Skönlitterära böcker jag läst 2016

Jag skulle helst vilja läsa betydligt mer skönlitteratur än vad jag tagit mig tid till på senare år. Några skönlitterära böcker har det i alla fall blivit under 2016, och här kommer en lista över dem (eftersom jag inte för bok(!) över böckerna jag läser kan det dock hända att någon eller några som jag läst under året fallit mig ur minnet och inte kommit med på listan), inklusive telegrafiska omdömen och betyg på den gängse femgradiga skalan.

Betyg 5:

Erlend Loe: Muleum. När jag någon månad tidigare läste Sarah Bakewells lättsamma introduktion till existentialismen tänkte jag att det nog är en filosofisk inriktning som bättre uttrycks i skönlitterär form än med regelrätt analys. Erlend Loe, som är en av mina favoritförfattare, känns som en samtida skönlitterär existentialist, något som Muleum exemplifierar fint. Boken är en av hans bästa, och den har drag av Catcher in the Rye - vilket är bland det bästa beröm som jag kan ge en roman. Ett extra plus i kanten för att den gick så oväntat lätt att läsa på norska.

John Williams: Stoner. En finstämd skildring av ett liv som universitetslärare i den amerikanska södern under 1900-talets första hälft - ett liv som ständigt kantas av motgångar men som ändå på något vis, när vi når fram till dess slut, känns stort och vackert.

Robert Heinlein: Have Space Suit - Will Travel. Något annat än högsta betyg åt denna ungdomskärlek (som jag nu läste för femte gången) vore givetvis ett svek.

Betyg 4:

Therese Bohman: Den andra kvinnan. Denna skildring av ensamhet, klasstillhörighet och det undanskuffade livet som älskarinna åt en gift man känns väldigt sann.

Donna Tartt: The Goldfinch. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New York.

Philip Roth: American Pastoral. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New Jersey.

Betyg 3:

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan. Den här boken gör anspråk på att sanningsenligt återge ett faktiskt samtida händelseförlopp, och det är därför tvivelaktigt om boken platsat på denna lista, men jag tar med den ändå eftersom dess dramaturgi väldigt mycket är romanens. Suhonen skildrar Håkan Juholts korta tid som socialdemokratisk partiledare, och lyckas med att ge både ett nyanserat porträtt av Juholt (vilket får mig att nästan skämmas en smula över en raljant bloggpost jag skrev i oktober 2011) och en skakande bild av partiets interna och i många fall mycket fula maktstrider.

Therese Bohman: Aftonland. Här behandlar Bohman teman liknande dem i Den andra kvinnan, men i akademisk miljö. Boken är klart läsvärd, men jag föreställer mig att den hade vunnit på om hon inte forcerat handlingen så hårt utan istället stannat upp lite mer i person- och atmosfärsskildringar.

Arkadij och Boris Strugatskij: Definitivt kanske. Det här känns som science fiction av gammalt gott sovjetiskt märke.

Betyg 2:

Lena Ackebo: Världens vackraste man. Som serietecknare har Ackebo under decennier hört till mina favoriter, men i romanform funkar hennes berättande inte lika bra. Hennes frikostighet med detaljer, som passar så bra i serierutan, gör att romanen helt enkelt blir för tjock i förhållande till dess innehåll.

Charles Yu: How to Live Safely in a Science Fictional Universe. Författaren frossar i fyndiga tidsreseparadoxer, men med en flåsighet som man snart blir lite trött på.

Betyg 1:

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig. Om denna bok kommit till som hämnd eller som ett slags självterapi kan jag inte säga säkert, men för mig blir den skruvade dialogen varken stor litteratur eller ens hygglig underhållning.

Betyg 0:

Rocky Flintstone: Belinda Blinked. Den här boken är så bottenlöst dålig att den inte rimligtvis kan placeras inom någon anständig betygsskala, och jag går därför utanför skalan och ger den betyget 0. Jag har inte bokstavligen läst den, men väl hört den i sin helhet, i uppläsning (och obamhärtigt noggrann dissekering) i podden My Dad Wrote a Porno, vilken blir intressant inte genom boken i sig, utan genom (den av allt att döma sanna) ramhandlingen och den moraliska frågeställning som den väcker: hur långt är det egentligen OK för en vuxen man att gå i sin reaktion på traumat att hans pappa plöstligt börjat skämma ut sig genom att skriva och ge ut usel porr?

Amazing Obama

Mannen som framträder i nedanstående video¹ är USA:s president, och kommer så att vara fram till den 20 januari, varefter... jag kommer att sakna honom mer än jag någonsin tidigare saknat en avgången politiker eller annan ledare.

Fotnot

1) Videon är från begravningen av delstatspolitikern och pastorn Clementa Pinckney, som dödades vid en masskjutning i Charleston, South Carolina, den 17 juni 2015.

Lilla julafton

Imorgon är det julafton. För alla er som ännu inte köpt någon julklapp åt mig och finner att saken försvåras av att jag inte publicerat några önskelistor presenterar jag härmed, som en liten hint,¹ följande vackra tidskriftsomslag av tecknaren Tom Gauld:

Fotnot

1) Skojar bara - inte skall ni ge mig några böcker eller andra julklappar! Lägg istället pengarna på ett bidrag till exempelvis UNHCR eller något på GiveWells lista.

Diskussioner i Sigtuna om medvetande, artificiell intelligens och transhumanism

Den 5 oktober i år medverkade jag i två paneldiskussioner på en konferens i Sigtuna arrangerad av nätverket Cusanus; se de båda videofilmerna nedan. Den första av dessa bar rubriken "Medvetandet, artificiell intelligens och människosyn". Mina medpanelister i den diskussionen var Carl Reinhold Bråkenhielm och Åsa Wikforss, vilket betyder att panelen hade exakt samma sammansättning som vid ett möte i Stockholm med Katharinastiftelsen vars videoupptagning jag anslagit i en tidigare bloggpost. Ämnet för diskussionen i Sigtuna överlappar med det i Stockholm, men det kom ändå att få en ganska annorlunda inriktning tack vare vårt fokus på frågan om huruvida maskiner kan ha medvetande.

Den andra paneldiskussionen i Sigtuna rubricerades "Transhumanism - tekniken som frälsningsväg?" och här hade jag nöjet att diskutera med Eva-Lotta Grantén och Anders Sandberg.

Om den nya forskningspropositionen

Regeringens nya forskningsproposition, kallad Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, som presenterades i förra veckan, är inte alls bra, med dess ensidiga fokus på innovation och industrisamverkan. I Svenska Dagbladet idag sätter nio företrädare för Kungliga Vetenskapsakademien - inklusive yours truly - ned foten, och förklarar under rubriken "Vill vi ha tio år av kortsiktig forskningspolitik?" vad som är fel med regeringens förslag. Så här inleder vi vår debattartikel:

Innovation 400, samverkan 207 och utmaning 143. Så många gånger förekommer de här orden i regeringens nyligen offentliggjorda forskningsproposition. Man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram. Detta, särskilt som orden samhällsvetenskap, grundforskning, humaniora samt naturvetenskap bara används 15-4 gånger – i fallande ordning.

Ordfördelningen säger verkligen något om vad som betonas i den här propositionen, för trots att den förstås innehåller en hel del åtgärder som rör vetenskapens villkor, framstår förslagen i hög grad som instrumentella för det överordnade ändamålet att främja den svenska industrins konkurrenskraft via innovationer i ordets snäva patentmening. Därför återfinns inte mycket om hur regeringen med politiska medel vill bidra till att skapa så gynnsamma villkor som möjligt för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Vi finner inget substantiellt om vad regeringen vill göra för att skydda och stärka en akademisk kultur där forskarna stimuleras att ställa så bra frågor som möjligt och där de ges rimligt med tid att hålla fast vid dem trots ideliga skiften i vad som fångar och oroar politiker och medborgare, så att de kan ge verkligt hållbara och långsiktigt användbara svar på sina och medborgarnas frågor.

I propositionen tar regeringen sin utgångspunkt i vad den uppfattar som ett växande kvalitetsproblem i svensk forskning, att Sverige på senare år har förlorat positioner i den internationella tävlingen om andelen högciterade artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Därefter föreslår den en höjning av det statliga forskningsstödet med sammanlagt knappt 2 miljarder kronor, varav den allra största delen kommer de sista åren, det vill säga kanske inte alls och hur som helst ändå inte som någon höjning i reala termer. Den fria forskningen ägnas några hövlighetsfraser, men till allra största delen fördelas medlen någorlunda jämnt mellan ett stort antal paket med öronmärkta, strategiska satsningar och en höjning av universitetens basanslag som är villkorade på ett sådant sätt att de är betydligt mindre fria än de ser ut att vara.

Det vore rimligt att anta att regeringen tror att detta paket ska lösa de kvalitetsproblem som redovisas i början, att Sverige som följd av satsningarna ska flytta uppåt i citeringslistan. Eller skulle propositionen bli densamma oavsett? Har förslagen över huvud taget något med de möjligen sviktande citeringarna att göra? Tror regeringen själv på kopplingen?

Läs hela artikeln här!

Konsten, journalistiken och vetenskapen är alla viktiga, men...

Fy satan. Den centrala våldtäktsscenen i filmen Sista tangon i Paris från 1972 var verklig: den då 19-åriga huvudrollsinnehaverskan Maria Schneider hade inte givit sitt samtycke för scenen, och blev utsatt för ett autentiskt övergrepp av den 48-årige Marlon Brando. Nyheten om hur filmens regissör Bernando Bertolucci avslöjar detta sprids idag över världen. Han bebrättar hur han och Brando kom överens om att överrumpla Schneider med sexövergreppet, för att på så vis få en maximalt realistisk reaktion från henne.

Bertolucci förklarar att han känner skuld över det inträffade, men att han inte ångrar det, eftersom konsten behöver vara fri. Jag är inte kompetent att ta ställning till om konsten blir som allra bäst då den inte begränsas av hänsyn till exempelvis människors rätt att slippa bli våldtagna, men även om vi för resonemangets skull accepterar att så skulle vara fallet, så kan jag inte acceptera Bertoluccis försvar av hans och Brandos agerande, ty...

konsten är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.

Skam över Bertolucci, och skam över Marlon Brandos minne! Jag kommer aldrig mer att se någon film av eller med någon av dem, och jag kommer aldrig mer att kunna se deras namn utan att reagera med vämjelse och vrede.

*

Inom journalistiken finns det av Erik Fichtelius myntade begreppet konsekvensneutralitet, som med dennes egna ord går ut på att "nyheter som är sanna och relevanta ska publiceras utan hänsyn till konsekvensen i meningen vem som gynnas eller drabbas av nyheten". Detta är ett urbrett ideal bland nyhetsjournalister, och jag tror att det ligger mer än ett korn av sanning i tanken att journalistiken - i betydelsen högkvalitativ förmedling av sanna och relevanta nyheter - riskerar att både ta skada och förlora i trovärdighet då allehanda nyttoöverväganden får lov att avgöra vilka nyheter som skall förmedlas. Likväl ansluter jag mig inte till konsekvensneutralitetsidealet, ty...

journalistiken är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.

*

Jag är sedan 20-årsåldern starkt påverkad av den ungersk-svenske cancerforskaren och författaren Georg Kleins syn på vetenskap. Frågan om vilka omständigheter som fungerar som grogrund till god forskning återkommer han ofta till, och exempelvis i Korpens blick från 1998 framhåller han att forskarens kreativitet fungerar fullt ut enbart när denne har sökandet efter sanningen för ögonen och inget annat, och att hen därför bör isolera sig från funderingar om forskningens nyttoaspekter och samhälleliga konsekvenser. Retoriskt utbrister han i ett par jämförelser:

Kräver man av en slaktare att han skall fundera över köttätandets etiska berättigande medan han utför sitt yrkesarbete? Och hur ofta grubblar flygvärdinnor över bullerskador eller luftföroreningar som orsakas av flygtrafiken?

Jag tror det ligger en del i Kleins tankar (som är mycket populära inom vetenskapssamhället) om hur förutsättningarna för vetenskapliga framsteg är bäst då forskningen inte kontamineras av nyttoöverväganden, men på senare år har jag likväl kommit att distansera mig från hans maning till isolering från sådana. Jag anser att alla människor - forskare lika väl som slaktare, flygvärdinnor, konstnärer och journalister - är skyldiga att beakta konsekvenserna av sina handlingar och låta dessa bli vägledande för vad de gör. Och Kleins maning blir därmed oacceptabel, ty...

vetenskapen är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.

Denna iaktagelse ställs på sin spets i och med observationen att vetenskapliga framsteg kan (och troligtvis kommer att) få omfattande konsekvenser för hela mänskligheten, inte alltid nödvändigtvis till det bättre, utan också till det sämre, vilket om det vill sig illa kan innebära vår undergång. I min bok Here Be Dragons utvecklar och konkretiserar jag denna tankegång, och manar till framsynthet, för att vi på så vis skall maximera chanserna att skörda vetenskapens godaste frukter samtidigt som vi undviker de värsta rikerna. Bland forskarkollegor upplever jag dock ofta ett motstånd mot detta, som tar sig uttryck i en benägenhet att inte vilja se moraliska överväganden som relevanta för den egna verksamheten; för detta söker man ofta stöd i den bristfälliga kleinska tankegången. Det är hög tid för dessa kollegor att lyfta huvudet ur sanden och tänka om!