Två tankar i huvudet samtidigt

Tydligen var det så att SVT:s samhällsprogram Agenda i söndags planerades bjuda på en debatt på det brännande temat "Är det samhällets eller individens ansvar att minska flygandet för att rädda klimatet?"¹ - ett inslag som dock gick om intet eftersom Ingvar Kamprads bortgång kom emellan och behövde ägnas en stor del av programmet. Som en ringa kompensation för det uteblivna inslaget erbjuder jag härmed mina två cent i frågan. Jag tycker att vi borde kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt:

Å ena sidan. Klart som tusan att individen har ett ansvar för att inte belasta vår jord med mer än sin rättmätiga andel (typ en 7500000000:e-del, förutsatt att man inte har väldigt övertygande argument² för en mer ojämn fördelning) av vad som är hållbart. Envar som flyger mer än så beter sig oansvarigt och skurkaktigt.

Å andra sidan. Med tanke på folks allmäna skurkaktighet och usla track record när det gäller att ta ansvar för vår planetära hållbarhet (mea culpa), så blir det nog likförbannat nödvändigt för samhället att gripa in och sätta stopp för det hejdlösa flygandet.

Fotnoter

1) Flygets klimatpåverkan är något som bl.a. några av mina Chalmerkollegor sysslat med. Se exempelvis rapporten Svenska handlingsalternativ för att minska flygets klimatpåverkan av Jonas Åkerman, Jörgen Larsson och Anna Elofsson.

2) Ett exempel på ett argument jag inte finner övertygande är följande, som jag upplever som mycket vanligt även om det oftast lämnas outtalat: "Jomen det mesta jag flyger är ju i jobbet, och vad jag gör i jobbet har jag såklart inte något som helst personligt ansvar för."

Swing Time är läsvärd

Swing Time av Zadie Smith är en av de bästa romaner jag läst på ganska länge. Den känns naturlig att jämföra med Kjell Westös Den svavelgula himlen som jag läste i höstas, då de båda kretsar kring barndomsvänner som så småningom graviterar isär men till slut återser varandra en bit upp i medelåldern, och båda genomsyras av klassfrågor.¹ I Swing Time tillkommer rasperspektiv som ett bärande element, till skillnad från i Westös bok vars handling är koncentrerad i och kring ett etniskt tämligen homogent Helsingfors. Smiths bok är mer kosmopolitisk, och utspelar sig i London, New York och ett västafrikanskt land som aldrig nämns vid namn men som verkar vara Gambia, där huvudpersonen medverkar i ett föga framgångsrikt biståndsprojekt.² Det är ett gott betyg på Swing Time att jag finner den klart bättre än Den svavelgula himlen trots att Westö är en gammal favoritförfattare och trots att hans aktuella bok ingalunda är något misslyckande.

En sak jag fann frapperande hos Swing Time är att de fyra personer som porträtteras någorlunda utförligt - berättarjaget, hennes mamma, hennes barndomsvän Tracy, och megapopstjärnan Aimee (som om än inte i alla avseenden identisk med Madonna likväl är tydligt modellerad efter henne) - alla är kvinnor (många andra personer figurerar i boken men blir mer till bifigurer och rekvisita). Men så slog det mig att jag nog läst många böcker som på motsvarande vis domineras av ett antal män utan att reagera närmare på den saken, så själva min reaktion på detta blev en lärorik påminnelse om skevheter i hur vi ser på män respektive kvinnor.

Av de fyra personprorträtten är det berättarjagets som är mest utförligt, och ändå är det hon som likväl till slut förblir mest enigmatisk. En oro återkommer då och då om huruvida hennes på ytan innehållsrika liv ändå lider av tomhet. Den underliggande frågan om vad som är ett meningsfullt livsinnehåll får inget slutgitigt svar, men blir något man som läsare tar med sig efter att ha lagt ifrån sig boken.

Fotnoter

1) Smiths insiktsfullhet och utsökta känsla för klass- och andra sociala frågor framkommer bland annat också i en essä hon skrev i kölvattnet av Brexit och som jag tidigare lyft fram här på bloggen.

2) Handlingen i Gambia får mig att associera till en annan bra bok jag läst denna vinter: Kevin Simlers och Robin Hansons mycket intressanta The Elephant in the Brain, som jag räknar med att återkomma till här på bloggen och vars genomgående tes är att mycket av vad vi gör drivs av andra (och typiskt mindre ädla) motiv än dem vi hävdar - motiv som vi hemlighåller så noga att vi till och med lurar oss själva. I kapitel efter kapitel illustrerar författarna grundtesen på olika områden, och i kapitlet om välgörenhet hävdar de att det som driver en välgörare som regel mer handlar om att imponera på andra och visa upp dygder än om genuin önskan att göra gott. Detta påstående är givetvis oaptitligt, men samtidigt är det svårt att avvisa, och det havererade biståndsprojektet i Swing Time passar bra in Simlers och Hansons cyniska bild.

SVT:s Idévärlden om AI-risk

Veckans avsnitt av SVT:s Idévärlden behandlar risker med framtida utveckling inom artificiell intelligens (AI), och kan ses i SVT Play. AI-risk var ett framträdande tema vid det gästforskarprogrm om Existential risk to humanity som jag var med och drev vid Chalmers och Göteborgs universitet i höstas (något som t.ex. framgick av flera av föredragen vid vår publika workshop i september), och därför är det kanske inte helt ologiskt att samtliga tre gäster i SVT:programmet hämtades bland deltagarna i vårt gästforskarprogram: Anders Sandberg, Dorna Behdadi och Karim Jebari. Det blev ett riktigt bra avsnitt av Idévärlden, något som i alla fall för mig var ytterst väntat, i ljuset inte bara av de utmärkta interna diskussioner vi hade i gästforskarprogrammet, utan också av de publika paneldiskussioner jag de senaste åren deltagit i med var och en av tre: Anders, Dorna och Karim. Även programledaren Daniel Sjölin gjorde ett bra jobb.

Two excellent contemporary writers

Two of my favorite contemporary writers, operating however in very different genres, are Ted Chiang and Scott Alexander:

• Ted Chiang is a science fiction writer specializing in short stories. When I read his collection Stories of Your Life and Others I said to myself "wow, this guy is almost better than Greg Egan" (but let me withhold final judgement on that comparison). The book opens with Tower of Babylon, which explores a beautiful alternative cosmology more in line with what people believed in ancient times, and continues with Understand, which, albeit lacking somewhat in realism, gives what is probably the best account I've read on what it might be like to attain superintelligence - an impossible topic, yet important in view of possible future transhumanistic developments. Among the other stories in the book is the title one, Story of Your Life, which was later adapted to the Hollywood movie Arrival; I recommend both reading the story and seeing the movie (the plots diverge somewhat in interesting respects) and then listening to the podcast Very Bad Wizards discussing them.

• Scott Alexander blogs about science, philosophy, future technologies and related topics. He often penetrates quite deeply into his chosen topic, and his posts are often longish to very long. Several of his blog posts have influenced me significantly, such as...
  • Meditations on Moloch which is an original, wide ranging and important discussion of the long-term future of humanity that comes out so pessimistically that although I am deeply impressed by it I still badly wish to see it debunked,
  • Book Review: Age of Em which is the best critical comment I've seen on Robin Hanson's seminal 2016 futurology book,
  • Book Review: Inadequate Equilibria which gives such an instructive account of Eliezer Yudkowsky's recent and perhaps equally important book that I am (at least for the time being) prepared to accept the review as a substitue for reading (anything beyond Chapters 1-3 in) the book,
  • and Contra Grant on Exaggerated Differences which offers a (much-needed) level-headed discussion on the underlying reasons behind gender imbalances in various STEM fields.

Excellence is writing may however be more or less genre-specific; I suspect that most good authors of university-level mathematics textbooks suck as poets, and vice versa. Another example is that when last month Ted Chiang tried his luck at writing an essay on AI futurology with the title Silicon Valley is Turning into its Own Worst Fear, his brilliance does not shine through. The gist of Chiang's argument is that superintelligent AI and capitalism are similar in that they both relentlessly optimize for something that is not entirely well-aligned with human well-being, and that since superintelligent AI does not at present exist while capitalism does, only capitalism poses a real danger. This last conclusion is a non sequitur.

And now, finally... get ready for my excuse for discussing Chiang and Alexander in the same blog post! Scott Alexander's blog post Maybe the Real Superintelligent AI is Extremely Smart Computers from earlier this week is a masterful exposition of the errors in Chiang's arguments. When I first saw Chiang's essay, I saw mostly the same errors that Alexander saw, but would never have been able to explain them quite as pedagogically as he does. Do read it (Alexander's blog post, that is), as I have nothing to add to it.

Science Magazine on existential risk

I recommend reading the news article on existential risk research featured in Science Magazine this week. Several prominent researchers are interviewed, including physicist Max Tegmark, who should by now be well known to regular readers of this blog. Like philosopher Nick Bostrom, whose work (including his excellent 2014 book Superintelligence) is discussed in the article, he emphasizes a possible future breakthrough in artificial intelligence (AI) as one of the main existential risks to humanity. Tegmark explains, as Bostrom has done before him and as I have done in an earlier blog post, that the trial-and-error method that has served humanity so well throughout history is insufficient in the presence of catastrophic risks of this magnitude:

Scientists have an obligation to be involved, says Tegmark, because the risks are unlike any the world has faced before. Every time new technologies emerged in the past, he points out, humanity waited until their risks were apparent before learning to curtail them. Fire killed people and destroyed cities, so humans invented fire extinguishers and flame retardants. With automobiles came traffic deaths—and then seat belts and airbags. "Humanity's strategy is to learn from mistakes," Tegmark says. "When the end of the world is at stake, that is a terrible strategy."

The alternative to trial-and-error is to raise the level of foresight, and partly for this reason it is excellent that existential risk research in general and AI safety work in particular gets the kind of media exposure that the Science Magazine article exemplifies.

On the other hand, this line of research is controversial in some circuits, whence today's media logic dictates that its adversaries are heard. Recently, cognitive scientist Steven Pinker has become the perhaps most visible such adversary, and he gets to have his say in the Science Magazine article. Unfortunately, he seems to have nothing to offer beyond recycling the catchy oneliners he used when I met him face to face at the EU Parliament in Brussels in October last year - oneliners whose hollowness I later exposed in my blog post The AI meeting in Brussels last week and at greater length in my paper Remarks on artificial intelligence and rational optimism. Pinker's poor performance in these discussions gives the impression (which I will not contradict) that proponents of the position "Let's not worry about apocalyptic AI risk!" do not have good arguments for it. The impression is reinforced by how even leading AI researchers like Yann LeCun, when trying to defend that position, choose to revert to arguments on about the same level as those employed by Pinker. To me, that adds to the evidence that apocalyptic AI risk does merit taking seriously. Readers who agree with me on this and want to learn more can for instance start by reading my aforementioned paper, which offers a gentle introduction and suggestions for further reading.

Emma Frans årets folkbildare!

Kom ihåg vad jag skrev här på bloggen redan i juli 2014, långt innan Emma Frans nådde den nivå av berömmelse hon har idag:

Emma Frans är ofta först bland svenskspråkiga skribenter med spännande nyheter om beteendevetenskap och annan forksning, och om någon vill utnämna Emmas selektion till Sveriges bästa vetenskapsblogg just nu så har jag inget att invända.

Just hennes blogg har varit halvt om halvt vilande det senaste året, men Emma arbetar desto mer med folkbildning via en rad andra kanaler, och idag har Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) tillkännagivit att hon utsetts till Årets folkbildare 2017. I skrivande stund är deras webbplats svår att nå på grund av den överlastning av trafik som tillkännagivandet givit upphov till, men på föreningens ordförande Peter Olaussons blogg Faktoider hittar vi följande uttalande:

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har utsett Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi, till Årets folkbildare 2017. Emma Frans tilldelas utmärkelsen för sin förmåga att på ett pedagogiskt och humoristiskt sätt sprida kunskap och förklara myter och missförstånd kring vetenskap.

– Emma Frans har fått särskilt mycket uppmärksamhet det senaste året och det förtjänar hon. Hon är den första folkbildaren som började sin verksamhet på sociala medier och det är fortfarande där hon har sin starkaste plattform. Sociala medier har visat sig vara vår tids främsta kanal för förvillande – där behövs källkritik och folkbildning mer än någon annanstans, säger Peter Olausson, ordförande för Vetenskap och Folkbildning.

– Men det är inte tillräckligt att behärska en kanal. Emma Frans är verksam på Twitter, och en stor tidning, och nu även i bokform. Det är så en modern folkbildare behöver arbeta: I olika kanaler med olika möjligheter och framför allt olika målgrupper.

[...]

Doktor Emma Frans gav under 2017 ut boken Larmrapporten - Att skilja vetenskap från trams, på Volante förlag. I boken redogör Frans på ett pedagogisk sätt för hur vi som individer kan navigera genom den djungel av information som florerar runt omkring oss dagligen. Med hjälp av lustiga anekdoter tagna ur vardagslivet beskrivs begrepp som placeboeffekten och cherry picking. Även avdelningar rörande källkritik, informationsinhämtning och statistik avhandlas med hjälp av tydliga exempel, ofta hämtade från verkligheten.

Genom att Emma Frans uttrycker sig lättbegripligt och ofta med en stor portion humor, utan att tumma på det vetenskapliga förhållningssättet, är hon en god folkbildare i den digitala tidsåldern.

Jag instämmer i allt detta, och kan tillägga att jag funnit Emmas bok så bra, med dess närmast unika kombination av lättillgänglighet och vederhäftighet, att jag avser använda den på den kurs inom lärarutbildningen på Göteborgs universitet som jag är engagerad i.

Grattis Emma!