Tack gode Gud för Lena Andersson!

Jag rör mig en del i kretsarna kring de båda systerföreningarna Humanisterna och VoF, som har stort överlapp i sina medlemsskaror. Det finns en del typiska drag hos personer som engagerar sig i dessa. En observation jag gjort, vilken i förstone kan verka lite överraskande, är att nästan alla tycks vara motståndare till kungahus och monarki - i klar kontrast mot opinionsläget i svenska folket som helhet. Vad som gör detta överraskande är att frågan om Sveriges formella statsskick är tämligen perifer för den ena av dessa föreningar, och helt och hållet så för den andra.

Vid närmare eftertanke är det dock kanske inte så konstigt. Till VoF och Humanisterna dras personer som har svårt att stillatigande acceptera vanvettigheter som astrologi, homeopati, och idén att Jesus Kristus dog på korset för att frälsa oss från våra synder. Det verkar som om den typiske VoF- eller Humanisterna-medlemmen har svårare än medelsvensson att förlika sig med dylika absurditeter och tänka "äsch, det där är naturligtvis inte alldeles glasklart, men på det hela taget är det ändå ganska harmlöst, och hur som helst inte något att hetsa upp sig över". Om jag har rätt i att denna oförmåga är ett allmänt personlighetsdrag - låt oss kalla det förnuftsiver - så är det kanske bara att vänta sig att den typiska förnuftsivraren har lite svårare än medelsvensson att acceptera att Sveriges statschef utses genom blodsband istället för på demokratisk väg.

Förnuftsivraren är alltså en person som inte bara ogillar direkt ologiska och bisarra föreställningar, försanthållanden och konventioner, utan som också är ofin nog att protestera mot dessa. Jag räknar mig själv som höggradig bärare av detta personlighetsdrag, en diagnos som regelbundna läsare av denna blogg gissningsvis instämmer i.

En annan förnuftsivrare, enligt min uppfattning Sveriges mest vältaliga, är Lena Andersson, känd för sina romaner och pjäser, och kanske allra mest för sin insats som värd för radioprogrammet Sommar i P1 den 9 juli 2005 och för det rabalder som hennes synpunkter i programmet på den bibliska figuren Jesus väckte. Sedan ett par år tillbaka är hon med sina var 14:e dag återkommande krönikor på Dagens Nyheters ledarsida det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen. Nu har hon samlat några av krönikorna, tillsammans med andra artiklar och essäer, plus fyra teaterpjäser, till en bok med den Austenklingande titeln Förnuft och högmod. Det är en rasande bra bok, och jag uppmanar bloggläsaren å det bestämdaste att utan dröjsmål införskaffa och läsa den.

I sina artiklar dissekerar Lena (jag tillåter mig att omtala henne med förnamn då jag genom våra engagemang i Humanisterna och i tidskriften Sans haft förmånen att lära känna henne lite grand) med rakbladsvassa instrument absurditeterna i exempelvis kulturrelativismen, monarkin och kristendomen (både i dess bokstavstroende och katolska schatteringar, och i de svenskkyrkliga lättmjölksvarianterna). Annat hon gärna återkommer till är den stereotypa familjebildningsnormen, och hur vi i dagens svenska samhälle godtar diskriminering på grund av kön i situationer där motsvarande diskriminering på grund av etnicitet skulle anses oacceptabel. Artiklarna är påtagligt innehållstäta, och behöver ibland läsas sakta (nästan som poesi) för att man skall hinna snappa upp allt. Det finns knappt en enda text i boken som jag inte önskar att jag hade skrivit själv.

Bokens upplägg är effektfullt, med artiklarna uppdelade i tematiska block som vart och ett avslutas med en pjäs som på olika vis illustrerar det som sagts i artiklarna. Det underbart absurda gravallvar Lena ger prov på i pjäserna är jag oförmögen att beskriva - det måste läsas (eller ses).¹ Historierna går mer i svart än i rosa.

Det är nog oundvikligt att flertalet läsare kommer att uppfatta Sommarprogramsmanuset om Jesus som bokens tyngdpunkt och centrum.² Och visst är det en viktig text! Lena påvisar, med en lång rad episoder ur Nya Testamentets evangelier, att bilden av Jesus som godheten själv saknar stöd i Bibeln. Det kan anses allmänt känt att Jahve i Gamla Testamentet mestadels framstår som en psykotisk och ondskefull person, men kristna apologeter brukar framhålla att Gamla Testamentet inte längre är aktuellt, och att det är det helt igenom kärleksfulla Nya Testamentet som gäller. Men hur kärleksfull är Nya Testamentets Jesus egentligen? Lena påvisar hur Jesus gång efter annan uppvisar de vidrigaste härskartekniker, som följande (s 344 i boken):

Jesus blir ofta arg inför frågor och byter antingen ämne eller svarar föraktfullt. Han får inte sättas på prov, den som tror tillräckligt vet ju svaret. Men han själv får sätta vem som helst när som helst på prov med ständiga kuggfrågor. Kuggfrågor som denna till exempel:

"Vad säger ni om det här", säger Jesus. "En man hade två söner. Han vände sig till den ena och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården idag'. Sonen svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre sonen och sa samma sak. Sonen svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?"

Så frågar Jesus. Och folket svarar att den förste sonen gjorde som fadern ville, för han gick ut och arbetade. Men det är tydligen fel svar för Jesus blir arg, utan förklaring. "Sannerligen" utropar han, "tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike".

Varför omfattas inte tullindrivare och horor av Jesus berömda omsorg om syndare, sjuka och svaga? Jesus älskar alla barnen.

En liknande sida uppvisar Jesus i historien med fikonträdet (s 349-350):

Ett fantastiskt bisarrt avsnitt i evangelierna är när Jesus personligen blir kränkt av att ett fikonträd inte har någon frukt just när han är hungrig. Jesus hittar bara blad på trädet. Det är fel årstid för fikon. Han säger till trädet: "Aldrig någonsin skall du bära frukt", och trädet vissnar omedelbart.

Lärjungarna är nu hjärntvättade och osäkra. De vet att de gör säkrast i att beundra allt Jesus gör annars får de en utskällning, så de säger inte: Stackars träd, varför får inte trädet leva? För man bör inte ifrågasätta ledarens handlingar. Deras uppgift är att häpna över Jesus kraft. "Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?", säger dom som om det var en god sak.

Jesus är belåten med sig själv och med deras beundran. Eftersom han sällan missar en möjlighet att påminna sina undersåtar om deras brister och sina egna förtjänster svarar han att om de bara hade tron kunde de också få träd att vissna.

Antagligen var någon fattig odlare helt beroende av att det där fikonträdet levde. Men Jesus ser ingen anledning att kväva sin vredes impuls. Sånt behöver inte den främste göra. På dem vilar inga anständighetskrav. De kan döda träd för ros skull och för att utöva makt och sen trumpeta ut hur duktiga de är.

Och så vidare. Men är inte dessa stycken selektivt utvalda för att sätta Jesus i dålig dager? Lena igen (s 352):

Nu hör jag någon säga att visst kan man rycka citat ur Bibeln och visa vad som helst med det. Så använder alltid kättare och fundamentalister skriften. Fast varenda predikan i världen görs ju just så för att visa på Jesus kärleksbudskap. För att få det att genomsyra världens medvetande i två tusen år och utan slut i sikte måste man plocka sina citat bra mycket selektivare än jag har behövt göra för denna predikan.

För att bli varse Jesus maktfullkomlighet och självcentrering däremot, kan man gå in var som helst i de fyra berättelserna och finna den.

Ett kapitel i Förnuft och högmod som sticker ut en smula mot de övriga är den tidigare opublicerade texten Elementär induktion. Med stöd i Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme från 2010 ger Lena en bild av det faktiska evidensläget kring Palmemordet som gör att åtminstone jag aldrig mer kommer att kunna betrakta det med samma ögon som tidigare.

I kraft av de kvaliteter jag beskrivit ovan, och hennes mod att gå mot strömmen, är Lena en av de viktigaste skribenter vi har i svensk offentlighet. Vi har anledning att tacka vår Herre (eller kanske ännu hellre Lena själv) för att hon finns.

Hur långt sträcker sig då hennes mod? Tills jag läste följande rader föreställde jag mig nog, lite naivt imponerad av hennes kompromisslösa uppriktighet, att det var obegränsat. Men (s 425-426):

Det behövs få hot och ännu färre mord för att skrämma författare, konstnärer, filmare, journalister, forskare och politiker till tystnad. Det är det som är terror. Den fungerar, och den fungerar förebyggande; den tystar redan på idéstadiet. [...]

Rädsla kväver fantasin och motivationen. Jag blir själv varnad av vänner att skriva religionssatir, förlaget undrar halvt på skämt om de kommer att behöva anlita livvakter inför nästa bok. Jag kalkylerar med hur långt jag vågar gå, bedömer vad som brukar passera och vad som drar till sig Guds ställföreträdande vrede. Och det är väl meningen? Ingen hotar eller mördar utan syfte. Syftet är tystnad, hämnd och krökta ryggar.

Åh nej, tänker jag, kan det verkligen vara så att till och med Lena av alla människor ser sig nödsakad att göra sådana överväganden? Och så inser jag att jag, trots att hon skriver mycket om islam och islamism, inte kan påminna mig någon text av henne, vare sig i Förnuft och högmod eller annorstädes, som plockar ned och gör narr av Muhammed på tillnärmelsevis samma vis som hon gör med Jesus i flera av sina texter. Om det verkligen är av rädsla som hon avstår från det, så säger det något fruktansvärt allvarligt om samhället vi lever i.³

Fotnoter

1) Då jag läste pjäsen Dubbelmord - ett samtidstillstånd ropade jag nästan till av glädje, då jag inför Lenas implicita hänvisningar till Moira von Wright och Steven Weinberg på s 77-78 fick för mig att hon kan ha funnit en liten del av sin inspiration i min text Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

2) Lite grand som att den epokgörande parodin Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity automatiskt blir till epicentrum i Alan Sokals bok Beyond the Hoax (som jag recenserade i Axess 8/2008).

3) Denna text publicerades ursprungligen här på bloggen, och därefter i tidskriften Nya Fritänkaren 4/2011.

Humankapital vs fysiska tillgångar

Vad är viktigast - ett företags humankapital eller dess fysiska tillgångar? För arton år sedan gav seriefiguren Dilberts chef Struthåret ett nedslående besked (nedslående för oss människor alltså) i denna fråga. Men kanske är saken inte så enkel, ty en färsk studie av nationalekonomen Fabian Waldinger tyder på att Struthårets bedömning kan ha varit fel, eller i alla fall att hans slutsats inte gäller för germansk universitetsforskning i naturvetenskap och matematik.

Exponentiell tillväxt: ett räkneexempel

Nästa gång du ställs inför påståendet att någon viss procentuell årlig tillväxt är en förutsättning för att ekonomin och samhället skall fungera,¹ betänk då att sådan tillväxt innebär en exponentiell ökning, och fråga dig hur länge den rimligtvis kan tänkas pågå. Om ditt svar blir "i obegränsad tid", tag då del av sagan om vetekornen och schackbrädet, eller av astronomen Geogre Abells moderna variant från boken Exploration of the Universe (fjärde upplagan, 1982, s 594), och tag dig en funderare till. Så här skriver Abell:

The world population [is] at present doubling about every 35 years (2 precent [increase] per year).²

In New York City there are a little more than 100 square meters of land area for every person living in that city. Suppose we imagine New York to be more than 100 times as crowded as it is now, so that there is only one square meter per person. Moreover, let us suppose the same crowding applies over the entire land area of the earth. At the present rate of population growth, the land area of our planet would be filled to this density in about 550 years.

Perhaps one can argue about how crowded the earth can be. An uncontested ultimate limit to the number of people, however, is set by the fact that we are made of atoms of matter, and matter is conserved; that which comprises our bodies has had to come from the earth itself. Most of the matter in our bodies is in the form of water. [...] At a doubling time of 35 years, the oceans would be entirely converted to people in about 1200 years (never mind about water to wash with, drink, and water our fields with, or even for fish). At the same doubling rate, in 1600 years the mass of people would be equal to the mass of the earth, and in 2300 years to that of the solar system. If we could create matter from nothing (to create people), after about 5300 years a great sphere of humanity 150 light years in radius would be expanding at its surface at the speed of light!

Fotnoter

1) Eller påståendet om obevekligheten i Moores lag.

2) Tillväxttakten i Jordens befolkning har avtagit sedan Abell skrev dessa rader, och var 2009 nere i en årlig ökning om 1,1%. Detta förtar naturligtvis på intet vis kraften ur Abells demonstration av det absurda i oupphörlig exponentiell tillväxt.

Väljer du det röda pillret?

I filmen The Matrix från 1999 får huvudpersonen Neo klart för sig att det liv han hittills levt blott är en del av en datorsimulering, iscensatt av ondskefulla AI-varelser någon gång närmare 2199 än 1999. I en nyckelscen tidigt i filmen erbjuds Neo valet mellan ett blått piller och ett rött. Tar han det blå pillret kan han återgå till sitt vanliga trygga (men illusoriska) liv i Matrix, som datorsimuleringen kallas. Tar han istället det röda kan han bryta sig lös från Matrix och ge sig ut i den fasansfulla men verkliga världen utanför och få veta hur den är beskaffad, samt delta i människornas frihetskamp mot AI-varelserna. Då finns emellertid ingen väg tillbaka till det gamla livet. Ett icketrivialt dilemma!

Den mångbottnade och sevärda filmen, och inte minst scenen med de båda pillren, har gjort starkt avtryck i kulturen. Ett exempel är antologin Taking the Red Pill: Science, Philosophy and Religion in The Matrix från 2003, redigerad av Glenn Yeffeth, som bjuder på en varierad samling texter som alla tar The Matrix som avstamp för filosofiska funderingar av olika slag. Den hör till de bästa böcker jag läst på denna sida millennieskiftet - något jag inte insåg när jag först läste den, men som jag idag, sex eller sju år senare, konstaterar som ett faktum. Dock, liksom alla antologier lider den av en viss ojämnhet, och det är absolut inte så att jag gillar alla bokens texter. Så t.ex. fann jag Paul Fontanas försök att påvisa att filmen handlar om Jesus så långrandigt att jag snabbt övergick till att skumma istället för att läsa. Nästan lika tröttsam fann jag Peter Boettkes nyliberala predikan om att det röda pillret står för ett fritt samhälle utan statliga ingripanden i våra liv eller i marknaden, medan det blå representerar slumret hos de ofria människorna i Sovjetunionen eller i en välfärdsstat av skandinaviskt snitt.

En antologi bör emellertid inte bedömas och betygsättas utifrån dess sämsta bidrag, utan på basis av dess höjdpunkter. Om den innehåller en enda uppsats som påverkar en på djupet, så räcker det för att boken med råge skall räknas som läsvärd. Taking the Red Pill innehåller inte blott en utan två texter som gjort så djupt intryck på mig att jag utan överord kan säga att de påverkat mitt sätt att se på världen. Det handlar om Why the future doesn't need us av Bill Joy, och om Are we living in the Matrix? av Nick Bostrom. Låt mig säga några korta ord om vardera.

1. Joy

Den amerikanske datavetaren och superentreprenören Bill Joys essä Why the future doesn't need us publicerades ursprungligen 2000 i tidskriften Wired, och jag har haft anledning att nämna den i två tidigare inlägg här på bloggen. Joy varnar för de enorma risker - det är ingen överdrift att säga att hela mänskligheten står på spel - som är förknippade med utvecklingen inom delar av gen-, nano- och robottekniken.

Låt mig här nämna blott ett av hans (välgrundade) mardrömsscenarier. Vi är snabbt på väg mot en situation där avancerad genteknik inte är förbehållet laboratorierna på universiteten och de stora bioteknikbolagen, utan där var och en för några tusenlappar kan dra igång sin egen verksamhet hemma i hobbyrummet. Hur kan vi försäkra oss om att inte någon galen terrorist - eller någon uttråkad tonåring som blivit blasé på spridande av datavirus - pysslar ihop ett biologiskt virus som kombinerar 100% dödlighet med dito smittsamhet?

Joys essä kan ses som ett desperat försök att åtminstone föra upp dessa ruskigt svåra frågor på den offentliga dagordningen. Mina upprepade hänvisningar till den kan tolkas på samma sätt.

2. Bostrom

Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostroms bidrag Are we living in the Matrix? är en förenklad framställning av ett argument han publicerat i tidskriften Philosophical Quarterly, för att det inte bara är möjligt utan rentav troligt att vi lever i en datorsimulering à la The Matrix. Jag har kort beskrivit hans argument bl.a. i Notices of the American Mathematical Society och skall inte här fördjupa mig ytterligare i saken, utan nöjer mig med att konstatera följande. Å ena sidan är argumentet seriöst. Å andra sidan vilar det på vissa obevisade premisser som vi inte behöver acceptera, varför vi inte heller är tvungna att acceptera slutsatsen.

Jag tror inte att vi bor i en datorsimulering (och det är tveksamt om Bostrom själv tror det), men argumentet har påverkat mig i min syn på vissa religionsfrågor. Innan jag tog del av Bostroms argument fann jag tanken att vårt universum skulle styras av något slags högre medvetande omöjlig att ta på allvar. Efter att ha funderat över hans resonemang kring de scenarier han föreslår finner jag inte längre tanken lika totalt orimlig att vårt universum skulle vara inbäddat i något annat och större, där någon medvetet skapat oss. Jag tror fortfarande inte på Gud, men Bostrom har fått mig att tänka i något ödmjukare banor än tidigare i frågan om hans eventuella existens. Dock skyndar jag mig att tillägga, i linje med avslutningen på den världsbildsföreläsning jag för en tid sedan publicerade här på bloggen, att jag, i brist på evidens fortsatt ställer mig helt avvisande när det gäller vissa specifika fantasier som t.ex. den om den psykotiskt svartsjuke och sexualfixerade (men här i västerlandet obegripligt populäre) guden Jahve.

Till trolleyologins försvar

Scenario 1: Ett herrelöst lok skenar fram mot en grupp om fem personer som befinner sig på rälsen och inte kan ta sig därifrån, och som kommer att dödas av loket om inte du ingriper. Du har möjlighet att rädda dessa fem genom att slå om en växel så att loket styrs in på ett stickspår, där det dessvärre finns en annan person som inte kan ta sig därifrån och som därför kommer att dödas om du slår om växeln. Vad gör du?

Scenario 2: Ett herrelöst lok skenar fram mot en grupp om fem personer som befinner sig på rälsen och inte kan ta sig därifrån, och som kommer att dödas av loket om inte du ingriper. Du står på en bro ovanför järnvägsrälsen tillsammans med en tjock herre som du kan knuffa ned på rälsen, vilket skulle kosta honom livet, men också stoppa lokets framfart och därmed rädda de fem personerna där nere.¹ Vad gör du?

Ur strikt konsekvensutilitaristisk synvinkel är dessa båda problem ett och samma - ty i båda fallen dör en person om du skrider till handling, medan fem andra dör om du underlåter att agera.² Ändå visar studier på området att folk i allmänhet är betydligt mer benägna att skrida till handling i Scenario 1 än i Scenario 2. Det är intressant att fundera över varför.

De båda moraliska dilemman som scenarierna presenterar hör till vad som på engelska kallas trolley problems, och studiet av dem kallas trolleyology (någon etablerad svensk term finns inte, men trolley betyder väl ungefär "mindre spårburet fordon"). De kan varieras - och har varierats - näst intill i det oändliga. En lättläst och trevlig lekmannaintroduktion till detta område av etikfilosofin presenterades för en tid sedan i tidskriften The Prospect, och en annan läsvärd text återfinns i senaste numret av Philosophy Now.

Mer än en gång har jag träffat på reaktionen "Löjligt!" inför trolleyologin. Den negativa reaktionen tycks bottna i observationen att trolleyologins scenarier är verklighetsfrämmande, på så vis att verkliga etiska dilemman alltid är betydligt mer komplicerade. Jag vill gärna försvara trolleyologin mot denna kritik. Förvisso är scenarierna osannolika och starkt stiliserade, men jag menar att det i denna överförenkling också finns något gott.

Det är en angelägen uppgift för etikfilosofin att kartlägga och försöka förstå våra grundläggande moraliska intuitioner - oavsett om avsikten är att skapa ett koherent moralsystem som överensstämmer med dessa, eller om vi vill försöka korrigera vissa av intuitionerna för att de står i alltför stark konflikt med andra och viktigare moraliska principer. Inför våra ställningstaganden i mer verklighetstrogna och komplicerade situationer kan det vara vanskligt att identifiera vilka som är de avgörande faktorerna som leder oss att vilja handla på ett visst sätt. Som ett led i identifierandet av dessa, och i linje med den reduktionism³ som framför allt inom naturvetenskapen banat väg för så stora vetenskapliga landvinningar, är det klokt att försöka studera de enskilda faktorerna i så avskalade och isolerade sammanhang som möjligt. Det är just detta som trolleyologin söker åstadkomma. När man på så vis lyckats identifiera goda kandidater till avgörande faktorer kan man sedan gå vidare med att plugga in dessa i mer verklighetsnära sammanhang för att få grepp om hurpass robusta trolleyologins resultat är.

Fotnoter

1) Det hjälper inte om du kastar dig själv framför loket - du är för klent byggd för att kunna stoppa dess framfart och rädda de fem där nere.

2) Den rättrogne utilitaristen finner också att det i båda fallen är rätt att skrida till handling, av det enkla skälet att fem människoliv väger tyngre än ett.

3) Se Hanno Esséns utmärkta essä i Folkvett häromåret för en introduktion till (det ofta missförstådda) begreppet reduktionism.

Socialdemokratiskt ledarskap förr och nu

Det svenska socialdemokratiska partiet är ett parti i förfall. Lena Andersson, som besitter Sveriges för närvarande vassaste penna, resonerar kring detta på ett idéplan i gårdagens DN.¹ Här skall jag nöja mig med en kort kommentar om en annan sida av saken: det ledarskap som på ett tragiskt vis återspeglar idéutvecklingen... host... idé-"utvecklingen".

Det fanns en tid för inte så förskräckligt länge sedan (till och med en yngling som jag kan minnas den) då partiledarskapet för Socialdemokraterna förknippades med statsmannaskap och kompetens, och som med rätta ansågs vara en av de viktigaste posterna man överhuvudtaget kunde besitta i Sverige, inte minst genom att partiledaren som regel också var statsminister. Han var välutbildad, kunnig och klok, och han bedrev sitt ledarskap långsiktigt och uthålligt. Tage Erlander var partiledare i 23 år, Olof Palme i 17.

Jämför detta med socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, som höll ut i fyra år, och som är nättopp omöjlig att föreställa sig leda vårt land. Eller ännu värre, jämför med den Åsa-Nissetyp som idag är partiledare, vars kompetensprofil passar avgjort bättre för ståuppkomik än för statsmannaskap, och som efter de senaste turerna alltmer framstår som en simpel fifflare. Det skulle förvåna mig om Juholt ens lyckas bli ettårig på sin post. Och vem skall ta över efter honom, på partiets fortsatta färd mot att bli ett tjugoprocentsparti (and beyond)? Paolo Roberto? Anna Sjödin?

Fotnot

1) Här ett smakprov ur Lena Anderssons läsvärda krönika:

När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara.

I dag är tankens tyngdpunkt flyttad. Om Maud Olofssons huvudambition var att bryta ”sossefieringen” av Sverige så har hon lyckats, även om hennes Centerparti förlorat röster på det. Sakta men obevekligt har hon och andra med djupt borgerliga instinkter genom retorik, visioner och politik lyckats föra Sverige och svenskarna in i ett annat förhållningssätt till världen. Det såg länge mörkt ut för dem, men de vände den jättepråm som är ett lands kollektiva tänkande och självbild. Det är ingen liten sak. De visade att ihärdighet och övertygelse lönar sig. De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.

Detta har inte bara med regeringsinnehav att göra. Det är ett mentalt tillstånd. Borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 utan att leda, de följde. I dag är sannolikheten stor att socialdemokratin skulle följa och inte leda även om de satt i Rosenbad. Om man leder eller följer visar sig i subtila saker. Hur man formulerar sig om samhället, vad man låter bli att formulera, om förslag läggs defensivt eller offensivt, om man lånar begrepp och perspektiv eller skapar egna som ger det seende man vill befrämja.

Men denna borgerlighetens bedrift innebär att socialdemokratin inte heller behöver ge upp trots att den har tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, vilket partiets första skuggbudget understryker. Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel.

Singularitet 2045?

Med den braskande rubriken Maskinerna tar över år 2045 signalerar det aktuella numret av Ny Teknik en tidtabell för när den högsta intelligensen på vår planet inte längre kommer att finnas hos oss människor av kött och blod, utan hos datorer. Artikeln i Ny Teknik är ytlig och okritisk, vilket är synd då ämnet är fruktansvärt viktigt.

Årtalet 2045 är hämtat från Ray Kurzweils uppmärksammade bok The Singularity is Near från 2005. Kurzweil bygger sin prediktion i första hand på det som kallas Moores lag, som finns i olika varianter och som beskriver hur olika slags datorprestanda ökar exponentiellt med en fördubbling var 18:e eller 24.e månad. När väl den övermänskliga intelligensen är på plats kommer den, enligt Kurzweil och andra bedömare, och med Moores lag som ett slags turbomotor, att generera en explosionsartad utveckling av allt högre intelligenser, vilket är bakgrunden till termen Singulariteten.

Kurzweils bok har drag av frälsningspredikan, och som motvikt är det bra att läsa Bill Joys dystopiska essä Why the future doesn't need us från 2000 (som jag gjorde reklam för i en tidigare bloggpost). Den text jag emellertid helst av allt rekommenderar som introduktion till begreppet Singulariteten är David Chalmers välgenomtänkta och balanserade uppsats The Singularity: A Philosophical Analysis. Jag ser också med förväntan fram emot det specialnummer av Journal of Consciousness Studies som kommer inom några månader och som (vilket framgår på Chalmers blogg) skall bjuda på en rad framstående tänkares reaktioner på Chalmers uppsats.

Min egen syn på Singulariteten är ungefär följande. Om den inträffar, så kommer den att förändra världen på ett så genomgripande sätt att inget i samhället och våra (eller våra efterföljares) liv kommer att vara sig likt. Den kan föra oss - och nu tillåter jag mig ett bombastiskt bildspråk som i detta sammanhang dock är mer på sin plats än i de flesta andra - till ett paradis eller rakt ned i helvetet. Om vi inte innan dess hinner utlösa någon katastrof som antingen tar kål på oss helt och hållet (vilket det så klart finns stor risk för) eller kastar tillbaka civilisationen till stenåldersnivå, betraktar jag det som troligt att Singulariteten för eller senare inträffar.

Tidtabellen, däremot, är jag skeptisk till. Kurzweils basunerande av årtalet 2045 fungerar måhända som PR-trick, men synes mig inte alldeles vederhäftigt. Moores lag är ingen naturlag utan blott en empirisk observation vars giltighetsområde (bortom vad vi redan sett) vi vet väldigt lite om. Och utvecklingen mot en Singularitet handlar naturligtvis inte bara om hård- utan även om mjukvaruutveckling, och det senare förefaller ännu svårare att förutsäga och förse med pålitliga tidtabeller. Vi vet inte vilka nya svårigheter (eller fantastiska genvägar) som kan tänkas dyka upp på den jungfruliga mark som det handlar om att beträda. Beläggen för att Singulariteten skulle inträffa 2045, snarare än 2025 eller 2200, är enligt min mening svaga.

Angående akademisk frihet: en reservation

Jag har ofta stämt in i den högstämda retorik kring akademisk frihet som ständigt pågår och som flammat upp med extra styrka i samband med SNS-skandalen. För att vi inte skall bli alltför till oss i denna diskussion och få för oss att frågan är enkel, vill jag härmed påminna om en allvarlig komplikation. Låt mig börja med ett fiktivt exempel, hämtat från Eliezer Yudkowskys novell Three Worlds Collide från 2009, här i min sammanfattning.¹

Några hundra år in i framtiden träffar mänskligheten för första gången på en utomjordisk civilisation. Under vänkapliga former utbyter vi vetenskapliga erfarenheter med utomjordingarna, och det visar sig att på de områden som både vi och de utforskat råder god överensstämmelse – med ett flagrant undantag. Deras värde på den så kallade Alderson-konstanten, en fundamental naturkonstant inom den del av fysiken som bl.a. ligger till grund för vår förmåga att färdas genom maskhål i rymden, skiljer sig nämligen från vårt med en faktor om cirka tio miljarder. Vidare undersökningar ger vid handen att det är vi som tagit miste. Och ytterligare utredning landar i att det i själva verket inte rörde sig om ett misstag utan om en medveten mörkläggning. De mänskliga pionjärer inom Alderson-fysiken som bestämde konstantens värde upptäckte nämligen att det förde med sig hur enkelt det skulle vara för i princip vem som helst att förvandla Solen till en supernova med hjälp av material som finns i vilken järnaffär som helst. Om denna kunskap blev allmänt känd så skulle det med största säkerhet innebära slutet för mänskligheten och för vår planet, varför de såg sig nödsakade att gömma undan den, och som en del av cover up-arbetet kring detta visade det sig nödvändigt att förfalska värdet på Alderson-konstanten.

Hur mycket jag än instämmer i vetenskapens fria sanningssökande som ett vackert och eftersträvansvärt ideal, och hur mycket jag än tenderar att uppröras av tanken på medveten vetenskapsförfalskning, så klarar jag inte att inför en historia som denna försvara den principiella hållningen fullt ut. Den chef för Institute of Alderson Physics som, likt förre SNS-VD:n Anders Vredin, beordrade sina forskare att hålla käft angående de faktiska resultat som forskningen landade i, handlade enligt min åsikt rätt. Det är min bestämda uppfattning att Vredin gjorde fel när han tystade ned budskapet

"belägg saknas för idén att konkurrensutsättning och privatisering av välfärd ger effektivitetsvinster",

medan den fiktive IAP-chefen gjorde rätt när han hindrade spridning av

"så här enkelt kan du bygga det ultimata domedagsvapnet hemma i ditt garage".

Jag hoppas att även den ivrigaste högerekonom kan se en viss skillnad mellan de båda budskapens grad av skadeverkningar. Men om vi ger oss i kast med att undersöka utrymmet mellan dessa båda extremfall kommer någonstans att uppenbara sig en besvärlig gråzon där vi inte med något självklart och oantastiligt kriterium kan avgöra vilka forskningsresultat som bör få spridas fritt och villka som rätteligen bör stoppas.

Så här långt kommen kan jag för mitt inre höra hur delar av läsekretsen protesterar och hävdar att min diskussion är - om uttrycket tillåts - akademisk. Yudkowskys berättelse är ju fiktiv, och i verkligheten kan vi knappast räkna med att ställas inför en så extrem situation. I praktiken (hör jag dessa läsare säga) är det inget problem, utan vi kan lugnt fortsätta hålla den akademiska frihetens fana högt.

Jag håller inte med om denna invändning. Vi har i den moderna vetenskapshistorien redan träffat på flera fall med klart Three Worlds Collide-liknande ingredienser. Det mest kända exemplet är 1940-talets Manhattanprojekt och skapandet av atombomben, vilket omedelbart ledde till bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, och därefter till decennier av ständig risk för totalt kärnvapenkrig och en utbredd existentiell ångest.² Domedagsvapnet kom i det här fallet naturligtvis inte som en blixt från klar himmel, utan som resultatet av ett målmedvetet sökande efter just ett sådant. Ett färskare exempel är sekvenseringen och publiceringen av det fullständiga genomet för det fruktansvärda virus som under namnet spanska sjukan härjade under 1918-1920 och skördade miljoner dödsoffer; se t.ex. van Aken (2007) för en diskussion kring etiken i detta.

Blickar vi framåt så hopar sig frågeställningarna. Det handlar om vad som kan hända den dag AI-forskningen nått så långt att det inte längre är vi människor av kött och blod som står för den högsta intelligensen på vår jord (något jag snuddade vid i min förra bloggpost). Det handlar om nanoetknologi och det så kallade grey goo-scenariot för slutet på vår civilisation. Det handlar om transhumanismen och den gradvisa modifiering av den mänsklig naturen på medicinsk, genetisk och elektronisk väg som vi ligger i startgroparna för eller i viss mån kan anses redan ha påbörjat. Och det handlar om en rad andra frågor av liknande dignitiet, samt inte minst hur dessa interagerar med varandra.

Vi behöver prata om detta. Vilka forskningsområden som prioriteras upp på bekostnad av vilka andra kan ha avgörande betydelse för var mänskligheten till sist hamnar. Kanske finns det avgränsade forskningsområden som rentav kan bedömas som så farliga att de bör förbjudas. Jag kan inte svara på om så är fallet, men vad jag bestämt kan säga är att dessa frågor förtjänar allvarligast möjliga studium. Att istället rycka på axlarna och tycka att vi självklart bör låta forskningen under den akademiska frihetens stolta fana utvecklas fritt och organsikt utan politisk inblandning, är enligt min mening liktydigt med att förespråka att vi med bindel för ögonen och mänsklighetens överlevnad som insats fortsätter att rusa rakt fram i okänd terräng.

Fotnoter

1) Three Worlds Collide är en fantastisk historia med djupa poänger av etikfilosofiskt slag. Vad jag här skall redogöra för är blott en perifer bihandling, kännedom om vilken på intet vis spolierar nöjet att läsa novellen.

2) Det är inte min avsikt att med dessa ord fördöma Manhattanprojektet – jag är väl medveten om att det är en ytterst komplicerad och mångfacetterad fråga att ta ställning till om det var rätt eller fel att genomföra detta. Ända sedan det begav sig har frågan med rätta fortsatt att eka genom samhällsdebatten. Inte minst inom fysikersamhället där man av förklarliga skäl känner ett särskilt ansvar; se t.ex. läsvärda betraktelser av Freeman Dyson (1979), Richard Feynman (1985) och Hans Bethe (1991).