Carlsens kalldusch

Som motvikt till allt positivt jag skrivit om den unge, bildsköne och lite egensinnigt karismatiske schackvärldsmästaren Magnus Carlsen erbjuder jag idag en lite elak karikatyrbild, signerad den spanske skämttecknaren A Wadalupe.¹

För att även den läsare som inte noggrant följer schackelitens förehavanden skall kunna begripa bilden och uppskatta den fullt ut kan ett par bakgrundsupplysningar vara till hjälp:

1. Fabiano Caruana har den senaste tiden seglat upp som det kanske största hotet mot Magnus Carlsens schackliga dominans. I den just nu pågående superturneringen i St Louis har han efter sina fyra inledande segrar tillskansat sig en solklar ledning, alltmedan Carlsens spel inte riktigt står att känna igen.² En av vinsterna kom mot Carlsen i förrgår,³ och det är det partiet vi ser symboliskt avbildat i Wadalupes teckning.

2. Kort innan turneringen började accepterade Caruana det så kallade Ice Bucket Challenge.⁴

Fotnoter

1) Vad som gör Wadalupe till en bra skämttecknare är framför allt kombinationen av sakkunskap och nogrannhet. När andra tecknare slänger ut pjäser över brädet lite på måfå ser Wadalupe till att återge exakt den ställning i vilken Carlsen gav slaget förlorat mot Caruana.

2) Det är möjligt att Carlsens bleka insats (jämfört med vad vi är vana vid att se från hans sida) så här långt i turneringen åtminstone delvis kan förklaras med att han är distraherad av den konflikt som blossat upp mellan honom och världsschackförbundet FIDE, och som ser ut att kunna sluta med att han lämnar walk over i den VM-match mot Anand som planeras längre fram i höst. Norska medier har rapporterat flitigt om saken. För egen del står jag fast vid det ställningstagande jag gjorde på Facebook häromdagen:

Stå på dig, Magnus Carlsen! Du skall inte behöva resa till ett (erövrings-)krigförande land för att försvara din VM-titel. Du har ingen moralisk skyldighet att böja dig för den korrupte FIDE-presidenten Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni, helt utanför protokollet, om att förlägga VM-matchen mellan dig och Anand till Sotji. Om han väljer att devalvera VM-titeln genom att i matchen ersätta dig med sin landsman Karjakin⁵ så är det inget som du bör lägga tid och kraft på att bekymra dig över. Fortsätt bara att spela ditt fina och nästan magiska schack, och fortsätt vinna, så kommer alla verkliga schackvänner att betrakta dig som den främste, oavsett hur Iljumzjinov väljer att trampa på VM-titeln!

3) I en annan turnering bara några veckor tidigare var rollerna ombytta då Carlsen i karaktäristik stil besegrade Caruana, något som Wadalupe förevigade i en annan teckning.

4) De celebriteter och andra som tar upp the Ice Bucket Challenge som stöd för ALS-forskningen har snabbt kommit att stå som spön i backen. Det är gott och väl, men jag gillar också Vår Herres perspektivisering av saken.

5) Karjakin gillar jag inte, efter hans avskyvärda twittrande i samband med Krim-invasionen tidigare i år, och det motbjudande vis på vilket han på Instagram framställer sig själv som trogen Putin-anhängare.

Bra sagt av Steven Weinberg

Trogna läsare av denna blogg vet att jag fäster stor vikt vid vetenskapens inflytande på samhället i övrigt; se t.ex. mitt "Karthago". Men vetenskapen är inte bara ett medel för att skapa mänskligt välbefinnande och ett gott samhälle - den är också värd att satsa på som ett mål i sig. Varför då, kanske den kritiskt lagde läsaren här frågar sig. Den amerikanske fysikern och Nobelpristagaren Steven Weinberg besvarade frågan snyggt, i följande aforism hämtad ur hans bok The First Three Minutes.¹

The effort to understand the universe is one of the very few things which lifts human life a little above the level of farce and gives it some of the grace of tragedy.

Fotnot

1) The First Three Minutes har jag inte läst, men väl essäsamlingarna Facing Up och Lake Views, som jag rekommenderar varmt.

Verkligheten är snyggast tecknad

Förlåt min fåfänga, men är det någon som händelsevis undrar över om den tecknade bild jag lagt upp i min Blogger-profil verkligen återspeglar hur jag ser ut? Något slags likhet vågar jag i alla fall påstå finns. Döm själva - här är teckningen jämte dess fotografiska förlaga:¹

Teckningen är ritad av Graham Samuels för den byline som tidskriften Forskning och Framsteg försåg min krönika i senaste numret med. Fotografiet togs under häggblomningen i våras av Anna-Lena Lundqvist för den stort uppslagna intervjun i Chalmers Magasin 2/2014.

Fotnot

1) Se gärna detta som ett inslag i denna bloggs redan i juni förutskickade blondinbellifiering - ett koncept i vilket ingår att bloggaren flitigt publicerar bilder av sig själv.

Oj, är du matematiker? Då...

Efter närmare ett kvartssekel som matematiker har jag fortfarande inte funnit något sätt jag känner mig bekväm med att i minglet på cocktailpartyn och liknande tillställningar försvara och förklara min yrkessysselsättning. Men nu finns hopp! Matematikern Jordy Greenblatt, doktorand på UCLA, föreslår att vi helt enkelt sätter hårt mot hårt - anfall är bästa försvar! Hans bloggpost If I Reacted to Other People’s Careers the Way They React to Me Becoming a Mathematician förtjänar att citeras i sin helhet:

You’re a doctor? I don’t really know anything about medicine, but can you explain exactly how the endocrine system works in two minutes or less?

You’re a writer? I had a terrible writing teacher in high school. I bet I wouldn’t like you.

You’re a carpenter? You must be super good at carpentering.

You’re a singer? I stopped singing in 11th grade. The last song I sang was... hmmmmm... let’s see... Mozart’s Requiem. I wasn’t very good at that song.

You’re an engineer? I used to play with building blocks when I was a kid. Show me exactly what you’re designing and, if there’s anything I don’t understand, it’s probably your fault.

You’re a banker? So that means you print money, right? What kind of money do you print?

You’re a lawyer? Argue against the Electoral College in front of me right now for my perverse amusement. I’ll just be here smiling smugly and assuming that you don’t realize I’m making fun of you in my head.

You’re a project manager? God, I fucking hate project management.

Lösningen då argumenten tryter: ökad fanatism och hot om våld

Yttrandefrihet är viktigt, och när den här hotad gäller det att stå upp för den. Inte minst rätten att häda befinner sig under fortsatt press, både från lagstiftningshåll och från vad vi kan kalla mer privata initiativ. Jag noterar nu att det dessvärre gått hela tre år sedan jag senast här på bloggen publicerade någon episod av den briljanta blasfemiska serien Jesus and Mo. För denna försummelse ber jag läsekretsen om ursäkt, och presenterar genast ett nytt avsnitt:

Se även min bloggpost For the record: lite islamkritik.

Wedberg!

Den förste Wedberg jag fann anledning att uppmärksamma och se upp till var schackspelaren Tom Wedberg (f 1953). Han hörde under åren kring 1980 då jag på allvar började intressera mig för schack till skiktet av svenska elitspelare strax bakom Ulf Andersson, han bidrog med inspirerande texter och partianalyser i 80-talets gyllene Schacknytt-årgångar, och han blev så småningom stormästare. Av och till under min karriär som tävlningsspelare har jag praktiserat det så kallade Wedbergsystemet som försvar mot engelsk spelöppning.

Först många år senare kom jag att intressera mig för filosofen Anders Wedberg (1913-1978), far till Tom. Närmare bestämt var det 2004 då jag läste Svante Nordins välskrivna biografi över Wedbergs samtida filosofkollega Ingemar Hedenius som jag först fick någon tydlig bild av honom. Han var under decennier en av ledargestalterna i svensk filosofi, och är mest känd för sin 1958-1966 publicerade Filosofins historia i tre volymer. Nu har jag äntligen kommit till skott med att läsa den tredje volymen, som bär undertiteln Från Bolzano till Wittgenstein (del ett och två får anstå ännu en tid). Filosofins historia har ofta beskrivits som ett mästerverk, och jag är preliminärt benägen att instämma (ett mer definitivt omdöme vågar jag mig såklart inte på utan att ha läst del ett och två).

Då jag omkring 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy med stor behållning längtade jag efteråt efter någon som tog vid där Russell drog streck kring år 1900. Nordins Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900 låter på titeln som klippt och skuren för detta önskemål, och visst har den boken vissa förtjänster, men den är ändå lite för ytlig för att fylla mitt behov. Wedbergs del tre kommer mycket närmare.

Utöver några mer översiktliga partier bjuder Wedberg på fylliga kapitel om Bolzano, om Frege, om Russell, om den tidigare Wittgenstein, om Wienkretsen och den logiska positivismen (eller den logiska empirismen vilket är termen som Wedberg mestadels föredrar) personifierad framför allt av Carnap, om G.E. Moore, och om den senare Wittgenstein. Lite udda för en filosofihistoria av detta slag (om man inte beaktar Wedbergs ursprung och hemvist) avslutas boken med två kapitel om Arne Næss respektive Uppsalaskolan med Axel Hägerström i spetsen.

Med den analytiska filosofins redskap och formalism går Wedberg i kritisk närkamp med hela raden av filosofer, vilket nästan genomgående resulterar i intressant och givande läsning. Det hela blir inte sämre av Wedbergs utsökta språk, och jag inser när jag läser honom att det är hans klara och precisa akademiska prosa som jag, utan att veta om det, alltid (men mer eller mindre klumpigt) försökt emulera. Här några lösryckta reflektioner:

• Följande passage, där Wedberg tar avstånd från de logiska empiristernas kategoriska utdömande av påståenden som inte kan avgöras empiriskt såsom "meningslösa", tycker jag kan tjäna som ett bra svar även på den i mitt tycke orättvisa kritik som bl.a. Peter Woit och Edward Frenkel riktar mot Max Tegmarks bok Our Mathematical Universe:
  Den misstro mot s.k. metafysiska frågor, som de logiska empiristerna hyser, kan icke gärna vara annat än sund. Alla de uppräknade frågetyperna (1)-(5) [transcendenta frågor, realitetsfrågor, väsensfrågor, meningsfrågor, värdefrågor] är förvisso på ett eller annat sätt oklara. För att med framgång kunna diskuteras bör de (om möjligt) först göras klarare, dvs ersättas med andra, besläktade men klarare frågor. Men det förefaller som en olycklig politik att kategoriskt skjuta dem ifrån sig med omdömet att de är "meningslösa". Hur många oklara frågor har icke givit impulser till fruktbar forskning? Hur många sådana frågor har icke visat sig kunna göras klarare på ett intressant sätt? Att vara försiktig i umgänget med det oklara förefaller rimligt, men att bestämma sig för att blunda för det oklara verkar icke rimligt. (s 218)
• G.E. Moore är mig, genom Wedbergs förmedling, en i stort sett ny bekantskap. Berömt är hur han håller upp sin högra hand som bevis på att handen existerar, och därmed på att det (tvärtemot vad många andra filosofer föreslagit) existerar en materiell yttervärld. Överhuvudtaget kretsar Moores filosofi kring common sense-kunskap och hans förslag om att uppvärdera sådan i förhållande till mer kontraintuitiva filosofiska teoribyggen. Här Wedberg:
  Skulle det inte kunna inträffa, att vi genom filosofisk och vetenskaplig reflexion påträffade några påståenden, som visade sig strida mot common sense, som framstode som ännu säkrare än common sense och som därför skulle tvinga oss att uppge vissa delar av common sense? Svaret hänger naturligtvis på hur "common sense" definieras. Om vi emellertid försiktigtvis nöjer oss med en sådan partiell definition av common sense som Moores påstående-lista i "A defence of common sense", så blir Moores svar tveklöst nej. De uppräknade common sensepåståendena har enligt Moore en högre grad av visshet än några konkurrerande filosofiska eller vetenskapliga teorier någonsin kan uppnå. (s 309)
  Här får jag lust att påminna Moore (vilket Wedberg dessvärre försummar att göra) om Francis Bacon, med vars vetenskapsfilosofi Moores tänkande tycks mig ha vissa gemensamma drag, och hur fel dennes tro på common sense ledde honom:
  Bacon [...] was an enemy of the Copernican hypothesis. Don’t theorize, he said, but open your eyes and observe without prejudice, and you cannot doubt that the Sun moves and the Earth is at rest. (Karl Popper, The Myth of the Framework, s 84-85)
  Vad är det egentligen med Moores högra hand som gör dess existens så mycket säkrare än solens cirkelformade rörelse kring jorden?
• Wedbergs prosa är mestadels gravallvarlig, men glimtar ibland till i skön humor, som inför Wittgensteins något paradoxala avståndstagande från filosofi:
  Någon gång jämför Wittgenstein också språket med en maskin. Liknelsen bidrar till den semibehavioristiska atmosfär, som vilar över Philosophische Untersuchungen. Vad Wittgenstein framför allt tänker på, tycks vara att en maskin kan antingen verkligen arbeta eller blott gå på tomgång. Detsamma gäller om vårt språk. När det går på tomgång, kan resultatet bli filosofi. (s 334)
• Angående Hägerström betonar Wedberg hur mycket av dennes filosofi som kan ses som ett uppror mot Christopher Jacob Boströms idealism, vilken dominerade svensk filosofi före Hägerström. På liknande vis kan jag uppfatta Wedberg, fostrad i Uppsalaskolan, som upprorisk mot Hägerström. Om Wedberg är det minsta lilla att lita på i detta sammanhang (och det tror jag att han är) så nödgas jag konstatera att Hägerströms brist på internationell berömmelse är i högsta grad i sin ordning. Wedbergs kritik av Hägerström gränsar ibland till rena sarkasmer (vilket jag inte uppfattar att hans behandling av andra filosofer gör), och i följande stycke är det svårt för läsaren att undvika att dra slutsatsen att Hägerström var direkt korkad:
  Ett märkligt drag, som kanske borde påpekas, är den roll som "otänkbarheten" spelar i dessa kostruktioner. När Hägerström skissar sin "upplyst materialistiska" världsåskådning, menar han sig kunna visa, att intet alternativ till den kan "tänkas". Om ett påstående p ingår i Hägerströms världsåskådning, så gäller enligt honom "Icke-p kan icke tänkas". Härav drar Hägerström beträffande vår känslotänkare X slutsatsen "X kan icke tänka icke-p". Om X alls behöver ta ställning till p, så gäller alltså "X tänker p". Hägerströms egna filosofiska teser blir på detta sätt i hans ögon icke bara korrekta, utan dessutom premisser, som även hans intellektuella motståndare måste bygga sina slutsatser på. Om känslotänkaren X antar motsatsen till Hägerströms p, så antar han med nödvändighet både p och icke-p och gör sig skyldig till en motsägelse. De motsägelser, som Hägerström ansåg sig kunna beslå andra tänkare med, tedde sig för honom också som en bekräftelse aposteriori på hans egen filosofi. (s 390)

Min debut som krönikör i Forskning och Framsteg

I nyutkomna Forskning och Framsteg 7/2014 bidrar jag med en krönika rubricerad Vad händer när datorerna blir smartare än vi?, i vilken jag mestadels återanvänder synpunkter jag tidigare levererat i några av mina många inlägg of artificiell intelligens här på bloggen (i synnerhet i den från den 9 juni i år som bar rubriken Om Turingtestet). Jag vill ändå passa på att länka till krönikan, då jag ända sedan tonåren mer eller mindre regelbundet läst och uppskattat den utmärkta populärvetenskapliga tidskrift som Forskning och Framsteg är, och det är verkligen på tiden att jag själv bidrar med en text! Här är de inledande styckena:

Under ett par dagar i juni rapporterade tidningar världen över om hur en dator klarat Turingtestet. Det beskrevs som ett stort genombrott för så kallad artificiell intelligens (AI) och ledde till spekulationer om att robotarnas övertagande, à la Terminator-filmerna, var nära förestående.

Vad är då Turingtestet? Matematikern Alan Turing lade 1936 grunden till den moderna datalogin. I en mer filosofisk uppsats 1950 diskuterade han om det är möjligt för maskiner att tänka. För att belysa frågan formulerade han det test som senare kom att bära hans namn.

Ett datorprogram A och en människa B kommunicerar med en människa C (kallad domaren) via ett textinterface. C vet inte vem som är vem av A och B, som båda försöker föreställa människa på ett sätt som övertygar C. Om C inte förmår avgöra att det är A som är datorprogrammet anses A ha klarat testet.

Turing ansåg att ett datorprogram som klarar detta test besitter verklig intelligens, och han vågade sig på förutsägelsen att det inom 50 år (alltså vid millennieskiftet) skulle finnas program som lurar minst 30 procent av domarna.

1966 skrev datalogen Joseph Weizenbaum ett program kallat ELIZA, som agerade psykoterapeut och som faktiskt gav vissa användare intryck av att någon därinne lyssnade och förstod dem. Det hela byggde på en rad enkla knep, som att skriva ”Berätta mer om X”, där X kunde vara vad som helst som användaren nämnt.

Att lyfta illusionen till den nivå där ett program anses ha klarat Turingtestet visade sig svårare. Numera hålls en årlig tävling om bästa försök, men ingen tävlande har nått ända fram. Den har kritiserats för att distrahera AI-forskare till att syssla med ytliga trick, utan utsikter att leda till något verkligt genombrott. Turing själv skulle nog ha förvånats om han fått se det allvar på vilket många tar hans test. Hans egen avsikt med testet var mer som ett tankeexperiment, ämnat att avmystifiera mänsklig intelligens.

Läs hela krönikan!

Om trängselskatten i Göteborg

Jag hänger med lite dåligt i den göteborgska kommunalpolitiken (delvis som följd av att jag efter mer än ett kvarts sekel i staden fortfarande inte har lärt mig stå ut med den lokala blaskan Göteborgs-Posten), men såpas koll har jag i alla fall att jag vet att vi i Göteborg har att se fram emot en folkomröstning i samband med riksdags-, landstings-, och kommunalvalen den 14 september i år. Den handlar om huruvida vi skall behålla den trängselskatt vi införde den 1 januari förra året.

Och jag har till och med redan bestämt mig - jag tänker rösta ja till att behålla trängselskatten! När en allmänningens tragedi-liknande situation, dvs en situation där en gemensam resurs (i detta fall utrymmet på våra gator och stadsluften vi andas) överutnyttjas till den grad att alla inblandade förlorar på det, kan rättas till med hjälp av ekonomiska styrmedel (i detta fall trängselskatten) så är min grundinställning att ett sådant ingripande är en god idé. Så övertygad är jag i detta fall att jag har lite svårt att begripa hur någon kan vara emot trängselskatten. Men tydligen finns en ganska stark sådan opinion (inklusive ett särskilt enfrågeparti), och jag är mån om att försöka förstå även mina meningsmotståndares uppfattningar och argument. Tills nyligen har jag i denna fråga gått bet vad gäller sådan förståelse, men som tur är dök serietecknaren Johan Wanloo upp med följande teckning, och allt föll på plats:

Skräckfilm

Idag, mina vänner, blir det skräckfilm här på Häggström hävdar.¹ Based on a true story. (Fler filmer i samma skräckinjagande anda av upphovsmannen Steve Cutts finns här.)

Fotnot

1) När hände egentligen det senast? För två år sedan, om jag inte missminner mig: Tom Scotts mardröm.