to identify with hyper-alphas like John Galt goes a long way toward explaining the pleasure that so many derive from her novels, allowing even the timid, confused and ineffectual to imagine themselves wearing such shoes... if only a few bureauchratic impediments were taken out of the way. Elsewhere I talk about the macro-tradition this is part of, an unbermenchen or superman ethos that originated before Homer and continues thriving to this day, in comix and much of science fiction. It helps explain why Rand devotees make up a wing of libertarianism that is notably disinclined to compromise with the gammas, betas and mere alphas who comprise most of today's voting electorate! (s 144-145)

Fotnot

1) Via David Brins hemsida och blogg kan man även hitta många kortare texter av stort intresse, inklusive essäerna Climate Skeptics v. Climate Deniers (i vilken han delar min upprepade gånger framförda uppfattning att ordet klimatskeptiker oftast används på ett vilseledande vis, i sammanhang där dess association till den sunda skepsis som karaktäriserar god vetenskap leder helt fel) och Shouting at the Cosmos (som exemplifierar hans engagemang mot de oförlåtligt ogenomtänkta och våghalsiga METI-projekt som genomförts och/eller planeras - ett viktigt ämne jag hoppas återkomma till här på bloggen.)

Interiörbild från min favoritbokhandel

Jag gillar att gå i bokhandlar, och i vissa mer än i andra. I en bloggpost i somras nämnde jag att min favoritbokhandel alla kategorier är Blackwell's på Broad Street i Oxford. Dock försummade jag att inkludera någon interiörbild därifrån. Lyckligtvis kan jag nu göra bot och bättring på den punkten, då en av mina läsare - Ingeborg Waernbaum - hört av sig med just en sådan bild:

Det är givetvis också tillåtet att förstå bilden som ett julklappstips.

Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat

Klimatdebatten har sina vågdalar. Förra veckan rapporterade jag här på bloggen om hur DN Debatt tagit in den konspirationsteoretiska texten Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin av Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki, följd av svaret Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem undertecknad av fyra Uppsalainitiativet-bloggare inklusive yours truly. Sedan svar inkommit även från Gösta Alfvén, från Björn-Ola Linnér och Roger Pielke Jr och från Bo Ekman har Karlsson et al beredits ytterligare DN-utrymme med sin replik Säg nej till klimatmissbruket. Den förtjänar egentligen inte att kommenteras, men jag kan ändå inte låta bli att komma med tre små påpekanden. De två första handlar om tämligen harmlösa ting, och tjänar bara till att illustrera vilken tramsig polemik herrarna Karlsson, Nordangård och Radetzki förfaller till. Det är först med min tredje punkt som jag når fram till det jag faktiskt finner en smula upprörande: det skamlösa ljugande de ägnar sig åt i sin iver att tona ned klimathotet.

1. Karlsson et al skriver att reaktionerna "bekräftar att vårt inlägg fångar upp något viktigt". Nej, det där är en non sequitur. När man skriver något felaktigt, och får mothugg som påvisar att man hade fel, så kan inte mothugget i sig tas som ett tecken på att det man först sade i själva verket var viktigt. Om jag själv (rent hypotetiskt) skulle försöka mig på den perverterade logiken så skulle det t.ex. kunna se ut så här:
OH: Hörrödu Radetzki, du är skapt som en nors.

Radetzki: Det är jag inte alls! Du ljuger!

OH: Ditt svar bekräftar att mitt påpekande fångar upp något viktigt.

2. Karlsson et al ondgör sig över att vi som svarat inte bemödat oss om att läsa deras bok Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång som de nu hävdar att de baserar sin argumentation på. Det borde vi ha gjort, tycks de mena, trots att boken inte nämns i ursprungsartikeln och därtill ännu inte var utgiven.¹

3. Karlsson et al känner sig anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.
För att understryka detta ger de genast ett exempel:
Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius och ställer det i relation till den totala växthuseffekten på omkring 33 grader Celsius. Mycket?
Om detta kan mycket sägas, bland annat att den antropogena bidraget till temperaturuppgången behöver sättas i relation till - inte något tänkt scenario där vår planet fryser till is genom den totala avsaknaden av växthusgaser, utan till hur stor temperaturuppgång den tål utan att det leder till (för ekosystemen och för oss människor) katastrofala konsekvenser. Men Karlsson et al är inte ute efter att medelst relevanta jämförelser föra sakdiskussionen framåt, utan bara efter att polemisera och tona ned den antropogena klimatpåverkan.

Det värsta är emellertid att deras påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är rent jävla ljug.² IPCC AR5 WG1 ger inget som helst stöd för Karlssons et al påstående. För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:

It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning. Men låt oss se hur det citerade IPCC-stycket lyder i sin helhet:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. This assessment is supported by robust evidence from multiple studies using different methods. In particular, the temperature trend attributable to all anthropogenic forcings combined can be more closely constrained in multi-signal detection and attribution analyses. Uncertainties in forcings and in climate models’ responses to those forcings, together with difficulty in distinguishing the patterns of temperature response due to greenhouse gases and other anthropogenic forcings prevent as precise a quantification of the temperature changes attributable to greenhouse gases and other anthropogenic forcings individually. Consistent with AR4, it is assessed that more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010 is very likely due to the observed anthropogenic increase in greenhouse gas concentrations. Greenhouse gases contributed a global mean surface warming likely to be between 0.5°C and 1.3°C over the period between 1951 and 2010, with the contributions from other anthropogenic forcings likely to be between –0.6°C and 0.1°C and from natural forcings likely to be between –0.1°C and 0.1°C. Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.³
Det finns inget sätt i världen som en hederlig debattör kan få detta till att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". En rimligare sammanfattning, då den totala uppgången uppges till 0,6°C och naturliga faktorer uppskattas bidra med mellan –0,1°C och 0,1°C, vore att säga att IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C.⁴

Någon läsare kanske nu tycker att jag gör onödigt stor affär av en enstaka felaktig sifferuppgift av Karlsson et al. Jag finner det emellertid anmärkningsvärt att de inte förmår lägga band på sitt för klimatförnekarretorik så typiska ljugande ens när avsikten är att ge ett enda exempel på att de minsann inte ljuger utan "enbart refererar elementära fakta".

Fotnoter

1) Men nu har jag ju blivit uppmärksammad på boken, och den har till och med hunnit komma ut. Trots det skriver jag detta blogginlägg utan att ha tagit mig samman att läsa boken, och på så vis kan man väl säga att Karlssons et al kritik i mitt fall erhållit ett retroaktivt berättigande. Skälet till att jag, trots uppläxningen från Karlsson et al, inte läst deras bok (och inte heller tänker läsa den) står att finna i en allmän observation jag gjorde för ett par år sedan här på bloggen:

Bra och läsvärda böcker finns det fler av än man hinner med, och de dåliga böckerna är ännu fler. Livet är alltför kort för att i onödan slösas bort på att läsa de dåliga.

Att Domedagsklockan är en dålig bok kan jag strängt taget inte veta säkert, men jag finner det extremt osannolikt att boken skulle bjuda på några litterära kvaliteter eller något klokt sakinnehåll, då ju dessa saker i så fall borde ha satt åtminstone en gnutta avtryck i Karlssons et al DN-texter.

2) I liknande sammanhang har jag ibland fått höra att jag tar i för mycket när jag anklagar mina meningsmotståndare för att ljuga. Kan jag egentligen veta att det handlar om uppsåtlig lögn? I fallet med Karlssons et al skulle det väl kunna handla om att de helt enkelt läst IPCC lite slarvigt, eller att de snappat upp påståendet på någon klimatförnekarblogg som t.ex. WUWT eller den blogg som fram tills nyligen hette The Climate Scam men nu bytt till det orwellskt klingande Klimatupplysningen, där ju påståenden som det om IPCC och de 0,3 graderna är legio? Ja, så kan naturligtvis vara fallet. Men det handlar i så fall om en vårdslöshet och ett ointresse för att kolla sina fakta som går så långt att det enligt min uppfattning är moraliskt ekvivalent med den uppsåtliga lögnen.

3) Samtliga kursiverigar i originalet. IPCC har en standardiserad terminologi för hurpass säkra de är på sina uttalanden, där extremely likely står för en subjektiv sannolikhet om minst 95%, medan very likely betyder minst 90%, och likely minst 66%.

4) RealClimate har en bra bloggpost om det här.

Om demokrati och övervakning: därför skriver jag inte under uppropet

Mina Facebookvänner vet att jag i somras lyfte fram den amerikanske visselblåsaren och tidigare CIA-medarbetaren Edward Snowden som en hjälte, sedan han till tidningarna The Guardian och Washington Post läckt hemligstämplade dokument som visade att den amerikanska säkerhetsstjänsten NSA utan allmänhetens kännedom bedrev en mycket omfattande massövervakning av vanliga medborgare. Jag hade också kunnat tänka mig att skriva under på den nominering av Snowden till Nobels fredspris som Stefan Svallfors författade några veckor efter Snowdens avslöjande. Nomineringsbrevet är värt att citera i dess helhet:

Bästa kommittémedlemmar!

Jag föreslår att 2013 års fredspris tilldelas den amerikanske medborgaren Edward Snowden.

Edward Snowden har – i en hjältemodig insats till stor personlig kostnad – avslöjat förekomsten och omfattningen av den övervakning den amerikanska regeringen ägnar elektronisk kommunikation världen över. Genom att sätta ljus på detta övervakningsprogram – som bedrivs i strid med nationell lagstiftning och internationella överenskommelser – har Edward Snowden bidragit till att göra världen en liten smula bättre och säkrare.

Genom sin personliga insats har han också visat att enskilda medborgare kan stå upp för grundläggande fri- och rättigheter. Detta exempel är viktigt eftersom det allt sedan Nürnberg-rättegångarna 1945 stått klart att devisen ”jag lydde bara order” aldrig kan hävdas som ursäkt för handlingar som strider mot mänskliga fri- och rättigheter. Trots detta är det mycket ovanligt att enskilda samhällsmedborgare uppvisar den insikt om sitt personliga ansvar och det mod Edward Snowden visat i sitt avslöjande av det amerikanska övervakningsprogrammet. Även av denna anledning är han en synnerligen prisvärd kandidat.

Beslutet att tilldela 2013 års pris till Edward Snowden skulle – utöver att vara välmotiverat i sig självt – också bidra till att rädda Nobels fredspris från det vanrykte det ådrog sig genom det förhastade och illa genomtänkta beslutet att tilldela den amerikanske presidenten Barack Obama 2009 års pris. Det skulle visa att kommittén är beredd att stå upp till försvar för mänskliga fri- och rättigheter, även när ett sådant försvar ses med oblida ögon av världens dominerande militärmakt.

Med vänlig hälsning
Stefan Svallfors

Professor i sociologi vid Umeå universitet

Fast forward. Idag, på Nobeldagen den 10 december, ser vi att det inte blev något fredspris till Snowden. Men Snowdens insats sätter andra avtryck, ty vi ser också att förstasidan till Dagens Nyheters kulturdel pryds av en text rubricerad Ett upprop för demokrati i en digital tid - samtidigt publicerad i 25 andra tidningar inklusive The Guardian, Le Monde och Frankfurter Allgemeine Zeitung, och undertecknad av flera hundra kända författare inklusive namn som Margaret Atwood, Paul Auster, J.M. Coetzee, Günter Grass, Carsten Jensen, Ian McEwan, Arundhati Roy, Tomas Tranströmmer, Nigel Warburton, Kjell Westö, och listan barar fortsätter; trogna läsare vet att jag håller många av dessa namn mycket högt. Allmänheten inbjuds att ansluta sig till dessa undertecknare. I uppropet kan vi bl.a. läsa följande.

De senaste månaderna har massövervakningens omfattning blivit allmänt känd. Med några få mus-klick kan staten få tillgång till din mobilenhet och dina mejl, dina sociala nätverk och sökningar på internet. Den kan följa dina politiska uppfattningar och aktiviteter och i samarbete med nätföretagen samla och spara dina uppgifter, vilket gör att den kan förutspå din konsumtion och ditt beteende.

Individens okränkbara integritet är demokratins grundsten. Människans integritet sträcker sig bortom den fysiska kroppen. I sina tankar, privata miljöer och kommunikationer har alla människor rätt att få förbli obevakade och oantastade.

Denna grundläggande mänskliga rättighet har förkastats och urholkats genom staters och företags missbruk av tekniska framsteg i massövervakande syften.

En bevakad person är inte längre fri; ett övervakat samhälle är inte längre en demokrati. För att behålla någon giltighet, måste våra demokratiska rättigheter gälla i såväl det virtuella som det verkliga rummet.

[...]

Massövervakning behandlar varje medborgare som potentiellt misstänkt. Den stjälper över ända en av våra historiska triumfer, nämligen antagandet att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats.

[...]

VI KRÄVER RÄTTEN för alla människor, som demokratiska medborgare, att avgöra i vilken utsträckning deras personliga uppgifter får samlas in, lagras och användas, och av vem; att få information om var deras uppgifter lagras och hur de används; att kunna få deras uppgifter raderade om de har samlats in och lagrats illegalt.

Själv väljer jag att inte underteckna uppropet.

Har jag alltså ändrat mig sedan i somras?

Svar nej. Jag anser fortfarande att det är fel av NSA att bedriva sina gigantiska massövervakningsprogram utan folkets informerade samtycke, och jag anser fortfarande att Snowden gjorde en viktig insats som avslöjade deras förehavanden. I en demokrati går det inte an att staten systematiskt för sina medborgare bakom ljuset.

Kvalificeringen "utan folkets informerade samtycke" är för mig avgörande här. Jag är nämligen inte alls säker på att vi idag och i framtiden kan avvara massövervakning, men om den behövs så behöver den i så fall sanktioneras demokratiskt. Jag fruktar att uppropet i DN och de andra tidningarna går för långt då de dömer ut inte bara den massövervakning som saknar demokratisk förankring, utan all massövervakning.

Massövervakningen innebär givetvis en inskränkning i individens frihet och integritet, men jag håller för möjligt eller rentav troligt att vi behöver acceptera en sådan inskränkning för att värja oss mot det eskalerande hot som terrorismen utgör. Att hotet eskalerar beror inte i första hand på att terroristerna skulle bli fler eller ondare. Nej, skälet står att finna i den accelererande teknikutvecklingen, som riskerar att radikalt öka terroristernas förstörelsekapacitet. Betänk 9/11-dåden och de ofantliga negativa konsekvenser dessa fick för världens säkerhetsläge. Betänk sedan den tusenfalt större direkta förödelse - såväl materiellt som räknat i människoliv - som dåden kunnat få om terroristerna hade haft tillgång till kärnvapen. Vi kan skatta oss lyckliga att den första massförstörelseteknologi vi tillägnat oss haft den lite udda egenskapen (jämfört med många andra teknologier) att den ännu snart 70 år efter att den infördes har kunnat bevaras som ett litet antal staters exklusiva egendom. Vi kan inte räkna med att ha samma tur nästa gång. Särskilt farlig förefaller den biotekniska utveckling som gör det allt lättare för enskilda aktörer att framställa biologiska massförstörelsevapen - eventuellt med en förstörelsekapacitet i termer av människoliv som vida överstiger några enstaka kärnvapen.

Jag har helt enkelt inte den kunskap som krävs för att konstatera att vi (samhället, den globala civilisationen) i detta perspektiv kan överleva utan en omfattande massövervakning - och utan den kunskapen känns det inte rimligt att underteckna uppropet. Och uppriktigt sagt tror jag inte att Atwood, Auster, Coetzee och de övriga heller har den kunskapen.

Våra opålitliga minnen

Få projekt känns mer angelägna och intellektuellt stimulerande än det att försöka förstå det mänskliga psyket. Neurologen och författaren Oliver Sacks har i årtionden tillämpat strategin att studera avvikelser och patologier - inte sällan i kombination med skoningslös introspektion - i hopp om att dessa skall sprida ljus över hur vi är funtade. Och strategin fungerar. Det finns få böcker som skänkt mig större insikter, och som jag varmare vill rekommendera, än hans på egna fallstudier byggda essäsamlingar The Man Who Mistook His Wife for a Hat (1985) och An Anthropologist on Mars (1995). Han har ofta bidragit till husorganet New York Review of Books, alltid med läsvärda texter, som t.ex. tidigare i år med Speak, Memory - en djupdykning i våra långtidsminnens fallerbarhet. Här använder han sig bland annat av erfarenheterna från sin egen barndomsskildring Uncle Tungsten (2001) och de felaktigheter som där till hans stora förvåning visat sig föreligga:

I accepted that I must have forgotten or lost a great deal, but assumed that the memories I did have—especially those that were very vivid, concrete, and circumstantial—were essentially valid and reliable; and it was a shock to me when I found that some of them were not.

A striking example of this, the first that came to my notice, arose in relation to the two bomb incidents that I described in Uncle Tungsten, both of which occurred in the winter of 1940–1941, when London was bombarded in the Blitz:

One night, a thousand-pound bomb fell into the garden next to ours, but fortunately it failed to explode. All of us, the entire street, it seemed, crept away that night (my family to a cousin’s flat)—many of us in our pajamas—walking as softly as we could (might vibration set the thing off?). The streets were pitch dark, for the blackout was in force, and we all carried electric torches dimmed with red crêpe paper. We had no idea if our houses would still be standing in the morning.

On another occasion, an incendiary bomb, a thermite bomb, fell behind our house and burned with a terrible, white-hot heat. My father had a stirrup pump, and my brothers carried pails of water to him, but water seemed useless against this infernal fire—indeed, made it burn even more furiously. There was a vicious hissing and sputtering when the water hit the white-hot metal, and meanwhile the bomb was melting its own casing and throwing blobs and jets of molten metal in all directions.

A few months after the book was published, I spoke of these bombing incidents to my brother Michael. Michael is five years my senior, and had been with me at Braefield, the boarding school to which we had been evacuated at the beginning of the war (and in which I was to spend four miserable years, beset by bullying schoolmates and a sadistic headmaster). My brother immediately confirmed the first bombing incident, saying, “I remember it exactly as you described it.” But regarding the second bombing, he said, “You never saw it. You weren’t there.”

I was staggered by Michael’s words. How could he dispute a memory I would not hesitate to swear on in a court of law, and had never doubted as real? “What do you mean?” I objected. “I can see the bomb in my mind’s eye now, Pa with his pump, and Marcus and David with their buckets of water. How could I see it so clearly if I wasn’t there?”

“You never saw it,” Michael repeated. “We were both away at Braefield at the time. But David [our older brother] wrote us a letter about it. A very vivid, dramatic letter. You were enthralled by it.” Clearly, I had not only been enthralled, but must have constructed the scene in my mind, from David’s words, and then appropriated it, and taken it for a memory of my own.

Läs hela essän här!

Ett sedelärande exempel

De senaste decenniernas utveckling av Internet och sociala medier har givit oss enorma nya möjligheter - men ochså nya problem. Bland de senare kan nämnas hur den som skriver något obetänksamt på nätet riskerar att förföljas av detta resten av livet.¹ Detta problem har uppfattats som särskilt allvarligt när det gäller barns och tonåringars aktiviteter på nätet, och det har på olika håll förekommit diskussioner om lagstiftning som skall ge den enskilde rätt att radera det han eller hon skrivit. Det är emellertid lätt att inse att det skydd för individen som en sådan lagstiftning kan erbjuda är begränsat, och att individuellt gott omdöme även fortsättningsvis kommer att vara viktigt i sammanhanget. Som ett sedelärande exempel på hur ett litet snedsteg i tonåren kan fortsätta att förfölja en många decennier senare erbjuder jag följande 16 sekunder långa videoklipp:

Fotnot

1) Jag avstår här från att fördjupa mig i huruvida Häggström hävdar är att betrakta som en sådan obetänksamhet.

Domedagsmaskin?

DN Debatt är ett av vårt lands mest prestigeladdade fora för samhällsdebatt. Exakt hur den ställningen tillskansats vet jag inte, men det är i alla fall inte i kraft av att hålla en genomgående hög nivå på publicerade inlägg. För ett extremt motexempel, backa ett år och ta del av den rent ut sagt befängda debattartikeln Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk av Mats Lindgren, posör och lycksökare i managementkonsultbranschen (artikeln kommenteras förtjänstfullt av Björn Bengtsson här på bloggen).

Idag har vi fått ta del av ett nytt lågvattenmärke på DN Debatt, i form av en konspirationsteoretiskt genomsyrad text av herrarna Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki¹ med rubriken Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin. Här bjuder de på en störtflod av konspirationsteoretiskt dravel, så gott som kliniskt fritt från faktamässig underbyggnad, och vi får bland annat veta att "den moderna undergångsberättelsen om klimatet drivs fram av grupper som sett att den främjar karriärer och ekonomiska och politiska intressen" och att "många stödjer en världsordning där demokratin sätts på undantag".

Ett föredömligt koncist och välformulerat svar levererades snabbt av en Per Gyberg i DN:s kommentarsfält:

Läs också: "Jorden-är-rund-industrin har blivit en självgående maskin". Den handlar om hur en liten grupp män genom olika tankesmedjor tog världsherravälde genom att sprida idén att jorden är rund. Hela rörelsen startade som ett sätt att finansiera redan stenrika sjöfarare och ta lite av makten från feodalherrarna. Ni kanske har hört talas om Magellan och Columbus - den tidens Brundtland... Vetenskapsmän var ju inte sena att sko sig på detta genom att finansiera sin forskning (Brahe, Kepler...)

Mer än så behöver egentligen inte sägas om det beklagliga inlägget av Karlsson, Nordangård och Radetzki. Jag vill ändå dra läsarens uppmärksamhet till en påpasslig kommentar rubricerad Konspirationsindustrin har blivit en självgående maskin på bloggen Badlands Hyena, samt till den lite mångordigare replik med rubriken Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, som DN Debatt har tagit in i sin nätupplaga (redan idag - här går det undan!) och som jag undertecknat tillsammans med tre av mina medbloggare på Uppsalainitiativet: Patrik Lindenfors, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand. Här en passage ur vår text:

Egentligen borde det vara väldigt svårt att ta den här gigantiska konspirationsteorin på allvar. Man skulle kunna göra en väldigt lik lista av institutioner genom att rada upp de som menar att tobaksrökning orsakar cancer och att det därför vore en bra idé med någon sorts reglering av rökning. Vetenskapen har i båda fallen pekat på problem (cancer och klimatförändringar), dess orsaker (rökning och utsläpp) och möjliga lösningar (mindre rökning och mindre utsläpp), men för att implementera lösningarna krävs – förstås – ekonomiska och politiska åtgärder. Detta utan Sovjetkommunism eller någon annan totalitär lösning, det räcker bra med normala demokratiska beslut – förutsatt att den politiska viljan finns.

Det är förstås mot detta debattartikeln är tänkt att slå, den är ännu en i raden av debattartiklar ämnad att skapa falsk osäkerhet i klimatfrågan och på så sätt göra det politiskt möjligt att skjuta nödvändiga beslut ännu längre på framtiden. Exakt samma taktik användes under många år för att försena reformer kring tobaksrökning. Det är svårt att uppskatta hur många liv detta kostade i frågan om tobak, men det vore dumt att låta desinformationen få liknande effekter den här gången också.

Läs hela texten här!

Fotnot

1) Karlsson och Nordangård är för mig obekanta, medan Marian Radetzki är professor i nationalekonomi och ack så välbekant, bland annat från en intervju med Janne Josefsson 1997 där hans nyliberala tankevärld kommer i obamhärtigt öppen dager (del 1, del 2), och från en påstådd "granskning" av klimatvetenskapen som dock genast urartade i grövsta klimatförnekeri och bar rubriken En grön fatwa har utfärdats. Den senare författades tillsammans med Nils Lundgren och publicerades i tidskriften Ekonomisk Debatt 2009, vilket ledde till en omfattande debatt i samma tidskrift, som bland andra även jag själv deltog i. Här är debatten i dess helhet:

• M. Radetzki och N. Lundgren: En grön fatwa har utfärdats, Ekonomisk Debatt 5/2009.
• K. Eklund, O. Häggström och M. Rummukainen: Ekonomer på villovägar, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• T. Sterner: Konsten att kasta stenar i växthuset, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Replik till Eklund-Häggström-Rummukainen (EHR) och Sterner, Ekonomisk Debatt 7/2009.
• K. Eklund, O. Häggström, M. Rummukainen och T. Sterner: Replik till Radetzki-Lundgren, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• P. Kågesson: Satsa på rätt saker, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Slutreplik i klimatdebatten, Ekonomisk Debatt 8/2009.

Etablerad filosof

Vad är en filosof? En slutgiltig, klar och entydig definition som alla kan vara överens om kan givetvis inte ges. Likväl, när jag 2007 fick min artikel Intelligent design and the NFL theorems publicerad i tidskriften Biology and Philosophy bestämde jag mig för ett kriterium som just då passade mina syften: filosof är den som publicerat sig i en filosofitidskrift. Året efter konsoliderade jag min filosofstatus enligt detta egenvalda kriterium genom att i Filosofisk tidskrift 4/2008 publicera min artikel Brister i sannolikhetsargument för och emot Guds existens, i vilken jag ägnar huvuddelen av uttrymmet åt att såga den brittiske religionsfilosofen Richard Swinburnes argumentation (framförd i en bok från 2004 och i sammanfattad form i en Filosofisk tidskrift-artikel från 2007) för att Gud sannolikt existerar.

Då jag på detta vis tillåtit mig en egenmäktig definition av vad som menas med en filosof, ser jag inget som hindrar att jag går vidare och på samma vis bestämmer vad som menas med en etablerad filosof.¹ En etablerad filosof är en person som inte bara publicerat sig i någon filosofitidskrift, utan även nått sådan ställning att hans eller hennes namn befunnits vara värt att nämna i titeln till någon annans i filosofitidskrift publicerad artikel. Glädjande nog råkar det vara så att jag själv just nått denna status som etablerad filosof, i och med publiceringen i Filosofisk tidskrifts senaste nummer (4/2013) av Richard Swinburnes artikel Häggström om Swinburne och sannolikheten för Guds existens.

Den som tittar närmare på Swinburnes nya artikel finner att dess huvudbudskap är att jag i ovan nämnda text från 2008 har tokfel på samtliga punkter (ett förhållande som dock naturligtvis saknar betydelse för min formella status som etablerad filosof). Det finns emellertid inte mycket i artikeln jag kan hålla med om, så när som på hans klatschiga avslutningsmening:

Häggströms kritik tenderar överhuvudtaget inte att minska styrkan i mina argument.

På denna punkt har Swinburne helt rätt: Jag förmådde inte att medelst kritiken 2008 minska styrkan i Swinburnes argumentation i hans bok från 2004 och artikel från 2007 - av det enkla skälet att en styrka som redan är noll inte kan minskas ytterligare.

Diskussioner som den mellan Swinburne och mig hamnar lätt i upprepningar och cirklar, och i inledningen till sin nya artikel medger Swinburne att han denna gång inte har mycket nytt att komma med utan nöjer sig med att upprepa sådant som redan finns i boken från 2004 (och som han anser att jag försummat). Jag kan kontra i samma repetitiva stil, och på tal om avslutningsmeningar vill jag gärna lyfta fram avslutningen på min text från 2008 - ett stycke som jag så här fem år senare faktiskt känner mig ganska nöjd med:

Det hittills sagda räcker flera gånger om för att konstatera att Swinburnes argument för Guds sannolika existens läcker som ett såll. Jag vill dock tillägga att jag här blott demonstrerat toppen av ett jättelikt isberg av pretentiöst formulerade tankevurpor, motsägelser och logiska felslut i The Existence of God [S1]. På s 94 får vi en lite närmare precisering av vad som i den ovan citerade gudsdefinitionen menas med att Gud är oändligt fri, nämligen att ”ingenting på minsta vis kan utöva kausalt inflytande på vilka val han gör”, vilket dock inte hindrar Swinburne från att blott några få rader senare hävda förekomsten av bönhörelse. Efter att ha ordat sida upp och sida ner om Guds allsmäktighet hävdar Swinburne på s 110 att ”Gud är oförmögen till onda handlingar”, en motsägelse som blott är en uppvärmning inför hans långrandiga och invecklade behandling av teodicéproblemet. Så håller det på, kapitel efter kapitel. Att Swinburne med detta slags filosoferande trots allt lyckats skaffa sig en stark akademisk position med en professur i Oxford har gissningsvis att göra med en markant obalans mellan tillgång och efterfrågan på hållbara argument för Guds existens.²

Här skulle jag med fördel kunna sätta punkt för denna bloggpost, men jag kan inte motstå frestelsen att med några exempel från Swinburnes nya uppsats ytterligare illustrera den erbarmligt låga nivån på hans argumentation.

Min centrala kritik 2008 mot Swinburne är att han begår det jag kallar bridgespelarens lapsus - ett missbruk av statistisk slutledningsmetodik där man utgår från en extremt vagt formulerad hypotes, och efter att man sett data låtsas som om ursprungshypotesen var något mycket mer specifikt som förklarar just de data man fått. Detta riskerar, som jag ingående förklarar i min uppsats från 2008, att bli gravt vilseledande. I Swinburnes fall är den vaga hypotesen (och nu, liksom 2008, citerar jag hans artikel från 2007) att Gud

definitionsmässigt [är] en allsmäktig (dvs oändligt kraftfull), allvetande (dvs oändligt kunnig) och fullkomligt fri person; han är en person med oändlig kraft, kunskap och frihet; en person vars kraft, kunskap och frihet inte har några andra gränser än logikens.

Hur Swinburne sedan fyller denna vaga hypotes med innehåll sammanfattar jag 2008 så här:

Swinburne [menar] att det följer ur hans gudsdefinition att Gud vill göra världen så vacker som möjligt, och att det därför bara är att vänta att han (Gud) skall skapa de galaxer, stjärnor och planeter som vandrar i sina eleganta elliptiska banor, och den praktfulla skönhet som djur och natur erbjuder ögat, samt inte minst oss människor. Ett kapitel i [S1] med rubriken ”Argument med stöd i försynen” formar sig närmast till en lång predikan, där Swinburne går igenom allehanda inslag i människans livsvillkor – vilda djur, vår sexualdrift och vår kärlek, vår förmåga att systemstiskt undersöka naturen, åldrandet, döden, Gulagarkipelagen, vår benägenhet att uppleva moraliska dilemman, etc etc – och finner alltsammans vara precis sådant som är att vänta om hans gudshypotes h är sann.

Swinburnes svar 2013 på detta är (a) att han minsann inte begått bridgespelarens lapsus, (b) att det är "absurt" av mig att anklaga honom för något sådant, och (c) att han till råga på allt framhöll redan i sin bok 2004 att han inte begått bridgespelarens lapsus. Emellertid, för att han skall kunna frias med rätta från anklagelsen om att ha begått bridgespelarens lapsus så räcker det inte att han nekar till anklagelsen. Det krävs också att han faktiskt inte begått lapsusen ifråga. Detta villkor är inte uppfyllt.

En sak till innan jag sätter punkt. Den i mitt tycke kanske mest intressanta fråga Swinburne diskuterar är den om så kallad finjustering av naturkonstanter - observationen att de grundläggande naturkonstanterna befinner sig i det jämförelsevis lilla område där kolbaserat liv är möjligt, i det mycket större rummet av möjliga uppsättningar av värden på dessa konstanter - och att detta kan förefalla mirakulöst. Men Swinburnes behandling av frågan är så bottenlöst svag att jag frestas ta till uttrycket "under all kritik" trots att jag nu liksom 2008 faktiskt kritiserar den. Så här skrev jag 2008:

När Swinburne diskuterar naturkonstanternas värden frångår han plötsligt och utan motivering sin tidigare princip om sambandet mellan enkelhet och a priori-sannolikhet, och insisterar istället på att naturkonstanterna skall vara likformigt fördelade på sina respektive intervall av möjliga värden. Det är välkänt inom bayesiansk statistik att sådana försök till så kallad ”ickeinformativ prior” är starkt problematiska som en följd av att klassen av likformiga fördelningar inte är invariant under icke-linjära transformationer. Swinburne nämner problemet, men att han inte alls begriper dess omfattning framgår när han skall exemplifiera finjusteringsproblematiken med gravitationskonstanten G – vilken ironiskt nog är den av de fundamentala naturkonstanterna som inte förefaller kräva finjustering (se t.ex. [R]). När han på s 175 i [S1] hävdar att G måste ligga mellan 0 och 3000Ĝ där Ĝ är vårt idag observerade värde på G, och att detta intervall utgör en försvinnande liten del av det fullständiga intervallet av möjliga G-värden, så vill jag uppmana honom att som en liten övning formulera om påståendet i termer av G⁻¹ (som är en precis lika naturlig och fundamental storhet som G) för att på så vis konstatera att slutsatsen blir den diametralt motsatta.

I sin nya artikel skriver Swinburne:

Den enklaste formen av gravitationsteorin består av Newtons tre rörelselagar och gravitationslagen, av formen F=Gmm'/r²; så därför antar vi samma apriorisannolikhet att gravitationskonstanten G ligger mellan – exempelvis 30 och 40 – som att att G ligger mellan 40 och 50. Om vi uttrycker Newtons teori i en mer komplicerad form i termer av G^-1, och antar att G^-1 hade samma trolighet att ligga inom varje interval av samma längd, skulle vi naturligtvis få ett annat resultat för de intervall inom vilka det är lika troligt att finna G. Men, i motsats till Häggström (s. 9–10), följer det av min detaljerade redogörelse att G^-1 inte är en ”precis lika naturlig och fundamental storhet som G” – just därför att G, och inte G^-1, förekommer i den enklaste och mest naturliga formuleringen av Newtons teori.³

Swinburnes motivering till att G men inte G^-1 kan antas likformigt fördelad blir då att den gängse formuleringen F=Gmm'/r² av Newtons gravitationslag är "enklare och mer naturlig" än den variant F=mm'/G^-1r² där den uttrycks i termer av G^-1 istället för G. Men varför skulle F=Gmm'/r² vara en "enklare och mer naturlig" formulering än F=mm'/G^-1r²? För mig framstår det påståendet som rent trams, och Swinburne ger ingen motivering.

Fotnoter

1) Jag övervägde först att istället för etablerad filosof använda uttrycket uppburen filosof, men avstod från det inför risken att det skulle kunna uppfattas som skrytsamt. Som trogna läsare av denna blogg vet är jag mycket noga med att inte i onödan häva ur mig skryt.

2) Vad gäller bönhörelsen heter det på den åsyftade raden på sidan 94 i Swinburne (2004) att Gud "kan forma en viss avsikt (att bota din cancer) i syfte att uppfylla en annan avsikt (att besvara mina böner)". Nu hävdar Swinburne (2013) att det inte alls handlar om något kausalsamband, och att Gud minsann är "influerad av förnuftet för att svara på en viss bön och inte på en annan", samt tillägger sarkastiskt att han (Swinburne alltså, inte Vår Herre) "är skyldig Häggström en ursäkt för att inte ha gjort denna distinktion mellan orsak och förnuft direkt på den sida som Häggström citerar, utan först några sidor senare". Hur Gud skall kunna forma en avsikt att "svara på en viss bön" utan att kausalt influeras av denna bön är min själ inte lätt att begripa, och Swinburnes svammel ger ingen ledning. När jag skrev min artikel 2008 trodde jag uppriktigt att jag gjorde Swinburne en tjänst genom att bortse från hans obegripliga och direkt pinsamma svammel i denna fråga. Han har sig själv att skylla för att strålkastarljuset nu ändå (min finkänslighet till trots) hamnar på hans bisarra idé om icke-kausala influenser (eller vad vi skall kalla dem) på Guds handlande.

3) I en fotnot till detta stycke menar Swinburne dessutom att han

är rädd för att Häggström har misstagit sig då han att påstår (genom att citera Rees arbete) att G (till skillnad från andra konstanter i naturlagarna) ”inte verkar kräva någon finjustering”. Se Robin Collins 2009 för en ytterst noggrann genomgång av den grad av finjustering som krävs för att människor ska utvecklas. Collins arbete publicerades efter Rees, och Collins citerar även Rees. Collins betonar att G kräver en finjustering relativt andra konstanter och variabler, and drar slutsatsen (s. 214–5) att – givet nuvarande uppskattningar av dessa – den måste ligga inom en på 10⁶⁰ av sitt nuvarande värde för att människor ska kunna ha utvecklats.

Om detta har jag tre saker att säga. För det första: "...för att människor ska kunna ha utvecklats" (min kursivering). Detta fokus på just människor luktar åter bridgespelarens lapsus lång väg.

För det andra: Om det skulle vara så att denne Collins har rätt och att jag misstagit mig, så har i så fall Swinburne själv (2004) misstagit sig lika grovt i sitt påstående om vilka värden på G som möjliggör vår existens. Det hade onekligen varit klädsamt om han medgivit detta.

För det tredje: I det här läget borde jag ta del av den teistiskt inriktade religionsfilosofen Robin Collins skriverier i ämnet, för att se om han faktiskt ar något klokare att anföra än den ledande kosmologen Martin Rees. Givetvis borde jag det. Men jag orkar inte. Min erfarenhet av teistiskt inriktade religionsfilosofers skriverier i naturvetenskapliga frågor (och här är Swinbure själv ett strålande exempel!) är nämligen att dessa skriverier sällan eller aldrig är mödan värda att ta del av, och att de som regel är rent strunt. Jag har redan lagt alltför mycket av min dyrbara tid på att läsa sådant. Enough!

Guest post by Johan Wästlund: A remarkable pawn promotion

That chess is simultaneously art, science and sport is an oft-repeated claim with a great deal of truth in it. In my two recent blog posts about the recent world championship match in which the young Norwegian chess genius Magnus Carlsen defeated reigning champion Viswanathan Anand, I emphasized the sports aspect of chess. To make up for this one-sidedness, I am happy to publish the following guest post, in which my friend and colleague Johan Wästlund (known to regular readers of this blog from the posts Back to basics and Om schack och matematik) demonstrates some more artistic aspects of the game.

I am sure most readers know that the rules of chess allows a player whose pawn reaches the eighth and final rank to promote the pawn to a queen. What perhaps not all of you know is that the player may alternatively choose to promote the pawn to one of the lesser pieces: rook, bishop or knight. Doing so may sound silly, because the queen is known as the strongest piece, and indeed such minor promotions occur only rarely in tournament chess, but there are exceptional situations where they make good sense. Please enjoy Johan's exploration of some of these cases! /OH

* * *

A remarkable pawn promotion

Johan Wästlund

The evening's first batch of coffee was almost ready, and in the thirsty crowd, T had found a victim. After a course for aspiring tournament referees, he now knew everything about "insufficient material". B, who felt he knew how the pieces move, found himself listening to a lecture about the rules of chess.

"So you mean", said B with a slightly disturbed but still amused voice, "that if my flag falls in an ending King + Bishop versus King + Bishop, then with bishops of the same color the game is drawn, but with opposite colors, I lose?"

"That's right, same color is insufficient material, you can't construct a sequence of legal moves leading to checkmate."

"But with opposite colored bishops, I could in theory put my king in a corner of the color of my opponent's bishop, and block one of the flight squares with mine. Like this." He quickly set up the following position on one of the analysis boards:

"Because of that possibility, if my flag falls I have lost the game. That's ridiculous!" T went on with the other endings of one piece each, knight against knight, bishop or rook, bishop against rook (where it turns out the bishop can't win).

"You also lose with a pawn against a piece", he continued, unable to conceal his excitement.

"Aha, because I could promote to a knight or maybe a bishop, and then corner my king. That's the silliest use of under-promotion I've ever heard of!"

The moment he pronounced the word "under-promotion", the problemist G entered the discussion. G's favorite topic was helpmates, but under-promotion would do.

"In fact there are only two possible motives for promotion to bishop or rook", he explained, "at least if one excludes things like ridiculing one's opponent. One is offensive, to avoid stalemating the opponent in a winning position. The other is defensive, to draw by getting stalemated. You see, except when it comes to stalemate, a queen will be at least as good as a rook or a bishop." He showed them a rare example of a serious under-promotion, the famous game Bremel - Kertis, Budapest 1948:

"In this position, White won with 1. a8R+! Kb4, 2. Rb8+ Kc3 3. Rxb1. If the rook had been a queen, Black would have been stalemated at this point."

"The defensive motive, getting oneself stalemeted, is even more exotic. It's been demonstrated numerous times in problems and studies, like this one by Traxler and Dedrle from 1909:"

"White draws with 1. Ra2+ Kxa2 2. Bxf7+ Qxf7 3. g8B! Rxf8 stalemate. But the defensive under-promotion is a unicorn of chess. Easy to imagine, yet nobody has seen a real one! Amazing, isn't it? Not a single defensive under-promotion is known from the millions of recorded games of chess history."

"The most spectacular demonstrations of under-promotion are the realizations of the so-called Babson theme..."

And here he was interrupted by P, who reminded everyone that it was six o'clock and the games were about to start. It turned out that B was playing white against T. Their game became the longest of the evening, and when it was about to be decided, a small crowd had gathered in silence around the table. Black would clearly queen first, but his other race, that agianst the clock, was less certain.

In this position the game continued 61. b6 c1Q 62. b7 Qc5+ 63. Ka8 Qc6 64. a7. T now realized he would have had mate in two with 64. - Qh1 65. Kb8 Qh8 if not the stupid bishop had blocked the eighth rank. So he decided to get it out of the way. 64. - Be7 65. Kb8. With time running out, T had already forgotten his plan and was thinking about 65. - Bd6+, but didn't see how to continue after 66. Ka8. So instead the game went 65. - Qc7+ 66. Ka8. A few minutes later in the calm of the analysis room, he would realize not only that the back-rank mate had still been possible with 65. - Qd6+ 66. Ka8 Qd5 and 67. - Qg8, but also that after 65. - Bd6+ 66. Ka8 Qa6 67. b8Q+ Bxb8, the idea that White gets yet another queen is an illusion.

With only seconds left for the entire game, T was jumping up and down in his chair. How could it be so difficult to finish the opponent off with queen and bishop against a couple of silly pawns? He finally sighed and realized he might have to settle for a draw. With a helpless look on his face, he took a last glance at the clock, 3, 2, 1 second left. And played 66. - Qc8+.

Only at this point did B realize he might actually promote one of his pawns. With his last move, Black was clearly offering a draw, but the gentleman he was, B would still not miss an opportunity of a little prank. He reached out for the white queen, but with his eyes still focused on the board, accidentally pushed her over the edge of the table. She bounced through the little crowd and disappeared under a chair.

Never mind. For the desired effect, the move would have to be played instantly. B put one of his rooks upside down on b8, removed his b-pawn, and pressed the clock. With his hands flying nervously all over the board, T knocked his own king over, picked it up and managed to put it on d8, but the clock was already flashing with a row of zeros on Black's side.

"I seem to have lost on time", he confessed, but all of a sudden recalled what he had learnt in the weekend.

"No, wait, it's a draw because of insufficient material!"

The following conversation was a bit confused. Some spectator argued that a rook upside down is a generally accepted substitute for a queen, while another pointed out that even a rook is sufficient material. Meanwhile, T tried to explain that since no sequence of legal moves can lead from the current position to one where the black king is checkmated, the game is drawn even though Black's flag has fallen.

They were interrupted by G, the problemist. "I'll be darned! Gentlemen..."

As he spoke, he swiftly turned the rook on b8 back to its normal orientation and, as the club's chairperson S had joined the group, continued:

"...and ladies, this moment goes to history. For centuries, problemists and study composers have thought that the only motives for promotion to rook or bishop are forcing or avoiding stalemate. But tonight our friend B has demonstrated, with his extraordinary 66:th move, that there is another motive: retaining sufficient material."

"In the final position, with White to move after Black overstepping time, White has sufficient material because on the forced continuation 67. Rxc8+, Black has the legal move 67. - Kd7 after which he can in principle be checkmated. Had the rook on b8 been a queen, the only legal continuation would have been 67. Qxc8+ Kxc8 stalemate, and therefore 66. - Kd8 would have ended the game. The manoeuver Be7 - Kd8 was brilliant too, and would have saved the game against..."

"I don't quite follow", said B, eager to get some coffee and gossip about the other games of the evening, "but in any case the position is dead drawn, everyone can see that."

With those words he shook T's hand, signed the protocol saying 1/2-1/2, and went to the analysis room, unaware of his unique contribution to chess history.

Epilogue

As the problemist G realized later that evening, there is yet another motive for under-promotion, that of forcing insufficient material. A while later, he published a strange little chess problem, clearly inspired by that evening's events:

The task was unusual: Draw in 1 move.

Acknowledgments

This story was inspired by the wonderful people and events that happened or might have happened at the chess club LASS, Linköping, around ten years ago. While there is no clear correspondence between characters and real people, similarities might not be entirely accidental. Another source of inspiration was a blog post of Bo Sjögren (another former LASS player). Many other examples of under-promotion can be found among the wonderful Chess Curiosities of Tim Krabbé.

Verdens beste Carlsen!

2013 års VM-match i schack mellan titelhållaren Viswanathan Anand och hans norske utmanare Magnus Carlsen är över, och vi har en ny världsmästare. Det har i flera år stått klart att Magnus Carlsen är väldens bäste schackspelare, men det är först nu han erövrar den åtråvärda världsmästartiteln. Grattis Magnus, grattis Norge, och grattis hela schackvärlden för att vi begåvats med en så enastående fantastisk spelare!

När jag senast skrev om matchen hade den unge norrmannen kopplat ett stadigt grepp med en 4-2-ledning i bäst av 12 partier. Vad som sedan hände är följande. I sjunde och åttonde partiet visade Carlsen tydligt att han är beredd att spela på säkerhet och remisera sig i mål. Dessa partier blev mycket riktigt två tämligen odramatiska remier, och det stod klart för alla och inte minst för Anand att om denne skulle ha en chans så krävdes mer offensivt spel från hans sida. I nionde ronden satsade Anand stenhårt framåt i ett skickligt anlagt parti, men Carlsen försvarade sig iskallt, och kunde efter ett ödesdigert misstag av Anand kamma hem ännu en vinst. Därmed var Anands läge inför dagens parti, det tionde i matchen, närmast desperat: han skulle behöva vinna tre raka partier i ronderna 10, 11 och 12 för att förlänga matchen med ett snabbschackstiebreak. För Carlsen skulle remi i något av dessa tre partier räcka för att ta hem VM-titeln, och han gjorde det redan i rond 10, som bjöd på en härlig kampremi med fint spel från båda parter och en värdig avslutning på den strålande matchen.

I Norge har intresset för matchen under de två veckor den pågått sakta stegrats till en veritabel mediahysteri. I Sverige kan vi välja att avundsjukt knyta näven i byxfickan och förbanna 1905 års unionsupplösning, eller (vilket jag förordar) att glädjas med Magnus och med vårt brödrafolk, samt känna oss lite stolta över att vårt svenska kulturarv gjort avtryck i den hashtag som de senaste dagarna dominerat norskt Twitterflöde: #verdensbestecarlsen.

I det omfattande arkiv som går under benämningen Internet kan man hitta mycket om Magnus Carlsens utveckling från barnstjärna till världsmästare. Sommaren 2002, som 11-åring, gjorde han sitt första (och hittills enda) schackliga framträdande i Göteborg, och imponerade redan då. Ett par år senare, som 13-åring, chockade han världen genom att i ett turneringsparti i Reykjavik hårt pressa dåvarande världsettan Garri Kasparov, som endast genom en stor kraftansträngning till slut lyckades rädda remi - se den fina videon om detta möte! Och sedan har det rullat på. Mot slutet av filmen med Kasparov säger den unge Magnus att han siktar på att bli världsmästare senast 2020, vilket med facit i hand kan ses som en tämligen modest ambition. Han har ännu inte fyllt 23, och det är rimligt att tro att vi ännu inte sett hans bästa spel. Frågan jag ställde för ett år sedan, om hur stor plats Magnus Carlsen till slut kommer att ta i schackhistorien, kvarstår.

Mitt föredrag i Falkenberg om naturvetenskapens världsbild

I videoupptagningen nedan återfinns mitt föredrag Naturvetenskapens världsbild som jag framförde i samband med den sjösättning, på Falkenbergs gymnasieskola den 26 september i år (alltså på självaste Petrovdagen), av kursen Naturvetenskap+ som jag i en tidigare bloggpost berättat om. Videon inleds med initiativtagaren Björn Bengtssons presentation av kursen; mitt föredrag börjar cirka 10:30 in. Trogna läsare av Häggström hävdar kommer att känna igen mycket från bloggen, och den bloggpost som mer än någon annan legat till grund för föredraget är den som bär rubriken Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?

Halvtid i Chennai

Den länge emotsedda VM-matchen mellan den 43-årige indiern Visawanathan Anand, regerande schackvärldsmästare, och hans utmanare, den 22-årige norrmannen Magnus Carlsen, har nu efter sex avverkade partier nått halvtid. Matchen, som äger rum i Anands hemstad Chennai, spelas i bäst av tolv partier, med ett snabbschackstiebreak ovanpå det i händelse av ställningen 6-6. Matchen har skapat schackfeber i Norge, och temperaturen har stigit ytterligare sedan Carlsen med sin 4-2-ledning tagit ett stadigt grepp om matchen.

Matchen inleddes trevande med fyra remier, varav de två första var tämligen händelsefattiga, medan intensiteten gradvis ökade i tredje och fjärde partiet. I rond fem lyckades Magnus Carlsen bryta remiraden genom att sakta mala ned Anand i ett långt och besvärligt slutspel. Carlsens spelstil är mycket allround, men just detta är ändå hans allra tydligaste adelsmärke: förmågan att från till synes harmlösa och utjämnade ställningar i slutspelet finna idéer och resurser som skapar svårigheter för mostståndaren, som ofta till slut dukar under. Med samma medel betvingade han i sjätte partiet på nytt Anand, som var påtagligt skakad på den presskonferens som följde omedelbart efter partiet. En enig schackvärld är djupt imponerad över Carlsens spel. Matchen är givetvis inte avgjord ännu, men mycket skall till för att Anand skall kunna vända sitt 4-2-underläge mot den geniale unge norrmannen.

Det sjunde partiet spelas i morgon måndag, med start klockan 10.30 svensk tid. Spelet kan följas i direktsändning via antingen arrangörernas hemsida eller schacksajten ChessBomb. För den som i efterhand vill få partiernas avgörande skeden förklarade för sig finns mycket att välja på. Jag gillar den norske stormästaren Simen Agdesteins rapportering i Dagens Næringsliv; se här hans reflektioner kring sjätte matchpartiet. Allra bäst gillar jag dock den engelske stormästaren Daniel Kings videorapporter på hans YouTube-kanal PowerPlayChess:

• Parti 1: Carlsen-Anand ½-½
• Parti 2: Anand-Carlsen ½-½
• Parti 3: Carlsen-Anand ½-½
• Parti 4: Anand-Carlsen ½-½
• Parti 5: Carlsen-Anand 1-0
• Parti 6: Anand-Carlsen 0-1

Magnus Carlsen har på senare år staplat turneringssegrar på varandra, och har sedan juli 2011 legat konstant etta på världsrankingen. Det kan inte råda någon tvekan om att han är en av de starkaste schackspelare världen skådat. För ett år sedan spekulerade jag här på bloggen om hans plats i schackhistorien. Det enda han saknar är VM-titeln. Om han lyckas knyta till säcken i Chennai och resa hem med VM-bucklan, då är jag beredd att peta ned Bobby Fischer (må han annars vila i frid) från andraplatsen på min (personliga, subjektiva) lista över världens genom tiderna största schackspelare. Garri Kasparov sitter ännu ohotad på förstaplatsen, men kanske inte i så många år till...

Läsvärd bok om högerpopulismen

När jag i förra månaden ondgjorde mig över Norges nya regering - en koalition mellan Høyre och Fremskrittspartiet - fick jag ett tips från Krister Nässén i kommentarsfältet om den norske journalisten och vänsterdebattören Magnus Marsdals bok Högerpopulismen dissekerad (originalets titel Frp-koden: Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess, 2007). Jag har nu läst den, och finner den mycket intressant. Visst har det ett värde att lära sig mer om våra grannar i väster, och visst finns det skillnader mellan de inrikespolitiska situationerna i Sverige och i Norge, men när jag läser boken finner jag likheterna mer påtagliga och mer intressanta. Fremskrittspartiet har sin bakgrund i simpel skattekverulans à la Mogens Glistrup eller Ian Wachtmeister, vilket kan kontrasteras mot Sverigedemokraterna vars tidiga historia osar av nynazism och därmed besläktad högerextremism, men jag tror ändå att väldigt mycket av den sociologiska analys som Marsdal gör av varför Fremskrittspartiet nått sådana framgångar är tillämplig också för att förstå Sverigedemokraternas tilltagande popularitet.

Det paradoxala förhållande som Marsdal framför allt försöker förstå är hur Fremskrittspartiet kunnat bli så populärt bland arbetarklass och låginkomsttagare, trots att deras ekonomiska politik har en högerinriktning som går stick i stäv med hur dessa grupper traditionellt har röstat. Orsakerna är många och komplexa, men mycket av förklaringen finner Marsdal hos Arbeiderpartiet, och hur detta alltmer kommit att alienera sina tidigare kärnväljare. En viktig faktor är hur Arbeiderpartiet rört sig in mot politikens mittfåra på ett sätt som gör att det till slut blir svårt att se skillnad mellan deras politik och Høyres (här finns en uppenbar parallell till den svenska situationen, där det numera behövs förstoringsglas för att se någon skillnad mellan Socialdemokraternas och Moderaternas skattepolitik). Och när de traditionellt ledande partiernas politik inte längre går att skilja från varandra, då känner sig missnöjda väljare nödgade att söka sig någon annan stans.

En annan faktor Marsdal lyfter fram är hur Arbeiderpartiet kommit att bli alltmer elitistiskt. Hos Jens Stoltenberg och i kretsen kring honom finns gott om högutbildade men inte tillstymmelse till arbetarbakgrund, vilket får väljare i det segment Marsdal intresserar sig för att inte längre känna att Arbeiderpartiet för deras talan.¹ (Här finns i viss mån en parallell utveckling i svensk socialdemokrati, men den är inte lika dominerande som i Arbeiderpartiet. Så t.ex. har ju nuvarande partiledaren Stefan Löfven en bakgrund som svetsare och sågverksarbetare.)

En intressant tankefigur är hur Marsdal delar upp höger-vänsterskalan i två komponenter. Den ena (som vi kan kalla x-axeln) handlar om traditionella fördelningspolitiska frågor om t.ex. progressiv beskattning, och om sådant som löntagarinflytande på arbetsplatser. Den andra (som vi kan kalla y-axeln) handlar om t.ex. miljöfrågor, global solidaritet, bistånd och flyktingfrågor. Fremskrittspartiet står långt till höger på både x- och y-axeln, medan det "vanliga folk" (personer med årsinkomst under 300 000 kr) som röstar på Fremskrittspartiet tenderar att ha vänstersympatier längs x-axeln men stå längre åt höger längs y-axeln. Därför gynnas Fremskrittspartiet ju mer fokus i dagspolitiken som hamnar på y-axeln och ju mindre som hamnar på x-axeln. I detta avseende, menar Marsdal, har Arbeiderpartiets ledarskikt varit Fremskrittspartiet synnerligen behjälpligt.

Magnus Marsdal lutar sig i sin bok mot många källor: gamal tidningsklipp, sociologiska studier, internationella jämförelser, och inte minst egna djupintervjuer med vad han anser vara typiska FrP-väljare. Han bjuder på rejäla doser indignation, vilket dock (såvitt jag kan bedöma) inte går ut över skärpan i hans analyser. Och indignationen riktas alltid uppåt (främst mot de ledande personerna inom Arbeiderpartiet och andra partier på den norska vänsterflygeln samt inom Fremskrittspartiet) och aldrig nedåt (mot FrP:s kärnväljare ur arbetar- och underklass, vilka Marsdal tvärtom tar tydligt parti för).

Jag får gott om tankeställare när jag läser boken. I baksidestexten heter det att "varje gång en besserwisser från universitetet offentligt talar om hur dumma FrP:arna är får de 10 000 nya väljare". Siffran är rimligtvis en smula överdriven, och jag vill såklart inte inbilla mig att jag själv har ett inflytande i den storleksordningen, men jag kan ändå tänka mig att de snorkigheter (om järnrör och dylikt) som jag i sociala medier ibland hävt ur mig mot Sverigedemokraterna kan ha en opinionsbildande effekt (i den mån de har någon alls) som går i motsatt riktning mot den jag avser.² Borde jag alltså av strategiska skäl hellre hålla tyst? Det kan jag absolut inte tänka mig att göra, men däremot kan jag ju försöka bemöda mig lite mer om att diskutera konkreta sakfrågor där jag ogillar SD:s position, hellre än att bara positionera mig som allmänt avståndstagande gentemot SD och deras väljare.

Fotnoter

1) Marsdal är överhuvudtaget inte nådig mot moderna ledarfigurer inom Arbeiderpartiet som Gro Harlem Brundtland, Jens Stoltenberg och Jonas Gahr Støre. När jag läser hans bok drabbas jag av insikten att den i stort sett oreserverade beundran jag känt för dessa tre, och som jag inte känner någon motsvarighet till i svensk politik, i hög grad bygger på avståndet till dem - jag har inte följt norsk press och därmed inte ständigt konfronterats med deras feltramp och skavanker på samma sätt som med svenska politiker.

2) Till råga på allt är jag, precis som Stoltenberg & co, långt mer intresserad av att diskutera politiska frågor längs y-axeln än dem längs x-axeln.

Hofstadter!

Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach är en extremt originell och djuplodande men också höggradigt spekulativ bok om mänskligt tänkande. När den kom ut 1979 blev den snabbt en succé av senastionella proportioner, som Martin Gardner skrev i sin glödande anmälan i Scientific American:

Every few decades, an unknown author brings out a book of such depth, clarity, range, wit, beauty and originality that it is recognized at once as a major literary event.

Jag var då ännu för ung för boken, men tio år senare blev jag uppmärksammad på den och läste den med stor aptit - en läsning som gjorde djupt intryck på mig. I nästan samma veva läste jag också hans tillsammans med Daniel Dennett redigerade antologi The Mind's I från 1981, vilken påverkade mig om möjligt ännu mer, då den lade grunden för årtionden av grubblerier om vad mänskligt medvetande egentligen är - grubblerier jag än idag ägnar mig åt emellanåt.

Till sin profession är Douglas Hofstadter forskare i artificiell intelligens (AI). Han har alltid gått sin egen väg, och har trots berömmelsen efter Gödel, Escher, Bach varit tämligen isolerad från huvudfåran bland AI-forskare. Den främsta skillnaden mellan hans ansats och sagda huvudfåra är att Hofstadters allt överskuggande ambition är att förstå mänsklig kognition, i motsats till flertalet andra AI-forskare som har mer närliggande och pragmatiska ambitioner om att skapa datorprogram för att lösa olika specifika problem, som att vinna i Jeopardy eller sortera batterier. Om denna i hög grad självvalda isolering berättar Hofstadter, bland mycket annat, i en aktuell och synnerligen läsvärd intervju i tidskriften The Atlantic. Jag har väldigt lätt att känna sympati med Hofstadter, men när jag i The Atlantic-intervjun når fram till följande passage...

Hofstadter hasn’t been to an artificial-intelligence conference in 30 years. “There’s no communication between me and these people,” he says of his AI peers. “None. Zero. I don’t want to talk to colleagues that I find very, very intransigent and hard to convince of anything. You know, I call them colleagues, but they’re almost not colleagues—we can’t speak to each other.”

Hofstadter strikes me as difficult, in a quiet way. He is kind, but he doesn’t do the thing that easy conversationalists do, that well-liked teachers do, which is to take the best of what you’ve said—to work you into their thinking as an indispensable ally, as though their point ultimately depends on your contribution. I remember sitting in on a roundtable discussion that Hofstadter and his students were having and thinking of how little I saw his mind change. He seemed to be seeking consensus. The discussion had begun as an e-mail that he had sent out to a large list of correspondents; he seemed keenest on the replies that were keenest on him.

“So I don’t enjoy it,” he told me. “I don’t enjoy going to conferences and running into people who are stubborn and convinced of ideas I don’t think are correct, and who don’t have any understanding of my ideas. And I just like to talk to people who are a little more sympathetic.”

...så kan jag inte låta bli att tänka att Hoftadter nog blivit lite väl bortskämd efter sin exempellösa framgång med Gödel, Escher, Bach, och att hans forskning nog skulle må bra av om han hade lite lättare att befatta sig med kritik. Det räcker dock med att jag åter plockar fram Gödel, Escher, Bach eller The Mind's I för att jag omedelbart skall förlåta honom denna egenhet. Hans senare böcker Metamagical Themas (1985) och I Am a Strange Loop (2007) har samma effekt - liksom för övrigt följande helt underbara föredrag rubricerat Analogy as the Core of Cognition som han höll i Stanford den 6 februari 2006:

Se det! Jag insisterar!

När jag ändå är i farten med att dela med mig av Hofstadter-föredrag så vill jag klippa in ett till, från samma plats (Stanford) och lite senare samma år (Singularity Summit, i maj 2006), där han talar över ett annat ämne jag intresserat mig för här på bloggen: Singulariteten.

Detta föredrag, rubricerat Trying to Muse Rationally about the Singularity Scenario, är långt ifrån lika briljant som Analogy as the Core of Cognition, men ändå intressant. Hofstadter förhåller sig försiktigt skeptisk men inte avfärdande i frågan om en Singularitet verkligen är möjlig. Han kritiserar böcker i ämnet av Hans Moravec och Ray Kurzweil, och efterlyser en seriös diskussion i bredare kretsar av fysiker, dataloger och andra forskare. Från den transkribering av föredraget som finns tillgänglig saxar jag följande.

I think what I am really concerned about, after having read Ray’s most recent book, and been very impressed with many of the arguments in it, I ask the question: How realistic is this? I have asked a number of friends, highly informed intellectual people of different disciplines, and I have heard reactions over the following range: “The ideas are nutty—not worth the time of day.” “The ideas are very, very scary.” “I don’t know. I just don’t know.” “They are reasonable, or they are probable.” But none of these people have read the book.

This is very interesting to me. What I find strange about this is that I get the feeling the scientific world is not taking any of this seriously. In other words, I do not see serious discussions of this among physicists when they get together.

[...]

I would like to hear serious scientists taking these ideas seriously and giving a serious skeptical response—not that I necessarily want it to be the other side. I want the debate to be very seriously taken. I think this is all to Ray’s credit. He has raised some terribly important issues.

Den situation vad gäller diskussion om fenomenet Singulariteten som Hofstadter beskrev 2006 finner jag beklagligt aktuell ännu 2013. Av framstående tänkare som, utan att på allvar befatta sig med den argumentation som exempelvis Ray Kurzweil eller Eliezer Yudkowsky lagt fram, är beredda att med några korta ord avfärda tanken om en intelligensexplosion, går det snart sagt 13 på dussinet.¹ Den ende, så vitt jag känner till, som tagit frågan på fullt allvar och som landat i slutsatsen att en intelligensexplosion är osannolik är Robin Hanson. Det behövs fler som är beredda att analysera argumenten på allvar.

Fotnot

1) Som exempel på tänkare jag respekterar högt men som intagit denna billiga position kan nämnas Steven Pinker och Daniel Dennett. Så här säger Pinker:

There is not the slightest reason to believe in a coming singularity. The fact that you can visualize a future in your imagination is not evidence that it is likely or even possible. Look at domed cities, jet-pack commuting, underwater cities, mile-high buildings, and nuclear-powered automobiles--all staples of futuristic fantasies when I was a child that have never arrived. Sheer processing power is not a pixie dust that magically solves all your problems.

Och så här säger Dennett:

My reactions to the first thirty-odd pages [of Chalmers (2010)] did not change my mind about the topic, aside from provoking the following judgment, perhaps worth passing along: thinking about the Singularity is a singularly imprudent pastime, in spite of its air of cautious foresight, since it deflects our attention away from a much, much more serious threat, which is already upon us, and shows no sign of being an idle fantasy: we are becoming, or have become, enslaved by something much less wonderful than the Singularity: the internet.

Min gästbloggare David Sumpter kan ränkas till samma kategori: han är visserligen mer mångordig jämfört med vad Pinker och Dennett här visar upp, men han landar i samma vägran att befatta sig med argumenten för en intelligensexplosion.

Schemaläggningskrock

Nu på lördag, den 9 november, kör det ihop sig. För dem som har god smak för vad som är viktigt och intressant här i världen - och sådana personer torde (av uppenbara skäl) vara extra vanligt förekommande i den här bloggens läsekrets - föreligger en allvarlig krock som tvingar dem att välja mellan följande båda evenemang.

Å ena sidan:

• På lördag klockan 10.30 svensk tid inleds det första partiet i VM-matchen i staden Chennai (tidigare känd som Madras) i Indien, mellan regerande schackvärldsmästaren Viswanathan Anand och hans unge norske utmanare Magnus Carlsen. Matchen kommer (om det inte visar sig bli en oväntat ensidig affär) att pågå i nära tre veckor, och avgörs i bäst av tolv partier, plus ett snabbschackstiebreak om så krävs. Om utmanaren Carlsen har jag tidigare skrivit här på bloggen - han har gått från klarhet till klarhet på senare år, och abonnerat på förstaplatsen på världsrankingen sedan juli 2011, varför han enligt de flesta bedömare (inklusive den engelske stormästaren Nigel Short) gäller som klar favorit. Anand har haft svårare att få sitt spel att stämma fullt ut i turneringssammanhang de senaste åren, men det som talar till hans fördel är att han brukar lyfta sig ett snäpp i den speciella situation som det innebär att möta en och samma motståndare i parti efter parti, dagar eller veckor i sträck. Detta blir första gången som Carlsen spelar om VM-titeln, och inte minst därför är den stundande matchen hett efterlängtad av schackfans världen över. Många av dessa kommer att sitta klistrade framför sina datorer och följa partierna i de direktsändningar som erbjuds av ett antal schackservrar, inklusive ChessBomb och arrangörernas officiella hemsida. ChessBase brukar erbjuda högklassig rapportering, liksom Sveriges främste schackjournalist Lars Grahn på sin blogg Inte bara schack.

Å andra sidan:

• Inom ramen för Naturvetenskapliga fakultetens vid Göteborgs universitet familjedag på lördag framträder jag med ett föredrag rubricerat "Vad är sannolikheten att det finns intelligent liv på andra håll i universum?", i vilket jag behandlar stora och viktiga frågor som jag tidigare rört vid i bloggposter som t.ex. Om Fermis paradox och Det stora filtret. Jag kan redan nu avslöja att jag till slut kommer att besvara rubrikens fråga med "vet ej", men resonemangen på vägen dit kan (dristar jag mig att påstå) ändå äga visst intresse. Mitt föredrag är schemalagt till 13.40-14.10, vilket alltså innebär att det börjar en bit in i fjärde timmen i första partiet mellan Anand och Carlsen - just det skede då spänningen i ett parti ofta är som allra störst.

Det är beklagligt att arrangörerna i Chennai inte varit mer uppmärksamma i sin schemaläggning, och att denna krock därför uppstått. För egen del är jag nog tvungen att prioritera den sistnämnda av de båda aktiviteterna, men jag ser framför mig hur många av er, kära läsare, sliter ert hår i förtvivlade bryderier över vad ni skall nödgas välja bort.

Om rekreationellt kontra reproduktivt sex

Wireheading är ett intressant fenomen. En robot som försetts med ett belöningssytem för att utföra vissa handlingar, men som lyckas tjuvkoppla systemet för att få tillgång till belöningarna utan att behöva utföra handlingarna, ägnar sig åt wireheading; jag skrev om detta i min bloggpost Implosion istället för explosion för något år sedan. Vi människor ägnar oss flitigt åt olika slags wireheading. Den kanadensiske biologen och science fiction-författaren Peter Watts ger, i några snitsigt formulerade rader, ett exempel:^1,2

My genes done gone and tricked my brain
By making fucking feel so great
That's how the little creeps attain
Their plan to fuckin' replicate

But brain's got tricks itself, you see
To get the bang but not the bite
I got this here vasectomy
My genes can fuck themselves tonight

Fotnoter

1) Dikten återfinns på s 209 i Watts roman Blindsight från 2006. Där uppger han att den härrör från "r-selectors, Trunclade", men en googling på det leder ingen vart, så jag gissar att attribueringen är fiktiv och orden Watts egna.

Blindsight är grymt läsvärd. Den är visserligen inte alldeles lättsmält, med huvudpersoner som är blandningar (med lite olika proportioner) mellan psykfall och transhumaner. Och från den mörka stämning som råder från sida ett erbjuds inte så mycket som en sekund av respit. Men läsaren blir ändå rikligt belönad i bokens avslutande fjärdedel, där ett hisnande originellt men inte uppenbart orimligt svar presenteras på den bråddjupa frågan om vad mänskligt medvetande egentligen är.

2) Notera att Watts använder sig av samma fiffiga ordlek som Tim Minchin gör i den Pope Song som jag i vintras gjorde reklam för här på bloggen.