26 september: härmed tillönskas alla läsare och vänner en glad Petrovdag!

Jag skrev om saken här på bloggen för exakt ett år sedan, och dessförinnan i Göteborgs-Posten exakt två år tidigare. Läsekretsen må ursäkta min repetitivitet, men den här saken är faktiskt viktig. Så viktig är den enligt min mening att vi borde inrätta en röd dag i kalendern den 26 september. Ur min GP-artikel:

Den svenska almanackan har tretton helgdagar, varav åtta (eller ännu fler, beroende på hur man räknar) firas till minne av en person som dog för nära 2000 år sedan, och som vi har så osäkra vittnesuppgifter om att till och med hans existens är ifrågasatt.

Men oavsett om han funnits, och hans gärningar och egenskaper i övrigt, tycker jag att åtta av tretton är i ensidigaste laget. Nog finns det många andra personer i historien som förtjänar att hyllas? Specifikt vill jag förespråka att vi stryker en av de helgdagar som firas till Jesu åminnelse (förslagsvis trettondedag jul) och i stället upphöjer dagens datum, den 26 september, till röd dag med namnet Petrovdagen.

Det är idag 30 år sedan som den (numera pensionerade) sovjetiske flygofficeren Stanislav Petrov tog sitt livs viktigaste beslut - och måhända ett av de viktigaste beslut som någonsin tagits. Varningslamporna blinkade rött, indikerandes inkommande amerikanska kärnvapenmissiler. Petrov bestämde sig för att det hela nog var ett tekniskt fel, och avstod från att rapportera missilvarningen vidare i den kedja som annars mycket väl kan ha slutat i ett fullskaligt globalt kärnvapenkrig. Eliezer Yudkowsky beskriver händelseförloppet närmare i sin bloggpost från Petrovdagen 2007:

The story begins on September 1st, 1983, when Soviet jet interceptors shot down a Korean Air Lines civilian airliner after the aircraft crossed into Soviet airspace and then, for reasons still unknown, failed to respond to radio hails. 269 passengers and crew died, including US Congressman Lawrence McDonald. Ronald Reagan called it "barbarism", "inhuman brutality", "a crime against humanity that must never be forgotten". Note that this was already a very, very poor time for US/USSR relations. Andropov, the ailing Soviet leader, was half-convinced the US was planning a first strike. The KGB sent a flash message to its operatives warning them to prepare for possible nuclear war.

On September 26th, 1983, Lieutenant Colonel Stanislav Yevgrafovich Petrov was the officer on duty when the warning system reported a US missile launch. Petrov kept calm, suspecting a computer error.

Then the system reported another US missile launch.

And another, and another, and another.

What had actually happened, investigators later determined, was sunlight on high-altitude clouds aligning with the satellite view on a US missile base.

In the command post there were beeping signals, flashing lights, and officers screaming at people to remain calm. According to several accounts I've read, there was a large flashing screen from the automated computer system saying simply "START" (presumably in Russian). Afterward, when investigators asked Petrov why he hadn't written everything down in the logbook, Petrov replied,"Because I had a phone in one hand and the intercom in the other, and I don't have a third hand."

The policy of the Soviet Union called for launch on warning. The Soviet Union's land radar could not detect missiles over the horizon, and waiting for positive identification would limit the response time to minutes. Petrov's report would be relayed to his military superiors, who would decide whether to start a nuclear war.

Petrov decided that, all else being equal, he would prefer not to destroy the world. He sent messages declaring the launch detection a false alarm, based solely on his personal belief that the US did not seem likely to start an attack using only five missiles.

Vi kan inte veta bestämt vad som skulle ha hänt om Stanislav Petrov agerat annorlunda den 26 september 1983, men jag anser ändå att hans insats är värd att uppmärksamma och reflektera över. Eller som Yudkowsky avslutar sin bloggpost:

Maybe someday, the names of people who decide not to start nuclear wars will be as well known as the name of Britney Spears. Looking forward to such a time, when humankind has grown a little wiser, let us celebrate, in this moment, Petrov Day.

Tänk inte!

Jag har inte läst Joyce Meyers bok Battlefield of the Mind, och kommer nästan säkert inte att göra det. Kalla mig gärna inskränkt, men det verkar helt enkelt inte vara en bok i min smak. Däremot har jag tagit del av nedanstående ur boken hämtade citat¹, som jag fröjdar mig åt som ett lysande exempel på det intressanta begrepp anti-rationell mem som David Deutsch torgför i sin läsvärda bok The Beginning of Infinity och som jag diskuterade helt kort i en bloggpost förra året.

Fotnoter

1) Citatet är autentiskt (och alltså inte något som någon hittat på i syfte att framställa Joyce Meyer som ännu knäppare än hon faktiskt är).

2) Ett annat strålande exempel på en anti-rationell mem är den utbildningspolitiska ståndpunkt jag tidigare berättat om har slagit rot i Republikanska partiet i Texas.

Mer om elmarknad: min korrespondens med KVA:s energiutskott

I fredags skrev sex ledamöter i KVA:s (Kungliga Vetenskapsakademiens) energiutskott en debattartikel i SvD om varför vi bör undvika att integrera svensk elmarknad med europeisk. Dagen efter påtalade jag, här på bloggen, en del brister i deras argumentation. Därefter har följt en del ekorrespondens mellan mig och några av dessa ledamöter, och jag vill gärna bjuda läsekretsen på detta meningsutbyte.

De ebrev jag fått från dem är dock inte finslipade på det sätt som är brukligt när en text är avsedd för offentligt förevisande (och minst ett av dem är därtill författat i uppenbart vredesmod). Jag väljer därför i det följande att nöja mig med sammanfattande referat av deras bidrag till korrespondensen, med fullständig återgivning endast av mina egna bidrag.

Det började med att jag kort efter bloggpostens publicering hörde av mig till de sex artikelförfattarna med följande hälsning (lördag 16:52).

Lennart, Harry, Dick, Sven, Karl-Gustaf, Elisabeth,

Se gärna mina kommentarer till er SvD-artikel: KVA:s energiutskott om europeisk elmaknad. Bättre kan ni!

Olle

Ganska snabbt (lördag 22:47) fick jag ett argt svar från Lennart Bengtsson, där han förklarade sig vara mycket besviken över hur jag (som ju annars "brukar vara välinformerad om det mesta") denna gång inte brytt mig om att "ta reda på fakta" innan jag yttrar mig och "går till personangrepp" (que?). I något som av tonfallet av döma verkar vara avsett som ett tillrättaläggande av någon felaktighet från min sida skrev han att det "naturligtvis inte [är] fråga om någon isolering då vi redan har en integrerad elmarknad för de nordiska länderna", men jag kan inte se att jag vare sig i min bloggpost eller annorstädes påstått motsatsen. Jag besvarade honom kort med följande (söndag 11:02).

Kan du tänka dig att bli lite mer precis, Lennart? Vad är det jag säger i min bloggpost som du menar är fel?

Olle

Något svar på denna enkla fråga har Lennart ännu inte givit. Däremot inkom några timmar senare (söndag 15:45) ett ebrev från en annan av artikelförfattarna, Elisabeth Rachlew, med (a) ett negativt allmänomdöme om min bloggpost, (b) en hänvisning till ett nummer av Europhysics News som hon menar styrker att "en större elmarknad ej löser problemet med baskraften", (c) ett avvisande av mitt påstående att hon och hennes utskottskamrater förespråkar protektionism, (d) en upprepning av SvD-artikelns påpekande om att svensk (och nordisk) elmarknad är i stort sett fossilfri samt hur centralt detta är för utskottets ställningstaganden, och (e) en uppmaning till mig att ta del av deras skrifter. Uppmuntrad av denna respons svarade jag med följande (söndag 22:05).

Tre små synpunkter på det du skriver, Elisabeth:

1. Ni vill, genom inskränkningar i frihandeln, skydda en inhemsk industrisektor. Om du inte vill kalla det protektionism så talar vi uppenbarligen olika språk.

2. Jag är lite oklar över vad du menar med att "en större elmarknad ej löser problemet med baskraften". Menar du att större elmarkander inte hjälper till att lösa intermittensproblemet? Härom råder i så fall knappast någon vetenskaplig enighet (se t.ex. Deluchi och Jacobson, 2011), och det blir också lite svårt att förstå varför ni då hävdar att "vattenkraft kommer också att bli efterfrågad som balanskraft för ny kontinental väderberoende elkraft".

3. Jag är inte alls svag för ert argument om att "svenska konsumenter drabbas av [...] ökande inslag av europeisk fossilproducerad el". "Drabbas" är ett lite konstigt ord, då det är ju inte är någon skillnad mellan fin-el och ful-el då den levereras i vägguttaget. Så om det skall vara någon poäng med ett vurm för våra 100% fin-el så måste det göra skillnad för CO2-utsläppen. Men betrakta följande två scenarier (i en förenklad situation där inga andra länder än Sverige och Tyskland är inblandade; jag vet inte hur realistiska de exakta siffrorna är i övrigt, det är principen jag vill illustrera).

Scanario A. Sverige handlar med Tyskland som på så vis får hjälp med intermittens, vilket resulterar i följande elkonsumtion:
Tyskland - 40 GW tysk ful-el, 20 GW tysk fin-el, 5 GW svensk fin-el.
Sverige - 9 GW svensk fin-el, 5 GW tysk ful-el.¹
Scenario B. Sverige vägrar handla med Tyskland och behåller all fin-el för sig själv:
Tyskland - 45 GW tysk ful-el, 20 GW tysk fin-el.
Sverige - 14 GW svensk fin-el.
Notera att det inte är någon nettoskillnad mellan de två scenarierna när det gäller mängd el konsumerad i repektive land, mängd el producerad i respektive land, eller total mängd producerad ful-el med tillhörande CO2-utsläpp. Enda skillnaden är att Scenario B undviker det utbyte av svensk fin-el mot tysk ful-el som sker i Scenario A. Jag uppfattar ert tal om hur vi bör undvika europeisk elmarknad för att värna den fina svenska fossilfria elen som att ni likväl föredrar Scenario B, trots att det inte gör någon skillnad vare sig för vad konsumenterna får i sina eluttag eller för mängden CO2-utsläpp. Skillnaden är alltså rent kosmetisk, och den konkurrensfördel ni drömmer om bygger alltså på att företag och konsumenter inte skall genomskåda detta, utan tro att Sverige på något vis gör världen en tjänst genom att inte befatta sig med tysk ful-el. Energipolitik är enligt min mening en alltför allvarlig sak för att bygga på ytliga kosmetisk-puritanska överväganden. Men för all del, förklara gärna för mig om era fin-elsöverväganden betyder något mer än detta, med verkliga impliaktioner för de totala CO2-utsläppen.

Olle

Därefter (måndag 07:53) inträdde utskottets ordförande Sven Kullander i diskussionen med ett ebrev adresserat inte till mig utan till hans utskottskollegor och medundertecknare på SvD-artikeln. I detta ebrev framhöll han dels att mitt räkneexempel inte är möjligt att diskutera eftersom det "saknar verklighetsunderlag", dels att jag borde läsa deras rapport om den nordiska elmarknaden som han menade innehåller "alla svar" på mina frågor. Elisabeth hade kort därefter (måndag 08:57) vänligheten att till mig vidarebefordra hans ebrev, samtidigt som hon instämde i att jag borde läsa deras rapport, och därtill fyllde på med en del ytterligare synpunkter. Dessa inkluderade bland annat en upprepning av Europhysics News-hänvisningen i hennes föregående ebrev (söndag 15:45), en omsvängning ("det handlar alltså ej om fin och ful el") jämfört med söndag 15:45, och en försäkran om att vad det hela egentligen handlar om är "vad näten klarar av i nuvarande läge" samt de stora investeringar som "krävs [...] för att klara av den ökande intermittenta elproduktionen". Jag svarade senare samma dag (måndag 22.46) med ytterligare några synpunkter, inklusive en lite irriterad släng mot Sven Kullanders nonchalanta attityd:

Tack Elisabeth för dina tålmodiga svar på mina frågor! Jag hoppas att du orkar med ytterligare några följdfrågor/kommentarer:

1. När du nu skriver att "det handlar alltså ej om fin och ful el", betyder det att du nu tar avstånd från SvD-artikelns argument att integrering med europeisk elmarknad riskerar medföra att "svenska konsumenter drabbas av [...] ökande inslag av europeisk fossilproducerad el"? Om inte, kan du på nytt försöka förklara på vad sätt du anser SvD-formuleringen vara ett argument mot integrering i europeisk elmarknad?

2. Du skriver, med hänvisning till Europhysics News (jag antar att det är diagrammet på sid 5 du menar) att "inom hela Europa är det ibland vindstilla - dvs det hjälper ej med en större marknad". Är inte detta en väldigt slapp argumentation? Vem har hävdat att enbart en större marknad fullt ut skulle lösa intermittensproblemet i en tänkt situation där vindkraften är det enda energislaget? Vi behöver givetvis också reglerkraft. Så länge vinden i två länder inte är perfekt korrelerade uppstår, när vi slår ihop de två ländernas elmarknader, en utjämning som tenderar att minska intermittensproblemet. Detta behöver givetvis vägas mot investeringskostnader och ledningsförluster. Jag vet inte var en rimlig sådan kalkyl landar, men vågar bestämt säga att problematiken är alltför allvarlig och komplicerad för att lämpa sig för det slags halmgubbe-argumentation du använder i ditt ebrev.

3. I det ebrev från Sven Kullander som du vänligen vidarebefordrat skriver han att "alla svar" på mina frågor finns i er elmarknadsrapport. Jag kan inte se det påståendet som annat än en avledningsmanöver och rent struntprat. Här är några av de frågor som tämligen explicit framkommer i min bloggpost och som inte ges tillstymmelse till svar i sagda elmarknadsrapport:

• Är det verkligen så säkert att det klokaste sättet att behandla elförsörjningsfrågan är ur ett snävt nationellt nyttoperspektiv, snarare än t.ex. ett europeiskt eller rentav globalt?
• Varför kan inte de eventuella högre marknadspriser som svenska elkonsumenter skulle drabbas av på en fri europeisk marknad kompenseras med lämpliga skatter och subventioner?
• Är verkligen ett artificiellt lågt elpris ett effektivt arbetsmarknadspolitiskt redskap? (Ert eget exempel med Facebooks serveranläggning i Luleå tyder ju snarast på motsatsen.)
Mvh
Olle

Jag har ännu inte givit upp hoppet om att utskottsmedlemmarna skall höra av sig med något mer övertygande försvar av den position de formulerar i SvD-artikeln. Vad de presterat hittills i denna korrespondens är verkligen inte imponerande, även om jag naturligtvis inser att jag är medskyldig till att diskussionen inte blivit bättre än så här - om jag hade lindat in min ursprungliga kritik på ett inställsammare vis hade de antagligen varit mer benägna att ta mina frågor på allvar.

Fotnot

1) Med de valda siffrorna ansluter jag mig implicit till den i energiutskottet förhärskande uppfattningen att kärnkraftsel är fin-el. Jag gör det dock mest för resonemangets skull; i själva verket är min inställning till kärnkraften ambivalent och vacklande. Jag har förståelse både för uppfattningen att kärnkraften medför oacceptabla risker och den att det vore att gapa över för mycket att avveckla kärnkraften samtidigt som vi har en växthusgaskris att lösa.

Akademiska gränsvakter

I min förrförra bloggpost undslapp jag mig ett utbrott mot den föraktfulla inställning till humaniora som biträdande utbildningsminister Maria Arnholm nyligen såg ut att ge uttryck för (även om hon måhända inte menade lika illa som det såg ut). Humaniora är viktigt. En politik för forskning och högre utbildning som satsar allt på de hårdare natur-, teknik- och medicinska vetenskaperna samtidigt som humaniora ignoreras vore enligt min mening barbarisk och skulle riskera att leda till en dito samhällsutveckling.

Detta mitt vurmande för humaniora innebär emellertid inte att jag är alltid och på alla punkter är överens med alla självutnämnda försvarare av den humanistiska ämnessfären. Särskilt lite överens är jag med dem som agerar akademiska gränsvakter, med uppgift att noggrant bevaka det egna territoriet så att inga hemska naturvetare eller andra utomstående släpps in. En sådan vaksamhet är enligt min mening helt fel inställning för den som verkligen värnar om sitt ämnesområde, och jag anser tvärtom att alla som konstruktivt önskar bidra till ämnets utveckling bör välkomnas, och tror därtill att det kan vara extra värdefullt med perspektiv hämtade från andra ämnen. Ändå finns inom humaniora dessa gränsvakter, som kan kännas igen på deras varningsrop "Scientism!", vilket de häver ur sig så snart de ser en naturvetare röra sig i närheten av den gräns de bestämt sig att bevaka. Steven Pinker beskriver och bemöter fenomenet i sin läsvärda essä Science is not your enemy, som publicerades i tidskriften New Republic i somras och som jag kommenterade i min bloggpost Pinker om scientism.

I det nya numret av samma tidskrift finns en lång text av litteraturkritikern Leon Wieseltier rubriderad Crimes against humaities, avsedd som ett bemötande av Pinker. Denna tröttsamma text utvecklar sig snabbt till en orgie i just det slags scientismofobi och gränsvaktande som Pinker vänder sig emot, och jag måste erkänna att jag inte orkade läsa den i dess helhet.¹ Filosofen Daniel Dennetts svar till Wieseltier är desto mer njutbart, och jag tillåter mig att citera några stycken därur:

Philosophical matters are those that demand answers that can stand up to all things considered and hence cannot be addressed without suspending the enabling assumptions of any more specific field of science or inquiry. Wieseltier seems to believe that these matters are the exclusive province of philosophers, professionals who have been licensed to hold forth on them because of some advanced training in the humanities that qualifies them to do this important work. That is a common enough illusion, fostered by the administrative structures of academia, and indeed many (paid, professional, tenured) philosophers cling to it, but the plain fact is that every discipline generates philosophical issues as it advances, and they cannot be responsibly addressed by thinkers ignorant of the facts (the findings, the methods, the problems) encountered in those disciplines.

A philosopher in the sub-discipline of aesthetics who held forth on the topic of beauty in music but who couldn't read music or play an instrument, and who was unfamiliar with many of the varieties of music in the world, would not deserve attention. Nor would an ethicist opining on what we ought to do in Syria who was ignorant of the history, culture, politics and geography of Syria. Those who want to be taken seriously when they launch inquiries about such central philosophical topics as morality, free will, consciousness, meaning, causality, time and space had better know quite a lot that we have learned in recent decades about these topics from a variety of sciences. Unfortunately, many in the humanities think that they can continue to address these matters the old-fashioned way, as armchair theorists in complacent ignorance of new developments.

Pomposity can be amusing, but pomposity sitting like an oversized hat on top of fear is hilarious. Wieseltier is afraid that the humanities are being overrun by thinkers from outside, who dare to tackle their precious problems—or "problematics" to use the, um, technical term favored by many in the humanities. He is right to be afraid. It is true that there is a crowd of often overconfident scientists impatiently addressing the big questions with scant appreciation of the subtleties unearthed by philosophers and others in the humanities, but the way to deal constructively with this awkward influx is to join forces and educate them, not declare them out of bounds. The best of the "scientizers" (and Pinker is one of them) know more philosophy, and argue more cogently and carefully, than many of the humanities professors who dismiss them and their methods on territorial grounds. You can't defend the humanities by declaring it off limits to amateurs. The best way for the humanities to get back their mojo is to learn from the invaders and re-acquire the respect for truth that they used to share with the sciences.

På tal om det lite löjliga fenomenet med akademiska gränsvakter vill jag gärna passa på att också uppmärksamma läsaren på den svenske filosofen Sven Ove Hanssons roliga och lärorika text Welcome to Philosophyland, som bjuder på följande behandling av fenomenet:

Before describing some dangerous places in Philosophyland I should say a few words about its geography. Philosophyland is situated in a large plain at the very centre of the confederation of disciplines commonly known as the Republic of Science. It is surrounded by mountains inhabited by the various sciences, such as the Mountain of Physics, the Mountain of Biology and the high and inaccessible Mountain of Mathematics. In fact all the other disciplines have a border to Philosophyland, but most of these border areas are very sparsely populated.

The volunteer border-guard is the most disorganized troop of fighters that mankind has seen. They all have different opinions on the location of the border that they have sworn to defend. Many of them try to reduce rather than extend the territory they are supposed to defend. “This is not philosophy”, they shout at colleagues transgressing what they consider to be the border-line. “Do not enter that terrain, it is not for philosophers.” The border-guard has never in historical times united to fight a common enemy. Instead, they engage in innumerable skirmishes among themselves. Due to their ineptness, the borders of Philosophyland have in practice been decided by the more well-organized troops of the neighbouring disciplines.

I strongly advise you not to enrol in the philosophical border-guard. Personally I am instead a member of another troop of volunteers, the Joint Defence Forces of the Republic of Science. This is not the occasion to expound on its glorious mission, but talk to me afterwards if you wish to enlist.

The surrounding mountains of learning can be seen from virtually everywhere in Philosophyland. Many philosophers use optical devices to study them closely, or even visit them on occasions. But quite a few philosophers have developed a deep-seated aversion to any form of dealings with territories outside of Philosophyland. Some of them cannot even stand the sight of the mountains, and therefore move to places where they can see as little of them as possible. Most of these philosophers eventually end up in the Dark Cave, a large underground formation in the middle of Philosophyland. It is the only place where one cannot catch even the slightest glimpse of the mountains. Since it is completely dark you cannot see anything else either.

A visit to the Dark Cave is a surreal experience. Among its inhabitants, the philosophical cavemen and cavewomen, disagreements are even harsher than among philosophers elsewhere who at least tend to agree on that which they can all see. Some of the cavepeople do not want to hear at all about any mountains. Others talk incessantly about mountains, but only the mountains of their own imagination. All that matters to them is what some mountain might thinkably contain, not what the real mountains are like. In the cave you can for instance meet epistemologists exploring the knowledge of infinitely intelligent creatures without memory, metaphysicians studying causality in a world with three time dimensions and one space dimension, and moral philosophers investigating the moral life of twin monsters such that each of the twins can only become happy if its counterpart becomes unhappy to the corresponding degree.

There is a sure antidote against the compulsive urge that has driven so many all the way to the Dark Cave. That antidote is philosophical mountaineering in the form of regular visits to the high mountains of learning that surround Philosophyland, preferably with a local guide willing to explain some of the wonders to be seen there.

Läs resten av Hanssons välformulerade välkomsttal här!

Fotnot

1) Redan 2006 träffade jag på en text av Wieseltier med liknande budskap, men inte heller den gången kände jag mig manad att göra vågen.

KVA:s energiutskott om europeisk elmarknad. Bättre kan ni!

KVA (Kungliga Vetenskapsakademien, bildad 1739 med Carl von Linné och Anders Celsius bland de ursprungliga ledamöterna) är en anrik och exklusiv sammanslutning. När jag 2004 invaldes som ledamot kändes det som ett kvitto på att min forskning var uppskattad och mer allmänt som en rejäl egoboost. Den sortens emotionella kickar är som regel kortvariga, men jag är än idag stolt över mitt KVA-medlemskap, och jag har haft god nytta av de nätverk av framstående forskare i olika discipliner som medlemskapet givit mig tillgång till. Ett av ytterst få smolk i glädjebägaren är att jag känner mig en smula besvärad av K:et i KVA.

Ett nytt litet smolk dök upp igår, då en illa argumenterad debattartikel med rubriken Att säkra billig el är att skapa fler jobb publicerades på SvD Brännpunkt, undertecknad av Lennart Bengtsson, Harry Frank, Dick Hedberg, Sven Kullander, Karl Gustaf Löfgren och Elisabeth Rachlew, som samtliga är medlemmar i KVA:s energiutskott.¹ Jag känner mig manad att här ta upp artikeln till kort diskussion, för att visa att det i KVA även finns ledamöter som inte ställer sig bakom dess budskap.

SvD-artikelns huvudbudskap är att Sverige bör hålla sig utanför en integrerad europeisk elmarknad, eftersom sådant samröre med kontinenten skulle föra med sig en utjämning mellan de låga svenska elpriserna och de betydligt högre kontinentaleuropeiska, vilket i sin tur skulle innebära att svenska jobb går förlorade. Argumentationen förs ur snävt nationell synvinkel, vilket gör mig en smula bedrövad då jag gärna velat tänka mig att en akademi som KVA borde ha förstånd och moralisk resning att höja blicken och argumentera för det som gör världen bättre i ett globalt och långsiktigt perspektiv, snarare än att ängsligt värna om att lilla Sverige skall få så stor del som möjligt av det totala välståndet.

Men även om vi skulle acceptera det snäva nationella perspektivet gapar stora hål i de sex utskottsmedlemmarnas argumentation. Särskilt förvånande är att se en nationalekonom som Karl Gustaf Löfgren underteckna en så svagt argumenterad plädering för ren och skär protektionism. Grundläggande nationalekonomisk teori, som går tillbaka till den ricardianska teorin för komparativa fördelar, pekar starkt på det ekonomiskt fördelaktiga med frihandel. Tim Harford förklarar saken effektivt i sin bok The Undercover Economist:

Vi kan med fördel täkna oss handel som ett slags teknologi. Ekonomen David Friedman har exempelvis noterat att det finns två sätt för USA att producera bilar: dessa kan byggas i Detroit, eller odlas i Iowa. Bilodlingen i Iowa inbegriper en särskild sorts teknologi för omvandling av vete till Toyotabilar. Vetet lastas ombord på stora fartyg som skickas ut i Stilla Havet, för att kort därefter komma tillbaka fullastade med bilar. Denna teknologi för förvandling av vete till bilar ute till havs kallas ’Japan’, men hade vad oss anbelangar lika gärna kunnat vara en futuristisk bioteknologisk offshore-fabrik strax bortanför Hawaii. I vilketdera fallet befinner sig Detroits bilmontörer i direkt konkurrens med Iowas bönder. Importrestriktioner på japanska bilar skyddar bilmontörerna och slår istället mot bönderna. [s 213, min översättning]

I enskilda fall är det naturligtvis ändå möjligt att det kan finnas särskilda omständigheter som gör att man ändå vill gå in med import- eller exportrestriktioner, men då bör man i så fall peka på vilka dessa omständigheter är och varför de väger tyngre än de grundläggande nationalekonomiska insikterna om frihandelns fördelar.

I det aktuella fallet med den svenska anslutningen till den europeiska elmarknaden och den ökning av det svenska elpriset som härav följer, så kan vi konstatera att den svenska elproduktionen genom det högre elpriset kommer att få ökade intäkter. Om vi för jobbens skull absolut vill värna om det låga svenska elpriset kan vi använda dessa intäkter till att subventionera svensk elkonsumtion. Ännu bättre, om det är jobben vi bryr oss om, vore så vitt jag kan se rimligtvis (rätta mig gärna om jag har fel på denna punkt) att använda pengarna till att subventionera arbete, t.ex. genom sänkt inkomstskatt.²

För att avveckla våra enorma koldioxidutsläpp behöver Europa och världen ersätta fossilbränsleförbränning med en rad andra energikällor, inklusive sol- och vindkraft. En komplikation med de båda senare är att de är intermittenta, dvs de kan inte alltid leverera elenergi vid just de tidpunkter den behövs. För att hantera denna problematik behövs stora elnät och stora elmarknader. Det är tråkigt att se hur KVA:s namn används för att motsätta sig dessa saker med en argumentation som gränsar till rent strunt.

Fotnoter

1) Artikeln verkar härröra från utskottets rapport Sveriges energisituation i ett europeiskt och globalt perspektiv från i somras, där en mer detaljerad argumentation i linje med artikeln återfinns.

2) Som en illustration till varför ett lågt elpris kanske inte är det effektivaste sättet att skapa arbetstillfällen kan anföras det enda konkreta exempel som utskottsmedlemmarna Bengtsson m.fl. pekar på i sammanhanget, nämligen Facebooks serverhallar i Luleå. Fullt utbyggda beräknas dessa sluka nära 2% av den svenska industrins elbehov, och kommer enligt Facebooks platschef i Luleå Joel Kjellgren att ge 60-70 arbetstillfällen.

Om Folkpartiets syn på humaniora: omsvängning eller spricka?

Efter en stunds googlande kan jag konstatera att det inte är alldeles lätt att få ordning på hur utbildningsminister Jan Björklund (fp) ser på humanioras ställning inom högre utbildning. Jag hittar dock en två år gammal nyhetsnotis på Göteborgs universitets webbsidor, som berättar om Björklunds Almedalstal det året (2011). Där ges några lovande upplysningar, som att Björklund "trycker [...] på vikten av bildning och humaniora" och att GU:s rektor Pam Fredman "är positiv till att Jan Björklund lyfter frågorna om forskning och utbildning och att han även tar upp behovet av bildning och humaniora". I notisen citeras också några stycken ur Björklunds tal, inklusive följande passage:

Slå upp Nationalencyklopedin och du kommer att finna att huvuddelen av alla uppslagsord är att hänföra till humaniora. Huvuddelen av det mänskliga vetandet. Utbildning och forskning ska naturligtvis ge oss ekonomisk utveckling och bröd på bordet. Men bildning är något mer.

Skillnaden mellan Sverige och mullaväldet i Iran är inte förekomsten av mobiltelefoner eller huvudvärkstabletter. Det har de också. Skillnaden ligger i våra humanistiska värderingar.

Jämför detta med det uttalande av Björklunds parti- och regeringskollega, biträdande utbildningsminister Maria Arnholm, som Svenska Dagbladet citerade häromdagen:

Om jag får lust att läsa konsthistoria då ska jag inte ha tillgång till studiestödssystemet. Det är viktigt att dra en gräns. Vi ska inte överbelöna dem som studerar enbart för sitt intresse skull.

Hur skall vi förstå den föraktfulla syn på humaniora, bildning och äkta intellektuellt intresse som Arnholm här ger uttryck för? Speglar den en ändrad linje inom Folkpartiet, eller rör det sig om en spricka mellan de båda statsråden i Utbildningsdepartementet?

Varför är himlen blå?

Jag har ofta publicerat xkcd-strippar i mina bloggposter. Seriens unika kvalitet ligger till stor del i dess intelligenta och kunniga behandling av matematik och fysik, alltid med en skön ironisk touch. Teckningen ovan gillar jag extra mycket för att den lyfter fram något jag själv ofta erfarit, inte minst i min förkovran på senare år inom klimatvetenskapen. När man slagit sig till ro med att ha förstått förklaringen till något visst naturvetenskapligt fenomen dyker det, allt som oftast, upp något som visar att det hela är (minst) ett snäpp mer komplicerat än man anade.

Får jag passa på att tipsa om ännu en värdefull resurs på nätet: wikin explain xkcd. Den är under utbyggnad, men ambitionen är att till varje xkcd-episod ha en sida med fullständiga förklaringar och den bakgrundskunskap som behövs för att göra läsaren i stånd att förstå skämtet. Här kan man t.ex. lära sig varför himlen inte är violett. Trots dess slogan "explain xkcd: It's 'cause you're dumb" är användandet av explain xkcd enligt min mening inget att skämmas över. Ingen rodnad på mina kinder kan skönjas då jag t.ex. medger att RTL blott är en i mängden av xkcd-strippar som jag uppskattat humorn i först efter att ha konsulterat explain xkcd.

Per Ewert, ateismen och moralen: mitt försök att hålla igång stormen i vattenglaset

I min bloggpost i fredags återgav jag min diskussion med Per Ewert, informationssekreterare i den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, angående det "argument" denne ansåg sig ha för att en naturalistisk och ateistisk världsbild ger dåliga förutsättningar för en moral präglad av medmänsklighet. Igår svarade Per Ewert i ett inlägg på sin egen blogg. Och idag är det min tur igen. Jag har följande synpunkter på hans svar:

1. Som rubrik på sitt blogginlägg väljer Per Ewert "Kärlek och ateism – kan de gifta sig med varandra?". Jag antar att jag borde vara glad åt att han en bit in i bloggposten besvarar sin egen fråga jakande, då han säger sig vara "övertygad om att även ateister upplever något slags moraliskt krav på sig att visa omtanke och kärlek gentemot sina medmänniskor", men jag finner ändå rubriken anstötlig.¹ Vadan frågetecknet? Menar Per Ewert verkligen att det är en rimlig fråga han ställer? Vad säger det i så fall om hans människosyn? Jag tror att han skulle må bra av att träffa lite folk utanför den egna sekten, så att han slipper gå och grubbla så förtvivlat över om vi som inte delar hans tro verkligen är fullgoda älskande människor och inte moraliska krymplingar eller fullfjädrat egoistiska monster.

2. Då Per Ewert i sin bloggposts första stycke talar om att "det har stormat till lite i ett vattenglas", och fnyser åt att jag "ägnar onödigt stor kaliber åt en myggfråga", vill jag påminna om två saker. För det första gjorde jag i vår ursprungliga diskussion ett försök att avfärda hans ståndpunkt i en nätt 21-ordsmening, och det var först sedan han uttryckligen begärt explicita sakargument som jag lade ut texten med en uppsättning sådana. För det andra håller jag med honom om den onödigt stora kalibern - vilket med all önskvärd tydlighet torde framgå av såväl rubrik som inledningsstycke i min förra bloggpost i ämnet.

3. Per Ewert försöker vända sitt generösa medgivande om att "även ateister upplever något slags moraliskt krav på sig att visa omtanke och kärlek" till ett argument för Guds existens, då han hävdar att det utgör "ett indicium på att naturalismen är falsk" och "ett viktigt tecken på existensen av en yttersta moralisk auktoritet", dvs Gud.² För att det skall ligga något i detta hans resonemang behöver två saker gälla, nämligen

(a) att mänsklig moral inte är att vänta i ett gudlöst och naturalistiskt universum, medan

(b) Guds existens däremot gör existensen av mänsklig moral högst trolig.

Någon goda skäl att tro på dessa premisser lyckas emellertid inte Per Ewert prestera.

Vad (a) beträffar väljer han att helt ignorera den evolutionsbiologiska forskning som finns på området (se t.ex. välkända böcker av biologer som E.O. Wilson och Frans de Waal), och som levererar lovande förklaringar till hur evolutionen frambringar moraliska tendenser. Det hela är egentligen inte särskilt förvånande. Vi är utrustade med en mängd signalsystem med uppenbart överlevnadsvärde, som t.ex. hunger som får oss att vidta åtgärder för att inte svälta ihjäl, och sexualdrift för att sprida våra gener vidare till nya generationer. Det är lätt att tänka sig att moraliska instinkter likaledes kan ha varit fördelaktiga, exempelvis genom att de individer som saknade dem blev utstötta från flocken.

Vad gäller (b) tycks Per Ewert ha fått för sig att Guds existens skulle fungera som en förklaring till existensen av mänsklig moral. Problemet med den tankegången är att Guds existens fungerar lika bra för att förklara precis vad som helst - vem som helst kan gå omkring på gatorna och peka åt höger och vänster och säga att det där är precis vad man kan vänta sig om Gud finns, och det där, och det där och det där. Och det som duger lika bra till att förklara vad som helst duger i själva verket inte till att förklara något alls. Per Ewert är långt ifrån först med detta tankefel, som jag i min artikel Brister i sannolikhetsargument för och emot Guds existens (publicerad i Filosofisk tidskrift 2008) föreslår kan benämnas "bridgespelarens lapsus".³ Om Per Ewert på allvar är intresserad av att hålla sig till hållbara argument i sin teologiska argumentation gör han klokt i att läsa min artikel.

4. Per Ewert talar i sin bloggpost om existensen av en "objektiv" moral, och verkar mena de moralupfattningar som Gud har och vill pådyvla oss människor. Detta är lite konstigt, ty även om jag inte vill överdriva min teologiska belästhet har jag alldeles bestämt för mig att Gud i Bibeln och i andra kristna förkunnelser beskrivs som ett subjekt - inte ett objekt - varför en moraluppfttning som definieras av Guds åsikt i frågan rimligen borde benämnas subjektiv snarare än objektiv.

Jag är inte säker på om jag förstått Per Ewert rätt på denna punkt, men saken för mig osökt in på ett klassiskt dilemma. Varför sammanfaller den objektivt sanna moralen med Guds vilja? Är det (a) för att den objektivt sanna moralen definieras som Guds moraluppfattning, eller är det (b) för att Gud i sin godhet valt att ansluta sig till den objektivt sanna moralen? Med andra ord: vilket kom först av (a) Guds vilja och (b) den objektivt sanna moralen? Om Per Ewert väljer (a), så betyder det att om han fann sig leva i ett universum med en Gud som påbjuder gruppvåldtäkter, spädbarnsmord och tortyr så skulle han (Per Ewert alltså) anse dessa saker objektivt moraliskt riktiga (vilket i mina ögon i så fall gör honom till en moralisk krympling). Om han istället väljer (b), så finns den objektivt sanna moralen oberoende av Gud, varför det blir en onödig omväg för honom att dra in Gud i sina moraliska resonemang, och vi får i så fall ännu en anledning att konstatera att Per Ewerts resonemang om att "förekomsten av objektiv moral är [...] ett viktigt tecken på existensen av en yttersta moralisk auktoritet" kollapsar.

Fotnoter

1) Om Per Ewert har svårt att förstå varför jag finner rubriken anstötligt rekommenderar jag honom att fundera över vad han själv hade tyckt om jag valt att rubricera en bloggpost "Kan kristna tänka?".

2) Redan i sin beryktade debattartikel i Borås Tidning 2008 försökte Per Ewert sig på samma argumentation, men den var lika fel då som nu.

3) I artikeln gör jag slarvsylta av den engelske teologen Richard Swinburnes bok The Existence of God. Efter noggrann genomgång av vad bridgespelarens lapsus är skriver jag om hur Swinburne faller pladask i den:

Swinburne [menar] att det följer ur hans gudsdefinition att Gud vill göra världen så vacker som möjligt, och att det därför bara är att vänta att han (Gud) skall skapa de galaxer, stjärnor och planeter som vandrar i sina eleganta elliptiska banor, och den praktfulla skönhet som djur och natur erbjuder ögat, samt inte minst oss människor. Ett kapitel i [S1] med rubriken ”Argument med stöd i försynen” formar sig närmast till en lång predikan, där Swinburne går igenom allehanda inslag i människans livsvillkor – vilda djur, vår sexualdrift och vår kärlek, vår förmåga att systemstiskt undersöka naturen, åldrandet, döden, Gulagarkipelagen, vår benägenhet att uppleva moraliska dilemman, etc etc – och finner alltsammans vara precis sådant som är att vänta om hans gudshypotes h är sann.

Här gör sig Swinburne skyldig till ett klockrent fall av bridgespelarens lapsus. Likt bridgespelaren som tittar i sina kort och därpå formulerar en konspirationsteori som perfekt förklarar varför han fick just de korten, så ser sig Swinburne omkring i världen, och fyller de vaga orden i definitionen av Gud som ”en person med oändlig kraft, kunskap och frihet” med betydelser som förklarar just de fenomen han råkar se. När han t.ex. talar om att Gud vill göra världen så vacker som möjligt, så ger han ordet ”vacker” en antropocentrisk laddning: Swinburne tillskriver helt enkelt Gud sin egen uppfattning av vad som är respektive inte är vackert.

Jag kan inte motstå frestelsen att också bjuda på mitt lite elaka avslutningsstycke i artikeln:

Det hittills sagda räcker flera gånger om för att konstatera att Swinburnes argument för Guds sannolika existens läcker som ett såll. Jag vill dock tillägga att jag här blott demonstrerat toppen av ett jättelikt isberg av pretentiöst formulerade tankevurpor, motsägelser och logiska felslut i The Existence of God [S1]. På s 94 får vi en lite närmare precisering av vad som i den ovan citerade gudsdefinitionen menas med att Gud är oändligt fri, nämligen att ”ingenting på minsta vis kan utöva kausalt inflytande på vilka val han gör”, vilket dock inte hindrar Swinburne från att blott några få rader senare hävda förekomsten av bönhörelse. Efter att ha ordat sida upp och sida ner om Guds allsmäktighet hävdar Swinburne på s 110 att ”Gud är oförmögen till onda handlingar”, en motsägelse som blott är en uppvärmning inför hans långrandiga och invecklade behandling av teodicéproblemet. Så håller det på, kapitel efter kapitel. Att Swinburne med detta slags filosoferande trots allt lyckats skaffa sig en stark akademisk position med en professur i Oxford har gissningsvis att göra med en markant obalans mellan tillgång och efterfrågan på hållbara argument för Guds existens.

Simon Stålenhag målar ett annat Sverige

Via en amerikansk blogg har jag blivit uppmärksammad på en ung svensk konstnär vid namn Simon Stålenhag, som målar ett Sverige som samtidigt är både välbekant och väldigt annorlunda. Se här några av hans sällsamt underbara bilder:

Klövsjöreläet

Fjärrhandske

Bonaverken

Solur