söndag 28 april 2013

Katrine Kielos om vad som är den mest centrala frågan i hela klimatdebatten

Att vara kultur- och ledarskribent är nog inte alldeles lätt - särskilt inte om man har ambitionen att bidra med något nytt i debatten snarare än att bara apa efter vad andra skriver, och om man samtidigt har deadlines och produktivitetskrav hängande över sig. Då riskerar man att behöva släppa ifrån sig även mindre lyckade texter vilkas resonemang vid närmare eftertanke inte visade sig gå ihop. Ett exempel på en sådan är enligt min mening Katrine Kielos Klimatförändringen är en man, i DN häromdagen. Jag gissar att hon hade åtagit sig att för DN:s artikelserie Min stund på jorden anlägga genusaspekter på klimatfrågan, och alltför sent upptäckt att det mest bara blev ett sammelsurium av floskler om kvinnlig passivitet och självuppofring kontra mandom, mod och morske män. Jag skall inte fördjupa mig i hennes text, annat än att ge min reaktion på hennes avslutande punchline:
    Vad "en riktig man" är och inte är, kan faktiskt vara den mest centrala frågan i hela klimatdebatten.
Va? Kan det vara så? Knappast. Jag vill inte påstå att jag säkert kan svara på vad som är "den absolut mest centrala frågan i hela klimatdebatten", men en stark kandidat är
  • Hur skall vi kunna åstadkomma en minskning av våra globala växthusgasutsläpp?
Hur som helst är den alldeles bestämt mer central för klimatdebatten än Kielos förslag "Vad är en riktig man?", och jag har inga som helst problem att komma på fler frågor med samma egenskap, inklusive följande, icke rangordnade, lista.
  • Hur skall världens fattiga länder kunna lyfta sig ekonomiskt utan att det leder till en klimatkatastrof?
  • Hur bör vi väga våra omedelbara intressen mot kommande generationers, och vilken diskonteringsränta bör vi ansätta för att återspegla denna avvägning?
  • Är det bara för deras förmåga att generera ekonomisk vinning för oss människor som vi bör bevara ekosystem och biologisk mångfald, eller har vi en skyldighet som går utanpå detta att förvalta Jorden Vi Ärvde?
  • Hur stor är koldioxidens klimatkänslighet?
  • Hur mycket ytterligare uppvärmning har vi genom de utsläpp vi redan gjort intecknat oss för?
  • Hur mycket uppvärmning tål vår planet utan att sätta igång en irreversibel nedsmältning av Grönlandsisen som på kanske bara några få århundraden kan leda till sex meters höjning av havsytan?
  • Hur skall vi få den amerikanska kongressen att ta klimathotet på allvar?
  • Koldioxidskatt eller handel med utsläppsrätter - vilket system är bäst?
  • Hur bör vi göra med kärnkraften - går det att hejda klimatförändringarna utan att ta hjälp av den?
  • Är det möjligt att kraftigt bygga ut produktionen av biologiska drivmedel utan att det går ut över världens matproduktion och skapar svält?
  • Är det rimligt att vi fortsätter äta kött?
  • I vad mån riskerar växthusgasutsläpp från den tinande tundran att accelerera uppvärmningen?
  • Hur stor är den samlade klimateffekten av våra aerosolutsläpp?
  • Har de internationella förhandlingarna om minskade utsläpp gått så dåligt så länge att det är dags att på allvar ta upp frågan om geoengineering?
  • Hur skall vi hantera framtida klimatförändringsrelaterade flyktingströmmar?
  • Är det OK att rika länder genom bistånd till klimatåtgärder i fattiga länder "köper sig fria" från att behöva göra åtgärder på hemmaplan?
  • Hur stor uppvärmning tål regnskogarna?
Etc. Jag skulle med lätthet kunna fortsätta listan tills jag kommer upp i ett tresiffrigt antal frågor som alla är mer centrala än Kielos förslag. Jag påstår inte att "Vad är en riktig man?" skulle vara en ointressant fråga - alls inte - men i klimatdebatten är den trots allt tämligen perifer.

tisdag 23 april 2013

Stoppa mördarrobotarna!

Tal om framtida robotteknik kan frammana radikalt olika bilder. Å ena sidan hjälpsamma butler- och hemtjänstrobotar i stil med dem som AI-forskare vid Örebro universitet försöker utveckla - sådana kan vi nog få stor nytta av. Å andra sidan... jag gissar att stora delar av läsekretsen har sett någon av Terminator-filmerna, och därmed bekantat sig med idén om en möjlig framtid där robotar far omkring och tar kål på oss människor. Jag tror att vi kan vara tämligen ense om att en sådan framtid full av mördarrobotar är något vi helst bör undvika - så låt oss försöka se till att den inte uppkommer! Här kanske någon invänder att Terminator-scenariet enbart är pojkrumsaktig science fiction och därmed knappast något vi behöver oroa oss över. I beg to differ.

Det är hög tid att börja oroa sig. Jag har tidigare här på bloggen skrivit om militär användning av drönare - obemannande flygplan. De drönare som den amerikanska militärmakten redan idag använder sig av är fjärrstyrda av mänskliga piloter, men utvecklingen går snabbt i riktning mot ökad autonomi hos flygplanens datorsystem.

Idag den 23 april hålls en hearing i det brittiska parlamentet i samband med lanseringen av Campaign to Stop Killer Robots. En av kampanjens initiativtagare är Noel Sharkey, professor i artificiell intelligens och robotik vid University of Sheffield och ordförande i ICRAC (International Committe for Robot Arms Control), som för några veckor sedan skrev, i en debattartikel på CNN:s webbplats, att det är dags för ett förbud - Ban the killer robots before it's too late! Läs den! Den tekniskt och teoretiskt intresserade läsaren rekommenderas också ta del av Steve Omohundros uppsats Rational artificial intelligence for the greater good (och hans övriga arbeten om samma ämne), för att få en uppfattning om de enorma svårigheter som ligger framför oss när det gäller att kontrollera allt mer autonoma datorsystem.

Jag vill också uppmana de läsare som delar min oro och som tycker sig platsa i kategorin "Computer Scientists, Engineers, Artificial Intelligence experts, Roboticists and professionals from related disciplines" att (liksom jag) skriva på ICRAC:s upprop för ett förbud mot utveckling och spridning av teknologi för vapensystem där besultet att använda våld sker autonomt, dvs utan att någon människa behöver trycka på knappen. Jag citerar ur uppropet:
    We are concerned about the potential of robots to undermine human responsibility in decisions to use force, and to obscure accountability for the consequences. There is already a strong international consensus that not all weapons are acceptable, as illustrated by wide adherence to the prohibitions on biological and chemical weapons as well as anti-personnel land mines. We hold that fully autonomous robots that can trigger or direct weapons fire without a human effectively in the decision loop are similarly unacceptable.

    [...]

    Given the limitations and unknown future risks of autonomous robot weapons technology, we call for a prohibition on their development and deployment. Decisions about the application of violent force must not be delegated to machines.

Det kan mycket väl komma en dag då vi inte längre har något förnuftigt (eller annat) alternativ till att lägga över stora och livsviktiga beslut på maskiner. Tills vidare bör vi dock gå väldigt försiktigt fram, och mördarrobotar är enligt min mening snudd på sämsta möjliga val av område för spjutspetsteknologisk tillämpning av autonoma system.1

Fotnot

1) Detta bör dock inte förstås som att om vi blott undviker militära och andra våldstillämpningar, och håller oss enbart till snälla tillämpningar (som ovan nämnda forskning i Örebro) så är allt automatiskt frid och fröjd. En av poängerna med ovan rekommenderade uppsats av Omohundro (en poäng som i skönlitterär form också görs exempelvis i Greg Egans novell Steve Fever och i Alex Proyas film I, Robot) är att även till synes harmlösa uppgifter kan, om vi tilldelar dem åt tillräckligt avancerade autonoma system, ge upphov till oväntade och i högsta grad oönskade beteenden.

söndag 21 april 2013

Dags för 2013 års Vetenskapsfestival!

I Göteborg äger årligen rum en Vetenskapsfestival, och nu är det dags igen. Festivalens särskilda skolprogram har redan pågått i någon vecka, medan det program som riktar sig till allmänheten börjar på torsdag och pågår i dagarna fyra (25-28 april). Jag har ofta medverkat i en och annan programpunkt, och i år kan jag (som framgår av programhäftet) skryta med att vara med i två:
  • Pseudovetenskap - en oskyldig lek eller en allvarlig parasit? Så lyder rubriken för den programpunkt som äger rum i Gustaf Dalénsalen, Origovägen 1 på Chalmers på torsdag den 25 april klockan 18.00 till 21.00. Inom ramen för denna har jag lovat att bidra med ett föredrag rubricerat Pseudovetenskapliga inslag i klimatdebatten och delta i den avslutande paneldiskussionen. (Trogna läsare av Häggström hävdar anar nog i vilken av de två i programpunkten föreslagna riktningarna jag i första hand kan väntas argumentera.)

  • Dagen efter, fredagen den 26 april kl 17.00-18.30, ägnas halvannan timme åt programpunkten Matematiska vetenskaper. Lokal är sal Euler, Institutionen för matematiska vetenskaper, Chalmers. Jag kommer att medverka med ett föredrag rubricerat Statistisk signifikans och Armageddon, och har till programhäftet släppt ifrån mig följande sammanfattning:
      Vad menas egentligen med statistisk signifikans? Och bör vi ta de futurologer och filosofer på allvar som hävdar att mänsklighetens snara undergång går att slå fast med statistiska metoder? Dessa frågetecken skall jag försöka räta ut.
    Föredragets tema är hämtat från en uppsats med samma rubrik, som jag annonserat tidigare här på bloggen.
Välkomna på torsdag och på fredag!

tisdag 16 april 2013

Knas i Kansas

Om det inte vore för att så allvarliga ting stod på spel så skulle amerikansk politik kunna betraktas som en fantastisk källa till humor och strålande komik. När jag förra året rapporterade hur det Republikanska partiets Texasavdelning skrivit in i sitt idé- och handlingsprogram att skolor borde förbjudas att lära elever ett kritiskt tänkande som annars riskerar "utmana deras fixa trosföreställningar och undergräva föräldrarnas auktoritet", så tänkte jag att botten nog var nådd. Kanske var den det, men när jag nu (via via Miljöaktuellt) ställs inför vad delstaten Kansas1 högsta lagstiftande församling sysslar med på miljöområdet känner jag mig en smula osäker på om det är Texas aller Kansas som står för det allra mest vrickade vansinnet. De (i Kansas alltså) har nämligen långt gångna planer på en lagstiftning som skall förbjuda användandet av statliga och kommunala medel till hållbar utveckling. Jag citerar ur det förslag från deras energi- och miljöutskott som delstatens senat och representanthus skall ta upp den 8 maj:
    HOUSE BILL No. 2366
    By Committee on Energy and Environment
    2-15
    AN ACT concerning the use of public funds to promote or implement sustainable development.

    Be it enacted by the Legislature of the State of Kansas:

    Section 1. (a) No public funds may be used, either directly or indirectly, to promote, support, mandate, require, order, incentivize, advocate, plan for, participate in or implement sustainable development.

    [...]

    'sustainable development' means a mode of human development in which resource use aims to meet human needs while preserving the environment so that these needs can be met not only in the present, but also for generations to come.

I och med detta autentiska citat ur det föreliggande lagförslaget torde denna bloggpost härmed ha nått sin galghumoristiska höjdpunkt, men jag vill gärna avrunda med att återge ThinkProgress rapportering rörande hur utskottets ordförande Dennis Hedke ser på frågan om eventuellt jäv i sammanhanget:
    Rep. Dennis Hedke, a Republican, brought the bill to the House Energy and Environment Committee of which he is chairman. He said Tuesday he saw no conflict of interest in the fact that he is a contract geophysicist whose client list includes 30 regional oil and gas companies.

    “I can’t see why,” Hedke said. “I didn’t think about that. It really never crossed my mind. I’d probably just say no.”

Fotnot

1) Just det, Kansas igen, samma delstat vars utbildningsstyrelse 2005 beslöt att skolundervisning i naturvetenskap skall betona (och nu citerar jag Wikipedia) "that evolution could not rule out a supernatural or theistic source, that evolution itself was not fact but only a theory and one in crisis, and that ID must be considered a viable alternative to evolution".

söndag 14 april 2013

Auster och Coetzee om manlig vänskap och negativa recensioner

När jag kliver in i bokhandeln och i bokhyllan finner en nyutgiven brevväxling mellan två av mina favoritförfattare, då finns ingen annan tänkbar fortsättning än att jag lättar på plånboken. Paul Austers och J.M. Coetzees brevväxling i Here and Now: Letters 2008-2011 berör många ämnen: stort och smått, högt och lågt, tidlöst och (som titeln antyder) dagsaktuellt. Återkommande ämnen är litteratur, film, idrott, författarnas dystra syn på den politiska situationen i USA och i Mellanöstern, finanskrisen (fiktion eller realitet?), skrivande, vänskap, uppväxt och könsidentitet. Vad gäller de senare lite mjukare ämnena känner jag stor behållning och ibland nästan befrielse över att se dem behandlade av två kloka äldre medmänniskor ur ett oförblommerat manligt perspektiv (trots att jag naturligtvis inte är omedveten om det manliga perspektivets dominans i vår kultur). Att författarna, samtidigt som de teoretiserar kring ett fenomen som manlig vänskap, så tydligt manifesterar en varm sådan i den inbördes relationen, gör inte saken sämre. Boken är mycket läsvärd. En och annan kritisk läsare skulle kunna tycka att en del vardagliga och triviala detaljer om resplaner och krånglande hemelektronik borde ha redigerats bort, men å andra sidan bidrar de till känslan av autenticitet.

Here and Now bjuder på många tankar, observationer och eleganta formuleringar jag skulle kunna lyfta fram. Jag väljer att nöja mig med att kommentera ett kort meningsutbyte om ett ämne som jag berört i en tidigare bloggpost och som mer allmänt har relevans för mitt bloggande: negativa recensioner och etiska frågor i samband därmed. Efter att Coetzee och Auster båda konstaterat hur maktlös man som författare är mot sågningar (ty genom att bemöta en sådan gör man sig mest till åtlöje) berättar Auster följande anekdot:
    A book critic from the Los Angeles Times (who had previously worked as a theater critic for the New York Times) wrote an extremely hostile review1 of Moon Palace. Not just a negative review, but an out-and-out assault. [... Perhaps a year later, a New York Times op-ed page editor and I went to a restaurant,] and when the lunch was over and we were about to leave, he spotted the reviewer from the L.A. Times, his former colleague in New York. "Look, there's X," he said. "Let's go over and say hello." I didn't have time to tell him that X has written a nasty review of my novel and that I had no desire to meet him. When the op-ed page editor announced my name to X, the man's face went white, and I saw fear in his eyes. He looked like someone expecting to be punched, and I confess that for a brief instant I felt tempted to oblige him. But only for an instant. It seemed far better to pretend that I had no idea who he was, had never heard of his name, had never read the review, and therefore I politely shook his hand and told him how happy I was to meet him. He looked both shocked and relieved - there was no punch, after all - and for those few moments I felt a strange sense of power (never felt before, never since), knowing that I was in complete control of this man's fate, that he was utterly in my hands. I had behaved beautifully, I thought, and I left the restaurant basking in my moral triumph.

    Now I'm note sure I did the right thing. Years passed, many years, and eventually X returned to the New York Times as an occasional reviewer of books. [...] Last year (fall 2008) I opened my morning copy of the Times to read over breakfast, and there, to my surprise, was a review of Man in the Dark by X. [...] Another blistering attack by the man I probably should have punched twenty years ago. One sentence has stuck with me and will never be expunged from my mind: "Paul Auster does not believe in traditional fictional values."2 What on earth does that mean? It sounds like something a right-wing politician might say during an election campaign.

Och här är Coetzees respons (efter lite allmän diskussion kring hur sårad man kan bli av recensioner) på historien:
    Anyway, bravo to you for your forbearance, and boo to the critic in question for failing to be ennobled by your example.
Jag är framför allt intresserad av Coetzees reaktion. Uppenbarligen menar han att recencenten X agerat omoraliskt. Jag tar också för givet att Coetzee gör sin bedömning på basis enbart av vad Auster skriver, och att han inte studerat de båda recensionerna.3

Är det omoraliskt att skriva negativa recensioner? Ett ja-svar på den frågan vore enligt min mening orimligt, och skulle dessutom få förödande konsekvenser för mycket av vad jag skriver här på bloggen och annorstädes. Jag recenserar en hel del facklitteratur av (populär-)vetenskaplig karaktär, och jag anser det vara min plikt som recensent att framhålla när en bok försvarar ohållbara vetenskapliga ståndpunkter, när den ger en missvisande bild av det vetenskapliga kunskapsläget inom något område, eller om den på annat sätt vilseleder. Vidare bemödar jag mig om att påtala dessa och andra brister rakt och tydligt utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd. Jag är givetvis medveten om att negativa omdömen om en bok kan såra en författares känslor,4 men jag försöker att inte låta några blödiga funderingar kring den saken korrumpera min ambition att skriva en så rak och rättvis recension som möjligt. Att låta snällhetskriterier avgöra vad jag skall skriva när jag bedömer (populär-)vetenskapliga litteratur skulle rimma illa med vetenskapens hela idé om kritiskt tänkande och opartiskt sanningssökande. Som jag påpekat tidigare anser jag det vara fel att skriva en omotiverat negativ recension, medan det däremot (åtminstone inom de områden där jag själv recenserar) är helt OK att skriva en hur negativ recension man vill, bara de negativa omdömena är sakligt motiverade.

Men det skulle kanske kunna finnas skillnad mellan fack- och skönlitteratur vad gäller vad en recensent kan tillåta sig? Fallet med en (populär-)vetenskaplig bok som sprider missförstånd och oasnningar känns klockrent: sådant förtjänar givetvis att slås ned på, och ju allvarligare fel desto hårdare recension. Men hur skall man förhålla sig till en roman? En sådan gör ju inte sanningsanspråk på samma sätt som en fackbok. Därmed finns inte längre något lika tydligt rätt eller fel, men kanske desto mera utrymme för recensentens egna subjektiva värderingar om huruvida boken är bra eller dålig - samt för att någon annan än recensenten skulle kunna tycka precis tvärtom. Borde recensenten ödmjukt anpassa sig till detta genom att avhålla sig från alltför tvärsäkra negativa omdömen?

Jag tycker inte det. Det rimliga, även på det skönlitterära området, är att en recensent ärligt och rakt redovisar sin uppfattning om boken och dess starka och svaga sidor. Att läsare sedan kan uppfatta boken annorlunda, och uppskatta ett och annat som inte faller recensenten i smaken, säger sig självt. En recensent som ogillar en roman av Paul Auster bör alltså känna sig helt fri att ge oförblommerat uttryck för sitt ogillande.

Coetzee är en klok person som säkert håller med mig om detta. Jag tror därför inte att hans korta svar till Auster i frågan om X:s recensioner skall förstås som något allmänt moraliskt fördömande av negativa recensioner. Snarare tror jag att hans reaktion är betingad av vad som förväntas i en vänskapsrelation. Jag kan gott tänka mig att det i (åtmisntone vissa) vänskapsrelationer finns en "klausul" i det underförstådda "kontraktet" som säger att om den ene blir angripen, så skall den andre ställa upp till dennes försvar, utan att först börja väga skäl för och emot eller utröna huruvida angreppet är motiverat av sakförhållanden eller inte. Jag kan själv känna igen mig i den sortens reaktion, men känner (åtminstone så länge vi talar i generella termer och inte om en konkret aktuell situation) viss motvilja mot tanken att jag skulle kunna agera så i ett vetenskapligt sammanhang.

Fotnoter

1) Denna länk och nästa har jag tillfogat efter fem minuters research/nätsurfande; de återfinns inte i Austers och Coetzees bok.

2) Den som jämför med recensionen skall dock se att dettta citat, som så outplånligt starkt etsat aig fast i Austers minne, har gjort det i lätt muterad form.

3) Detta kan jag inte veta säkert, men av Austers och Coetzess brevväxling som helhet får jag det bestämda intrycket att om Coetzee hade läst Rickard Eders (av Auster omtalad som X) recensioner, så hade han kommenterat dem mer i detalj.

4) Detta har jag varit med om flera gånger. Ibland kan en författare ta så illa vid sig att denne alldeles tappar fattningen och (temporärt, får man hoppas) förlorar förmågan att ta till sig saklig kritik, samt häver ur sig rent pinsamt dåligt argumenterade svar. Se exempelvis de korrespondenser som länkas till i mina bloggposter Den otacksamma uppgiften att recensera Williamson och Om kollegial lojalitet (Fotnot 2).

onsdag 10 april 2013

Chalmers... i värsta fall!

Det är den tid på året då ungdomar kan söka till universitet och högskolor, och det offentliga rummet är nedlusat med reklam för olika lärosäten och utbildningar. Om vi blott gör en kvantitativ uppskattning av de olika lärosätenas reklamsatsningar har jag en känsla av att Luleå tekniska universitet vinner, men jag undrar om inte priset för den allra oattraktivaste reklamen i år borde gå till min egen arbetsgivare och alma mater, Chalmers. Se här:

Sprutor!? Jag tror att de flesta människor känner om inte sprutskräck så åtminstone ett lätt obehag inför tanken att ta en spruta. Och här är de aggressivt formerade för att likna ett flyganfall i nattsvart mörker. Alle man till skyddsrummen!

Och vad skall vi säga om texten? "Välj universitetet där du i värsta fall blir en eftertraktad arkitekt, ingenjör eller sjökapten." Allvarligt talat, är det inte meningen att en annonskampanj skall inspirera positivt tänkande hos mottagaren, snarare än att få denne att börja oroa sig över vad som kan hända "i värsta fall"? Och om vi (Chalmers) nu menar allvar med vårt påstående om vad som är värsta fallet, vad menar vi då typiskt skulle hända om det inte gick fullt så illa för en student? Att hon (eller han) under studietiden sadlar om och blir hyllad rockstjärna, eller att hon under en datorlaboration plötsligt kommer på den snilleblixt som får henne att släppa studierna för att ge sig ut och etablera det nya sociala medium som snabbt konkurrerar ut Facebook och gör henne till mångmiljardär? Så bra kan vi ju dock inte räkna med att det går för alla Chalmerister. En presumtiv student får därför dessvärre räkna med risken för det värsta fall-scenario där hon helt enkelt fullföljer den slitsamma utbildningen för att sedan ge sig ut på arbetsmarknaden som "eftertraktad arkitekt, ingenjör eller sjökapten". Dystert.

Dessutom är det ju inte ens sant att det scenariet är det värsta som kan drabba den som väljer att läsa på Chalmers. Jag kan tänka mig mycket värre saker. Man kan misslyckas med sina studier och gå ut i arbetslöshet. Man kan droga ned sig, bli uteliggare och till sist rånmördad. Eller också kan, just när man som bäst avnjuter en matematikföreläsning i Gustaf Dalén-salen, hela Campus Johanneberg förintas av ett meteoritnedslag. Se där några av de scenarier man triggas att fundera över inför reklamens tal om "i värsta fall". Och det går alltid att tänka ut ännu värre scenarier; jag lämnar detta som en övning åt läsaren.

Nä, den här reklamen är så motbjudande och konstig att jag allvarligt funderar över om kanske den reklambyrå Crispin Porter + Bogusky (som Chalmeristbloggen stolt skryter över att vi har anlitat) helt enkelt har utsatt oss för en illasinnad practical joke. Vanligtvis brukar jag känna ett visst mått av stolthet när jag nämner Chalmers, men den här gången skäms jag.

måndag 8 april 2013

En halv miljard till matematikforskning

Det har, i kölvattnet av den nationella utvärdering av matematiken som jag tidigare berättat om, pratats om saken länge i korridorerna på VR (Vetenskapsrådet) och KVA (Kungliga Vetenskapsakademien), men nu är det äntligen officiellt. Tre av landets största forskningsfinansiärer - VR, KAW (Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse) och SSF (Stiftelsen för Strategisk Forskning) gör en koordinerad extrasatsning på matematiken, uppgående till totalt cirka 100 miljoner per år under de kommande 5-6 åren. Jag välkomnar denna satsning, av det enkla skälet att matematik är viktigt.

För den som vill ha del av VR:s del av satsningen redan i årets ansökningsomgång brinner det en smula i knutarna. Vad gäller såväl de ordinarie projektbidragen och projektbidrag för unga forskare som den särskilda satsningen på statistik i empiriska vetenskaper är deadline för inlämning av anslagsansökan redan nu på torsdag, den 11 april.

söndag 7 april 2013

Nick Bostrom om vikten av att undvika mänsklighetens undergång

I min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon som jag lyfte fram i ett tidigare blogginlägg kritiserar jag det så kallade domedagsargumentet - ett abstrakt matematiskt argument som av dess anhängare påstås visa att mänskligheten troligtvis befinner sig på sluttampen av sin existens. Efter en noggrann dissekering av argumentet avslutar jag med följande stycke.
    Sammanfattningsvis kan jag om domedagsargumentet inte säga annat än att det vilar på skumma antaganden och bräcklig grund. Det kan naturligtvis hända att någon snillrik person så småningom kommer på ett övertygande sätt att försvara domedagsargumentet, men intill dess tycker jag att vi bör betrakta det som ogiltigt. Det finns tillräckligt gott om andra, mycket mer konkreta, skäl att frukta för mänsklighetens överlevnad (som t.ex. risken för globalt kärnvapenkrig eller för global spridning av någon supereffektiv dödssmitta; se Bostrom och Cirkovic [BC] för en systematisk genomgång av sådana katastrofscenarier och uppskattningar av hur troliga de är) för att vi skall ha fullt upp utan att behöva spä på med ett suspekt abstrakt argument. Dessa mer konkreta skäl till oro har dessutom den fördelen (jämfört med domedagsargumentet) att vi har möjlighet att göra något åt dem.
Det sista är viktigt: möjligheten att söka göra något åt hoten mot mänsklighetens överlevnad. Detta kan låta som en självklarhet, men jag gissar att de flesta inte har frågans tyngd riktigt klart för sig. Nick Bostrom gjorde, i ett kort (16:35) men sevärt TEDx-föredrag för några månader sedan, ett försök att ge den dess rätta proportioner:

Det mesta han säger i föredraget finns nedtecknat i hans aktuella och angelägna uppsats Existential risk prevention as global priority1, jämte flertalet av de bilder han visar. Den som bänkar sig för att se TEDx-videon gör klokt i att först skriva ut uppsatsen och ha den till hands under föredraget, då videons bildkvalitet ibland inte är optimal.

Fotnot

1) Vänligen observera att jag framhåller artikeln för dess ohyggligt viktiga sakinnehåll, inte för det narcissistiska nöjet att se mitt namn nämnas i dess Fotnot 38.

onsdag 3 april 2013

Religionskritisk rekursion

Min bloggande kamrat Bo Sjögren införde i påskhelgen, i rubriken till sin läsvärda bloggpost Lite religionskritikkritikkritik,1 implicit en religionskritisk rekursion2 som jag tror kan vara till hjälp med att bringa ordning och reda i religionsdebatten och som därför enligt min mening förtjänar att göras helt explicit. Religionskritik av ordning n definieras rekursivt som kritik av religionskritik av ordning n-1, och rekursionen fortsätter tills vi är nere i ordning 0, vilken definieras som rätt och slätt religion. Låt oss för konkretionens skull bekanta oss med religionskritik av de mest grundläggande ordningarna:
    Ordning 0. Religion. Hur religion bör definieras är en kontroversiell fråga som stötts och blötts i otaliga fora. Jag vill inte här gå in på den debatten, utan nöjer mig med vad vi nog ändå kan enas om vara ett exempel på religion: en katolsk präst hävdar att Jesus är Guds son.

    Ordning 1. Religionskritik. Religionskritik är kritik av religion. Exempel på strålande religionskritik är Sam Harris lilla bok Letter to a Christian Nation och Christopher Hitchens något större God is Not Great. En särskild svårighet med religionskritik är att det man kritiserar ofta är väldigt undanglidande, varför ett ofta viktigt led i religionskritiken är att få religionsutövaren att precisera exakt vad han eller hon menar, som t.ex. då Hitchens söker utröna om ovan nämnde katolske präst menar att Jesus är Guds son i bokstavlig eller blott metaforisk mening.

    Ordning 2. Religionskritikkritik. Religionskritikkritik är kritik av religionskritik, som t.ex. Roland Poirier Martinssons3 påstående i Svenska Dagbladet förra året att Christopher Hitchens och andras religionskritik präglas av "fördomar, okunskap, irrationalitet och [...] dumhet".

    Ordning 3. Religionskritikkritikkritik. Religionskritikkritikkritik är kritik av religionskritikkritik, som t.ex. då Bo Sjögren i den bloggpost jag inledningsvis nämnde dissekerar Poirier Martinssons argumentation och finner den icke nöjaktig.

Så här kan vi naturligtvis fortsätta, men jag tror jag sätter stopp, i enlighet med devisen att man bör sluta när man är på topp.4,5

Fotnoter

1) Liksom Bo i sin bloggpost försäkrar jag härmed att jag inte snubblat på ordbehandlaren.

2) För den som undrar vad rekursion är kan jag meddela att det är svenska för engelskans recursion, vars betydelse preciseras i The Hackers' Dictionary of Computer Jargon:
    recursion
      n. See {recursion}.

3) Roland Poirier Martinsson anses vara konservatismens främste företrädare i nutida svensk idédebatt - något jag menar säger en hel del om nivån på nutida svensk konservativ idédebatt. Jag har haft glädje av honom främst som exempel på att vissa föreställningar om konservativa uppfattningar som annars kan framstå som nidbilder och karikatyrer faktiskt inte är det. En enda gång har jag haft det blandade nöjet att möta honom öga mot öga.

4) För den hugade kommentator som är sugen på att prova på religionskritik av ordning 4 är det dock fritt fram att rulla upp skjortärmarna och ge sig i kast med att kritisera Bo Sjögrens religionskritikkritikkritik. Men var i så fall beredd på att jag (eller någon annan) kanske faller för frestelsen att idka religionskritik av ordning 5!

5) Låt mig passa på att skryta med att jag själv ägnat mig åt religionskritik på alla dessa fyra nivåer. Vad gäller själva religionen (religionskritik av ordning 0) kan jag visserligen inte påminna mig att jag någonsin - inte ens i söndagsskolan - skulle ha gått in för denna med själ och hjärta, men jag har deltagit i eller åtminstone närvarit vid en rad kristna ritualer, inklusive dop, konfirmation, vigsel och begravningsgudstjänst. Religionskritik av ordning 1 är nog den jag ägnat mig mest åt - se exempelvis min essä Din tro - din ensak?Newsmill 2008. Vad gäller religionskritik av ordning 2, se gärna min text i Notices of the American Mathematical Society 2008, och som ett exempel på religionskritik av ordning 3 vill jag gärna lyfta fram min text McGrath vs Dawkins i Humanisten 2007.