tisdag 26 november 2013

Guest post by Johan Wästlund: A remarkable pawn promotion

That chess is simultaneously art, science and sport is an oft-repeated claim with a great deal of truth in it. In my two recent blog posts about the recent world championship match in which the young Norwegian chess genius Magnus Carlsen defeated reigning champion Viswanathan Anand, I emphasized the sports aspect of chess. To make up for this one-sidedness, I am happy to publish the following guest post, in which my friend and colleague Johan Wästlund (known to regular readers of this blog from the posts Back to basics and Om schack och matematik) demonstrates some more artistic aspects of the game.

I am sure most readers know that the rules of chess allows a player whose pawn reaches the eighth and final rank to promote the pawn to a queen. What perhaps not all of you know is that the player may alternatively choose to promote the pawn to one of the lesser pieces: rook, bishop or knight. Doing so may sound silly, because the queen is known as the strongest piece, and indeed such minor promotions occur only rarely in tournament chess, but there are exceptional situations where they make good sense. Please enjoy Johan's exploration of some of these cases! /OH

* * *

A remarkable pawn promotion

The evening's first batch of coffee was almost ready, and in the thirsty crowd, T had found a victim. After a course for aspiring tournament referees, he now knew everything about "insufficient material". B, who felt he knew how the pieces move, found himself listening to a lecture about the rules of chess.

"So you mean", said B with a slightly disturbed but still amused voice, "that if my flag falls in an ending King + Bishop versus King + Bishop, then with bishops of the same color the game is drawn, but with opposite colors, I lose?"

"That's right, same color is insufficient material, you can't construct a sequence of legal moves leading to checkmate."

"But with opposite colored bishops, I could in theory put my king in a corner of the color of my opponent's bishop, and block one of the flight squares with mine. Like this." He quickly set up the following position on one of the analysis boards:

"Because of that possibility, if my flag falls I have lost the game. That's ridiculous!" T went on with the other endings of one piece each, knight against knight, bishop or rook, bishop against rook (where it turns out the bishop can't win).

"You also lose with a pawn against a piece", he continued, unable to conceal his excitement.

"Aha, because I could promote to a knight or maybe a bishop, and then corner my king. That's the silliest use of under-promotion I've ever heard of!"

The moment he pronounced the word "under-promotion", the problemist G entered the discussion. G's favorite topic was helpmates, but under-promotion would do.

"In fact there are only two possible motives for promotion to bishop or rook", he explained, "at least if one excludes things like ridiculing one's opponent. One is offensive, to avoid stalemating the opponent in a winning position. The other is defensive, to draw by getting stalemated. You see, except when it comes to stalemate, a queen will be at least as good as a rook or a bishop." He showed them a rare example of a serious under-promotion, the famous game Bremel - Kertis, Budapest 1948:

"In this position, White won with 1. a8R+! Kb4, 2. Rb8+ Kc3 3. Rxb1. If the rook had been a queen, Black would have been stalemated at this point."

"The defensive motive, getting oneself stalemeted, is even more exotic. It's been demonstrated numerous times in problems and studies, like this one by Traxler and Dedrle from 1909:"

"White draws with 1. Ra2+ Kxa2 2. Bxf7+ Qxf7 3. g8B! Rxf8 stalemate. But the defensive under-promotion is a unicorn of chess. Easy to imagine, yet nobody has seen a real one! Amazing, isn't it? Not a single defensive under-promotion is known from the millions of recorded games of chess history."

"The most spectacular demonstrations of under-promotion are the realizations of the so-called Babson theme..."

And here he was interrupted by P, who reminded everyone that it was six o'clock and the games were about to start. It turned out that B was playing white against T. Their game became the longest of the evening, and when it was about to be decided, a small crowd had gathered in silence around the table. Black would clearly queen first, but his other race, that agianst the clock, was less certain.

In this position the game continued 61. b6 c1Q 62. b7 Qc5+ 63. Ka8 Qc6 64. a7. T now realized he would have had mate in two with 64. - Qh1 65. Kb8 Qh8 if not the stupid bishop had blocked the eighth rank. So he decided to get it out of the way. 64. - Be7 65. Kb8. With time running out, T had already forgotten his plan and was thinking about 65. - Bd6+, but didn't see how to continue after 66. Ka8. So instead the game went 65. - Qc7+ 66. Ka8. A few minutes later in the calm of the analysis room, he would realize not only that the back-rank mate had still been possible with 65. - Qd6+ 66. Ka8 Qd5 and 67. - Qg8, but also that after 65. - Bd6+ 66. Ka8 Qa6 67. b8Q+ Bxb8, the idea that White gets yet another queen is an illusion.

With only seconds left for the entire game, T was jumping up and down in his chair. How could it be so difficult to finish the opponent off with queen and bishop against a couple of silly pawns? He finally sighed and realized he might have to settle for a draw. With a helpless look on his face, he took a last glance at the clock, 3, 2, 1 second left. And played 66. - Qc8+.

Only at this point did B realize he might actually promote one of his pawns. With his last move, Black was clearly offering a draw, but the gentleman he was, B would still not miss an opportunity of a little prank. He reached out for the white queen, but with his eyes still focused on the board, accidentally pushed her over the edge of the table. She bounced through the little crowd and disappeared under a chair.

Never mind. For the desired effect, the move would have to be played instantly. B put one of his rooks upside down on b8, removed his b-pawn, and pressed the clock. With his hands flying nervously all over the board, T knocked his own king over, picked it up and managed to put it on d8, but the clock was already flashing with a row of zeros on Black's side.

"I seem to have lost on time", he confessed, but all of a sudden recalled what he had learnt in the weekend.

"No, wait, it's a draw because of insufficient material!"

The following conversation was a bit confused. Some spectator argued that a rook upside down is a generally accepted substitute for a queen, while another pointed out that even a rook is sufficient material. Meanwhile, T tried to explain that since no sequence of legal moves can lead from the current position to one where the black king is checkmated, the game is drawn even though Black's flag has fallen.

They were interrupted by G, the problemist. "I'll be darned! Gentlemen..."

As he spoke, he swiftly turned the rook on b8 back to its normal orientation and, as the club's chairperson S had joined the group, continued:

"...and ladies, this moment goes to history. For centuries, problemists and study composers have thought that the only motives for promotion to rook or bishop are forcing or avoiding stalemate. But tonight our friend B has demonstrated, with his extraordinary 66:th move, that there is another motive: retaining sufficient material."

"In the final position, with White to move after Black overstepping time, White has sufficient material because on the forced continuation 67. Rxc8+, Black has the legal move 67. - Kd7 after which he can in principle be checkmated. Had the rook on b8 been a queen, the only legal continuation would have been 67. Qxc8+ Kxc8 stalemate, and therefore 66. - Kd8 would have ended the game. The manoeuver Be7 - Kd8 was brilliant too, and would have saved the game against..."

"I don't quite follow", said B, eager to get some coffee and gossip about the other games of the evening, "but in any case the position is dead drawn, everyone can see that."

With those words he shook T's hand, signed the protocol saying 1/2-1/2, and went to the analysis room, unaware of his unique contribution to chess history.

Epilogue

As the problemist G realized later that evening, there is yet another motive for under-promotion, that of forcing insufficient material. A while later, he published a strange little chess problem, clearly inspired by that evening's events:

The task was unusual: Draw in 1 move.

Acknowledgments

This story was inspired by the wonderful people and events that happened or might have happened at the chess club LASS, Linköping, around ten years ago. While there is no clear correspondence between characters and real people, similarities might not be entirely accidental. Another source of inspiration was a blog post of Bo Sjögren (another former LASS player). Many other examples of under-promotion can be found among the wonderful Chess Curiosities of Tim Krabbé.

fredag 22 november 2013

Verdens beste Carlsen!

2013 års VM-match i schack mellan titelhållaren Viswanathan Anand och hans norske utmanare Magnus Carlsen är över, och vi har en ny världsmästare. Det har i flera år stått klart att Magnus Carlsen är väldens bäste schackspelare, men det är först nu han erövrar den åtråvärda världsmästartiteln. Grattis Magnus, grattis Norge, och grattis hela schackvärlden för att vi begåvats med en så enastående fantastisk spelare!

När jag senast skrev om matchen hade den unge norrmannen kopplat ett stadigt grepp med en 4-2-ledning i bäst av 12 partier. Vad som sedan hände är följande. I sjunde och åttonde partiet visade Carlsen tydligt att han är beredd att spela på säkerhet och remisera sig i mål. Dessa partier blev mycket riktigt två tämligen odramatiska remier, och det stod klart för alla och inte minst för Anand att om denne skulle ha en chans så krävdes mer offensivt spel från hans sida. I nionde ronden satsade Anand stenhårt framåt i ett skickligt anlagt parti, men Carlsen försvarade sig iskallt, och kunde efter ett ödesdigert misstag av Anand kamma hem ännu en vinst. Därmed var Anands läge inför dagens parti, det tionde i matchen, närmast desperat: han skulle behöva vinna tre raka partier i ronderna 10, 11 och 12 för att förlänga matchen med ett snabbschackstiebreak. För Carlsen skulle remi i något av dessa tre partier räcka för att ta hem VM-titeln, och han gjorde det redan i rond 10, som bjöd på en härlig kampremi med fint spel från båda parter och en värdig avslutning på den strålande matchen.

I Norge har intresset för matchen under de två veckor den pågått sakta stegrats till en veritabel mediahysteri. I Sverige kan vi välja att avundsjukt knyta näven i byxfickan och förbanna 1905 års unionsupplösning, eller (vilket jag förordar) att glädjas med Magnus och med vårt brödrafolk, samt känna oss lite stolta över att vårt svenska kulturarv gjort avtryck i den hashtag som de senaste dagarna dominerat norskt Twitterflöde: #verdensbestecarlsen.

I det omfattande arkiv som går under benämningen Internet kan man hitta mycket om Magnus Carlsens utveckling från barnstjärna till världsmästare. Sommaren 2002, som 11-åring, gjorde han sitt första (och hittills enda) schackliga framträdande i Göteborg, och imponerade redan då. Ett par år senare, som 13-åring, chockade han världen genom att i ett turneringsparti i Reykjavik hårt pressa dåvarande världsettan Garri Kasparov, som endast genom en stor kraftansträngning till slut lyckades rädda remi - se den fina videon om detta möte! Och sedan har det rullat på. Mot slutet av filmen med Kasparov säger den unge Magnus att han siktar på att bli världsmästare senast 2020, vilket med facit i hand kan ses som en tämligen modest ambition. Han har ännu inte fyllt 23, och det är rimligt att tro att vi ännu inte sett hans bästa spel. Frågan jag ställde för ett år sedan, om hur stor plats Magnus Carlsen till slut kommer att ta i schackhistorien, kvarstår.

onsdag 20 november 2013

Mitt föredrag i Falkenberg om naturvetenskapens världsbild

I videoupptagningen nedan återfinns mitt föredrag Naturvetenskapens världsbild som jag framförde i samband med den sjösättning, på Falkenbergs gymnasieskola den 26 september i år (alltså på självaste Petrovdagen), av kursen Naturvetenskap+ som jag i en tidigare bloggpost berättat om. Videon inleds med initiativtagaren Björn Bengtssons presentation av kursen; mitt föredrag börjar cirka 10:30 in. Trogna läsare av Häggström hävdar kommer att känna igen mycket från bloggen, och den bloggpost som mer än någon annan legat till grund för föredraget är den som bär rubriken Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?

söndag 17 november 2013

Halvtid i Chennai

Den länge emotsedda VM-matchen mellan den 43-årige indiern Visawanathan Anand, regerande schackvärldsmästare, och hans utmanare, den 22-årige norrmannen Magnus Carlsen, har nu efter sex avverkade partier nått halvtid. Matchen, som äger rum i Anands hemstad Chennai, spelas i bäst av tolv partier, med ett snabbschackstiebreak ovanpå det i händelse av ställningen 6-6. Matchen har skapat schackfeber i Norge, och temperaturen har stigit ytterligare sedan Carlsen med sin 4-2-ledning tagit ett stadigt grepp om matchen.

Matchen inleddes trevande med fyra remier, varav de två första var tämligen händelsefattiga, medan intensiteten gradvis ökade i tredje och fjärde partiet. I rond fem lyckades Magnus Carlsen bryta remiraden genom att sakta mala ned Anand i ett långt och besvärligt slutspel. Carlsens spelstil är mycket allround, men just detta är ändå hans allra tydligaste adelsmärke: förmågan att från till synes harmlösa och utjämnade ställningar i slutspelet finna idéer och resurser som skapar svårigheter för mostståndaren, som ofta till slut dukar under. Med samma medel betvingade han i sjätte partiet på nytt Anand, som var påtagligt skakad på den presskonferens som följde omedelbart efter partiet. En enig schackvärld är djupt imponerad över Carlsens spel. Matchen är givetvis inte avgjord ännu, men mycket skall till för att Anand skall kunna vända sitt 4-2-underläge mot den geniale unge norrmannen.

Det sjunde partiet spelas i morgon måndag, med start klockan 10.30 svensk tid. Spelet kan följas i direktsändning via antingen arrangörernas hemsida eller schacksajten ChessBomb. För den som i efterhand vill få partiernas avgörande skeden förklarade för sig finns mycket att välja på. Jag gillar den norske stormästaren Simen Agdesteins rapportering i Dagens Næringsliv; se här hans reflektioner kring sjätte matchpartiet. Allra bäst gillar jag dock den engelske stormästaren Daniel Kings videorapporter på hans YouTube-kanal PowerPlayChess: Magnus Carlsen har på senare år staplat turneringssegrar på varandra, och har sedan juli 2011 legat konstant etta på världsrankingen. Det kan inte råda någon tvekan om att han är en av de starkaste schackspelare världen skådat. För ett år sedan spekulerade jag här på bloggen om hans plats i schackhistorien. Det enda han saknar är VM-titeln. Om han lyckas knyta till säcken i Chennai och resa hem med VM-bucklan, då är jag beredd att peta ned Bobby Fischer (må han annars vila i frid) från andraplatsen på min (personliga, subjektiva) lista över världens genom tiderna största schackspelare. Garri Kasparov sitter ännu ohotad på förstaplatsen, men kanske inte i så många år till...

fredag 15 november 2013

Läsvärd bok om högerpopulismen

När jag i förra månaden ondgjorde mig över Norges nya regering - en koalition mellan Høyre och Fremskrittspartiet - fick jag ett tips från Krister Nässén i kommentarsfältet om den norske journalisten och vänsterdebattören Magnus Marsdals bok Högerpopulismen dissekerad (originalets titel Frp-koden: Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess, 2007). Jag har nu läst den, och finner den mycket intressant. Visst har det ett värde att lära sig mer om våra grannar i väster, och visst finns det skillnader mellan de inrikespolitiska situationerna i Sverige och i Norge, men när jag läser boken finner jag likheterna mer påtagliga och mer intressanta. Fremskrittspartiet har sin bakgrund i simpel skattekverulans à la Mogens Glistrup eller Ian Wachtmeister, vilket kan kontrasteras mot Sverigedemokraterna vars tidiga historia osar av nynazism och därmed besläktad högerextremism, men jag tror ändå att väldigt mycket av den sociologiska analys som Marsdal gör av varför Fremskrittspartiet nått sådana framgångar är tillämplig också för att förstå Sverigedemokraternas tilltagande popularitet.

Det paradoxala förhållande som Marsdal framför allt försöker förstå är hur Fremskrittspartiet kunnat bli så populärt bland arbetarklass och låginkomsttagare, trots att deras ekonomiska politik har en högerinriktning som går stick i stäv med hur dessa grupper traditionellt har röstat. Orsakerna är många och komplexa, men mycket av förklaringen finner Marsdal hos Arbeiderpartiet, och hur detta alltmer kommit att alienera sina tidigare kärnväljare. En viktig faktor är hur Arbeiderpartiet rört sig in mot politikens mittfåra på ett sätt som gör att det till slut blir svårt att se skillnad mellan deras politik och Høyres (här finns en uppenbar parallell till den svenska situationen, där det numera behövs förstoringsglas för att se någon skillnad mellan Socialdemokraternas och Moderaternas skattepolitik). Och när de traditionellt ledande partiernas politik inte längre går att skilja från varandra, då känner sig missnöjda väljare nödgade att söka sig någon annan stans.

En annan faktor Marsdal lyfter fram är hur Arbeiderpartiet kommit att bli alltmer elitistiskt. Hos Jens Stoltenberg och i kretsen kring honom finns gott om högutbildade men inte tillstymmelse till arbetarbakgrund, vilket får väljare i det segment Marsdal intresserar sig för att inte längre känna att Arbeiderpartiet för deras talan.1 (Här finns i viss mån en parallell utveckling i svensk socialdemokrati, men den är inte lika dominerande som i Arbeiderpartiet. Så t.ex. har ju nuvarande partiledaren Stefan Löfven en bakgrund som svetsare och sågverksarbetare.)

En intressant tankefigur är hur Marsdal delar upp höger-vänsterskalan i två komponenter. Den ena (som vi kan kalla x-axeln) handlar om traditionella fördelningspolitiska frågor om t.ex. progressiv beskattning, och om sådant som löntagarinflytande på arbetsplatser. Den andra (som vi kan kalla y-axeln) handlar om t.ex. miljöfrågor, global solidaritet, bistånd och flyktingfrågor. Fremskrittspartiet står långt till höger på både x- och y-axeln, medan det "vanliga folk" (personer med årsinkomst under 300 000 kr) som röstar på Fremskrittspartiet tenderar att ha vänstersympatier längs x-axeln men stå längre åt höger längs y-axeln. Därför gynnas Fremskrittspartiet ju mer fokus i dagspolitiken som hamnar på y-axeln och ju mindre som hamnar på x-axeln. I detta avseende, menar Marsdal, har Arbeiderpartiets ledarskikt varit Fremskrittspartiet synnerligen behjälpligt.

Magnus Marsdal lutar sig i sin bok mot många källor: gamal tidningsklipp, sociologiska studier, internationella jämförelser, och inte minst egna djupintervjuer med vad han anser vara typiska FrP-väljare. Han bjuder på rejäla doser indignation, vilket dock (såvitt jag kan bedöma) inte går ut över skärpan i hans analyser. Och indignationen riktas alltid uppåt (främst mot de ledande personerna inom Arbeiderpartiet och andra partier på den norska vänsterflygeln samt inom Fremskrittspartiet) och aldrig nedåt (mot FrP:s kärnväljare ur arbetar- och underklass, vilka Marsdal tvärtom tar tydligt parti för).

Jag får gott om tankeställare när jag läser boken. I baksidestexten heter det att "varje gång en besserwisser från universitetet offentligt talar om hur dumma FrP:arna är får de 10 000 nya väljare". Siffran är rimligtvis en smula överdriven, och jag vill såklart inte inbilla mig att jag själv har ett inflytande i den storleksordningen, men jag kan ändå tänka mig att de snorkigheter (om järnrör och dylikt) som jag i sociala medier ibland hävt ur mig mot Sverigedemokraterna kan ha en opinionsbildande effekt (i den mån de har någon alls) som går i motsatt riktning mot den jag avser.2 Borde jag alltså av strategiska skäl hellre hålla tyst? Det kan jag absolut inte tänka mig att göra, men däremot kan jag ju försöka bemöda mig lite mer om att diskutera konkreta sakfrågor där jag ogillar SD:s position, hellre än att bara positionera mig som allmänt avståndstagande gentemot SD och deras väljare.

Fotnoter

1) Marsdal är överhuvudtaget inte nådig mot moderna ledarfigurer inom Arbeiderpartiet som Gro Harlem Brundtland, Jens Stoltenberg och Jonas Gahr Støre. När jag läser hans bok drabbas jag av insikten att den i stort sett oreserverade beundran jag känt för dessa tre, och som jag inte känner någon motsvarighet till i svensk politik, i hög grad bygger på avståndet till dem - jag har inte följt norsk press och därmed inte ständigt konfronterats med deras feltramp och skavanker på samma sätt som med svenska politiker.

2) Till råga på allt är jag, precis som Stoltenberg & co, långt mer intresserad av att diskutera politiska frågor längs y-axeln än dem längs x-axeln.

måndag 11 november 2013

Hofstadter!

Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach är en extremt originell och djuplodande men också höggradigt spekulativ bok om mänskligt tänkande. När den kom ut 1979 blev den snabbt en succé av senastionella proportioner, som Martin Gardner skrev i sin glödande anmälan i Scientific American:
    Every few decades, an unknown author brings out a book of such depth, clarity, range, wit, beauty and originality that it is recognized at once as a major literary event.
Jag var då ännu för ung för boken, men tio år senare blev jag uppmärksammad på den och läste den med stor aptit - en läsning som gjorde djupt intryck på mig. I nästan samma veva läste jag också hans tillsammans med Daniel Dennett redigerade antologi The Mind's I från 1981, vilken påverkade mig om möjligt ännu mer, då den lade grunden för årtionden av grubblerier om vad mänskligt medvetande egentligen är - grubblerier jag än idag ägnar mig åt emellanåt.

Till sin profession är Douglas Hofstadter forskare i artificiell intelligens (AI). Han har alltid gått sin egen väg, och har trots berömmelsen efter Gödel, Escher, Bach varit tämligen isolerad från huvudfåran bland AI-forskare. Den främsta skillnaden mellan hans ansats och sagda huvudfåra är att Hofstadters allt överskuggande ambition är att förstå mänsklig kognition, i motsats till flertalet andra AI-forskare som har mer närliggande och pragmatiska ambitioner om att skapa datorprogram för att lösa olika specifika problem, som att vinna i Jeopardy eller sortera batterier. Om denna i hög grad självvalda isolering berättar Hofstadter, bland mycket annat, i en aktuell och synnerligen läsvärd intervju i tidskriften The Atlantic. Jag har väldigt lätt att känna sympati med Hofstadter, men när jag i The Atlantic-intervjun når fram till följande passage...
    Hofstadter hasn’t been to an artificial-intelligence conference in 30 years. “There’s no communication between me and these people,” he says of his AI peers. “None. Zero. I don’t want to talk to colleagues that I find very, very intransigent and hard to convince of anything. You know, I call them colleagues, but they’re almost not colleagues—we can’t speak to each other.”

    Hofstadter strikes me as difficult, in a quiet way. He is kind, but he doesn’t do the thing that easy conversationalists do, that well-liked teachers do, which is to take the best of what you’ve said—to work you into their thinking as an indispensable ally, as though their point ultimately depends on your contribution. I remember sitting in on a roundtable discussion that Hofstadter and his students were having and thinking of how little I saw his mind change. He seemed to be seeking consensus. The discussion had begun as an e-mail that he had sent out to a large list of correspondents; he seemed keenest on the replies that were keenest on him.

    “So I don’t enjoy it,” he told me. “I don’t enjoy going to conferences and running into people who are stubborn and convinced of ideas I don’t think are correct, and who don’t have any understanding of my ideas. And I just like to talk to people who are a little more sympathetic.”

...så kan jag inte låta bli att tänka att Hoftadter nog blivit lite väl bortskämd efter sin exempellösa framgång med Gödel, Escher, Bach, och att hans forskning nog skulle må bra av om han hade lite lättare att befatta sig med kritik. Det räcker dock med att jag åter plockar fram Gödel, Escher, Bach eller The Mind's I för att jag omedelbart skall förlåta honom denna egenhet. Hans senare böcker Metamagical Themas (1985) och I Am a Strange Loop (2007) har samma effekt - liksom för övrigt följande helt underbara föredrag rubricerat Analogy as the Core of Cognition som han höll i Stanford den 6 februari 2006:

Se det! Jag insisterar!

När jag ändå är i farten med att dela med mig av Hofstadter-föredrag så vill jag klippa in ett till, från samma plats (Stanford) och lite senare samma år (Singularity Summit, i maj 2006), där han talar över ett annat ämne jag intresserat mig för här på bloggen: Singulariteten.

Detta föredrag, rubricerat Trying to Muse Rationally about the Singularity Scenario, är långt ifrån lika briljant som Analogy as the Core of Cognition, men ändå intressant. Hofstadter förhåller sig försiktigt skeptisk men inte avfärdande i frågan om en Singularitet verkligen är möjlig. Han kritiserar böcker i ämnet av Hans Moravec och Ray Kurzweil, och efterlyser en seriös diskussion i bredare kretsar av fysiker, dataloger och andra forskare. Från den transkribering av föredraget som finns tillgänglig saxar jag följande.
    I think what I am really concerned about, after having read Ray’s most recent book, and been very impressed with many of the arguments in it, I ask the question: How realistic is this? I have asked a number of friends, highly informed intellectual people of different disciplines, and I have heard reactions over the following range: “The ideas are nutty—not worth the time of day.” “The ideas are very, very scary.” “I don’t know. I just don’t know.” “They are reasonable, or they are probable.” But none of these people have read the book.

    This is very interesting to me. What I find strange about this is that I get the feeling the scientific world is not taking any of this seriously. In other words, I do not see serious discussions of this among physicists when they get together.

    [...]

    I would like to hear serious scientists taking these ideas seriously and giving a serious skeptical response—not that I necessarily want it to be the other side. I want the debate to be very seriously taken. I think this is all to Ray’s credit. He has raised some terribly important issues.

Den situation vad gäller diskussion om fenomenet Singulariteten som Hofstadter beskrev 2006 finner jag beklagligt aktuell ännu 2013. Av framstående tänkare som, utan att på allvar befatta sig med den argumentation som exempelvis Ray Kurzweil eller Eliezer Yudkowsky lagt fram, är beredda att med några korta ord avfärda tanken om en intelligensexplosion, går det snart sagt 13 på dussinet.1 Den ende, så vitt jag känner till, som tagit frågan på fullt allvar och som landat i slutsatsen att en intelligensexplosion är osannolik är Robin Hanson. Det behövs fler som är beredda att analysera argumenten på allvar.

Fotnot

1) Som exempel på tänkare jag respekterar högt men som intagit denna billiga position kan nämnas Steven Pinker och Daniel Dennett. Så här säger Pinker:
    There is not the slightest reason to believe in a coming singularity. The fact that you can visualize a future in your imagination is not evidence that it is likely or even possible. Look at domed cities, jet-pack commuting, underwater cities, mile-high buildings, and nuclear-powered automobiles--all staples of futuristic fantasies when I was a child that have never arrived. Sheer processing power is not a pixie dust that magically solves all your problems.
Och så här säger Dennett:
    My reactions to the first thirty-odd pages [of Chalmers (2010)] did not change my mind about the topic, aside from provoking the following judgment, perhaps worth passing along: thinking about the Singularity is a singularly imprudent pastime, in spite of its air of cautious foresight, since it deflects our attention away from a much, much more serious threat, which is already upon us, and shows no sign of being an idle fantasy: we are becoming, or have become, enslaved by something much less wonderful than the Singularity: the internet.
Min gästbloggare David Sumpter kan ränkas till samma kategori: han är visserligen mer mångordig jämfört med vad Pinker och Dennett här visar upp, men han landar i samma vägran att befatta sig med argumenten för en intelligensexplosion.

onsdag 6 november 2013

Schemaläggningskrock

Nu på lördag, den 9 november, kör det ihop sig. För dem som har god smak för vad som är viktigt och intressant här i världen - och sådana personer torde (av uppenbara skäl) vara extra vanligt förekommande i den här bloggens läsekrets - föreligger en allvarlig krock som tvingar dem att välja mellan följande båda evenemang.

Å ena sidan:
  • På lördag klockan 10.30 svensk tid inleds det första partiet i VM-matchen i staden Chennai (tidigare känd som Madras) i Indien, mellan regerande schackvärldsmästaren Viswanathan Anand och hans unge norske utmanare Magnus Carlsen. Matchen kommer (om det inte visar sig bli en oväntat ensidig affär) att pågå i nära tre veckor, och avgörs i bäst av tolv partier, plus ett snabbschackstiebreak om så krävs. Om utmanaren Carlsen har jag tidigare skrivit här på bloggen - han har gått från klarhet till klarhet på senare år, och abonnerat på förstaplatsen på världsrankingen sedan juli 2011, varför han enligt de flesta bedömare (inklusive den engelske stormästaren Nigel Short) gäller som klar favorit. Anand har haft svårare att få sitt spel att stämma fullt ut i turneringssammanhang de senaste åren, men det som talar till hans fördel är att han brukar lyfta sig ett snäpp i den speciella situation som det innebär att möta en och samma motståndare i parti efter parti, dagar eller veckor i sträck. Detta blir första gången som Carlsen spelar om VM-titeln, och inte minst därför är den stundande matchen hett efterlängtad av schackfans världen över. Många av dessa kommer att sitta klistrade framför sina datorer och följa partierna i de direktsändningar som erbjuds av ett antal schackservrar, inklusive ChessBomb och arrangörernas officiella hemsida. ChessBase brukar erbjuda högklassig rapportering, liksom Sveriges främste schackjournalist Lars Grahn på sin blogg Inte bara schack.
Å andra sidan:
  • Inom ramen för Naturvetenskapliga fakultetens vid Göteborgs universitet familjedag på lördag framträder jag med ett föredrag rubricerat "Vad är sannolikheten att det finns intelligent liv på andra håll i universum?", i vilket jag behandlar stora och viktiga frågor som jag tidigare rört vid i bloggposter som t.ex. Om Fermis paradox och Det stora filtret. Jag kan redan nu avslöja att jag till slut kommer att besvara rubrikens fråga med "vet ej", men resonemangen på vägen dit kan (dristar jag mig att påstå) ändå äga visst intresse. Mitt föredrag är schemalagt till 13.40-14.10, vilket alltså innebär att det börjar en bit in i fjärde timmen i första partiet mellan Anand och Carlsen - just det skede då spänningen i ett parti ofta är som allra störst.
Det är beklagligt att arrangörerna i Chennai inte varit mer uppmärksamma i sin schemaläggning, och att denna krock därför uppstått. För egen del är jag nog tvungen att prioritera den sistnämnda av de båda aktiviteterna, men jag ser framför mig hur många av er, kära läsare, sliter ert hår i förtvivlade bryderier över vad ni skall nödgas välja bort.

söndag 3 november 2013

Om rekreationellt kontra reproduktivt sex

Wireheading är ett intressant fenomen. En robot som försetts med ett belöningssytem för att utföra vissa handlingar, men som lyckas tjuvkoppla systemet för att få tillgång till belöningarna utan att behöva utföra handlingarna, ägnar sig åt wireheading; jag skrev om detta i min bloggpost Implosion istället för explosion för något år sedan. Vi människor ägnar oss flitigt åt olika slags wireheading. Den kanadensiske biologen och science fiction-författaren Peter Watts ger, i några snitsigt formulerade rader, ett exempel:1,2
    My genes done gone and tricked my brain
    By making fucking feel so great
    That's how the little creeps attain
    Their plan to fuckin' replicate

    But brain's got tricks itself, you see
    To get the bang but not the bite
    I got this here vasectomy
    My genes can fuck themselves tonight

Fotnoter

1) Dikten återfinns på s 209 i Watts roman Blindsight från 2006. Där uppger han att den härrör från "r-selectors, Trunclade", men en googling på det leder ingen vart, så jag gissar att attribueringen är fiktiv och orden Watts egna.

Blindsight är grymt läsvärd. Den är visserligen inte alldeles lättsmält, med huvudpersoner som är blandningar (med lite olika proportioner) mellan psykfall och transhumaner. Och från den mörka stämning som råder från sida ett erbjuds inte så mycket som en sekund av respit. Men läsaren blir ändå rikligt belönad i bokens avslutande fjärdedel, där ett hisnande originellt men inte uppenbart orimligt svar presenteras på den bråddjupa frågan om vad mänskligt medvetande egentligen är.

2) Notera att Watts använder sig av samma fiffiga ordlek som Tim Minchin gör i den Pope Song som jag i vintras gjorde reklam för här på bloggen.