KVA-möte den 17 mars: Emergenta teknologier och mänsklighetens framtid

Måndagen den 17 mars i år äger ett möte rum på Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) i Stockholm, som jag är med och arrangerar och som kan vara av stort intresse för de läsare som delar mitt intresse för mänsklighetens framtid och hur denna kan komma att påverkas av radikal teknikutveckling på olika områden. Det rör sig om ett heldagsmöte med rubriken Emerging technologies and the future of humanity. Mötet är öppet för allmänheten och kostnadsfritt, men föranmälan är obligatorisk. Så här har vi valt att formulera dess övergripande tema:

A number of emergening and future technologies have the potential to transform - for better or for worse - society and the conditions for humanity. These include, e.g., geoengineering, artificial intelligence, nanotechnology, and ways to enhance human capabilities by genetic, pharmaceutical or electronic means. In order to avoid a situation where in effect we run blindfolded at full speed into unknown and dangerous territories, we need to understand what the possible and probable future scenarios are, with respect to these technological developments and their potential positive and negative impacts on humanity. The purpose of the meeting is to shed light on these issues and discuss how a more systematic treatment might be possible.

Fyra föredrag av lika många skarpsinniga, visionära och kontroversiella framtidsforskare (Seth Baum, Anders Sandberg, Karim Jebari och Roman Yampolskiy) kommer att presenteras, och mötet avrundas med en paneldiskussion där föredragshållarna kompletteras med tre inbjudna diskutanter (Ulf Danielsson, Gustaf Arrhenius och Katarina Westerlund) som kan väntas komma med kritiska synpunkter. Detaljerat tidsprogram finns tillgängligt på KVA:s hemsida, liksom följande sammanfattningar av föredragen.

• Seth Baum, Global Catastrophic Risk Institute, NY, USA: The great downside dilemma for risky emerging technologies

  Many emerging technologies show potential to solve major global challenges, but some of these technologies come with possible catastrophic downsides. In this talk I will discuss the great dilemma that these technologies pose: should society accept the risks associated with using these technologies, or should it instead accept the burdens that come with abstaining from them? I will use stratospheric aerosol geoengineering as an illustrative example, which could protect humanity from many burdens of global warming but could also fail catastrophically. Other technologies that pose this great downside dilemma include certain forms of biotechnology, nanotechnology, and artificial intelligence, whereas nuclear fusion power shows less downside.

• Anders Sandberg, Oxford University, UK: The future of humanity

  The key to the current ecological success of Homo sapiens is that our species has been able to deliberately reshape its environment to suit its needs. This in turn hinges on our ability to maintain a culture that grows cumulatively. We are now starting to develop technologies that enable us to reshape ourselves and our abilities - genetic engineering, cognitive enhancement, man-machine symbiosis. This talk will examine some of the implications of a self-enhancing humanity and possible paths it could take.

• Karim Jebari, Kungliga Tekniska högskolan, Stockholm: Global catastrophic risk and engineering safety

  Engineers have maneged risk in complex systems for hundreds of years. Their approach differs radically from what economists refer to as “risk mangement”. The heuristics developed by engineers are very useful to understand and develop strategies to reduce global catastrophic risks. I discuss a potentially disruptive technology: control of ageing and argue that the risks of such a program have been underestimated.

• Roman Yampolskiy, University of Louisville, KY, USA: Artificial general intelligence and the future of humanity

  Many scientists, futurologists and philosophers have predicted that humanity will achieve a technological breakthrough and create artificial general intelligence (AGI) within the next one hundred years. It has been suggested that AGI may be a positive or negative factor in the global catastrophic risk. After summarizing the arguments for why AGI may pose significant risk, I will survey the field’s proposed responses to AGI risk, with particular focus on solutions advocated in my own work.

Varmt välkomna den 17 mars!

En nästan bortglömd konflikt

Trogna läsare av denna blogg vet att det finns en rad ämnen som jag återkommande tar upp och där det förekommer djupa meningsskiljaktigheter och ibland ganska het debatt. Men det finns ett konfliktladdat ämne som jag som tonåring på 1980-talet fäste viss vikt vid, men som idag, år 2014, är nästan bortglömt. Jag kan känna något som liknar vemod när jag tänker tillbaka på de hetlevrade diskussioner som jag och mina jämnåriga kamrater kunde ha när det begav sig. Hur skulle det ha sett ut om vi lyckats hålla konflikten vid liv ända till idag? En sketch i den lysande komediserien Kvarteret Skatan besvarar frågan:

Max Tegmark om Singulariteten

Den dag (om den någonsin inträffar) som forskningsområdet artificiell intelligens (AI) når ett genombrott och lyckas skapa en maskin med högre allmänintelligens än vi människor, så öppnas möjligheten för ett radikalt förlopp som eventuellt kan gå mycket snabbt - en intelligensexplosion så snabb att det ibland benämns Singulariteten. Även om detaljerna är svåra eller omöjliga att föutse, är den grundläggande mekanismen enkel: om en AI-varelse har högre allmänintelligens än vi, så är den bättre än vi på att skapa nya och smartare AI, och denna nya AI är i sin tur är ännu bättre på samma uppgift, och så vidare i en snabbt eskalerande spiral mot allt högre intelligensnivåer. Och när vi människor inte längre är de intelligentaste varelserna på vår planet, då verkar det naivt att ta för givet sig att vi skall kunna behålla herraväldet, och vad händer då?

Detta framtidsscenario förtjänar enligt min mening att tas på stort allvar, en uppfattning jag ofta fört fram här på bloggen. Mina framgångar med att övertyga läsekretsen om att detta är viktigt har dock varit ytterst blandade, och den vanligaste uppfattningen (bäst artikulerad av David Sumpter) verkar vara att hela idén är så science fiction-artat urflippad att den inte kan tas på allvar. De flesta kommer därför inte ens så långt som till att ta del av den sakargumentation som lagts fram för att en intelligensexplosion är möjlig.

Så vad göra? När sakargumentationen inte når fram, då ser jag inget annat val än att ta till auktoritetsargumentation för att om möjligt väcka läsekretsens intresse. Det finns nämligen en rad framstående forskare och tänkare (inklusive datalogins fader Alan Turing och fysikersuperstjärnan Stephen Hawking) som tagit problematiken på allvar. Och då, kära läsare, borde väl också du göra det?

Den auktoritet jag just idag väljer att lyfta fram är den svenskfödde men MIT-baserade fysikern och kosmologen Max Tegmark, som jag uppmärksammat tidigare här på bloggen och som är en av de mest kända nu aktiva svenska forskarna överhuvudtaget.¹ I måndags skrev han ett inlägg i Huffington Post med rubriken Humanity in Jeopardy, varur jag vill saxa några stycken:

Three years ago, on January 13, 2011, we humans were dethroned by a computer on the quiz show "Jeopardy!". A year later, a computer was licensed to drive cars in Nevada after being judged safer than a human. What's next? Will computers eventually beat us at all tasks, developing superhuman intelligence?

I have little doubt that this can happen: our brains are a bunch of particles obeying the laws of physics, and there's no physical law precluding particles from being arranged in ways that can perform even more advanced computations. But will it happen anytime soon? Many experts are skeptical, while others such as Ray Kurzweil predict it will happen by 2030. What I think is quite clear is that if it happens, the effects will be explosive: as Irving Good realized in 1965, machines with superhuman intelligence could rapidly design even better machines. Vernor Vinge called the resulting intelligence explosion The Singularity, arguing that it was a point beyond which it was impossible for us to make reliable predictions.

[...]

Will there be a singularity within our lifetime? And is this something we should work for or against? On one hand, it could potentially solve most of our problems, even mortality. It could also open up space, the final frontier: unshackled by the limitations of our human bodies, such advanced life could rise up and eventually make much of our observable universe come alive. On the other hand, it could destroy life as we know it and everything we care about - there are ample doomsdays scenarios that look nothing like the Terminator movies, but are far more terrifying.

I think it's fair to say that we're nowhere near consensus on either of these two questions, but that doesn't mean it's rational for us to do nothing about the issue. It could be the best or worst thing ever to happen to humanity, so if there's even a 1% chance that there'll be a singularity in our lifetime, I think a reasonable precaution would be to spend at least 1% of our GDP studying the issue and deciding what to do about it. Yet we largely ignore it.²

Läs hela inlägget!³

Fotnoter

1) Han är också aktuell med sin rykande färska bok Our Mathematical Universe, som jag just beställt hem och hoppas få anledning att återkomma till här på bloggen.

2) Även om Tegmarks "if there's even a 1% chance that there'll be a singularity in our lifetime" är en mycket försiktig gissning, så får hans "a reasonable precaution would be to spend at least 1% of our GDP studying the issue" ses mer som ett retoriskt grepp och en lätt utopisk vision än som ett realistiskt dagspolitiskt förslag. 1% av BNP svarar (mellan tummen och pekfingret) mot 1% av arbetskraften. I Sverige, med en arbetskraft om 4 600 000 syselsatta, skulle detta betyda att 46 000 av oss arbetade med att studera fenomenet intelligensexplosion. Detta är att jämföra med våra idag drygt 33 000 universitets- och högskolelärare - inte i datalogi eller i teknik- och naturvetenskap mer allmänt, utan i alla ämnen (siffror hämtade ur Statistisk årsbok 2013). Det är svårt att tänka sig att det på kort tid skulle gå att skaka fram så många personer med rätt slags kompetens, eller att det (i dagens kunskapsläge) skulle finnas tillräckligt med meningsfulla uppslag och ingångar i frågan för denna enorma arbetsstyrka att ta itu med. För min del skulle jag se det som ett fantastiskt fall framåt om vi åtminstone kunde samla ihop oss till att satsa så mycket som 0,001% av BNP på forskning i denna fråga.

3) Vart bör den läsare vända sig som efter att ha läst Tegmarks korta Huffington Post-bidrag vill veta mer om detta viktiga ämne? En bra nästa källa är den pinfärska uppsatsen Why we need friendly AI av Luke Muehlhauser och Nick Bostrom, som är föreståndare för Machine Intelligence Research Institute respektive Future of Humanity Institute (dvs de två institut som är världsledande när det gäller att ta itu med den forskning Tegmark efterlyser). Därefter kan det vara läge att gå vidare till Kaj Sotalas och Roman Yampolskiys systematiska översikt om AI-risker.

Jag och utomjordingarna i Barnkanalen

För halvannan timme sedan denna vintermörka tisdagsafton gjorde jag mitt första framträdande i SVT:s Barnkanalen! Närmare bestämt i vetenskapsprogrammet Hjärnkontoret - vilket känns som ett fantastiskt fall framåt jämfört med min medverkan i SVT Debatt för några år sedan. Mitt uppdrag denna gång var att hjälpa programledare och publik att reda ut frågan om huruvida det finns intelligent liv på andra planeter än vår egen, och varför vi i så fall inte hört något av dessa utomjordingar. För den händelse att någon läsare missade programmet finns det att se på SVT Play (inslaget om utomjordingar börjar ca 5:45 in i videon).¹

Det enda intellektuellt hederliga svaret på frågan om huruvida utomjordingarna existerar är (i dagens kunskapsläge) "vet ej", men det finns givetvis ändå en hel del att säga om saken, och en mängd intressanta teorier. Den som inte nöjer sig med de ytterst korta reflektioner vi hann med i programmet kan t.ex. gå vidare till mina bloggposter om Fermis paradox och det stora filtret. Jag vill också rekommendera Stephen Webbs utomordentligt läsvärda bok Where is Everybody?, där författaren systematiskt går igenom och värderar 50 av de vanligaste förslagen på förklaringar till varför vi ännu inte fått kontakt, och därvid tar med läsaren på spännande utflykter inom exempelvis kosmologi, astronomi, geologi, evolutionsbiologi, perkolationsteori, matematikfilosofi och futorologiska studier bl.a. om den beryktade Singulariteten. Notera till sist att den eminenta tidskriften Forskning och Framsteg i sitt nummer 1/2014 bjuder på ett temablock om liv i rymden, varur jag framför allt vill rekommendera Joanna Roses intervju med (den inte för inte här på bloggen ofta citerade) Oxfordfilosofen Nick Bostrom.²

Fotnoter

1) För den som eventuellt blir besviken över vilka korta stunder jag syns i rutan kan jag berätta att dessa, ihop med alla tagningar och omtagningar samt sökandet efter nya festliga inspelningsplatser, tog en halv arbetsdag att spela in.

2) De läsare som uppskattade de bilder av Simon Stålenhag som jag publicerade i september kan dessutom glädjas åt att Stålenhag bidrar med en snygg illustration till Bostrom-intervjun.

Skarpsinnig eftersläntare i dunbolsterdebatten

Jag är övertygad om att svensk samhälls-, idé- och religionsdebatt skulle ha mycket att vinna på om min bloggranne Bo Sjögren höll lite högre profil. Den som hittar till hans blogg bosjo surrar har många välskrivna och välgenomtänkta inlägg att botanisera bland. Han har den idag allt ovanligare egenheten att han föredrar att tänka efter ordentligt innan han yttrar sig,¹ och troligtvis är det åtminstone delvis därför som han ger sig in i den så kallade dunbolsterdebatten först då jag och andra börjat få känslan av att den ebbat ut. Ni minns den antagligen, den debatt som började med att Lena Andersson i sin DN-kolumn den 19 oktober förra året anklagade den lättmjölkskristendom som är mainstream i Svenska kyrkan för "tankelättja", vilket fick en rad kristna debattörer (inklusive Ann Heberlein och Ludvig Lindelöf) att skriva genmälen som ilsket fördömde hennes argumentation men som samtidigt fungerar som bekräftelser på att hon hade rätt; jag uppmärksammade debatten i min bloggpost Om svenskkyrklig tankelättja. Bos färska inlägg är det skarpsinnigaste jag sett i denna debatt (även om konkurrensen, bortsett från Lena Andersson själv, inte är bedövande stark).

Efter att ha konstaterat att den svenskkyrkliga dunbolsterteologins karaktäristiska drag - att använda påståenden av typen "Gud har skapat människan till sin avbild" inte som sakpåståenden i vanlig mening utan som något annat, oklart vad (känsloyttringar? sociala markörer?) - är problematiskt, skriver Bo Sjögren följande:

Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket.

Därefter följer en utomordentligt läsvärd analys av vad som ligger bakom den "spåkliga distans" som dunbolsterteologer ägnar sig åt. Sina slutsatser sammanfattar han i tre punkter:

• Dunbolsterkristna är nästan normala människor, som försöker hitta ett sätt att ordna sitt tänkade så att den vetenskapliga världsbilden kan samexistera med den traditionellt kristna symbolvärlden.
• Denna samexistens nås genom »dubbeltänk», det vill säga att påståenden från de båda världsbilderna som motsäger varandra kan betraktas som sanna samtidigt.
• Dunbolsterteologer lider varken av tankelättja eller kunskapsfientlighet, men har svårt att uttrycka de teser som formulerats i den kristna symboliken i termer som är anpassade till en vetenskaplig världsbild.

Jag är böjd att instämma i de slutsatser som Bos klartänkta analys utmynnar i. Denna klartänkthet - som sannerligen inte tillhör vanligheterna i teologiska diskussioner - gör mig glad och en smula diskussionssugen, och jag väljer därför att avsluta denna bloggpost med att anmäla avvikande uppfattning i förhållande till Bo, på två mindre punkter:

För det första. Som ett av sina inledande exempel på dunbolsterteologi nämner Bo den engelske religionsfilosofen Richard Swinburne (som jag själv gått i teologisk närstrid med) och dennes yttranden som "ingenting [kan] på minsta vis utöva kausalt inflytande på vilka val [Gud] gör" och "Gud är oförmögen till onda handlingar".² Efter att ha lagt en del kraft³ på att läsa Swinburne gör jag bedömningen⁴ att han inte är dunbolsterteolog, och att hans avsikt med yttranden som de båda här citerade är att dessa är sakpåståenden, vilka har sanningsvärden (sant eller falskt) på samma vis som mer jordnära påståenden som t.ex. "en vattenmolekyl är sammansatt av en syreatom och två väteatomer" och "jag glömde köpa mjölk imorse". Det märkliga med Swinburne är inte något dunbolsterteologiskt svajande kring sanningsbegreppet, utan snarare hans närmast björnbomska flexibilitet och fantasirikedom när det gäller att imitera rationell och logisk analys i försvaret av sina ståndpunkter. Jag tror att om Swinburne grepe in i den svenska dunbolsterdebatten så skulle han positionera sig närmare Martin Lembke än Antje Jackelén.

För det andra. Bo menar, i sin diskussion kring Antje Jackeléns påstående att Svenska kyrkan "inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)", att detta förutsätter ett dunbolsterteologiskt "dubbeltänk", eftersom accepterandet av naturvetenskapens världsbild och "tron på Gud som skapare" står i direkt motsättning mot varandra. Men gör de verkligen det? Jag är inte säker på det. Är det inte möjligt att inta en logiskt konsistent hållning, där man accepterar naturvetenskapens resultat fullt ut, men samtidigt hävdar att universum och naturlagarna ser ut som de gör för att någon figur vi kan kalla "Gud" bestämt att det skall vara så? Naturvetenskapen ger ju, såvitt jag vet, inget slutgiltigt svar på varför naturlagarna är som de är. Jag ser ingen direkt orimlighet i att på detta vis förena gudstro med naturvetenskap. (Detta förutsätter dock ett tillräckligt generellt och abstrakt gudsbegrepp. Så snart man t.ex. lägger till de gängse kristna detaljerna om att Gud av kärlek till oss människor lät sin enfödde son (som på något outgrundligt vis både är och inte är han själv) torteras till döds, för att på så vis rädda oss från den "arvssynd" vi bär på, så framstår Gud i mina ögon som ett alltför långsökt (och groteskt) fantasifoster för att kunna tas på allvar.)

Fotnoter

1) Arne Anka gjorde sig en gång till tolk för den motsatta och idag betydligt vanligare uppfattningen.

2) Tillåt mig också ett mer petimeteraktigt påpekande angående dessa båda påståenden, som Bo antyder motsäger varandra på ett sätt som gör att den dunbolsterteologiska "språkliga distansen" krävs för att försvara båda samtidigt. Jag kan dock inte se någon direkt logisk motsägelse mellan just dessa. Om t.ex. Gud - likt talet 5 - vore en helt statisk tingest kausalt isolerad från universum, då vore så vitt jag kan se båda påståendena sanna, och "vilka val [Gud] gör" blir helt enkelt tomma mängden. (Nu verkar det i och för sig inte vara en sådan Gud som Swinburne har i åtanke, då han ju hävdar Guds allsmäktighet. Det är snarare denna allsmäktighet som (vilket jag påpekat tidigare) står i logisk motsättning mot att "Gud är oförmögen till onda handlingar".)

3) Orimligt stor kraft med tanke på det klena intellektuella utbytet, vill jag nog med facit i hand säga att det var.

4) Dock med reservationen att jag givetvis kan ha förstått Swinburne fel; att försöka begripa sig på vad teologer verkligen menar med sina ord är inte den lättaste av sysselsättningar.

Intervjuad i Qvintensen

I Svenska statistikfrämjandets medlemstidning Qvintensen 3/2013 intervjuas jag på s 13-14 av dess redaktör Dan Hedlin. Med utgångspunkt från klimatforskaren Tamsin Edwards uppmärksammade bloggpost Climate scientists must not advocate particular policies (en ståndpunkt jag inte delar) diskuterade vi forskarens roll i samhällsdebatten. Jämfört med den intervju jag publicerade här på bloggen i maj förra året behärskade jag den här gången inte intervjusituationen lika fullt ut, men resultatet blev ändå hyggligt.¹

Mot slutet av intervjun återfinns följande replikväxling, som har viss aktualitet i samband med min förra tämligen frispråkiga (och, menar vissa, alltför frispråkiga) bloggpost Välkommen till Björnbomland/Absurdistan:

DH: Är det mer än fråga om ton än att förhålla sig rationell? Edwards säger till exempel att värdeladdade ord bör forskare undvika. Du kan själv bli upprörd – till exempel när pseudovetenskapliga argument läggs fram i något ärende.

OH: Jo, min moraliska indignation skiner igenom. Min raka debattstil är väl inte alltid strategiskt optimal, ibland kanske den rentav är kontraproduktiv. Men jag är misstänksam mot alltför mycket strategiskt tänkande kring vad man bör säga. Jag är för rak hederlighet.

Jag skulle vilja utveckla detta svar en liten liten aning, och saxar därför följande ur ett ebrev jag i förrgår skrev till en läsare som hört av sig med kritiska synpunkter på tonfallet i Välkommen till Björnbomland/Absurdistan:

Jag är mycket medveten om problematiken du tar upp, och tror som du att mitt agerande inte är strategiskt optimalt. Jag är dock en smula misstänksam mot alltför mycket strategiskt tänkande i debatten - om alla bara tänker på vad som är strategiskt optimalt att säga, snarare än att rakt av framföra sina ståndpunkter, så hamnar man i en situation där det till slut inte går att se vad någon enda debattör egentligen tycker, och för mig är det ett mardrömsscenario.

Fotnot

1) Stavfelet i rubriken till intervjun är dock en smula beklagligt. Det är skillnad mellan sanningssägande och sanningsägande, och det var det första av dessa jag talade om i intervjun.

Välkommen till Björnbomland/Absurdistan

De ledande namnen inom svenskt klimatförnekeri förenas av dels en ovilja att ta det klimatvetenskapliga kunskapsläget på allvar, dels en lättsinnig syn på vad för slags argumentation de kan tillåta sig. Samtidigt har de givetvis en del individuella särdrag. Lars Bern, t.ex., känns igen på sina rabiat fradgatuggande inlägg om den stora klimatkonspiration som syftar till att åstadkomma en världsdiktatur, medan Peter Stilbs kännetecknas av sina osammanhängande svador, sin repetitivitet, och sin faiblesse för primitiv sexistisk humor. Även Ingemar Nordin och Claes Johnson (vilka jag här ägnat varsitt blogginlägg) har sina specifika egenheter.

I dagens bloggpost tänkte jag fokusera på ännu en av dessa grånade äldre herrar som gjort klimatförnekeri till en livsuppgift, nämligen Pehr Björnbom, pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika (och precis som Stilbs och Nordin) medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen. Björnboms främsta kännetecken i klimatdebatten är

(a) hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt (samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp), och

(b) hans aldrig sinande tålamod när det gäller att försvara snart sagt vilka utsagor som helst så länge dessa kommer från det egna lägret eller pekar på att klimathotet är överdrivet (jag får närmast intrycket att Björnbom gjort det till en sport att kunna försvara vilken utsaga som helst, hur orimlig den än må vara).¹

Denna min bloggpost kan ses som ett enda stort ad hominem, riktat mot Pehr Björnbom. Till skillnad från Björnbom är jag inte beredd att kategoriskt döma ut ad hominem som ett i alla lägen olämpligt och förkastligt debattgrepp.² Om det i någon viktig debatt visar sig finnas en medverkande som systematiskt vanställer kunskapsläget och rycker sönder diskussionen med allt ifrån strunt till rena felaktigheter, då kan det finnas anledning att påtala den saken så att den som söker lära sig något kan undvika just den skribenten, till förmån för andra mer pålitliga källor. Det är där vi enligt min mening befinner oss i fallet Björnbom, och min bloggpost kan alltså ses som ett slags varning till allmänheten.

Alltsedan Björnbom började dyka upp i Uppsalainitiativets kommentarsfält någon gång 2009 eller så har jag då och då sett mig nödsakad att läsa vad han skrivit, och jag kan inte påminna mig att detta någon endaste gång lett till att jag lärt mig något nytt och intressant, medan det däremot skett desto oftare att jag i hans olika inlägg träffat på ren och skär desinformation. Mitt råd till läsekretsen blir därför följande: Nästa gång ni råkar på något påstående av Pehr Björnbom som synes kullkasta etablerad klimatvetenskap eller på annat sätt pockar på er uppmärksamhet, strunta i saken och gå iväg och gör något mer produktivt, som t.ex. att putsa naglarna, se något gammalt avsnitt av Falcon Crest eller läsa 2004 års IKEA-katalog. (Jag lovade mig själv på sistlidna nyårsnatt att följa detta råd, men erfarenheten tyder på att jag dessvärre är så lättprovocerad att det inte alls är säkert att jag kommer att leva upp till löftet.)

I det följande skall jag ge två relativt färska exempel på hur Björnbom argumenterar och vilka absurditeter han därvid tillgriper. I inget av fallen är själva sakfrågan av särskilt avgörande intresse, utan det viktiga i sammanhanget är att notera Björnboms oredliga argumentationsteknik.

1. IPCC och de 0,3 graderna

I den DN-debatt i förra månaden som jag kort rekapitulerar i min bloggpost den 14 december känner sig Björnboms klimatförnekarkollegor Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki (KNR) anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför i sin slutreplik att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.

Som sitt enda exempel på hur de i boken "refererar elementära fakta" meddelar de genast följande.

Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius.

Problemet med detta enda exempel är emellertid att det är fel. Det finns inget stöd i IPCC:s rapporter för att de skulle "bedöm[a] det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". Härav den lite bryska titeln Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat till min bloggpost. Hur KNR kom fram till de 0,3 graderna (eller om siffran möjligen var gripen rakt ur luften) visste jag inte, men i bloggposten erbjöd jag följande spekulation:

För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning.

Jag visade också hur IPCC i samma stycke i samma Technical summary uppgav den del av uppvärmningen under samma tidsperiod (1951-2010) som orsakats av naturliga faktorer till "likely [...] between –0.1°C and 0.1°C", och om man subtraherar detta från periodens observerade uppvärmning om 0,6°C får man (som jag säger i min bloggpost) att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C". IPCC har till och med ett formaliserat bruk av ord som "likely", med vilket de menar en sannolikhet om minst 66% (uttrycket "extremely likely" som också citeras ovan betyder minst 95%). Och då IPCC uppskattar att sannolikheten att den antropogena uppvärmningen i perioden ifråga ligger mellan 0,5°C och 0,7°C är minst 66%, då kan ingen hederlig debattör i världen få det till att de (med KNR:s ord) "bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". KNR har alltså farit med osanning. Case closed!

Case closed? Nej, inte för Björnbom. I en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen skriver han att

Häggströms försök att avfärda tolkningen att 0,3 C av uppvärmningen är antropogen verkar vara dåligt genomtänkt. IPCCs sätt att uttrycka dessa saker ger så pass stort rum för olika tolkningar (vilket beror på att osäkerheterna är stora) att skilda sådana kan vara lika berättigade.

Häggströms tolkning är inte bättre än den som Karlsson, Nordangård och Radetzki gör, snarare sämre.

Det Björnbom skriver här är helt enkelt inte sant. Det faktum att IPCC medger stora osäkerheter kan inte tas som intäkt för att man skulle få tolka deras skriverier hur man vill. Den avgörande skillnaden mellan mitt påstående att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" och KNR:s påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är att mitt påstående har stöd i IPCC-rapporten, medan KNR:s påstående saknar stöd i (och till och med motsägs av) IPCC-rapporten.

Sedan detta Björnboms första KNR-försvar visat sig, i diskussioner bl.a. på Uppsalainitiativet, ohållbart, övergick han snabbt till sitt andra KNR-försvar, åter i en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen, där han anklagar mig för att ha begått en "blunder" genom att ha förväxlat IPCC:s begrepp "likely" och "extremely likely", och hävdar att min kritik mot KNR:s påstående därför är ogiltig. Det här är åter rena dumheterna. Ingenting av vad jag sagt ovan ändras av att IPCC försett sin bedömning att "human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010" med sannolikhetsbedömningen "extremely likely". Givetvis får man ett annat och större trolighetsintervall om man ändrar trolighetsgraden från "likely" (minst 66%) till "extremely likely" (minst 95%), men om man tar det större intervallet och utnämner dess nedre ändpunkt till IPCC:s uppskattning, då gör man sig lik förbannat skyldig till desinformation.

Därefter skyndade sig Björnbom vidare till sitt tredje KNR-försvar, denna gång ägnat en hel bloggpost på den s.k. Klimatupplysningen, där han vänder sig både mot mig och mot min UI-kollega Lars Karlsson som skrivit en egen bloggpost om KNR:s 0,3 grader, med väsentligen samma slutsatser som mina. Här ägnar sig Björnbom åt en vilseledande och uppåt väggarna felaktig räkneexcercis med konfidensintervall för olika bidrag till den aktuella periodens uppvärmning - felaktig bland annat därför att han behandlar de olika bidragen som oberoende stokastiska variabler, vilket de givetvis inte är då de måste summera sig till den observerade totala uppvärmningen. Björnbom skriver att han "gjort beräkningarna mest som en tankeställare för att stimulera diskussion", men hans verkliga avsikt kan knappast förstås som annat än ännu ett patetiskt försök att blanda bort korten. Hans invecklade men meningslösa kalkyl gör hans förklenande³ ordval "sofistikerad" i påpekandet att KNR "inte [har] gjort någon sofistikerad analys som Häggström och Karlsson" extra löjligt, ty vad är det som är så "sofistikerat" med min respektive Lars Karlssons "analys" av IPCC-texten?⁴ Mitt konstaterande att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" bygger på "analysen" att från den observerade totala uppvärmningen subtrahera IPCC:s skattning av det naturliga bidraget - knappast en uträkning som förtjänar ordvalet "sofistikerat". Lars Karlssons motsvarande uppgift är än mindre "sofistikerad" och kan knappast ens kallas "analys" - han har helt enkelt läst av IPCC:s uppskattning i deras stapeldiagram om saken. Man får faktiskt intrycket att frasen "sofistikerad analys" i Björnboms ordbok står för "vad som helst utom rent hittepå".⁵

Pehr Björnbom är inte dum i huvudet, och jag kan inte tänka mig annat än att han har helt klart för sig vad han sysslar med här: bluff, båg, rökridåer och diskussionssabotage. Och vad skall man då säga om nästa exempel?

2. "försökte ta upp en debatt om sexism..."

Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist? Så lyder rubriken på en bloggpost jag författade den 2 augusti 2012, i vilken jag berättade om bloggaren Tomas Gunnarssons (a.k.a. Genusfotografen) kritiska analys av blidsättningen av en artikel i tidningen Xpress, om bildbyråns brutala försök att tysta honom, och om den så kallade Streisandeffekt som därpå följde. Slutligen ställde jag den öppna frågan om huruvida bildbyrån verkligen tagit skada av det inträffade på det sätt vi hoppats, alla vi som skadeglatt såg till att sprida historien om deras motbjudande agerande.

I kommentarsfältet till bloggposten utspelade sig bland annat följande korta meningsutbyte (om man nu kan kalla det så) mellan Björnbom och mig.

PB, 6 aug 2012, 02:01: Olle, vad sägs om att ta några bilder med slangen?

Det vore väl fint med ett reportage i Xpress om den bloggande statistikprofessorn i Götet.

Klänningen, banangreppet om slangen, skulle det inte passa menar du? Jo, men tänk Pride, så kanske du förstår.

OH, 6 aug 2012, 11:51: Din parallell haltar enligt min mening betänkligt, Björnbom. Pridefestivalen fyller en viktig funktion för att synliggöra minoriteter som under århundraden varit osynliggjorda och förtryckta. Bilderna i Xpress fyller ingen angelägen funktion alls.

PB, 6 aug 2012, 17:31: Nej, men Genusfotografens analys av bilderna var angelägen och med lite fantasi kan vi förstå varför.

OH, 6 aug 2012, 17:59: Exakt vad som pågår i din snuskiga gubbfantasi vet jag inte, Björnbom, men jag kan säga att detta är första (och förhoppningsvis sista) gången som jag av en motbjudande gammal snuskgubbe föreslagits att klä mig i kvinnokläder. Var nu snäll och tag ditt pick och pack och ge dig av från min blogg.

(Till er som inte känner till sammanhanget: Pehr Björnbom är en tröttsam gammal klimatförnekare som länge frekventerade Uppsalainitiativets kommentarsutrymme, tills jag för något år sedan bad honom dra. Nu är har han tydligen hittat hit med sitt snusk och sina oförskämdheter, men jag försäkrar er, han skulle just gå.)

Läsaren kan inte undgå att notera att jag, speciellt i min andra kommentar, bemöter Björnbom bryskt och en smula otrevligt. Lika tydligt är emellertid att Björnbom går in i diskussionen på ett sätt som gör att såväl min bryskhet som epitetet "snuskgubbe" framstår som välmotiverade. Givetvis kör jag en sådan kommentator på porten! Till Björnboms försvar skall dock sägas att han sedan dess faktiskt haft den goda smaken att inte höra av sig på min blogg igen.

Dessutom, åter till Björnboms försvar, skall sägas att hans kommentarer i ovanstående skriftväxling är mycket otypiska för honom (gissningsvis var han, åtminstone då han skrev den första av sina båda kommentarer, berusad). Jag kan inte minnas att han någonsin tidigare (eller senare) uppträtt så flagrant tölpaktigt. Tvärtom brukar han bemöda sig om att uppträda ytligt sett korrekt, och just därför hade jag nog väntat mig att han skulle försöka glömma den här incidenten och lägga den bakom sig. Döm om min förvåning då jag blev uppmärksammad på hur han, över ett år senare, den 12 december 2013 på den s.k. Klimatupplysningen, självmant påminner sin läsekrets om saken.

Ännu mer förbluffande (och nu kommer vi äntligen till poängen med det här exemplet) är hur han i en senare kommentar på samma klimatförnekarblogg, den 25 december 2013, försöker sig på att förklara och försvara sitt agerande. Han skriver att han "försökte ta upp en debatt om sexism med Olle Häggström på hans egen blogg", och att

Häggström[s] blogginlägg om detta kan ytligt sett se ut som att han stöder Genusfotografen. [...] Men av att det i titeln på blogginlägget står ”Skrattar bäst som skrattar sist” och en närmare granskning av texten tyder på att Häggström talar med dubbla tungor och att han egentligen verkar vilja förlöjliga Genusfotografen.

Denna tolkning av min bloggpost är fullkomligt orimlig. Jag tar tydligt parti för Genusfotografen, jag tar ännu tydligare parti emot bildbyrån, och ingen hederlig läsning av bloggposten kan få mitt ställningstagande till att bli det motsatta. Men trots att inte minsta bokstav pekar i den riktningen säger sig alltså Björnbom ha tolkat min bloggpost som ett försvar av bilderna i Xpress, och han menar att hans avsikt var att få mig att "inse hur det blir om en fotograf behandlar en manlig statistikprofessor enligt samma måttstockar som den kvinnliga mästerkocken". Jaha minsann, tack för omtanken.

Om möjligt ännu mer bisarrt blir det när Björnbom bannar mig för mitt ordval "snusk" och "snuskgubbe". Så här skriver han:

Vad som menas med snusk här är oklart. Ar klänningar snuskiga? Eller är det symboliken som syftar på oralsex som är snuskig? Men varför gäller detta i så fall inte lika mycket kvinnligt som manligt oralsex?

Det finns inget som helst stöd vare sig i min bloggpost eller i mina kommentarer till Björnbom för att jag skulle besitta det slags fördomar som han här försöker klistra på mig. Jag har inga som helst kritiska synpunkter på genusöverskridande klädsel eller på vad för slags sexuella aktiviteter som samtyckande vuxna ägnar sig åt med varandra, oavsett om de är av samma eller olika kön. Nej, vad mina epitet "snusk" och "snuskgubbe" syftar på är (vilket varje normalt funtad läsare givetvis inser) att Björnbom uppmanar mig till sexuella handlingar (om än symboliska sådana). För att sådana uppmaningar skall vara acceptabla krävs ett särskilt slags nära relation mellan parterna - i annat fall blir uppmaningen (som i det här fallet till råga på allt gjordes offentligt) ett typiskt snuskgubbebeteende. Och jag kan försäkra att Björnbom och jag varken har eller har haft den sortens relation till varandra. Härav alltså ordet "snuskgubbe".

Fotnoter

1) Som ett exempel på hans enastående uthållighet, se gärna hans försvar i kommentarsfältet på Uppsalainitiativet i december 2010 av sin egenhändligt ihopsnickrade nya teori för gaskinetik.

2) Se den gamla bloggposten Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson på Uppsalainitiativet, där jag nyanserar begreppen kring sak och person, och där Björnbom i kommentarsfältet kategoriskt vägrar att se några som helst nyanser i frågan.

3) Ordet "sofistikerad" bär oftast inte på någon förklenande innebörd, men i detta fall är det uppenbart att Björnbom vill döma ut mina och Lars Karlssons återgivningar av IPCC:s uppfattningar som långsökta och konstlade.

4) Tidigare i samma bloggpost använder Björnbom uttrycket "djupare analys" syftandes på samma insatser från mig och från Lars Karlsson.

5) Jag har långt ifrån tömt ut Björnboms förråd av dumheter i denna debatt. Så t.ex. ställer han i sin bloggpost den retoriska frågan

Men vad är det då som Häggström och Karlsson med sådan emfas vänder sig mot? Vad har författarna av Domedagsklockan egentligen skrivit?

...följt av ett långt citat ur KNR:s bok Domedagsklockan. Detta trots att både jag och Lars Karlsson är extremt tydliga med vad vi kritiserar, nämligen KNR:s påstående "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" som inte var hämtat från från deras bok (vilken varken jag eller Lars hade läst, något vi också var tydliga med) utan från deras DN-artikel Säg nej till klimatmissbruket.

För övrigt kan noteras att Björnboms citat ur Domedagsklockan bekräftar att min spekulation om hur KNR kommit fram till siffran 0,3°C var väsentligen korrekt - med den lilla skillnaden att KNR hämtat de siffror de vantolkar inte från den aktuella IPCC-rapporten AR5 utan från den inaktuella AR4 från 2007.

Viktigt att veta om vetenskap

När en vetenskapskolumnist på ansedda The Guardian skriver en text med rubriken Top 20 things politicians need to know about science, och när texten är baserad på en 20-i-topplista av forskarna William Sutherland, David Spiegelhalter och Mark Burgman (två biologer och en statistiker) i den ännu mer ansedda tidskriften Nature, vad tar de då upp? Växthuseffektens fysikaliska grunder? Sambandet mellan kärnklyvning och radioaktivitet? Vilka ämnen som är mest cancerframkallande? Marginalnyttans roll i neoklassisk nationalekonomi? Människans släktskap med bonoboer och chimpanser?

Nej, inget av detta får plats. Istället fokuserar topplistan helt och hållet på vetenskapsen metoder, snarare än dess specifika resultat. Jag sympatiserar med den prioriteringen,¹ och trots att jag ogärna ser mig själv som det slags närsynt forskare som anser att det egna ämnets vikt och betydelse överskuggar alla andras (och tro mig, sådana personer finns i matematisk statistik precis som i alla andra discipliner!), så skrockar jag förnöjt då jag finner att jämte den grundläggande punkten om att forskare blott är människor -

Scientists have a vested interest in promoting their work, often for status and further research funding, although sometimes for direct financial gain. This can lead to selective reporting of results and occasionally, exaggeration. Peer review is not infallible: journal editors might favour positive findings and newsworthiness. Multiple, independent sources of evidence and replication are much more convincing.

- så handlar 17 av de övriga 19 punkterna (lågt räknat) om vikten av en god statistisk slutledningspraktik (inklusive statistisk försöksplanering). Här diskuteras det viktiga begreppet statistisk signifikans och det missbruk härav som kallas sizeless science, här diskuteras stickprovsstorlekens betydelse, här diskuteras det luriga fenomenet regression mot medelvärde, och här diskuteras det lika luriga fenomen som bland matematiska statistiker fostrade i Göteborg mot slutet av 1900-talet går under den lite märkliga benämningen Sjukdomen S. Och så vidare.

Sutherlands, Spiegelhalters och Burgmans budskap överensstämmer i hög grad med det jag själv för fram i en uppsats från förra året med rubriken Why the empirical sciences need statistics so desperately,² med en iögonfallande skillnad. Medan Sutherland et al pekar på behovet av att politiker och andra makthavare har dessa grundläggande vetenskapsteoretiska och statistiska kunskaper, så uttrycker jag i min uppsats det avgjort modestare ambitionen att forskare i allehanda discipliner bör ha dem.

Fotnoter

1) Jag gjorde samma prioritering i mitt föredrag i Falkenberg om naturvetenskapens världsbild i höstas.

2) Min uppsats har nyligen kommit i tryck i konferensproceedingsvolymen European Congress of Mathematics, Kraków, 2 – 7 July, 2012. Trogna läsare av denna blogg vet hur ogärna jag förfaller till skryt, och jag hoppas att det inte uppfattas som sådant då jag inte vill undanhålla läsarna följande passage från volymens baksidestext:

These proceedings present extended versions of most of the invited talks which were delivered during the congress, providing a permanent record of the best what mathematics offers today.