Arvet efter Mittag-Leffler

Institut Mittag-Leffler i Djursholm betyder, med sina omfattande gästforskarprogram och andra möten, mycket för matematikfoskningen i Sverige och världen. På min egen forskarkarriär har det haft en avgörande inverkan, då den vårtermin 1995 jag som nybliven doktor tillbringade där blev både resultatrik och gav fruktbara kontakter som jag både då och senare fått stor glädje av. Jag har sedan dess återvänt till institutet flera gånger för kortare och längre besök, och reser idag hem från ett veckolångt mycket lyckat möte där tillsammans med en rad världsledande sannolikhetsteoretiker, där vi hyllat svenskamerikanen Olav Kallenberg och hans livslånga gärning i ämnet.

Det är tack vare den på sin tid ledande svenske matematikern Gösta Mittag-Leffler (1846-1927), och det testamente i vilket han och hans maka Signe efterlämnade den slottsliknande villan jämte ett icke oävet kapital för skapandet av institutet, som vi idag har denna fantastiska samlingsplats för matematiker från när och fjärran. Om Mittag-Leffler och hans institut skrev jag för några år sedan följande, ursprungligen publicerat som en understreckare i Svenska Dagbladet 6 mars 2005. Den ambitiösa Mittag-Lefflerbiografi av Arild Stubhaug som nämns i texten finns idag på både norska, svenska och engelska.

Mittag-Leffler en matematikens entreprenör

Den som flanerar bland de fashionabla tiomiljonersvillorna i Djursholm kan på Auravägen 17 hitta en närmast slottsliknande byggnad som höjer sig ett snäpp över grannhusen – såväl bildligt som bokstavligt. Men vilka är de udda figurer som rör sig i och kring denna byggnad? Flera av dem har ett påtagligt bohemiskt yttre, och tycks inte alls passa in i överklassmiljön.

Det var matematikprofessorn och affärsmannen Gösta Mittag-Leffler (1846–1927) som i början av 1890-talet lät bygga den ståtliga villan, där han sedan levde tillsammans med sin hustru Signe, och även lät genomföra flera om- och tillbyggnader. Paret Mittag-Leffler förblev barnlöst, och efterlämnade sina tillgångar till Kungliga Vetenskapsakademien, med föreskriften att de skulle användas till att driva ett matematiskt forskningsinstitut med säte i villan.

I dag huserar där således Mittag-Lefflerinstitutet, som bjuder in totalt ett hundratal världsledande matematiker per år, att under fria former arbeta tillsammans med ett antal doktorander och andra unga stipendiater. Villan har delvis omformats för att passa den nya verksamheten (det som ursprungligen var matsalen är till exempel numera ett seminarierum), men mycket av den gamla inredningen finns kvar, och skänker en unik och inspirerande atmosfär åt de matematiker som tar chansen att tillbringa en månad eller en hel termin vid institutet. Varje termin ägnas åt något specifikt delområde av matematiken. Temat för innevarande vårtermin (2005) är algebraisk kombinatorik, medan den gångna hösten (2004) har ägnats åt den matematik – bland annat stokastiska nätverksmodeller och den moderna teorin för så kallade Lévyprocesser – som ligger till grund för analys av internettrafik och design av mobiltelefonnät. Denna utveckling av matematiken torde ha varit omöjlig för Mittag-Leffler och hans samtida att förutse eller ens drömma om.

Trots att Mittag-Leffler tveklöst är en av de intressantaste profilerna i den svenska matematikhistorien, har han ännu inte blivit föremål för någon fullskalig biografi. Den norske matematikhistorikern Arild Stubhaug, känd för sina genomarbetade biografier över de båda framstående norska 1800-talsmatematikerna Niels Henrik Abel och Sophus Lie, arbetar för närvarande på ett verk om Mittag-Leffler. Att gå igenom den omfattande samling korrespondens och handlingar som denne lämnat efter sig är emellertid ett digert arbete, och vi lär få vänta ytterligare ett år eller två innan vi kan ta del av Stubhaugs Mittag-Lefflerbiografi. Tills dess får vi hålla till godo med ett antal inte fullt lika ambitiösa levnadsteckningar, som en essä av institutets nuvarande föreståndare Kjell-Ove Widman i skriften ”Djursholmsjubileer 1998”, och ett kapitel i Lars Gårdings ”Matematik och matematiker. Matematiken i Sverige före 1950”.

Gösta Mittag-Leffler, son till makarna Olof och Gustava Leffler, växte upp med tre yngre syskon i ett bildat Stockholmshem; sin mors flicknamn lade han till under studieåren i Uppsala. Av syskonen var det i första hand systern Ann-Charlotte Leffler (1849-1892) som satte avtryck i sin samtid. Hon nådde utmärkta framgångar som roman- och pjäsförfattare, och det är naturligtvis frestande att spekulera över vart hennes litterära bana hade kunnat föra om hon inte ryckts bort i förtid. På villatomten i Djursholm finns en sten med den fornnordiskt inspirerade inskriptionen ”Gösta satte stenen öfver sin syster Ann-Charlotte som dog i Neapel den 21 oktober 1892. Då vården restes närvoro sonen maken modern syskonen syskonbarnen”.

Gösta själv visade tidigt fallenhet för matematik, och det var knappast någon tvekan om vartåt han skulle rikta sina studier. Den matematiska miljön i Uppsala var tyvärr inte den allra bästa vid denna tid, och Mittag-Lefflers doktorsavhandling 1872 blev därför tämligen slätstruken, även om den räckte för docentkompetens och för att han skulle tilldelas ett väl tilltaget resestipendium. Stipendiet använde han till postdoktorala vistelser i Paris och Berlin, som blev mycket lyckosamma: han kom i kontakt med ledande matematiker som Charles Hermite och Karl Weierstrass, och influerades av i första hand den senare.

1876 tillträdde Mittag-Leffler en professur i Helsingfors, efter ett inte helt okontroversiellt tillsättningsförfarande. Han uppfyllde nämligen inte kravet att lärare vid fakulteten skulle förstå skriven finska. Reglerna medgav undantag för särskilt framstående vetenskapsmän, en kategori som han med knapp nöd (röstsiffrorna 11-9 i senaten) förklarades tillhöra. I Helsingfors blev Mittag-Leffler kvar under en femårsperiod, som blev lyckad på såväl det vetenskapliga som det personliga planet. Här träffade han sin blivande hustru Signe af Lindfors, som förutom att vara en vacker flicka även hade den goda smaken att vara av rik familj. Det var denna familjeförmögenhet som kom att ligga till grund för Mittag-Lefflers senare affärsverksamhet och för husbygget i Djursholm.

Han återvände 1881 till Stockholm där han tillträdde som professor vid den nyinrättade Stockholms högskola. Bland hans elever fanns en rad blivande matematikprofessorer: Ivar Benedixson, Ivar Fredholm, Helge von Koch (vars namn odödliggjorts med ”von Kochs snöflinga”, som är ett av de i dag mest välbekanta objekten i den klass av geometriska figurer som kallas fraktaler), och Edvard Phragmén. Samt, inte minst, Harald Cramér, som kom att bli en av förgrundsgestalterna i skapandet av 1900-talets sannolikhets- och statistikteori, och senare universitetskansler.

Mittag-Lefflers forskning kretsade företrädesvis kring de så kallade analytiska funktionerna i det komplexa talplanet. Det vore fel att karaktärisera honom som en exceptionell matematisk begåvning: hans arbeten kunde knappast mäta sig med dem som åstadkoms av den tidens mest banbrytande matematiker som Weierstrass, Henri Poincaré och David Hilbert; ej heller tål Mittag-Leffler en jämförelse med de allra främsta namnen i den svenska matematikens historia. Trots det dristar sig Gårding i ovan nämnda bok att utnämna Mittag-Leffler till ”den svenska matematikens fader”. Och för detta finns visst fog, även om Mittag-Lefflers storhet i hög grad låg på ett annat plan än det rent vetenskapliga – om han levt i dag hade han förmodligen beskrivits som en entreprenör.

Till det som – jämte det institut som idag bär hans namn – blev av bestående värde bland Mittag-Lefflers skapelser hör tidskriften Acta Mathematica. Ett missförhållande i det europeiska 1880-talets matematikscen var att tyska matematiker i allmänhet underlät att läsa sina franska kollegors arbeten, och vice versa (något som naturligtvis till stor del hade sina orsaker i det politiska läget). Mittag-Lefflers idé var att starta en tidskrift ”på neutral mark” för ömsesidigt utbyte mellan de splittrade matematiska miljöerna. Genom skickligt arbete såväl med finansiering som med rekrytering av manuskript lyckades han etablera Acta Mathematica som en av världens absolut främsta matematiktidskrifter – en position som den med glans försvarar än i dag.

Värda att minnas är också Mittag-Lefflers insatser som beskyddare för en av tidernas främsta kvinnliga matematiker, Sonja Kovalevsky (1850-1891). Han rekryterade henne till Stockholms högskola, där han lyckades övervinna det förhärskande kvinnomotståndet och tillse att hon fick en professur. Han gjorde även försök att få henne invald i Kungliga Vetenskapsakademien, men här blev motståndet honom övermäktigt. Akademiens dåvarande ständige sekreterare Daniel Georg Lindhagen lär i förhandlingarna ha ställt den föga inlindade frågan ”Om akademien börjar invälja fruntimmer, var på de skapade varelsernas skala skall den då sluta?”. Mycket har som bekant hänt på jämställdhetsområdet sedan dess, men trots det är Vetenskapsakademien alltjämt generande mansdominerad. Kovalevskys tid i Stockholm blev hursomhelst vetenskapligt framgångsrik, men slutade tragiskt i en alltför tidig bortgång i lunginflammation.

1880-talet blev på det hela taget ett mycket händelserikt decennium för Mittag-Lefflers del. Så till exempel var den matematiska pristävling som annonserades i Acta Mathematica och bar Oscar II:s namn Mittag-Lefflers initiativ, och blev mycket uppmärksammad. Situationen var den att de Newtonska differentialekvationer som beskriver gravitationen och styr himlakroppars rörelser, var en tämligen enkel uppgift att lösa i fallet med endast två inblandade kroppar, medan matematikerna stod mer eller mindre handfallna inför motsvarande uppgift med tre eller flera kroppar. Som en följd av detta var det ingen som visste att avgöra huruvida solsystemet är stabilt eller om jorden riskerar att någon gång ryckas ur sin bana och till exempel kastas in i solen eller ut i den mörka interstellära världsrymden. Prisproblemet handlade om att bringa reda i detta, och priset gick till Poincaré, som visade att ekvationerna i viss mening var omöjliga att lösa explicit.

Detta arbete kan ses som en föregångare till den moderna kaosteorin, som populärt brukar illustreras med den så kallade fjärilseffekten: för att avgöra huruvida det skall bli storm på Nordatlanten tre månader fram i tiden behöver vi veta dagens utgångsläge så exakt att en fjärils vingslag på Himmelska fridens torg kan bli avgörande för utfallet. Domslutet i pristävlingen blev föremål för viss kontrovers, och missnöjdast av alla var astronomen Hugo Gyldén som (förmodligen utan att egentligen ha förstått Poincarés arbete) ansåg sig bättre ha förtjänat priset. Detta resulterade i varaktig fiendskap mellan Gyldén och Mittag-Leffler.

Den affärsverksamhet som Mittag-Leffler vid sidan av sin akademiska dito drev, hade såväl upp- som nedgångar, och han beskrivs i affärssammanhang som tämligen skrupelfri. Då han på sin 70-årsdag offentliggjorde sitt testamente såg det ekonomiska läget mycket ljust ut, men vid hans död var det något sämre ställt med tillgångarna. Av detta skäl kom Mittag-Lefflerinstitutet att ligga i träda i flera decennier. Det var först mot slutet av 1960-talet som, tack vare målmedvetet arbete av institutets dåvarande föreståndare Lennart Carleson, formerna för dess nuvarande verksamhet realiserades.

Om personen Mittag-Leffler kan berättas att han gärna umgicks i Stockholms finare kretsar; han räknade sig rentav som personlig vän till Oscar II. Widman sammanfattar de efterlämnade intrycken med att Mittag-Leffler var ”lång och ståtlig, bredaxlad, med stort huvud och en man av flygande lockar. Hans uppträdande beskrivs som imponerande, med en dragning åt det löjliga”. Som besökare på institutet slås man av hur fåfäng denne man måste ha varit; på väggarna dyker han upp på åtskilliga fotografier och målningar, och i husets bibliotek finns en magnifik staty av en sittande Mittag-Leffler i en och en halv gångers storlek, signerad en ung Carl Milles.

Mittag-Leffler var också en mycket stridbar man, och Gyldén var långt ifrån den ende han kom på kant med. Till de mest kända bataljerna hör den ärekränkningsprocess som förre statsministern Karl Staaff drev mot Mittag-Leffler sedan denne i föga förtäckta ordalag anklagat honom för landsförräderi. Mittag-Leffler fälldes i första instans, men överklagade och vann i nästa omgång på walk over sedan Staaff hunnit avlida.

Avgjort osann är däremot den seglivade myten om att Mittag-Leffler hade ett förhållande med Alfred Nobels hustru, och att detta är orsaken till att det i dag inte finns något Nobelpris i matematik. För att inse orimligheten i denna historia räcker det att konstatera att Nobel hela sitt liv förblev ungkarl. I själva verket finns det mycket lite som talar för att frånvaron av ett matematikpris i Nobels testamente alls skulle ha med Mittag-Leffler att göra; troligare är att det helt enkelt aldrig föresvävade Nobel att det i matematiken skulle gå att göra mänskligheten lika viktiga tjänster som i de prisområden han faktiskt angav. Här hade han i så fall fel, men det är en annan historia.

Om kryonik

I min förra bloggpost "Anders Sandberg vill helst inte dö" länkar jag till en film där Anders bl.a. berättar att ett av de medel med vilket han söker undgå döden är kryonik.¹ Vad är då kryonik? I den första av två delar av dagens bloggpost svarar jag på den frågan. I den andra delen redogör jag för de personliga överväganden som ligger bakom att jag själv inte tecknat mig för kryonikbehandling.

1. Vad är kryonik?

Kryonik definieras av svenska Wikipedia som den teknik "med vilken man fryser ned en människa efter döden med hjälp av kryoteknik". Planen är att kroppen skall ligga nedfryst ända till den dag då den medicinska vetenskapen nått så långt att kroppen kan tinas upp och människan ifråga med hjälp av de nya medicinska landvinningarna kan räddas till livet. Kryonik dras med en tokstämpel, eftersom det med denna beskrivning låter som om det handlar om att väcka döda till liv. Kryonikens försvarare brukar därför hävda att den beskrivning som svenska Wikipedia (i likhet med så många andra) ger är felaktig: de människor som fryses ned är inte döda i ordets egentliga mening, utan blott svårt och livshotande sjuka.

Det är visserligen sant att alla som idag genomgår kryonisk nedfrysning (fram till idag handlar det om några hundra personer) är döda i lagens mening - att inte invänta sådan dödförklaring är (åtminstone i USA) olagligt. De som hävdar att kryonik inte kan fungera eftersom det per definition inte går att väcka döda till liv gör ett elementärt logiskt misstag, nämligen att förväxla å ena sidan dagens juridiska definition av (hjärt- eller hjärn-) död med å andra sidan den i sammanhanget relevanta informationsteoretiska definitionen av död, som inträffar då hjärnan drabbats av så svåra och irreparabla skador att personen är fysikaliskt omöjlig att återskapa.² Att utan argument hävda att dessa dödsbegrepp sammanfaller är blott ett löst påstående - som till råga på allt troligen är felaktigt.

Kryonik är en spekulativ teknik, eftersom den bygger på framtida medicinska framsteg, om vilka vi givetvis inte kan veta något säkert. Men detta betyder inte att kryonik inte skulle ha någon vetenskaplig grund alls - det har den, och den sammanfattas förtjänstfullt i en artikel från 2008 rubricerad Scientific justification of cryonics practice av Benjamin Best. Den grundläggande tanken är att det är diverse kemisk aktivitet som hotar att åsamka kroppens celler och strukturer irreversibla skador, och att kemisk aktivitet minskar kraftigt med sänkt temperatur,³ för att vid de temperaturer det handlar om (cirka -196°C, kvävets kokpunkt) i praktiken ha avstannat helt.

Den kanske största komplikationen i samband med nedfrysning är att vattnet i kroppen blir till is som riskerar krossa cellerna. Det löses genom att ersätta kroppens blod med substanser som undviker isbildningen och istället leder till så kallad vitrifiering (övergång i samband med kylning till fast form utan kristallbildning) - en process som också förekommer i naturen, hos vissa övervintrande växter. En ytterligare komplikation är de eventuella skadeverkningar som de tillförda ämnena kan ha på kroppen under själva nedfrysningen. Bland annat på denna punkt pågår omfattande forskning inom det område som på engelska heter cryopreservation, vars tillämpningar idag dock inte i första hand handlar om kryonik, utan oftare om frysning av blod och organ för transplantation.

Ingen vet idag om de som nu genomgår kryonikbehandling någonsin kommer att väckas till liv. Att inte ha någon bestämd uppfattning åt det ena eller andra hållet synes mig förnuftigt. Max More, som är VD för det marknadsledande kryonikföretaget Alcor (och som därför kan tänkas ha andra skäl än de rent vetenskapliga för sin uppfattning) är optimistisk:

We’ll look back on this 50 to 100 years from now — we’ll shake our heads and say, “What were people thinking? They took these people who were very nearly viable, just barely dysfunctional, and they put them in an oven or buried them under the ground, when there were people who could have put them into cryopreservation." I think we’ll look at this just as we look today at slavery, beating women, and human sacrifice, and we’ll say, “this was insane — a huge tragedy."

2. Varför har jag inte tecknat mig för kryonikbehandling?

Priset för kryonikbehandling varierar enligt Wikipedia mellan $10 000 och $250 000, beroende på vilket kryonikföretag man vänder sig till, om man vill bevara hela kroppen eller nöjer sig med huvudet, och vilken nivå av standby-service för att snabbt komma igång med processen man önskar få den dag man ligger för döden. För att bestämma sig för om man vill teckna sig för kryonik är det lämpligt (liksom vid köp och affärstransaktioner i största allmänhet) att väga kostnaden mot förväntat utbyte.

Låt oss säga att jag tecknar mig för kryonikbehandling i hopp om att väckas i ett framtida århundrade med avancerad medicin som kan göra mig frisk igen - och kanske rentav ge mig min ungdom åter, samt förse mig med hela det paket av fysiska och kognitiva förbättringar som transhumanister drömmer om. Det är mycket som skall klaffa för att så skall ske. För det första får inte idén med kryonik vara förfelad - kryonik måste vara möjligt (det vet vi inte att det är). För det andra måste jag komma på plats för kryonikbehandling tillräckligt snabbt efter mitt (legala) dödsfall, så att inte nedbrytningen av mitt nervsystem och eventuella andra vitala delar gått så långt att jag inte längre kan återskapas. För det tredje måste förhoppningen infrias om att den medicinska vetenskapens utveckling blir så positiv som jag här tänker mig (och inte t.ex. avbryts av någon framtida civilisationskollaps), så att det någonsin kan bli aktuellt att tina upp mig. För det fjärde måste kryonikföretaget hålla vad det lovar, och bevara mig nedfrusen genom vem-vet-vilka samhälleliga förändringar och oroligheter i kanske århundraden. För det femte måste det, när väl den nya medicinska teknik är på plats, finnas ett intresse att väcka till liv en (jämfört med de fysiskt och kognitivt boostade människor som då kommer att vara legio) skröplig efterbliven farbror från en svunnen tid. Det troligaste är nog att minst en av dessa punkter fallerar, men å andra sidan är det knappast uteslutet att de alla går enligt förhoppningarna, och att säga att jag skulle ha en chans på tusen att bli återuppväckt känns inte som någon orimligt optimistisk uppskattning. Så låt oss (för resonemangets skull) säga det: att sannolikheten, givet att jag tecknar mig för kryonik, att jag till slut blir återuppväckt är 0,001.

Nästa fråga vi behöver ta ställning till för att fullborda vår kostnads-och-intäktskalkyl är vad jag kan förvänta mig att få ut av att återuppväckas. Vad jag kan få uppleva i denna okända framtid är så svårt att säga något bestämt om att det knappt är någon idé att försöka få in i kalkylen, men om vetenskapen nått så långt att jag kan återuppväckas, och om någon anser detta återuppväckande vara en prioriterad åtgärd, så är det rimligt att tänka sig att jag kommer att försättas i ett gott fysiskt och mentalt skick - troligtvis långt bättre än jag någonsin tidigare befunnit mig i. Hur länge kommer jag att kunna leva, givet att jag återuppväcks? En radikal förlängning av livslängder kan väntas ha skett, kanske rent av med en etablerad teknik för backupkopior av våra medvetanden som gör oss snudd på odödliga. En rimlig subjektiv sannolikhetsfördelning för hur länge jag kan tänkas få leva behöver vara ytterst tungsvansad, och att klämma till med ett väntevärde (genomsnitt) på en miljon år är knappast optimistiskt i överkant.

Låt oss dra till med det: sannolikhet 0,001 att bli återuppväckt, och förväntad extra livslängd 1 000 000 år givet att så sker. Det ger ett obetingat väntevärde på

0,001 * 1 000 000 = 1000 års extra livslängd,

till det facila priset om en till två miljoner kronor, eller rentav en bit under 100 000 kronor om jag vill snåla och nyttja någon budgetversion. Låt oss runda av siffrorna och säga i genomsnitt 1000 års extra livslängd för en miljon kronor, vilket betyder blott en tusenlapp för varje extra år. Detta låter som en riktigt no brainer (om uttrycket tillåts) för den som kan skaka fram pengarna! Det kan jag nog, och om det skulle knipa går det hela att lösa (som många har gjort) med hjälp av en livförsäkring i vars kontrakt finns inskrivet att om den faller ut så går pengarna till en noggrant specificerad kryonikbehandling med något visst kryonikföretag.

Ändå har jag valt att avstå från att teckna mig för kryonikbehandling! Detta tarvar en förklaring, och en sådan skall jag leverera. Med nedanstående förklaring tar jag emellertid två risker. För det första är det inte alltid så lätt att vara helt ärlig mot sig själv och att rätt förstå de motiv man har för sina handlingar. I det här fallet skulle det kunna vara så att den följande förklaringen, som kan framstå som lite konstlad, i själva verket är blott konstlad, och något jag lurat i mig själv för att slippa inse att mitt verkliga bakomliggande motiv är något betydligt mindre tjusigt och intressant, typ "innerst inne inser jag att kryonik är bullshit" eller "jag orkar inte stå emot det grupptryck som hävdar att den som tecknar sig för kryonik är en fullkomlig knäppgök - tusentals eller miljontals levnadsår i all ära, men om det kommer till priset av att mina (nuvarande) vänner och anhöriga tror att jag förlorat förståndet så avstår jag hellre". För det andra finns risken att min förklaring nedan framstår som så urflippad och wacko att jag kommer i ännu knäppare dager än om jag hade gått ut med att jag ämnar låta mig kryonikbehandlas. Dessa risker får jag leva med, då jag anser den följande diskussionen viktig.

Som måhända framgått i en del tidigare inlägg på denna blogg (t.ex. detta och detta) anser jag det viktigt att mänskligheten får en blomstrande framtid - även i ett tidsperspektiv som sträcker sig långt bortom nästa kvartalsrapport och nästa val. Vad jag däremot inte anser viktigt är att just jag får vara med om denna framtid. Jag är inte mer värd än andra människor.

Vän av ordning undrar kanske här om jag inte förbiser skillnaden mellan viktigt i största allmänhet, och viktigt för mig. Även om det ur ett opartiskt perspektiv inte är viktigt att jag lever år 2500, så borde väl i alla fall jag personligen ha ett intresse av att så sker? Det personliga intresset är emellertid överskattat, vilket man kan inse genom att bekanta sig med fångens dilemma och allmänningens tragedi, och som kan inses med ännu större kraft genom att läsa och ta till sig Derek Parfits fantastiska bok Reasons and Persons (möjligen det viktigaste moralfilosofiska arbete som författats under min livstid). Parfit problematiserar bland annat begreppet personlig identitet, och vi kan exemplifiera problematiken med att fråga oss vad utsagan

(1) "Olle Häggström lever år 2500"

egentligen betyder. En tänkbar precisering av utsagan är något i stil med

(2) "det existerar en person år 2500 vars personlighetsdrag i hög grad stämmer överens med dem jag (OH) har idag, och som bär på minnen från år 2013 och tidigare vilka stämmer väl överens med dem jag har idag".

Vad jag (inspirerad av Parfit) hävdar är att det utöver (2) inte finns någon mer fundamental eller metafysisk betydelse av (1), och inget "jag" som bevaras över tid i någon annan mening än den som avses i (2). Eller med andra ord - med en terminologi som jag förra året införde i min bloggpost "Dör man av att teleporteras?" - existerar ingen Öfverlefnad utan blott vanlig enkel överlevnad. Susan Blackmore har formulerat denna position (som hon kallar "deflationistisk") vackert i sin korta essä "She won't be me". Den är kontraintutiv, men bör ändå tills vidare accepteras, då varje försök att definiera Öfverlefnad och postulera dess existens verkar leda till ännu värre konstigheter, som luktar dualism och ren vidskepelse. Och om Öfverlefnad inte finns, då behöver jag knappast snöa in mig på att försöka se till att (1) inträffar.

Vän av ordning har kanske här en ny invändning, nämligen att jag inte tillämpar den här teorin konsekvent i mitt dagliga liv. Och det kan hon ju i så fall ha rätt i. Var och en som ser hur jag agerar, t.ex. då jag avsätter en groteskt stor del av min väl tilltagna professorslön till egen lyxkonsumtion, snarare än att via t.ex. Unicef eller Läkare utan gränser låta pengarna komma till användning för människor som behöver dem så ojämförligt mycket bättre, ser att jag i mina dagliga handlingar värderar mig själv högre än andra. Till det kan jag inte neka. Att jag agerar på detta gravt asymmetriska vis har att göra med att jag är människa, och således en produkt av evolutionen - en evolution som obamhärtigt sållat bort individer som inte ser om sitt eget hus utan som totalt osjälviskt offrar sig för andra.⁴ Här finns en diskrepens mellan, å ena sidan, hur jag intellektuellt anser att jag borde agera, och, å andra sidan, den impulsiva egoism som finns nedärvd i mig. Jag kan försöka göra mitt bästa att på ett förståndigt sätt hantera den senare, men att helt övermanna den är nog i praktiken ogörligt. Men om det nu faktiskt föreligger en konkret fråga - "Bör jag teckna mig för kryonik?" - där den impulsiva egoismen inte gör sig påmind genom att pocka på att jag skall göra det som är bäst ur mitt snäva OH-perspektiv, då bör jag tacksamt notera detta och avstå från det självcentrerade beteendet att teckna mig för kryonik - även om det ter sig inkonsekvent i förhållande till mina gärningar i övrigt.

Ett annat försvar för diskrepensen mellan mina dagliga gärningar och mitt ointresse för att leva år 2500 är följande. Jag har en mängd konkreta idéer om hur jag skall kunna göra världen en liten aning bättre här och nu - och då handlar det inte bara om en massa naivt optimistiska tankar om hur jag t.ex. i min nästa bok skall kunna sprida idéer som bidrar till en förnuftigare samhällsplanering, utan också om hur jag på jordnära enkla vis förhoppningsvis kan skänka något lite glädje åt vänner och anhöriga. Ingen av dessa saker är tillämplig år 2500 - mina anhöriga kommer inte att leva då, och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunna bidra med något av värde till vetenskap, samhällsdebatt eller kultur bland de (över-)människor som lever då. Antagligen kommer de att med olika farmakologiska, genterapeutiska och elektroniska ingrepp att kunna öka min kognitiva förmåga till deras egen standard, men det finns knappast något skäl att tro att detta skulle gå bättre av att det utgår från mig istället för att börja från scratch eller från någon mer samtida person.

Är jag säker på att jag tänker rätt i denna fråga? Nej, det är jag såklart inte. Ibland får man chansa.

Fotnoter

1) Anders satte för ett antal år sedan upp en rikligt länkad webbsida där han förklarar varför han tycker att kryonik är en bra idé.

2) Exakt var den gränsen går vet vi väldigt lite om. Man skulle rentav kunna spekulera kring att om jag skulle råka dö imorgon och kremeras nästa vecka, så skulle det med rätt teknik ändå i princip vara möjligt att återskapa mig baserat på denna blogg; på mina böcker, artiklar, kvarlämnade anteckningar och schackprotokoll; och på djupintervjuer med min käresta, mina föräldrar och syskon, och något hundratal av mina vänner och kollegor. Tanken känns sjövild, men är det verkligen helt uteslutet att det skulle kunna vara så?

3) Detta är ett skäl till att kylskåp och frysboxar fungerar. Vidare är det ett välkänt faktum att människor kan överleva betydligt längre hjärtstillestånd om de samtidigt (t.ex. i samband med drunkningstillbud) är kraftigt nedkylda.

4) Att evolutionen ändå i många fall lyckats frambringa samarbete är underbart - både i sig, och som en intellektuell utmaning att försöka förstå!

Anders Sandberg vill helst inte dö

Jag rekommenderar å det varmaste nedanstående korta (22:45) men stämningsfulla dokumentärfilm om Anders Sandberg. Filmen ger svar bland annat på varför han inte vill dö. Anders är en av de mest kreativa, intelligenta, intellektuellt fördomsfria, übernördiga och Ikarosmytstrotsande personer jag känner.¹

På tal om Anders så vill jag passa på att berätta att hans mycket efterlängtade uppsats Eternity in six hours: Intergalactic spreading of intelligent life and sharpening of the Fermi paradox, författad tillsammans med Stuart Armstrong, nu är publicerad. Detta högintressanta stycke forskning lanserades i föredragsform för över ett år sedan (för övrigt ett mycket pedagogiskt och sevärt föredrag av Armstrong), men det är alltså först nu vi kan ta del av detaljerna. Författarna visar hur det förefaller ligga inom det görligas ram att vi, dvs mänskligheten, inom kort kan inleda en fullskalig kolonisation av resten av det synliga universum, med nära ljusets hastighet. Det vi kan göra borde också utomjordiska intelligenta civilisationer kunna göra (om de existerar), och på så vis ställs Fermis paradox på sin spets, samtidigt som möjligheten öppnas att parametern q i den för mänskliheten ödesmättade olikhet som kallas det Stora Filtret inte nödvändigtvis är pytteliten.

Fotnot

1) Till samma kategori räknar jag Nick Bostrom, som är chef för det Future of Humanity Institute i Oxford där Anders arbetar. Nick spelar en framträdande biroll i filmen, liksom för övrigt också min favoritbokhandel (Blackwells i Oxford) gör.

Dennetts bästa någonsin?

Det finns ingen nutida filosof som jag läst mer av än Daniel Dennett (och knappast någon dåtida heller för den delen), och jag vill alldeles bestämt räkna honom till de främsta bland vår tids filosofer. Med detta vill jag inte ha sagt att jag är övertygad om att han har rätt i allt, och jag känner mig heller inte särskilt säker på att han av framtiden kommer att betraktas som en av de mest betydelsefulla och revolutionerande tänkarna från decennierna närmast före och efter millennieskiftet. Däremot har han gott om goda idéer, och han skriver oerhört bra och ofta väldigt roligt. Framställningskonsten är en aspekt som absolut inte bör underskattas, och speciellt inom filosofin tror jag inte att den kan separeras från teoribygge och problemlösning.

Dennett skriver om bland annat vetenskapsteori, evolutionsbiologi, artificiell intelligens, intentionalitet, fri vilja och - framför allt - frågan om medvetandets plats i ett materiellt universum. Vad gäller det sistnämnda driver han en stenhård materialism, och idén att om blott vi tillräckligt envist kartlägger hjärnans funktioner i stort och smått så kommer medvetandet att framstå som en nödvändig konsekvens, och det mysterium kring medvetandet som av David Chalmers döpts till the Hard Problem att gå upp i rök, på samma sätt som den allt mer detaljerade förståelse för livets mekanismer vi tillägnat oss under 1900-talet gjort all undran kring någon élan vital obsolet.

Dennetts båda mest uppmärksammade böcker är från 90-talet: Consciousness Explained (1991) och Darwin's Dangerous Idea (1995). Av hans senare arbeten är jag betydligt mer förtjust i den lilla läckerbiten Sweet Dreams (2005) än i den mer hetlevrat omdebatterade Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon (2006). Bland guldkornen i hans produktion bör vi heller inte glömma den i samarbete med Douglas Hofstadter redigerade antologin The Mind's I (1981), som någon gång mot slutet av 80-talet blev mitt första allvarliga möte med medvetandefilosofin.¹

Jag har nu med glupande aptit och obruten läsglädje tagit mig igenom Dennetts nyaste bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking (2013), i vilken han för samman de flesta områden han tidigare skrivit om.² Jag känner mig frestad att utnämna den till hans bästa bok någonsin. Helt klart är i alla fall att detta är den bok som jag tills vidare kommer att rekommendera Dennett-nybörjare att inleda med. Hans val att dela upp den i hela 77 kapitel, om i snitt 5-6 sidor var, där man med blott en liten förenkling kan konstatera att varje kapitel ägnas åt att presentera en enda väl avgränsad tankefigur, bidrar kraftigt till dess lättlästhet. För oss erfarna Dennett-konnässörer är det mesta han skriver inte helt nytt, men den nya paketeringen är ändå njutbar, och av framställningen framgår som aldrig tidigare hur väl hans filosofiska insatser hänger ihop i en helhet.

Den del av boken som blev allra mest givande för mig personligen är - lite överraskande - det knippe kapitel som behandlar fri vilja, där han till slut lyckas övertyga mig, på ett sätt som han misslyckats med i sina båda tidigare böcker Elbow Room (1984) och Freedom Evolves (2003), om att han behandlat rätt problem. Jag har alltsedan tonåren ansett det uppenbart att det inte går att komma utanför arvets och miljöns kausala inverkan, att kvantmekanisk slump inte hjälper, och att den fria viljan därför är en illusion. Nästan inget Dennett säger i de båda tidigare böckerna har jag haft något att invända emot i sak, men jag har tyckt att han begår ett demagogiskt trick då han omdefinierar den fria viljan på ett sätt som låter honom hävda att den existerar. Nu, äntligen, känner jag att valet av definition inte är så självklart som jag trott. Följande passage i Intuition Pumps är viktig:

There has been quite a chorus of eminent scientists saying, point blank, that free will is an illusion: neuroscientists Wolf Singer, Chris Firth, and Patrick Haggard; psychologists Paul Bloom and Daniel Wegner; and a few rather well-regarded physicists, Stephen Hawking and Albert Einstein. Could so many brilliant scientists be wrong? Many - not all, and maybe not most - philosophers say yes. They say this is a job for philosophy! Are they right? I think so.

The scientists have typically been making a rookie mistake: confusing the manifest image with what we might call the folk ideology of the manifest image. The folk ideology of color is, let's face it, bonkers; color just isn't what most people think it is, but that doesn't mean that the manifest world doesn't really have any colors; it means that colors - real colors - are quite different from what most folks think they are. The folk ideology of consciousness is also bonkers - resolutely dualistic and mysterian; if that were what consciousness had to be, then Wright would be right (see p. 313)³: we'd have to say that consciousness doesn't exist. But we don't have to treat consciousness as "real magic" - the kind that doesn't exist, made of wonder tissue⁴; we can recognize the reality of consciousness as a phenomenon by acknowledging that folks don't yet have a sound ideology about it. Similarly, free will isn't what some of the folk ideology of the manifest image proclaims it to be, a sort of magical isolation from causation. I've compared free will in this sense to levitation, and one of the philosophical defenders of this bonkers vision has frankly announced that free will is a "little miracle". I wholeheartedly agree with the scientific chorus that that sort of free will is an illusion, but that doesn't mean that free will is an illusion in any morally important sense. It is as real as colors, as real as dollars.

Unfortunately, some of the scientists who now declare that science has shown that free will is an illusion go on to say that this "discovery" matters, in a morally important sense. They think that it has major implications for morality and the law: nobody is ever really responsible, for instance, so nobody ever deserves to be either punished or praised. They are making the mistake people make when they say that nothing is ever solid, not really. They are using an unreconstructed popular concept of free will, when they should be adjusting it first, the way they do with color and consciousness (and space and time and solidity and all the other things that the ideology of the manifest image gets wrong). (s 355-356)

Point taken!

Intuition Pumps är en bok osedvanligt rik på intressanta insikter. Jag vågar nästan lova att jag i en eller flera framtida bloggposter kommer att återkomma till andra delar av den.

Fotnoter

1) Med "allvarliga" menar jag här att det var första gången jag tog del av professionella filosofers texter om saken. Tidigare hade jag som gymnasist funderat en del på egen hand (och med stort (och jag höll på att skriva pubertalt) allvar) över den fria viljans problem, och innan dess funderat över såväl inverterade qualia som metafysisk solipsism (dock naturligtvis utan att känna till dessa svåra ord).

2) Med "intuitionspumpar" avser Dennett ett särskilt slags tankeexperiment: "little stories designed to provoke a heartfelt, table-thumping intuition - 'Yes, of course it has to be so!' - about whatever thesis is being defended" (s 5-6). Väl valda intuitionspumpar är hans kanske allra mest karaktäristiska metodologiska signum. Boken bjuder på många sådana, men utelämnar också ett stort antal av dem han diktat ihop tidigare i sin rika produktion, inklusive den underbara novell "Where am I?" som Dennett (s 431) utnämner till sin mest kända intuitionspump. Den återfinns i ovan nämnda The Mind's I, och jag gjorde reklam för den i denna bloggs barndom.

3) Dennett syftar här på vetenskapsjournalisten Robert Wrights följande yttrande:

Of course the problem here is with the claim that consciousness is "identical" with physical brain states. The more Dennett et al. try to explain to me what they mean by this, the more convinced I become that what they really mean is that consciousness doesn't exist.

4) Dennett använder konsekvent fetstil för att signalera att det handlar om ett specifikt tankeverktyg som definieras och förklaras på annan plats i boken.

Cornucopiansk krigsfiktion

Att som jag vara född och uppvuxen i Sverige under efterkrigstiden är givetvis en vinstlott i livets skoningslösa lotteri. Krig har jag aldrig sett på nära håll, och har därför svårt att ordentligt föreställa mig dess fasor. Rapporteringen från Syrien och Afghanistan känns avlägsen och abstrakt. Men kanske kan det hjälpa inlevelseförmågan på traven att ta del av fiktiva krigsskildringar som utspelar sig här hemma i Sverige. Två sådana har jag läst.

Den första är Hans Alfredsons Attentatet i Pålsjö skog från 1996, som jag läste när den var ny eller nästan ny. I maj 1941 spränger en grupp svenska attentatsmän ett tåg med tyska trupptransporter mot Norge, vilket får Tyskland att angripa och ockupera även Sverige. Jag minns inte bokens handling i detalj, men den kändes som ett tungt argument mot pacifismen, som jag länge hade haft en ambivalent inställning till. Det dödliga attentatet kändes moraliskt helt rätt, inte bara ur något slags dygdetiskt perspektiv (man bör inte vika ned sig mot ondskan, och man bör dra sitt strå till stacken) utan också med ett mer konsekvensetiskt synsätt (som man kunde vänta sig så innebar Tysklands ockupation av Sverige att de tvingades ta av sina begränsade krigsresurser från andra fronter, vilket sparade en hel del elände och till slut förkortade kriget med flera månader).

Den andra läste jag helt nyss: Midvintermörker från 2011, av bloggarkollegan Cornucopia,¹ a.k.a. Lars Wilderäng. En irriterad stämning råder mellan Sverige och Ryssland, som skyller ett attentat mot Nord Stream på Sverige och mer allmänt pekar ut oss som en fristad för tjetjenska terrorister, men det kommer ändå som en total överraskning då de plötsligt och på bred front går till militärt angrepp mot oss, tidigt på morgonen annandag jul 2012. Under det dryga dygn huvuddelen av boken utspelar sig går det totalt sett riktigt illa för fäderneslandet, även om enstaka svenska hjältedåd ger lokala framgångar. Lars Wilderäng är uppenbart kritisk till den hårda nedbantningen av det svenska försvaret, och med den suspension of disbelief som krävs för att njuta av god skönlitteratur upplevde jag boken som ett starkt argument för ett starkare försvar, men å andra sidan har jag inte de kunskaper som krävs för en välgrundad bedömning av hur sannolikt hans scenario är.

Framställningen har - på gott och ont - vissa likheter med Jan Guillous Hamilton-böcker. Det finns hela tiden en spänning som gör att man drivs läsa vidare, men författaren lägger mer krut på vapenteknik än på personteckningar, och den spänning jag upplever handlar mer om det övergripande militära och politiska spelet än om hur det skall gå för de enskilda huvudpersonerna. Dessa är många, och flerstalet stupar förr eller senare i strid. En av de hjältar som klarar sig genom hela boken är vice statsminister Gerd Olsson, som har flera drag lånade av Maud Olofsson, och som i den plötsliga krissituationen får träda in i statministerrollen sedan vår ordinarie statsminister Henrik Randberg saknas efter de brutala bomböverfallen mot Stockholm.

Givetvis råder ingen tvekan om vilken sida läsaren skall heja på i den militära konflikten, men boken bjuder ändå på en del inte helt självklara moraliska dilemman. Om Lars Wilderäng läser detta är jag uppriktigt nyfiken på om han med handen på hjärtat anser att en annan av bokens huvudpersoner, polisassistent Mia Svensson, handlar rätt på sidan 354 och därefter på sidan 359.²

En uppföljare till Midvintermörker, med den för tillfället något mer årstidsaktuella titeln Midsommargryning, släpptes nyligen, med en handling som utspelar sig i ett fortsatt besvärligt geopolitiskt läge ett decennium senare. Nya militära konfrontationer är att vänta. Kommer jag att läsa uppföljaren i sommar? Njaäe, konkurrensen om att ta plats på min sommarläslista är svår,³ och efter att ha läst Midvintermörker känner jag mig just nu lite mätt på militärjargong och automatgevär.

Fotnoter

1) Bloggen Cornucopia stavas med frågetecken på slutet, men jag har svårt för att skriva ut det mitt i en mening då jag tycker att det rycker sönder interpunktionen. Namnet betyder för övrigt ymnighetshorn, och är om jag förstått saken rätt en ironisk hänsyftning på primitivt tillväxttänkande.

2) Givetvis har jag full förståelse för om han väljer att inte svara. En god roman får ju gärna bjuda på en del moraliska och andra tvetydigheter och frågetecken, och det är knappast en författares skyldighet att räta ut dem alla.

3) Utan att vara någon direkt kultursnobb vill jag ändå gärna tänka på mig själv som en person med något bredare litterär smak⁴ än Henrik Randberg... förlåt, Fredrik Reinfeldt.

4) Oops.

Om humor, samt två utsagor med samma sanningshalt och grad av förnuft

På ett KVVS-arrangemeng för ett par månader sedan hade jag glädjen att höra på ett intresseväckande och riktigt bra föredrag, rubricerat "När är det roligt? - Teologiska aspekter på humor, hälsa och existens", av Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Fokus låg på begreppet humor, hur det bör förstås och hur det har tolkats av tänkare som Aristoteles, Kant, Kirkegaard och andra. Sigurdson, som uppträdde i beige kavaj och med torr och (tror jag) utstuderad Jan Rippe-utstrålning, inledde med att med beklagan meddela att även om föredraget skulle handla om humor så skulle det inte bli det minsta humoristiskt. För varje gång under föredraget som han framhöll de bristande humorkvaliteterna i något skämt eller någon författares sakprosa bredde fnisset i publiken ut sig allt mer, och stämningen mot slutet av föredraget kan närmast beskrivas som uppslupen.

En av de saker som Sigurdson betonade var humorns situationsberoende. Det skämt som gör succé i ett sammanhang kan falla platt i ett annat. Jag vill idag exemplifiera detta genom att rycka ett fantastiskt roligt par av utsagor ur deras rätta sammanhang och visa hur blekt resultatet kan bli. I min gode vän fysikern (och upphovsmannen till den så kallade Sokal-affären) Alan Sokals läsvärda uppsats Pseudoscience and Postmodernism: Antagonists or Fellow-Travelers från 2004 ställs de mot varandra på ett sätt som nästan gör det omöjligt för läsaren att inte skratta högt. Den första utsagan är gammal vedisk visdom, entusiastiskt uttolkad av Georg Feuerstein, Subhash Kak och David Frawley i The Search for the Cradle of Civilization (1995), s 279. Den andra utsagan, till formen lik och inspirerad av den första, är Sokals egen. Så här lyder de:

• [S]cience and religion are not only compatible but essentially equivalent, because both endeavor to know the truth.

• David Beckham's and my ways of playing soccer are not only compatible but essentially equivalent, because both of us endeavor to score goals.

Och se, det blev ju inte alls särskilt roligt. Läs nu Sokals uppsats och upplev skillnaden! Eller - kanske hellre - uppmana någon bekant att göra det så att denne sedan kan redogöra för graden av humorupplevelse. Ty det kan ju hända att läsaren själv, som genom att ha tagit del av denna bloggpost fått poängen i uppsatsens Fotnot 175 avslöjad i förväg, därmed fått överraskningsmomentet och hela det roliga kvaddat.

Alan Sokal (till höger) och yours truly på ett seminarium i Stockholm 2009.

Ett märkligt zoologiskt fenomen

Daniel Dennett bjuder i sin läsvärda och lärorika men lite vilseledande betitlade bok Consciousness Explained (1991) på många citatvänliga passager. Här är en av dem:

There is a species of primate in South America, more gregarious than most other mammals, with a curious behaviour. The members of this species often gather in groups, large and small, and in the course of their mutual chattering, under a wide variety of circumstances, they are induced to engage in bouts of involuntary, convulsive respiration - a sort of loud, helpless, mutually reinforcing group panting that is sometimes so severe as to incapacitate them. Far from being aversive, however, these attacks seem to be sought out by most members of the species, some of whom appear to be addicted to them.

We might be tempted to think that if only we knew what it was like to be them, from the inside, we'd understand this curious addiction of theirs. If we could see it "from their point of view", we would know what it was for. But in this case, we can be quite sure that such insight as we might gain would still leave matters mysterious. For we already have the access we seek; the species is Homo Sapiens (which does indeed inhabit South America, among other places), and the behaviour is laughter. (s 62)

Denna passage återges på nytt i Dennetts senare bok Inside Jokes (2011), författad tillsammans med Matthew Hurley och Reginald Adams. Avsikten med den boken är att förklara fenomenet humor i evolutionära termer. Jag har inte läst ut den ännu, och kan därför inte svara på hur väl författarna lyckas, men så här långt finner jag boken läsvärd, och ämnet är utan tvekan intressant. I min nästa bloggpost planerar jag berätta om ett annat försök att förstå vad humor är.