Om att arbeta i strid med sin övertygelse

Kan en vetenskaplig publikation innehålla passager som är rörande?

Daniel Dennetts¹ och Linda LaScolas uppsats Preachers who are not believers från förra året² erbjuder vad som enligt min mening är ett exempel på det. I uppsatsen redovisar de öppenhjärtiga djupintervjuer med fem protestantiska präster som alla i hemlighet förlorat sin tro, men som likväl fortsatt att utöva sitt yrke. Det är mycket intressant att ta del av hur dessa personer tänker. Flertalet av dem skulle helst vilja lämna yrket, men befinner sig i sådana socio-ekonomiska omständigheter att de inte kan eller vågar. Den egna icke-trons mörka hemlighet tenderar att skapa en ensamhetskänsla mitt i församlingens varma sociala gemenskap. Därför blir jag lite rörd då metodistpastorn Wes (fingerat namn) berättar om hur han successivt börjar anförtro sig åt en vän i församlingen som bär på liknande grubblerier och ontologiska böjelser:

We kind of felt each other out over the course of time ... just a little bit of self-revelation at a time. And we got to the point, you know, where he felt comfortable saying things to me.

Perhaps he was the one that maybe kind of initiated asking questions, trying to figure out what I thought of some things. I can’t remember exactly what he said, but he brought it up: "Do you think there is a being out there somewhere?" And at that point, I knew him well enough, so I said "Oh, no." He absolutely died laughing! And he said, "You know, I’ve really been wrestling with that myself, but I’ve never met anybody who just said, 'Oh, of course not!'" He hasn’t been privy to all my years of struggle. He was just shocked that I was just so matter-of-fact.

Hur vanligt fenomenet med icke-troende präster är ger Dennetts och LaScolas icke-kvantitativa studie inte någon ledning om, men deras intervjuobjekt förefaller övertygade om att de är långt ifrån ensamma om sin besvärliga sits.

Själv tror jag att fenomenet med personer som yrkesmässigt agerar i strid med sin hemlighållna inre övertygelse sträcker sig långt bortom prästyrket. Tag t.ex. våra yrkespolitiker. I ett land som Sverige viner partipiskan hårt, och det är lätt att tänka sig att en och annan ledande politiker väljer att bita ihop och spela med i en politik de innerst inne inte tror på.³ Liknande inre konflikter kan nog uppstå i de flesta yrken. Vad som troligtvis mildrar och i många fall eliminerar fenomenet är den mänskliga tendensen och förmågan till självsuggerering, självövertalning och solidarisering med det man råkar arbeta för.

Universitetsprofessorer då? Vi är ju fria forskare, sägs det, vilket väl borde borga för att vi är öppna med vad vi anser, och inte hamnar i lägen där vi behöver mörka anstötliga uppfattningar och arbeta tvärs emot dessa? Flera faktorer komplicerar denna idealbild. Jag tänker här främst på det faktum att många av oss tenderar att ta på oss lednings- och liknande ansvarsfulla uppdrag, från forskargruppsledare och uppåt, där vi inte längre företräder enbart oss själva utan större grupper och intressen. Personligen kan jag i någon mån känna av denna problematik,⁴ och spänningen som uppstår när överensstämmelsen inte är perfekt mellan å ena sidan organisationens som jag företräder intresse och å andra sidan något högre ideal. Jag vill gärna tänka på mig själv som en principfast person som hellre stiger av ett uppdrag än arbetar stick i stäv med mina ideal och vad jag tror på. Sådan principfasthet bör dock begagnas med viss omsorg och inte drivas in absurdum. För att arbeta konstruktivt i en organisation med många olika viljor behövs också ett visst mått av kompromissvilja. Jag kan inte påstå att denna balansgång ännu satt mig på några riktigt svåra prov,⁵ men jag är beredd på att de kan komma.

Fotnoter

1) Daniel Dennett har länge hört till mina favoriter bland nutida filosofer, inte för att jag alltid nödvändigtvis skulle hålla med honom utan mer för att han skriver så spänstigt och medryckande. Sina främsta insatser har han gjort inom medvetandefilosofin där han företräder en långt driven fysikalistisk uppfattning. Oftast citerad är hans bok Consciousness Explained från 1992, men som ingång i hans författarskap skulle jag personligen hellre rekommendera Sweet Dreams från 2005.

2) Evolutionary Psychology 8 (2010), 121-150.

3) Kjell-Olof Feldt är ett namn man kan komma att tänka på i sammanhanget.

4) Mina tyngsta uppdrag för närvarande är dem som (1) avdelningsföreståndare för matematisk statistik på Chalmers, (2) styrelseordförande för Nationellt centrum för matematikutbildning, och (3) ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för natur- och teknikvetenskap med ansvar för allokering av cirka en miljard SEK årligen i forskningsmedel.

5) Bland de svåraste är i så fall följande. Jag tycker det är på tok att VR (Vetenskapsrådet) fördelar forskningsmedel utan att på allvar ha befattat sig med de svåra frågorna kring att framtida teknikutveckling inte bara kan komma att bli mänskligheten till enorm nytta utan också till lika enorm skada eller rentav utplåning (ett ämne jag flera gånger snuddat vid här på bloggen). För en stor forskningsfinansiär borde det vara en självklarhet att skaffa sig en så god kunskapsöversikt som möjligt rörande vilka områden som har störst och riskfriast potential att bli till nytta, och vilka som är mer riskabla. Jag har drivit denna fråga inom VR, dock (hittills) utan framgång. Tills vidare har jag valt att stanna kvar på min förtroendepost i VR och agera med återhållsamhet i denna fråga i avvaktan på att ett bättre tillfälle skall öppna sig, hellre än att antingen stiga av i protest eller göra mig omöjlig genom att driva frågan alltför monomant.

Antiinduktion

Solen har gått upp om morgonen var och en av de mer än 16 000 dagar jag levat (och sägs av pålitliga källor ha gjort det med samma regelbundenhet mycket mycket längre än så), och därför räknar vi med att även i morgon bitti få uppleva en soluppgång. Om alla de tusentals svanar vi sett är vita, så räknar vi med att nästa svan som dyker upp troligtvis också kommer att vara vit. Alla tillgängliga data tyder på att plutonium-239 har en halveringstid på drygt 24 000 år, och vi räknar därför med att så kommer att vara fallet även nästa vecka.

Alla dessa resonemang är exempel på induktion. Vi använder det varje dag, i vardagsliv såväl som i vetenskap. Men är induktion en berättigad slutledningsmetod? Något riktigt tillfredsställande svar på detta grundläggande vetenskapsteoretiska problem tycks inte finnas. Det är frestande att hänvisa till att induktion har fungerat bra hittills. För att därav dra slutsatsen att det även framöver kommer att fungera bra krävs emellertid induktion, och argumentet blir därför till ett cirkelresonemang. Denna sista observation illustreras bäst med en rolig historia:¹

En besättning astronauter från Jorden anländer till en jordliknande planet i omloppsbana kring stjärnan 61 Cygni A. Där finns gott om liv, inklusive ett slags gröna små män som visar sig ha intelligensgåvor gott och väl i klass med oss människor. Detta, ihop med ett gynnsamt klimat och rikliga naturtillgångar på planeten, ger cygnianerna ypperliga förutsättningar att leva i välstånd. Ändå lever de i misär, och någon avancerad teknik har de inte lyckats utveckla. Människorna förbryllas av detta, och förbryllas ännu mer när de upptäcker skälet till cygnianernas kräftgång. Tidigt i sin historia bestämde sig dessa nämligen för att anamma slutledningsprincipen antiinduktion: ju mer man observerat att ett fenomen uppträtt konsekvent i det förflutna, desto säkrare är man på att det genast kommer att förbytas i sin motsats. Sedan dess har det mesta gått snett för cygnianerna. På en direkt fråga från de mänskliga astronauterna om varför de förlitar sig på något så urbota idiotiskt som antiinduktion svarar de "Varför inte? Det har ju aldrig fungerat förut."

Fotnot

1) Att finna skämtets ursprung och upphovsman verkar svårt. Jag hörde det första gången av min gode vän Klas Markström, men det cirkulerar här och var på nätet.

Sarah och jag i Acta Applicandae Mathematicae

Vetenskapliga uppsatser tenderar att uppvisa ett torrt språkbruk och en vad gäller disposition och andra stilistiska aspekter tämligen stel framställning. Matematikämnet utgör härvidlag inget undantag. Författaren förväntas hålla sig till sak, och några ovidkommande utvikningar - t.ex. rörande vad författaren råkar anse i den ena eller andra frågan som inte har med uppsatsens kärnfråga att göra - tolereras icke av de stränga redaktörerna och peer review-granskarna. Därför betraktar jag det som något av en prestation att jag lyckades smyga in följande passage i min uppsats A Pairwise Averaging Procedure with Application to Consensus Formation in the Deffuant Model som jag idag fått slutgiltigt accepterad i den matematiska tidskriften Acta Applicandae Mathematicae.

This can be thought of as a model for consensus formation in a social network. Each vertex v ∈ V represents an individual, and η_t(v) represents her belief or opinion on some matter. The dynamics defined in (1) and (2) is a crude model for the following phenomenon. Suppose I believe that the universe is 13.5 × 10⁹ years old, and that I encounter Lisa who believes the universe is 13.0×10⁹ years old. Her estimate sounds not unreasonable, and she thinks the same about mine. This causes me to adjust my estimate down to 13.4 × 10⁹ years, while she adjusts her estimate up to 13.1 × 10⁹ years. If instead I encounter Sarah who thinks the universe is merely 6000 years old, then I conclude that she is nuts, a view she reciprocates, so neither of us finds any reason to adjust our estimates. More generally, we are prone to take other people’s opinions seriously only if they fall within some given range θ of our own.

Höstens doktorsavhandlingar: ett personligt urval

Som universitetslärare och -forskare går jag ofta på disputationer och doktorsmiddagar. Det brukar vara givande och mycket trevliga tillställningar. Ofta rör det sig om doktorander som man känt i något halvt årtionde eller så på ett professionellt plan men inte så privat, och då brukar i synnerhet middagarna, där man som regel får träffa doktorandes föräldrar och övriga familj, skänka en fördjupande bakgrundsteckning åt den bild man har av denne.

Bland de doktorsavhandlingar som lagts fram och försvarats under hösten detta nådens år 2011 vill jag här lyfta fram tre. Mitt urval är, vilket kommer att framgå, starkt subjektivt, något jag dock vill försvara med att någon objektiv metod för urval av de bästa eller viktigaste doktorsavhandlingarna knappast står att finna.

Två av de avhandlingar jag valt ut är författade av doktorander jag handlett: Daniel Ahlberg och Oscar Hammar. Båda fokuserar på den gren av sannolikhetsteorin som kallas perkolation, om än ur ganska olika vinklar. Perkolationsteori kan beskrivas som det matematiska studiet av spridningsfenomen i oordnade material. Huruvida en porös sten släpper igenom vatten, om ett visst virus har kraft att skapa ett epidemiskt utbrott, eller om ett enskilt blixtnedslag i ett träd riskerar leda till en stor skogsbrand, är frågor vilkas svar beror på många olika faktorer, men som tenderar att uppvisa tröskelfenomen. I starkt idealiserad form kan de modelleras som perkolationsprocesser - stora och slumpmässigt uttunnade nätverk där den centrala frågan är om det efter uttunningen återstår någon stor sammanhängande komponent eller inte.

• Daniel Ahlberg försvarade den 30 september sin avhandling Asymptotics and Dynamics in First-passage and Continuum Percolation. Större delen av avhandlingen behandlar asymptotik för så kallad första-passageperkolation, som modellerar inte bara om ett material är genomträngligt utan också hur fort det går. Detta är ett relativt välutvecklat område, men Daniel gör väsentliga nya bidrag, bl.a. genom att på nya sätt knyta an till klassisk gränsvärdesteori för stokastiska summor. Avhandlingen blir extra läsvärd tack vare att Daniel i den ambitiösa kappan ger en av de bästa introduktioner till perkolationsteorin jag sett. Ett mustigt formulerat pressmeddelande fick en Metro-reporter att tro att avhandlingen handlade om konfetti (vilket den inte gör).
  
  
• Oscar Hammar försvarade i fredags, den 16 december, sin avhandling Percolation: Inference and Applications in Hydrology. I avhandlingen utvecklar Oscar en statistisk slutledningsteori för ofullständigt observerade perkolationsprocesser. Detta är i stort sett jungfrulig mark, men kan potentiellt bli av stor vikt för perkolationsteorins tillämpningar, ty då systemens beteende genom bland annat ovan nämnda tröskelfenomen så starkt beror på parametervärdena är det ju angeläget att kunna skatta dessa ur data. Jag hoppas därför att även andra än Oscar kommer att våga sig på detta forskningsområde framöver.
  

I och med att jag som handledare varit delaktig i dessa båda avhandlingsarbeten ligger de mig självklart varmt om hjärtat. På ett mer personligt plan känner jag mig dock minst lika berörd av en tredje aktuell doktorsavhandling, författad av min syster Lisa Hernqvist (född Häggström).¹

• Lisa Hernqvist försvarade den 11 november sin doktorsavhandling Tunnel Grouting: Engineering Methods for Characterization of Fracture Systems in Hard Rock and Implications for Tunnel Inflow. Ämnet är geoteknik, och mer specifikt modellering av sprickor och spricksystem i berggrunden i avsikt att åstadkomma effektiva tätningsmetoder i samband med tunnelborrning. Att här finns en hel del att göra kan var och en inse som påminner sig tunnelbygget i Hallandsåsen, varifrån Lisa hämtat en del av sina data. Området har starka beröringspunkter med perkolationsteorin, och mycket riktigt har Lisa i ett av sina delprojekt samarbetat med Oscar; deras gemensamma artikel med den bastanta titeln Relating the Hydraulic Aperture and the Median Physical Aperture for Rock Fracture with Large Aperture Variance using Percolation Theory finns med i båda avhandlingarna.
  

Fotnot

1) På alla de tre här nämnda personernas doktorsmiddagar höll jag uppriktigt uppskattande tal, men när det gäller min egen sinnesrörelse i sammanhanget står talet till Lisa i särklass bland de tre. Här är talet, i minimalt redigerad form:

Jag är Lisas frisör.

Nu undrar ni säkert varför jag påstår något sådant. Det finns två skäl till det.

För det första vill jag inte avvika från ett vinnande koncept. När jag själv hade min doktorsmiddag för ganska precis 17 år sedan, så höll Lisa ett bejublat och varmt uppskattat tal. De av er som var där minns det säkert ännu idag. En av mina kollegor blev så imponerad av Lisa att han som tack för det fina talet gav henne en diktsamling av Tomas Tranströmer.

Lisa brukade klippa mitt hår på den tiden, och hade den dagen gjort det mellan disputationen (då jag uppträdde ovårdat långhårig i hästsvans) och middagen (då jag var kortklippt och prydlig som nu ungefär). Detta gav henne legitimitet att använda sig av den överraskande och effektfulla inledningsfrasen "Jag är Olles frisör", och jag vill inte vara sämre.

För det andra är det faktiskt sant. En gång när Lisa var fyra och jag var fem (eller möjligen när Lisa var fem och jag var sex) lekte vi att hon hade cancer i håret och att jag var kirurgen som var tvungen att klippa bort en rejäl tofs. Under de månader som följde hade hon en lite märklig frisyr. Men det har som väl är hunnit rätta till sig.


* * *

Jag har två underbara småsystrar, och Lisa är den ena. Vår morfar brukade säga att hon var min "hartnär tvillingsyster", och något låg det väl i detta då det inte skiljer mer än ett år och ett par månader mellan oss. Lotta, däremot, är hela tre år yngre än Lisa – ett sladdbarn!

Vi har varit med om så mycket tillsammans att jag blir lite ställd över överflödet av saker att berätta om. Men med anknytning till att Lisa idag har lagt fram en så fin doktorsavhandling, låt mig säga något om hennes skrivande.

Jag har alltid betraktat Lisa som den mest kreativa i vår syskonskara, oavsett om det gäller bildkonst, musik eller skrivande. Jag minns särskilt en uppsats hon skrev under sitt high school-år i USA där hon i rasande elegant dialogform och med filosofiskt skarpsinne påvisade ohållbarheten i vissa vanligt förekommande trosföreställningar. Men när hon kom hem till Sverige så ville det sig inte riktigt i gymnasiets uppsatsskrivningar. Visserligen skrev hon överlägset bättre och intressantare uppsatser än jag, men medan jag fick 5:or i betyg på mina, så fick hon bara 3:or och 4:or. Jag skämdes faktiskt lite över detta, och Lisa var nog lite frustrerad, för en dag bad hon att få se någon av mina uppsatser för att eventuellt förstå vad hon gjorde för fel. Jag gav henne en eller ett par av mina uppsatser – det var exemplariska men dödstråkiga utredande uppsatser över ämnen som Betyg på gott och ont och Svensk 1900-talslitteratur. Lisa läste igenom dem och lämnade tillbaka dem med ett lite besviket "jaha, är det så man skall skriva", och skrev sedan enbart urtrista uppsatser med betyget 5 resten av gymnasiet.

Kanske är det lite långsökt, men jag tror att den här händelsen pekar på en talang hos Lisa som vi nu åter sett prov på. Jag syftar på hur smidigt hon anpassat sig till den stilistiskt något fyrkantiga genren geoteknisk doktorsavhandling.

Detta om gymnasietiden i mitten på 80-talet. Jag vill inte uppehålla er hela kvällen, så vi får köra lite fast forward!

Vi syskon har haft jättestor glädje av varandra genom åren, och det är underbart att regelbundet få träffa Lisas fantastiska familj. Hennes make naturligtvis... och de fyra välartade barnen som ofta får mig att tänka på hur det var när Lisa, Lotta och jag var små – dels genom deras blotta uppenbarelse, men också genom att de gärna frågar efter hur det var på den tiden. "Berätta om något dumt som mamma gjorde när hon var liten", kan det t.ex. heta. (Men så roligt skall vi inte ha nu.)

Det är också trevligt att ibland ses på tu man hand, syskon emellan. Bland det bästa jag gjort det senaste året var när Lisa och jag åkte upp till Dalarna tillsammans sista helgen i februari för att åka Öppet Spår – den nio mil långa skidturen från Sälen till Mora. Vad som gladde mig extra mycket var att det var jag som dominerade vår interna tävlan. Jag ledde faktiskt över Lisa i fem mil – över halva loppet! Och nu när planen är att vi skall göra samma sak i vinter igen (om det nu blir någon vinter), så har jag höga ambitioner. Jag hoppas göra ännu bättre ifrån mig än sist, och leda över Lisa i sex eller sju mil – kanske ända fram till Hökberg om det vill sig riktigt väl.


* * *

Vi kommer från akademisk familj och det här med disputationer har vi varit med om tidigare. Men när farbror Steffen doktorerade (kan det ha varit 1978?) så hade Lisa inte någon riktig kläm på skillnaden mellan att doktorera och att "ta Nobelpris" som hon kallade det. Hur som helst är det kanske inte lika dramatiskt för oss att göra det (doktorera alltså) som för dem med annan familjebakgrund, men jag måste ändå medge att det känns lite märkvärdigt att ha en lillasyster som är doktor...

Skål för Lisa och för hennes strålande prestation idag!

Om spelteori

Professor Adamsson har varje dag två lunchställen att välja mellan: Kåren och Finkrogen.¹ Att Finkrogen är aningen dyrare bekommer honom inte. Den enda faktor som är viktig för hans val är att han gärna vill äta lunch med professor Blom, som har samma två lunchställen att välja mellan. En lunch med den spirituelle professor Blom är för Adamsson dagens höjdpunkt, och ju längre lunchen med Blom drar ut på tiden desto bättre. Det hela skulle enkelt gå att lösa, t.ex. genom att Adamsson på förmiddagen ringer Blom och de kommer överens om var de skall mötas, om det inte vore för den lilla komplikationen att Blom har en helt annan syn på saken. Blom anser nämligen att Adamsson är en av de tristaste personer som gått i ett par skor, och han betraktar varje minut i Adamssons sällskap som en förlorad minut. Samtidigt är Blom såpass artig att han omöjligt kan svara med annat än ja när Adamsson kommer fram till hans lunchbord och frågar om han får slå sig ned. En lunch på Kåren tar 20 minuter, och en lunch på Finkrogen tar 50 minuter. Hur bör Adamsson välja lunchställe för att på bästa sätt maximera tiden ihop med Blom? Och hur bör Blom välja lunchställe för att minimera tiden ihop med Adamsson?

Fundera gärna på, och försök lösa, denna övningsuppgift i spelteori, innan du kikar på min diskussion i en fotnot här nedan.² Spelteori kan beskrivas som studiet av beslutsteoretiska situationer där en aktörs framgång beror inte bara på vilket beslut han eller hon själv fattar, utan också på en eller flera andra aktörers beslut (i exemplet ovan påverkas Adamssons framgång inte bara av vilket beslut han själv fattar rörande val av lunchrestaurang, utan även av Bloms motsvarande beslut). I ganska hög grad kan spelteori ses som en matematisk verksamhet eller rentav en gren av matematiken, men området har också omfattande och viktiga tillämpningar i ämnen som evolutionsbiologi, nationalekonomi och statsvetenskap.

Både för de matematiska inslagen och för dess tillämpningar finner jag spelteori vara ett oerhört fascinerande område. Mycket riktigt ägnade jag ett kapitel åt det i min bok Slumpens skördar från 2004. Bäst utredd är spelteorin i så kallade nollsummespel - dvs situationer med två parter där den enes vinst är den andres förlust, som i många kort- och brädspel, och i exemplet med professorerna Adamsson och Blom. Allra intressantast vill jag dock mena att spelteorin blir då nollsummeantagandet avskaffas, något som öppnar möjlighet för spelets aktörer att på ett eller annat vis söka samarbete. Kända - men långt ifrån färdigutredda - exempel på situationer där det finns starka incitament för varje enskild aktör att agera själviskt, men där alla skulle tjäna på om alla valde att samarbeta, går under namn som fångarnas dilemma och allmänningens tragedi. Speciellt den senare är höggradigt relevant för hur vi agerar i miljöfrågor: samarbeta genom att göra det bästa för allas vår miljö, eller köra på med stadsjeepen efter eget egoistiskt huvud och hoppas att andra tar bättre ansvar för det gemensamma.

En gren av spelteorin som visat sig särskilt fruktbar är så kallad evolutionär spelteori. Här tänker man sig en population av individer som interagerar med varandra enligt olika strategier (vissa individer är snälla, vissa är egoistiska, etc) och att förekomsten av olika strategier i populationen förändras i tiden på sådant sätt att de som är framgångsrika blir vanligare, på de mindre framgångsrika strategiernas bekostnad. I biologiska sammanhang är det naturligt att tänka sig att denna dynamik uppkommer genom Darwinsk selektion, medan det i vissa sammhällsvetenskapliga tillämpningar är naturligare att tänka sig att den uppstår genom att vissa individer väljer att imitera andra mer framgångsrika individers beteende. Även enkla modellantaganden kan leda till fascinerande dynamik. Österrikaren Karl Sigmund, som hör till pionjärerna inom evolutionär spelteori, utkom förra året med boken The Calculus of Selfishness. För den ambitiöse läsaren är boken en ypperlig introduktion till området. Den något mindre ambitiöse läsaren kan välja att nöja sig med att läsa min recension av boken i (det redan utkomna!) januarinumret 2012 av tidskriften Notices of the American Mathematical Society.³

Fotnoter

1) Berättelsen är fiktiv. Varje eventuell överensstämmelse med verkliga förhållanden är en tillfällighet.

2) Låt oss se det hela ur Bloms synvinkel. Om han har oturen att träffa på Adamsson kostar det honom 50 minuter av hans liv om det sker på Finkrogen, medan det på Kåren bara kostar 20. Bättre för Blom att välja Kåren alltså? Problemet är bara att om Adamsson genomskådar detta, så väljer han också Kåren. Alltså kanske det är läge för Blom att försöka finta Adamsson genom att välja Finkrogen. Den illistigheten kan dock bli kostsam om den genomskådas av Adamsson, vilket kanske talar för att Blom trots allt borde välja Kåren. Men då finns risken att... ja, läsaren inser här att detta resonemang kan itereras hur många gånger som helst utan att vi kommer fram till något bestämt.

Vad som emellertid är uppenbart är att det är viktigt för Blom att hans val blir oförutsägbart. Låt oss därför prova ett nytt koncept: att låta slumpen styra. Blom singlar en slant, så att han går till Kåren med sannolikhet 1/2, och till Finkrogen med sannolikhet 1/2. Mot den strategin finns inget sätt för Adamsson att säkerställa ett lunchmöte med Blom. Det bästa han kan göra är att välja Finkrogen varje gång, vilket ger 50 eller 0 minuter med Adamsson med sannolikhet 1/2 vardera, dvs ett väntevärde (förväntat genomsnitt) om (50+0)/2=25 minuter. Ur Bloms synvinkel verkar detta klart sämre än att konsekvent välja Kåren, vilket inte riskerar kosta mer än 20 minuter.

Innan vi ger upp om Bloms randomiseringsmetod bör vi dock fråga oss om den inte möjligen kan förfinas. Det faktum att Adamssons bästa svar är att välja Finkrogen tyder på att Blom valt denna med lite för hög sannolikhet. Låt oss säga att Blom istället väljer Finkrogen med någon annan sannolikhet p, och således Kåren med resterande sannolikhet 1-p. Om Adamsson då väljer Finkrogen blir Bloms förväntade dödtid med Adamsson 50p. Om Adamsson istället väljer Kåren blir förväntade tiden 20(1-p). Om 50p är större än 20(1-p) så är det bättre för Adamsson att välja Finkrogen än att välja Kåren, varför Blom kanske därför borde ha valt ett mindre p. Om olikheten går åt andra hållet borde han av motsvarande skäl ha valt ett större p. Alltså borde likhet gälla, och vi får ekvationen 50p=20(1-p), vilken har lösningen p=2/7. Blom bör alltså välja Kåren med sannolikhet 5/7 och Finkrogen med sannolikhet 2/7, och försäkrar sig på så vis (vilket är lätt att kontrollräkna) om ett väntevärde på 100/7 = lite drygt 14 minuter med Adamsson, oavsett hur Adamsson agerar. Detta är en klar förbättring över såväl den renodlade Kåren-strategin som 50-50-stragein p=1/2.

Motsvarande analys ur Adamssons synvinkel ger, lustigt nog, resultatet att även han bör välja Kåren med sannolikhet 5/7 och Finkrogen med sannolikhet 2/7. Om både Adamsson och Blom begagnar sig av denna strategi har ingen av dem något att vinna på att avvika från den, och de befinner sig i vad som brukar kallas en Nashjämvikt, efter John Nash som för sina banbrytande insatser i spelteori belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1994.

3) Läsaren kan notera att min recension till 97% eller så är ytterst välartad och att jag stryker tidskriftens läsekrets av företrädesvis amerikanska matematiker medhårs, men att jag mot slutet av min text, i näst sista styckets sista mening "A major example is the emission..." med tillförande Fotnot 2, bestämmer mig för att no more Mr Nice Guy! Där tar jag bladet från munnen och uttrycker min djupt kända uppfattning rörande USA:s agerande i den gigantiska allmänningens tragedi som de pågående antropogena klimatförändringarna utgör.

Julen är räddad!

Till de viktigaste förberedelserna för att få en god jul hör att ladda upp med goda böcker. I år vågar jag mig redan påstå ha lyckats med den saken, genom införskaffandet av Svante Nordins^1,2 färska tegelsten Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900.

Som jag tidigare berättat här på bloggen var det med enorm behållning jag sommaren 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy. I den boken, först utgiven 1945, avstår Russell från att behandla filosofin i den omedelbara samtiden, och gör istället halt någonstans vid sekelskiftet 1900. Jag har sedan dess (2008 alltså, inte 1900) längtat efter någon bok som med samma auktoritet och schwung som Russell tar sig an 1900-talets filosofihistoria. Hans stil är oefterhärmlig, så min önskan torde vara ouppnåelig, men Svante Nordins bok verkar vara ett bra försök.

Jag har inte hunnit läsa mer än en tiondel av bokens 850 sidor,³ så det är för tidigt att fälla något bestämt omdöme om den, men preliminärt kan ändå sägas att Nordins framställning framstår som klart lovande. Rasande många namn passerar förbi, vilket inte hindrar Nordin från att fördjupa sig, en eller ett par sidor i taget, i de ledande namnens viktigaste tankegångar. Det hela är lättläst och i stort sett fritt från svårgenomtränglig filosofisk jargong. Författarens vittförgrenade belästhet känns emellanåt närmast förkrossande.

På omslaget har Nordin valt att, i något slags kronologisk ordning, räkna upp 64 namn som representanter för filosofins utveckling sedan 1900. Vad gäller slutet av listan är det naturligtvis en marig gissningslek att föreslå vilka av de senaste decenniernas framstående tänkare som kommer att hålla i längden, men det öppnar ju också för att även en amatör som jag kan ha synpunkter. Att Nordin inte snappat upp ynglingar som Nick Bostrom och Eliezer Yudkowsky är både väntat, begripligt och förlåtligt, medan frånvaron av Derek Parfit bland de 64 är mer iögonfallande.⁴ Positivt är att där finns några namn som indikerar Nordins fördomsfria syn på vilka som kan räknas som filosofer, bl.a. statsvetarna Samuel Huntington och Francis Fukuyama, och fysikern Alan Sokal. Inklusionen av den sistnämnde räcker nästan i sig för att Nordin skall vinna mina sympatier.

Fotnoter

1) Ur Nordins tidigare produktion har jag läst Ingemar Hedenius: En filosof och hans tid (2004) och Humaniora i Sverige: Framväxt - Guldålder - Kris (2008). Speciellt den förstnämnda hade jag stor behållning av.

2) Uppmärksamma läsare finner att detta är andra bloggposten i rad där jag låter någon herre vid namn Nordin spela huvudrollen. Finns det då något samband mellan de båda herrarna? Svar ja - de är bröder. Lika högt som jag håller storebror Svante, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, lika lågt (eller rentav lägre) håller jag lillebror Ingemar, professor i filosofi vid Linköpings universitet och den svenska professorskårens kanske allra största rötägg. Det senare lade jag ut texten en smula kring i min förra bloggpost, och jag vill inte här orda mer om saken annat än att konstatera hur otroligt långt från varandra två äpplen från samma träd kan falla, vilket medelst en enkel användning av triangelolikheten ger ett motexempel till talesättet "äpplet faller inte långt från trädet".

3) Tjockleken borgar för att boken skall räcka över hela julhelgen, inte minst då jag har för vana att ständigt ha åtminstone en handfull böcker på nattduksbordet att läsa parallellt.

4) Gissningsvis var Parfit dock ganska nära att komma med bland de 64, med tanke på det ganska hyggliga utrymme han får i boken.

Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping

Klimatförhandlingarna i Durban har gått dåligt, precis som 2010 års motsvarande möte i Cancún, och 2009 i Köpenhamn. Orsakerna är många, men om man ändå skall peka ut ett enskilt land som den värsta bromsklossen, så går det inte att komma ifrån att USA:s monumentala ointresse för klimatfrågan fortsätter att stå i vägen för arbetet med ett globalt klimatavtal.

Det amerikanska ointresset har i sin tur många orsaker. En av dem är den arrogans gentemot det vetenskapliga kunskapsläget som en väloljad industrilobby och ett mäktigt propagandamaskineri uppvisar. För den som vill försöka förstå det amerikanska klimatförnekeriet rekommenderar jag varmt boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik Conway från 2010. Jag recenserade entusiastiskt boken i Axess 6/2010 (vilket i påföljande nummer resulterade i ett hetlevrat meningsutbyte med en av Sveriges mest ökända klimatdebattörer). Dessförinnan hade Lars Karlsson skrivit en lika entusiastisk recension uppdelad på två ambitiösa bloggposter på Uppsalainitiativet.

Det kanske mest slående budskapet i Merchants of Doubt är hur en relativt liten grupp vetenskapsmän återkommer gång på gång, inte bara i klimatfrågan, utan de lånar ut sig till antivetenskaplig irrpropaganda på en rad andra områden. Det handlar om förnekande av sambanden mellan rökning och lungcancer, mellan industriutsläpp och surt regn, och mellan freoner och ozonhål, för att nu bara nämna några av exemplen. Den gemensamma nämnaren för dessa områden är att de handlar om de potentiellt skadliga effekterna av olika slags mänsklig verksamhet. Vad som driver dessa herrar är en intressant fråga som jag strax skall återkomma till, men jag vill först fokusera på en annan fråga:

Finns det någon svensk motsvarighet till det amerikanska vetenskapsförnekeri som Oreskes och Conway uppmärksammar? Finns det någon svensk forskare som, likt huvudpersonerna i Merchants of Doubt, går från den ena miljöfrågan till den andra i sitt förnekande av det vetenskapliga kunskapsläget?

Svaret är ja. Det finns åtminstone en svensk professor som passar så bra in i den Oreskes-Conwayska mallen att man blir rent förbluffad. Han heter Ingemar Nordin, och är professor i filosofi vid Linköpings universitet.

På senare år har Nordin mest gjort sig synlig som en av Sveriges mest framträdande klimatförnekare. På Uppsalainitiativet har vi ibland försökt punktmarkera honom, men han och hans vänner i klimatförvillarnäverket Stockholmsinitiativet är så produktiva att vi blott hinner bemöta en bråkdel av allt de häver ur sig. Förutom på tidningars debatt- och insändarsidor medverkar Nordin regelbundet på bloggen The Climate Scam.¹

Hur är det då med nivån på Ingemar Nordins argumentation i klimatfrågan? Med tanke på att han är filosofiprofessor med vetenskapsteori som sin främsta specialisering hade man kanske kunnat vänta sig att den uppnådde en viss grad av sofistikering. Icke så. Jag kan av redan antydda skäl inte göra någon systematisk genomgång, utan bara exemplifiera hur han inte drar sig för den simplaste demagogi. Att han inte är främmande för att rätt och slätt rycka siffror ur luften och göra helt orimliga avläsningar av diagram har jag tidigare påpekat. Eller tag den här Nordin-kommentaren:

Jag tycker mig ana två försvarstrategier från de många AGW- och IPCC-troende på den här bloggen. Dels säger ni att ett par-tre kalla vintrar inte på något sätt strider mot IPCCs prognoser. Dels påstår ni att det minsann fortfarande blir varmare. Hur skall ni ha det?

"Hur skall ni ha det?" Nordin låtsas här att han, trots flera år av aktivt debatterande i klimatvetenskapliga frågor, inte förstått att skilja mellan lokalt väder och globalt klimat, och att han dessutom är helt okunnig om hur den globala uppvärmningskurvan ser ut: överlagrat en trend som gör att det decennium efter decennium obevekligt blir varmare, finns ett brus som gör att enstaka år kan slå ganska kraftigt hit eller dit. Den motsägelse som Nordin antyder finns inte.

En liknande nivå håller Nordin då han går vidare från sitt klimatförnekeri till att ifrågasätta mänsklig påverkan på ozonskiktet. I en bloggpost från förra månaden rapporterar han triumferande att någon minskning av ozonhålet över Antarktis inte kunnat konstateras sedan undertecknandet 1987 av Montrealprotokollet rörande utsläpp av ozonnedbrytande ämnen. Som signaturen Thomas (en av ytterst få ljuspunkter på The Climate Scam) påpekar så "är det inte konstigt med långlivade kemikalier som kan finnas kvar i atmosfären långt efter det att vi minskat utsläppen". Nordin svarar att "det är möjligt. Men när nödvändigheten av Montrealprotokollet diskuterades så var det ingen som sa att det skulle dröja 50 år eller så innan man skulle märka någon skillnad". Inför Thomas förklaring att "hade det inte varit för stoppet så hade CFC-halterna fortsätt stiga i atmosfären och situationen fortsatt bli värre" har Nordin inget att tillägga.

Vetenskapsförnekeri på såväl klimat- som ozonhålsområdet alltså. Något mer? Den som söker skall finna, ty det visar sig att Ingemar Nordin 1995 på DN Debatt, i strid med rådande vetenskapliga kunskapsläge, förringade hälsoeffekterna av passiv rökning.² När sex av mina UI-kollegor tidigare i år uppmärksammade Nordins DN-artikel, blev denne (trots att de korrekt återgivit hans påståenden i artikeln - här fanns inte tillstymmelse till det slags förvrängning och falska tillvitelser som Nordin och hans SI-vänner är så förtjusta i) så arg att han alldeles tappade besinningen.³

Ingemar Nordins vetenskapsförnekeri på dessa tre områden - klimatet, ozonhålen och den passiva rökningens hälsovådliga effekter - utgör mina belägg för att han bedriver en nomadliknande vetenskapsförnekarvandring likt huvudpersonerna i Merchants of Doubt. Låt mig nu återkomma till vad dessa huvudpersoner kan ha haft för motiv för sin irrpropagandistiska verksamhet, för att sedan jämföra med Nordin. Så här lyder min kort-korta sammanfattning, i Axess-recensionen, av Oreskes och Conways analys:

Vad är det då som driver huvudpersonerna i Merchants of Doubt att i strid med med det vetenskapliga evidensläget ta parti för allehanda miljöförstörande verksamhet? Jag ställde själv den frågan för några år sedan, då jag fann att den ene ledande klimatskeptikern efter den andre också engagerat sig på tobaksbolagens sida i frågan om den passiva rökningens hälsovådlighet. Jag hade då inget bättre förslag än att det handlade om personer som är beredda att säga vad som helst om blott betalningen är den rätta. Oreskes och Conway har studerat frågan mer på djupet, och erbjuder en intressantare förklaring:

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är eller var alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på det sluttande plan som vetter mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Döm om min förvåning när jag fick se hur Nordin, några månader efter publicerandet av min recension, i princip bekräftade hur väl han faller in i den av Oreskes och Conway skisserade motivbilden:

Corren fördömer tanken på att använda klimathotet som ett svepskäl för att införa planekonomi. Gott så. Men det alternativ man har att erbjuda är kanske inte så mycket bättre. Det borgerliga alternativet involverar "grön bokföring" och "många, små (och några större) steg – skatter, avgifter, utsläppsrättshandel, järnväg, klimatbistånd", menar man. Har Correns ledarskribenter inte hört talas om Westerbergs "de små stegens tyranni", eller Hayeks berömda bok "Vägen till träldom"?⁴

För skojs skull, och för den händelse att det fortfarande finns läsare som tvekar rörande Nordins politiska hemvist, vill jag avsluta med ännu ett Nordin-citat, denna gång från sajten Smedjan.com 2005:

Det finns dårar, av slaverisystemets subtila propaganda förvirrade människor, som anser att skatt inte är stöld.

Fotnoter

1) Sedan pansarofficer Jonny Fagerström tagit över ansvaret för The Climate Scam och infört kommentarsmoderering har tonen där förbättrats något jämfört med hatstämningen på tidigare bloggägaren Maggie Thauersköld Crusells tid, men vad gäller sakinnehållet befinner sig bloggen på samma avgrundsdjupa nivå som tidigare.

2) Därtill förklarar Nordin i DN-artikeln att det pågår "en etnisk rensning av rökarna som kulturgrupp".

3) Se vidare Nordins stämpling av mina UI-vänner som sinnessjuka:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet.

En eller annan läsare kanske har reagerat mot den något ofina I-versen i min ABC-lära häromsistens, men som framgår här finns gott om saklig underbyggnad för versen, och det var i själva verket det just citerade stycket jag hade i åtanke när jag plötsligt fick inspiration till den.

4) Här är den ledare i Östgöta-Correspondenten som Nordin polemiserar emot.

H± - några ytterligare synpunkter

I gårdagens bloggpost återgav jag min recension i Axess av antologin H±: Transhumanism and its Critics redigerad av Hansell och Grassie. Idag skall jag bjuda på ett par ytterligare reflektioner om boken, vilka inte fick plats i recensionen. I båda fallen är jag ute efter att korrigera vad jag menar är slarvigt tänkande hos en eller annan av bokens bidragsgivare. Detta kan synas onödigt besserwisseraktigt, men motiveras av hur viktigt det är med klart och rationellt tänkande - inte minst i det slags mänsklighetens ödesfrågor som transhumanismen och dess kritiker befattar sig med.

1. Snävhet: en begreppsförvirring

Andrew Pickering är en postmodernistiskt inriktad pratkvarn med utpräglad tendens att överskatta djupsinnigheten i sina egna tankar (liksom också en tendens att dyka upp lite här och var i vetenskapsteoretiska diskussioner). I sitt även i övrigt ganska dåliga bidrag Brains, selves, and spirituality in the history of cybernetics till H± begår han en begreppsförvirring som känns så typisk att den nästan borde ha ett namn.

Få tänkare har en vidare och mer flexibel syn än transhumanister på vad som menas med en människa, i betydelsen en varelse som vi har anledning att tillskriva mänskliga rättigheter. Därför är det ytterst överraskande när Pickering kritiserar transhumanismen för att hålla sig med en snäv syn på vad vi räknar som en människa. På s 190 i boken skriver han att "what is envisaged here is a freezing and a narrowing of the human form - the imposition of a historically specific definition rather than a liberation of an eternal essence". Hur kan han då påstå något sådant?

Pickering tar fasta på ett specifikt element i vissa transhumanistiska spekulationer, nämligen idén om uppladdning av ett mänskligt medvetande på dator. Individen som på detta vis laddats upp kan leva vidare t.ex. i en virtuell värld helt i datorn, eller i vår fysiska värld men med en robotliknande kropp av stål, koppar och kisel i stället för sin gamla av kött och blod. Pickering hakar upp sig på att vissa transhumanistiskt inriktade författare kallar denna individ för människa, trots att hennes kropp är borta (eller utbytt). Bland de kroppsliga och själsliga egenskaper som vi kan tänkas föreslå som kriterier på vad som är en människa, anses tydligen de kroppsliga irrelevanta, till förmån för att enbart beakta de själsliga. Detta är den insnävning Pickering talar om.

Pickering ståndpunkt bemöts i Michael LaTorras kapitel Transhumanism: threat or menace?, men LaTorra tar inte upp det som jag anser är det centrala misstaget i Pickerings ståndpunkt.

Ty är det som Pickering kritiserar verkligen en insnävning - något som leder till en fattigare klass av varelser som räknas som människor? Nej. Betrakta mängden av udda heltal mellan 10 och 18: denna mängd är precis {11, 13, 15, 17}. Om vi nu tar bort villkoret att talen skall vara udda, så fås en större och rikare mängd av tal: {11, 12, 13, 14, 15, 16, 17}. Detta gäller generellt: om vi har en uppsättning villkor, och tar bort ett eller flera av dem, så kan inte mängden objekt som uppfyller villkoren krympa. Om vi har en uppsättning kroppsliga och själsliga villkor för vad som kan räknas som en människa, och tar bort de kroppsliga, så kan möjligen uppsättningen av villkor anses fattigare, men mängden varelser som uppfyller villkoren kan bara bli rikare.

2. Dupuy och kärleken

I sitt kapitel Cybernetics is an antihumanism: advanced technologies and the rebellion against the human condition vänder sig Jean-Pierre Dupuy (precis som Pickering) mot möjligheten att flytta över en människa från hennes gamla kropp till ett annat substrat. Så här sammanfattar han sin invändning:

When we love somebody, we do not love a list of characteristics, even one that is sufficiently exhaustive to distinguish the person in question from anyone else. The most perfect simulation still fails to capture something, and it is this something that is the essence of love — this poor word that says everything and explains nothing. I very much fear that the spontaneous ontology of those who wish to set themselves up as the makers or re-creators of the world know nothing of the beings who inhabit it, only lists of characteristics. If the nanobiotechnological dream were ever to come true, what still today we call love would become incomprehensible.

Jag misstänker att många, kanske rentav de flesta, spontant instämmer i Dupuys kritik: nog innebär väl kärleken till den vi älskar något mer än blott att vi älskar hennes egenskaper?

Hur intuitivt tilltalande den tanken än må te sig, så hävdar jag att den är förvirrad, och i själva verket misstänkt lik en vidskeplig vanföreställning. Vad är detta something hos en människa, som är grunden för vår kärlek, men som går bortom våra egenskaper? Jag vill ogärna dra in min käresta M i mina (kvasi-)filosofiska spekulationer, men den här gången är det dessvärre nödvändigt för att tydliggöra mitt resonemang. Jag älskar henne för den hon är, dvs för hennes egenskaper (inklusive alla de minnen hon delar med mig från våra år tillsammans), och jag kan inte peka ut något something bortom dessa som kärleken skulle grunda sig på. Dupuy ger heller ingen ledtråd, och tanken kan synas närmast inkoherent, ty när väl something identifierats, så kan vi väl räkna detta something som en egenskap hos M?

Eller är det fråga om någon mystisk indentitetsbärande egenskap hos själva materien? För att pröva den tanken, låt oss föreställa oss att vår teknikutveckling de senaste decennierna gått mer i linje med vad jag hoppades på när jag var i 12-årsåldern. Stora delar av solsystemet är koloniserade, och själv befinner jag mig på Mars för en längre serie gästföreläsningar om probabilistisk metafysik på Mare Erythraeum-universitetet. Persontrafiken mellan planeter underlättas av den teleporteringsteknik¹ vi utvecklat.

När M:s arbetsvecka är över nere på Jorden ger hon sig av för att sammanstråla med mig på Mars. Dock undviker hon den årslånga och besvärliga rymdskeppsresan, och beger sig istället till den lokala teleporteringscentralen i Frölunda. Där scannas hennes kropp, atom för atom, varefter informationen med ljusets hastighet skickas till en teleporteringscentral på Mars, där hennes kropp rekonstrueras, åter atom för atom, samtidigt som kroppen nere på Jorden bryts ned i sina beståndsdelar. Sedan hon väckts ur sin narkos beger hon sig glad i hågen till Restaurang Milliways - en av de flottaste krogarna på hela Mars - där vi stämt träff för en mysig fredagsmiddag med levands ljus och en tillbakalutad marsiansk jazzorkester. Maten och vinet smakar utmärkt, och vi hinner prata om både det ena och det andra. Sedan vi snabbt avhandlat våra respektive vedermödor (ganska lindriga sådana) på jobbet den gångna arbetsveckan, övergår vi till trevligare ämnen: intrigen i den film vi såg tillsammans förra helgen, snöfallet som rapporteras från den välkända vintersportort i Jämtland där vi planerar att semestra i nästa månad, och nostalgiska minnen från vår tid tillsammans som unga nyförälskade doktorander på tidigt 90-tal.

Just som vi har det som trevligast dyker den burduse och djupt fördomsfulle Mr D upp, oinbjuden, och frågar mig hur jag kan sitta och vänslas med kvinnan framför mig, som han påstår inte alls är min käresta utan en dubbelgångare och en bedragerska. Både M och jag blir mäkta upprörda över detta bisarra påstående, men jag lyckas i alla fall samla mig till ett någorlunda hövligt tonfall då jag ber Mr D motivera sig. Jag anmodar honom att peka ut vad som skiljer den M jag har framför mig från den "riktiga" M som han yrar om. Någon sådan skillnad säger han sig dock inte kunna peka ut, men han framhärdar ändå med sitt påstående.

Jag kan nu inte längre hålla mig lugn, utan tar tag i hans skjortkrage och väser åt honom att antingen skaka fram något belägg för sitt påstående, eller ta sitt pick och pack och ge sig av. Även Mr D tappar nu besinningen och ryter åt mig att den riktiga M befinner sig på Jorden. M förklarar upprört att hon visserligen var på Jorden så sent som i eftermiddags, men att hon sedan tog teleportern hit till Mars. Mr D kontrar med hon omöjligt kan vara den riktiga M, eftersom hon består av ett helt annat stycke materia - helt andra atomer än den riktiga M vars kropp skändligen destruerats på Frölunda teleporteringscentral.

Smockan hänger nu i luften från båda håll, men innan de dörrvakter som M tillkallat hinner fram för att stoppa det hotande tumultet lyckas jag i alla fall få fram att den personliga identiteten omöjligtvis kan ligga i en specifik uppsättning atomer, ty dessa byts ju ständigt ut i våra kroppar, och den M jag idag alltjämt älskar skulle, oavsett om hon idkat strikt avhållsamhet från teleportering, blott ha en försumbar mängd materia gemensam med den M som jag i borgmästarens närvaro 1996 lovade att älska i nöd och lust. Det som skedde vid teleporteringen var blott ett snabbare utbyte av atomer än vanligt, och en så godtycklig sak som atomutbyteshastigheten kan omöjligt vara avgörande för ett rimligt begrepp om personlig identitet. Dessutom kan ju var och en med någorlunda förnuft i behåll se och höra att det är M och ingen annan vi har framför oss, hojtar jag till Mr D medan han förs bort av vakterna grymtandes något ohörbart om "something".

Fotnot

1) För en fördjupande diskussion om teleporteringsteknik och dess konsekvenser för personlig identitet vill jag varmt rekommendera Kapitel 10 i Derek Parfits banbrytande bok Reasons and Persons, varifrån jag hämtat inspiration till föreliggande diskussion. Huruvida teleportering någonsin kommer att utvecklas eller om det överhuvudtaget är möjligt ens i princip, kan varken jag eller Parfit veta något bestämt om. Som ingrediens i filosofiska tankeexperiment verkar det dock vara tämligen användbart.

H±

Det finns vissa ämnen som, trots att de är ohyggligt viktiga, i stort sett lyser med sin frånvaro i den allmänna debatten. Hit hör den eskalerande teknikutvecklingens långsiktiga konsekvenser i allmänhet, och så kallad transhumanism i synnerhet. I nyutkomna Axess 9/2011 försöker jag dra ett litet litet strå till stacken i att korrigera denna brist, genom att recensera den aktuella boken H±: Transhumanism and its Critics. Här återger jag recensionen i dess helhet. I ett andra blogginlägg avser jag inom kort fylla på med några ytterligare synpunkter på boken, vilka inte fick plats i recensionen.

* * *

En förbättrad människa?

Människan har i alla tider sökt förbättra villkoren för sin existens, men förändringstakten har aldrig varit högre än idag. Vi skaffar oss ständigt nya redskap för att manipulera dels vår omgivning, men också oss själva. En explosionsartad utveckling i att på medicinsk, genetisk och elektronisk väg modifiera den mänskliga naturen ser ut att ligga framför oss och har i någon mån redan startat. Allt fler psykiska tillstånd som tidigare uppfattats som personlighetsdrag stämplar vi idag som patologiska och söker korrigera med psykofarmaka. Med hjälp av fosterdiagnostik och screening i samband med provrörsbefruktning kan vi påverka vilka gener vi för vidare till nästa generation, och frågan är hur länge det dröjer innan vi går vidare till direkt manipulation av embryots genuppsättning. Amerikanen Michael Chorost berättar, bl.a. i sin bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005, om sin förbättrade livssituation sedan han med hjälp av elektroniska implantat i innerörat fått hörseln tillbaka, och missionerar idag för att vi i framtiden på liknande vis skall kunna förbättra oss själva ytterligare genom att bygga in en direktuppkoppling till Internet i våra huvuden.

Transhumanism handlar om denna mångfacetterade utveckling, men ordet bär på flera betydelsenyanser. Det kan syfta på det akademiska studiet såväl av möjliga teknologier för att förbättra våra sköra och skröpliga kroppar som av risker och etiska frågeställningar i samband härmed. Det kan också syfta på den intellektuella subkultur som anser att långtgående ingrepp och förbättringar av människans kroppsliga och själsliga egenskaper, inklusive radikal förlängning av livet, är såväl möjliga som önskvärda. Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostrom är världsledande transhumanist i båda dessa betydelser av ordet, och skriver följande.

Teknologisk förbättring av människan är visserligen förknippad med stora risker som behöver identifieras och undvikas, men den erbjuder också enorm potential för djupt värdefulla och mänskligt fördelaktiga användningar. I slutändan är det möjligt att sådana förbättringar kan göra oss, eller våra efterkommande, till ’posthumana’ varelser med obegränsad livslängd i full hälsa, avsevärt större intellektuella förmågor än någon enda människa idag har, [...] samt förmågan att välja och styra över sina egna känslor.

Notera distinktionen mellan transhuman och posthuman: ordledet ”trans” i transhumanismen syftar på idén att vi är på väg in i en övergångsfas mellan homo sapiens och den posthumana livsform som så småningom skall bli resultatet.

Mycket av den transhumanistiska litteraturen är starkt teknikoptimistisk och kan ibland få drag av sekulär frälsningslära. Även kritiska röster finns, varav den kanske mest kände är statsvetaren Francis Fukuyama. Ett decennium efter sin berömda The End of History and The Last Man från 1992 visade han prov på imponerande intellektuellt kurage genom att tillåta sig helomvändningen Our Posthuman Future: Consequences of the Biotechnology Revolution. I den senare boken framhåller han att teknikutvecklingen gör att någon historisk slutpunkt knappast kan sägas vara nådd, och han varnar för att transhumanismens utmanande av gränserna för det mänskliga gör att vi hamnar på ett sluttande plan där vi tappar bort det unika människovärdet, med risk för fruktansvärda sociala konsekvenser inklusive krig och folkmord

I den aktuella antologin H±: Transhumanism and its Critics, redigerad av Gregory R Hansell och William Grassie, får vi ta del av båda sidor i debatten. Titelns H± anspelar på förkortningen H+, vilken företrädare för transhumaniströrelsen ibland använder om sig själva.

Ett av de bästa bidragen i H± är Nick Bostroms uppsats In Defense of Posthuman Dignity, varifrån ovanstående citat är hämtat, och där författaren också gör ett försök att bemöta Fukuyamas kritik. Vidare varnar Bostrom för det så kallade naturalistiska felslutet – att utan närmare motivering sätta likhetstecken mellan "naturligt" och "gott" – vilket förekommer särskilt ofta i debatten kring transhumanism:

Naturens gåvor är ibland förgiftade och bör inte alltid accepteras. Cancer, malaria, demens, åldrande, svält, onödigt lidande och kognitiva tillkortakommanden hör till de gåvor vi transhumanister är kloka nog att vilja avvisa. Människans artspecifika natur är en rik källa till oacceptabla egenskaper, såsom vår benägenhet att bli sjuka, och vår fallenhet för mord, våldtäkt, folkmord, bedrägeri, tortyr och rasism. Naturens fasor i allmänhet och vår egen naturs i synnerhet är så väldokumenterade att jag förbluffas av hur [framstående tänkare] frestas att se det naturliga som en guide till vad som är önskvärt och normativt rätt.

Även om det är svårt att inte hålla med Bostrom om detta återstår mycket i det transhumanistiska tankegodset att känna oro och obehag inför. Historikern Hava Tirosh-Samuelson tar i ett vittförgrenat kapitel upp den dragning mot hedonistisk utilitarism – den etikfilosofi enligt vilken maximal total lycka eftersträvas – som ofta skiner igenom hos transhumanistiska tänkare. Med en ensidig fokusering på välbefinnande bortser vi från att obehag och svårigheter att söka övervinna kanske också behövs för att skänka livet mening. Det hedonistiska perspektivet i kombination med avancerad bioteknologi riskerar att leda till slutsatsen att det optimala samhällsarrangemanget är att var och en av oss permanent kopplas upp mot varsin lyckomaskin, som passiva mottagare av elektriska stimuli av våra hjärnors lustcentra. Ett sådant scenario, i all dess magnifika meningslöshet, finner Tirosh-Samuelson vara djupt otillfredsställande, och jag är böjd att hålla med.

Flera av bidragen i H± berör den så kallade Singulariteten, som är den kanske mest dramatiska spekulationen i hela den transhumanistiska och futuristiska litteraturen. Tanken är att när datorutvecklingen nått så långt att en artificiell intelligens skapats som överträffar oss människor, så sätter detta igång en mycket snabb självförstärkande fortsatt utveckling mot ofattbara intelligensnivåer och vidhängande tekniska landvinningar. Enligt vissa bedömare behöver det inte dröja särskilt många decennier innan så sker; den amerikanske dataingenjören och författaren Ray Kurzweil, som mer än någon annan populariserat idén om Singulariteten, anger (med närmast absurd grad av pseudoprecision) årtalet för dess ankomst till 2045. Om och när den inträffar kan den antingen innebära slutet för den hopplöst akterseglade mänskligheten, eller också (med lite tur och om vi spelar våra kort väl) att vi hänger med datorerna till himmelska höjder. Det senare kan ske via en dator-hjärna-symbios à la Michael Chorost, eller genom en teknologi som medger att vi helt enkelt kan tanka över våra medvetanden till datorerna.

Såsom ofta är fallet med antologier är H± ojämn i kvaliteten. Särskilt besviken är jag på att flera av de transhumanismkritiska bidragen faller tillbaka på teologiska tankegångar och argument. Det är inte så att jag skulle ha något emot anförandet av "mjuka" aspekter i denna debatt – tvärtom menar jag att etiska frågeställningar är helt centrala för att vi skall hitta fram till förnuftiga ställningstaganden. Vad jag vänder mig emot är relevansen i funderingar kring hur vi bör agera för att inte misshaga Jahve eller något annat hypotetiskt övernaturligt väsen.

Trots denna brist (och en del andra) i vissa av kapitlen innehåller H± tillräckligt mycket av värde för att jag utan att tveka skall rekommendera boken. Frågorna kring transhumanismen behöver lyftas i samhällsdebatten, och boken fungerar bra som ingång i ämnet.

En jämförelse med klimatfrågan kan vara på sin plats. De flesta människor har åtminstone ett hum om vad växthuseffekt och global uppvärmning är, tack vare att klimatfrågan de senaste fem åren tidvis fått ganska stort utrymme i media och politisk diskussion – ett utrymme som är mer än välmotiverat med tanke på de enorma följder på ett antal decenniers och längre sikt som vårt agerande i klimatfrågan kan få. Konsekvenserna av hur vi förhåller oss till transhumanismen är dock inte mindre, utan snarare av ännu monstruösare proportioner, samtidigt som väldigt få vet vad det handlar om eftersom frågan så gott som fullständigt lyser med sin frånvaro i mainstreammedia. Att den kommer upp på den allmänna dagordningen är av största vikt, ty dess frånvaro är liktydig med att vi fortsätter att med ögonbindel och full fart springa rakt fram i den fortsatta teknikutvecklingens ojämna och livsfarliga terräng.

Om Pascals gambit

Den franske matematikern, fysikern och filosofen Blaise Pascal (1623-1662) är känd för mycket, bland annat för det som på engelska oftast kallas Pascal's Wager, och som jag på svenska gärna vill kalla Pascals gambit.¹ Med denna avsåg Pascal att argumentera för att vi bör leva som renläriga kristna. Argumentet är det kanske tidigaste exemplet på modern beslutsteoretisk kalkyl. Olika utfall tilldelas sannolikheter, vilka multipliceras med (värdet av) utfallens konsekvenser, varefter man väljer den handling som ger bäst förväntat utfall. Kärnan i Pascals argumentation är observationen att om (kristendomens) Gud finns så ger löftet om evigt liv oss oändligt mycket att vinna på ett kristet leverne, och hur liten positiv sannolikhet vi än tilldelar Guds existens (t.ex. 0,000000000000000001) så får vi svaret oändligheten då vi multiplicerar denna sannolikhet med det oändliga värdet av ett liv efter detta i paradiset.

Mycket har sagts om Pascals gambit genom åren. Jag vill här rekommendera Nick Bostroms² bidrag Pascal's mugging från 2009, som är skriven på dialogform och börjar så här:

In some dark alley...

Mugger: Hey, give me your wallet.

Pascal: Why on Earth would I want to do that?

Mugger: Otherwise I’ll shoot you.

Pascal: But you don’t have a gun.

Mugger: Oops! I knew I had forgotten something.

Pascal: No wallet for you then. Have a nice evening.

Mugger: Wait!

Pascal: Sigh.

Mugger: I’ve got a business proposition for you. ... How about you give me your wallet now? In return, I promise to come to your house tomorrow and give you double the value of what’s in the wallet. Not bad, eh? A 200% return on investment in 24 hours.

Pascal: No way.

Mugger: Ah, you don’t believe that I will be as good as my word? One can’t be too careful these days. ...

Läs den spännande fortsättningen!

Fotnoter

1) Svenska Wikipedia förordar benämningen Pascals trossats, men den tycker jag är mindre träffande eftersom argumentets slutsats inte i första hand stipulerar vad man bör tro, utan snarare hur man bör agera på basis av given trosuppfattning. Det schackinspirerade uttrycket Pascals gambit (som finns också på engelska) tycker jag är mycket mer träffande. En gambit innebär att man offrar något litet (i schack en bonde, i Pascals fall det mesta som är åtråvärt i jordelivet) i syfte att på sikt vinna något stort (i schack hela partiet, i Pascals fall evigt tillträde till paradiset).

2) Uppmärksamma läsare noterar att jag byggde även min förra bloggpost på en uppsats av Bostrom. Filosofen Bostrom är, som framgår av hans hemsida, mycket produktiv och extremt läsvärd. Jag hoppas lite längre fram få tid att här på bloggen göra lite större djupdykningar i hans filosofi; Pascaldialogen här kan förstås som en (jämförelsevis) pytteliten aptitretare.

Kunskap på gott och ont

Jag undslapp mig nyligen, här på bloggen, påståendet att kunskap har ett egenvärde. Kanske var det förhastat - etik och värdeteori är knepigt värre. Vad jag menade var på ett ungefär följande. Allt annat lika föredrar jag att veta hur världen är beskaffad framför att inte göra det - en preferens som jag knappast är ensam om, och som (mina vidlyftiga månatliga bokinköp till trots) är starkare än vad dess avtryck i BNP indikerar.

Men är det verkligen sant att jag föredrar att veta hur världen är beskaffad? Inte på alla punkter. När det gäller mina vänners matsmältning med tillhörande avfallsprodukter föredrar jag att inte ha alltför detaljerad kunskap, för att nu ta ett exempel bland många. För ett annat exempel hänvisar jag till en text jag skrev 2008 om farorna med vidskepelse och religiösa vanföreställningar, där jag tillät mig följande reservation:

Jag tycker [inte] att religiösa vanföreställningar alltid och i alla lägen bör bekämpas. Torgny Lindgren berättar i sin roman Norrlands akvavit om den gamle väckelsepredikanten Olof Helmersson som på sin ålders höst återvänder till de trakter i norra Västerbotten där han en gång frälst så många själar. Under sina år i förskingring har han blivit klar över att det han för snart ett halvsekel sedan förkunnade var helt på tok. Gud finns inte, och Olof vill nu meddela sina gamla lärjungar denna insikt. Den urgamla Gerda, som ligger på sitt yttersta, gläds till tårar över att återse sin själasörjare, och talar varmt om sin tro och förtröstan. Olof drabbas av tunghäfta, och det hela är andlöst spännande: måtte den gamla hinna dö innan Olof kommer till skott med att slå sönder hennes världsbild!

Ett annat exempel där det finns anledning att ifrågasätta om kunskap alltid är av godo tar Christer Fuglesang upp i en kolumn i det nyutkomna numret av Sans, nämligen placeboeffekten:

Verkan tros komma av att patienten förväntar sig att medlet ska hjälpa mot symtomen. Om man övertygar en patient som får lindring av placebo om att medlet faktiskt inte kan fungera och effekten därmed upphör, har man då gjort något oetiskt? Detta är ett specialfall av den större frågan om i vilken utsträckning man ska blanda sig i folks livslögner. Alla tycks ha livslögner, och en del argumenterar för att det är nödvändigt, att vi blir lyckligare så. Men var ska man dra gränsen mellan att framhålla sanningen och låta tron bestå när det sistnämnda verkar gynna den individuella lyckan mest?

Det är inte svårt att hitta ytterligare kandidater till motexempel till tesen om att kunskap är gott. Filosofen Nick Bostrom gör ett mycket läsvärt försök till systematisk genomgång i sin uppsats Information hazards: a typology of potential harms from knowledge från 2009 - varmt rekommenderad läsning! Listan över exempel blir mycket lång, alltifrån lättsamma exempel som att jag inte i förväg vill veta hur filmen slutar¹, via risken att jag genom att ha bevittnat t.ex. en avrättning i undre världen besitter kunskap som innebär fara för mitt eget liv, till de eventuella apokalyptiska konsekvenserna av forskningsframsteg inom exempelvis bioteknik eller artificiell intelligens - något jag varit inne på i ett par tidigare blogginlägg.

Inför Bostroms närmast överväldigande parad av exempel på vad han kallar information hazards - möjliga negativa konsekvenser av ökad kunskap - är jag nu nog beredd att släppa tesen om kunskap som något i grunden gott. En rimligare hållning verkar vara att betrakta kunskap som något som kan vara på gott eller ont, och att vi helt enkelt får göra vårt bästa att avgöra saken från fall till fall. Bostrom avstår ödmjukt från att ge något bestämt svar på vad för slags förhållningssätt som är det rätta. Det finns dock, som han påpekar, en väldig bias för idén om kunskap som något gott, inte minst i akademiska sammanhang:

One possible response [to the whole plethora of possible information hazards] would be to take to heart the manifold ways in which the discovery and dissemination of information can have negative effects. We could accept the need to qualify the fawning admiration and unquestioning commitment to the pursuit of truth that currently constitutes official policy—if not always consistent practice—in most universities and learned bodies. A motto like Harvard’s “Veritas!” could be viewed as naïve and reckless. Instead, one might conclude, we ought to think more carefully and open‐mindedly about which particular areas of knowledge deserve to be promoted, which should be let be, and which should perhaps even be actively impeded.

Fotnot

1) Ett annat exempel åt det mer lättsama hållet i Bostroms uppräkning är följande.

Two gentlemen, A and B, are in a small room when A breaks wind. Each knows what has happened. Each might also know that the other knows. Yet they can collude to prevent an embarrassing incident. First, B must pretend not to have noticed. Second, A might, without letting on that he knows that B knows, provide B with some excuse for escaping or opening the window; for example, A could casually remark, after a short delay, that the room seems to be rather overheated. The recognition hazard consists in the possibility of dissemination of some information that would constitute or force a public acknowledgement; only then would the flatus become a socially painful faux pas.

Ännu ett:

Suppose that hundreds of rock fans are driving to the Glastonbury music festival. At some point each driver reaches an intersection where the road signs have been vandalized. As a result, there is uncertainty as to turn left or right. Each driver has some private information, perhaps a dim drug‐clouded recollection from the previous year, which gives her a 2/3 chance of picking the correct direction. The first car arrives at the intersection, and turns right. The second car arrives, and also turns right. The driver in the third car has seen the first two cars turn right, and although his private intuition tells him to turn left, he figures it is more likely that his own intuition is wrong (1/3) than that both the preceding cars went the wrong way (1/9); so he turns right as well. A similar calculation is performed by each subsequent driver who can see at least two cars ahead. Every car ends up turning right.

In this scenario, there is a 1/9 chance that all the rock fans get lost. Let us suppose that if that happens, the festival is cancelled. Had there been a dense fog, preventing each driver from seeing the car in front (thus reducing information), then, almost certainly, approximately 2/3 of all the fans would have reached Glastonbury, enabling the festival to take place. Once the festival starts, any lost fans can hear the music from afar and find their way there. We could thus have a situation in which reducing information available to each driver increases the chance that he will reach his destination. Clear weather creates an informational cascade that leads to an inefficient search pattern.

Den principfaste politikern Per Ahlmark

Trots att 83:orna Gustaf Fridolins och Annie Lööfs raketkarriärer förvränger perspektivet på svenska politikers åldrar en smula får nog Per Ahlmark ändå klassas som ett före detta politiskt underbarn. Född 1939 var han alltså bara 39 år gammal då han 1978 drog sig tillbaka från partipolitiken för att under de följande decennierna ägna sig åt författarskap och partipolitiskt obunden samhällsdebatt.

Den fråga som han ständigt återkommer till är försvaret av demokratin och fördömandet av diktaturer, vilket i sig är gott och väl, men som i Ahlmarks fall tenderar att bli problematiskt då det urartar i en extremt enögd syn på Israel-Palestina-konflikten (där all kritik mot Israel slentrianmässigt avfärdas som antisemitism), i ett försvar av Irakinvasioner och liknande våldsinsatser, och mer allmänt hamnar obehagligt nära amerikansk neokonservatism.

Sitt genombrott som samhällsdebattör fick Ahlmark redan som gymnasist, genom den uppmärksamhet som hans hemställan till regeringen, författad tillsammans med skolkamraten Hans Hederberg, fick. Ahlmark och Hederberg protesterade mot den obligatoriska morgonbönen på Södra Latin som de ansåg kränkte deras religionsfrihet. Deras tilltag väckte en idag närmast obegriplig anstöt, men vinden vände (åtminstone i Ahlmarks närmaste omgivning) då Herbert Tingsten gav dem sitt stöd på Dagens Nyheter ledarsida.

1958 gick Ahlmark med i Folkpartiets ungdomsförbund, och redan 1960 valdes han till förbundets ordförande. Han kom snabbt att bli en av partiets mer inflytelserika idédebattörer, och när han 1978 lämnade partipolitiken hade han hunnit med både att bli partiledare och att sitta halvannat år som arbetsmarknadsminister i den första regeringen Fälldin.

Per Ahlmark är nu aktuell med självbiografin Gör inga dumheter medan jag är död. Den är både intressant och irriterande, men som helhet klart läsvärd. För ett mer nyanserat omdöme om boken vill jag lyfta fram två svagheter hos den, och en styrka.

Bokens första svaghet är dess språk. Detta förvånade mig verkligen, då ju Ahlmark under åren närmast efter sitt avhopp från politiken skrev flera diktsamlingar, och jag föreställde mig att en poet borde behärska språket bättre. Men sida upp och sida ned störs man av grammatiska tveksamheter och okänsliga ordval. Som ett exempel (bland hundratals liknande) kan nämnas hur Ahlmark kallar den tobaksrök som ständigt stod kring Thorbjörn Fälldin för ”Lützen-dimma” - en tämligen sliten metafor som man dock kunde överse med om den användes en gång, men när Ahlmark några dussin sidor senare använder exakt samma uttryck en gång till blir det för mycket.

Av alla Ahlmarks språkliga egenheter är hans extremt frekventa bruk av ordet ”naturligtvis” det allra mest irriterande. I hans användning - i meningar som ”Den pjäs som överväldigade mig mer än allt annat blev naturligtvis uruppförandet 1956 av Eugene O’Neills ’Lång dags färd mot natt’” - signalerar ordet att läsaren antingen är korkad eller gravt obildad som inte inser hur slutsatsen följer som en självklarhet antingen ur vad som sagts tidigare i boken eller ur sakförhållanden som varje bildad människa rimligtvis borde känna till. Ahlmark verkar helt omedveten om denna hans stilistiska egenhet, och hur det slår tillbaka på honom själv när han förlöjligar H.M. Konungen för dennes ständigt återkommande ”självfallet”.

Bokens andra svaghet är dess brist på intellektuell reflektion, i följande avseende. Ahlmark redogör för en rad hårda meningsmotsättningar han varit inblandad i, främst från tiden som politiker men också senare. För att förstå dessa konflikter räcker det inte att få veta Ahlmarks ståndpunkt - vi behöver också veta vilka argument som finns för ståndpunkten, vilka som finns för motpartens ståndpunkt, och gärna också hur Ahlmark tänkt när han vägt dessa mot varandra. Sådan fördjupning lyser emellertid i stort sett med sin frånvaro i boken.

Den avgörande konflikten inom den Fälldinska trepartiregeringen - vilken Ahlmark satt med i 1976-1978 - som några månader efter hans avhopp ledde till regeringens fall, var den om kärnkraften. Ahlmarks insiderbeskrivning av konflikten är av visst intresse vad beträffar intrigspelet såväl inför regeringsbildningen som under själva regerandet, men hans behandling av konfliktens sakinnehåll är ytterst torftig. Han beskriver den kort och gott som att Folkpartiet och Moderaterna var angelägna om att Sverige skulle ha en tillräcklig elförsörjning, medan Centerpartiets ståndpunkt att kärnkraften borde avvecklas inte ens antydningsvis ges någon förklaring. Just denna fråga råkar jag känna till såpass väl att Ahlmarks ointresse för sakargument inte betyder så mycket för mitt utbyte av boken, men det finns andra frågor där frånvaro av sakdiskussion gör att jag får svårt att förstå konflikten.

Ett sådant exempel är striden om tvåkammarriksdagen, vars avskaffande 1971 föregicks av många års strider, där de borgerliga partierna (inte minst Folkpartiet och Per Ahlmark) drev på för att införa dagens enkammarsystem, medan Socialdemokraterna med Tage Erlander i spetsen höll emot. Ahlmark ger en synnerligen svartvit bild av konflikten, där enkammarriksdagen beskrivs som det demokratiskt enda godtagbara, och Socialdemokraternas motstånd som enbart ett principlöst försök att klamra sig fast vid makten. Här hade jag verkligen önskat mig en fördjupning i själva sakfrågan, men Ahlmark nöjer sig med att döma ut tvåkammarriksdagen som ”odemokratisk” - en devalvering av ordet som jag finner snudd på stötande. Såvitt jag kan se skiljer sig tvåkammarsystemet från det nuvarande i tre avseenden, nämligen (i) att ledamöterna i första kammaren valdes inte direkt av valmanskåren utan indirekt via kommuner och landsting, (ii) att inte hela riksdagen omvaldes samtidigt, och (iii) att de två kamrarnas ledamöter valdes på olika mandattid. Ingen av dessa saker slår mig som ”odemokratisk”, och det minsta man hade kunnat önska av Ahlmarks diskussion vore att han preciserade vad det var i systemet som fick honom att ta till sådana brösttoner.

Ett annat exempel på otillräckligt förklarad meningsmotsättning är striden i Folkpartiet efter valet 1973 rörande ett eventuellt samgående med Centerpartiet. Pådrivande var dåvarande folkpartiledaren Gunnar Helén, medan Ahlmark dömde ut idén som ett försök att förinta Folkpartiet och därmed beröva Sverige ett liberalt alternativ. Men inte ens den mest naivt nickande läsare kan väl tro på att detta var Heléns och en rad andra ledande folkpartisters verkliga motiv för reformen? Nog hade väl dessa ändå en idé om att ett samgående på något vis skulle gynna Sverige? Om detta tiger Ahlmark, till förfång för skildringens begriplighet.

Bokens stora styrka, å andra sidan, finns i Ahlmarks psykologiska personteckning av sig själv, som är mycket intressant och känns väldigt äkta. Både hans sympatiska och hans mindre sympatiska drag tecknas ingående och ibland obamhärtigt. Bokens titel (lånad av den judisk-österrikiske 1800-talstänkaren Theodor Herzl) är snudd på genial, då den fångar dels författarens fixering vid sin kroppsliga skröplighet (troligtvis med hypokondriska inslag), dels hans närmast totala brist på ödmjukhet i torgförandet av sina egna värderingar som De Enda Rätta.

Till hans mer tilltalande drag kommer en principfasthet som förbjuder honom att av strategiska skäl driva frågor mot sin egen övertygelse, eller ens att tillfälligt släppa frågor han själv finner viktiga. Detta är en egenskap jag beundrar och gärna vill efterlikna (om än inte in absurdum), men den är utan tvekan också kostsam. Något enkelt och entydigt svar på varför han lämnade politiken ger Ahlmark inte, men för mig känns det ganska tydligt att hans principfasthet gjorde det slitsamt att verka i en organisation med många olika viljor och idéer. För att konstruktivt arbeta tillsammans även om man inte tycker lika i alla detaljer krävs ett visst mått av kompromissvilja, något Ahlmark tycks ha haft mindre av än många andra, mer uthålliga, politiker.

En sidoeffekt av hans utpräglade principfasthet och närmast totala övertygelse om att själv sitta inne med sanningen, är att han haft lätt att bli ovän med folk. Påfallande många av bokens personporträtt blir därför till bittra karaktärsmord. Bland dem som utsätts för detta finns Ahlmarks företrädare på partiledarposten Gunnar Helén, hans efterträdare Ola Ullsten, moderatledarna Gösta Bohman och Carl Bildt, och Filmhusets tidigare styrelseordförande Harry Schein. Ett påfallande undantag är Torbjörn Fälldin, som Ahlmark trots de ibland svåra meningsmotsättningarna tyckte och tycker mycket om.

För ett positivt förhållningssätt även i svåra tider!

Man skall tänka positivt, sägs det. Själv tenderar jag dessvärre ofta, här på bloggen och på annat håll, att fokusera på samhällsproblem och på orosmoln som tornar upp sig när vi blickar framåt i tiden. Att i alltför dystert tonläge framhålla dessa saker är inte bra. Med denna bloggpost skall jag försöka göra en smula bot och bättring.

Tag till exempel de varningar vi nås av rörande den globala uppvärmningens konsekvenser, som att Amazonas regnskogar kan vara på väg in i en dödsspiral, och att Grönlandsisen smälter? Hur skall vi reagera på dessa? Ja, de är absolut inte något att hänga läpp över - det blir ingen glad av. Låt oss istället sjunga en sång!

Och hur bör vi förhålla oss till att koldioxidutsläppen fortsätter att slå nya rekord, att även freonutsläppen eskalerar, och att företrädare för världens rikaste länder nu lutar åt att några nya klimatavtal inte kan träda i kraft förrän 2020? En sång till får det bli!

Olles ABC-lära

Anckarström brutal han var
Min farmors mormors mormors far

Förtroendet för Calle Bildt
Förlorat och i olja spillt

Carlsen, Magnus, tusen takk
För ditt sätt att spela schack

Dyson är en visionär
Tänker sig en jättesfär

Eurons framtid står och väger
Osäkert i många läger

Fossilförbränningsfesten pågår
Snart vår regnskog står i lågor

Grönlands stora inlandsis
Står inför sin värsta kris

Häggström hävdar ett och annat
Mången debattör jag bannat

Östergötlands största svin
Heter Ingemar Nordin

Jesus som i himlen bor
Ondare än många tror

Kurzweils gissning - går den hem?
Tjugohundrafyrtiofem

Liberalen, debattör
Välja sina strider bör

Åt den som har skall varda givet
Matteus lärde: så'nt är livet

Nisse Landgren tutar bäst
När han jazzar är det fest

Ordinal och kardinal
Tvenne sorters räknetal

Av att läsa blir man klok
Särskilt utav Parfits bok

Quadrivium består av fyra
Konster som kan skattas dyra

Republik det vore bra
Det i Sverige vi vill ha

Sokals geniala spratt
Satte slöddret schack och matt

Tillväxt är en helig ko
Kan vi på dess löften tro?

Upplands största stad tar chansen
Av UI lånar lärdomsglansen

Vonnegut, en kloker man
Skrev som ingen annan kan

Wegman, Ed, den j-a dåren
En skam för statistikerkåren

xkcd skenbart störd
För den som ej är mattenörd

Vad är väl en knäckepil
Jämte asken Yggdrasil?

Konstant så är jag lång och bred
Växer blott i z-led

Åke Ortmark inte alls är
Klok när han drar sina valser

Ärkebiskop Hammar, visst
Räknas han som ateist?

Ökenvandringen är slut
Läsaren kan pusta ut

En anspråkslös undran

Tillåt mig en stilla undran. Det har de senaste veckorna rapporterats en hel del om missförhållanden i privatdriven äldreomsorg. Indignationen är stor, men jag förstår faktiskt inte problemet. Vi har ju faktiskt valfrihet i den svenska välfärden! Om man av någon anledning inte tycker om att ligga i nedkissade blöjor hela natten är det väl bara att byta till ett annat äldreboende? (Eller, möjligen mer realistiskt, se till att ha anhöriga som kan arrangera ett sådant byte.) Att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa är ju, som Hans Bergström påpekat, så till den grad självklart att det är rena rama förolämpningen att ifrågasätta saken.

Fri grundforskning!

Under rubriken Den fria forskningen är hotad i söndagens Svenska Dagbladet slår de sju professorerna och KVA-ledamöterna Jan Bergström, Göran Holm, Johan Håstad, Gunnar Ingelman, Ulf Lindahl, Torbjörn Norin och Staffan Normark ett slag för den fria grundforskningen. Jag upplever själv hur det, bland annat på mitt eget lärosäte Chalmers, blåser ekonomiskt kalla vindar kring den forskning som inte är omedelbart nyttoinriktad (där "nytta" avser ekonomisk nytta) utan som mer hör hemma i det storslagna projektet att utvidga gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Bland annat därför känner jag givetvis en stark böjelse att instämma i Bergströms et al budskap.

På ett plan vill jag rentav gå längre än de gör. Medan Bergström et al gör sin huvudsakliga retoriska poäng i att räkna upp fall efter fall (elektriciteten, penicillinet, magnetkameran, de talteoribaserade krypteringsmetoderna, etc) där grundforskning på ett oförutsägbart sätt visar sig resultera i enorm ekonomisk nytta, så vill jag mena att sökandet efter svaren på stora frågor (Hur dog dinosaurierna ut? Är P=NP? Vari består materiens innersta? Hur blev universum till? Etc.) har ett värde i sig alldeles oavsett de eventuella nyttoöverväganden som kan anföras.

Låt mig ändå komplicera bilden en smula. Med full förståelse för att det i en kort debattartikel inte går att ta upp alla problematiska aspekter på en ståndpunkt vill jag här föra fram två sådana.

För det första. Det ser inte ut att vara en tillfällighet att Bergström et al inte nämner atombomben i sin lista över spektakulära vetenskapligt grundade teknologiska landvinningar. De räknar enbart upp exempel där grundforskningen kommit mänkligheten till väldig nytta, och försummar risken att den kan bli till minst lika enorm skada. Det senare är en märkligt ofta förbisedd aspekt.

När seriösa bedömare (som t.ex. den ansedde brittiske astronomen Martin Rees¹ i sin bok Our Final Century) uppskattar hur trolig mänsklighetens utrotning inom ett århundrade eller så är, brukar svaret bli alarmerande. Asteroidnedslag och andra naturliga katastrofscenarier visar sig spela en närmast försumbar roll i dessa kalkyler; den stora risken kommer från oss själva och vår allt mer avancerade och ur vetenskapliga framsteg sprungna teknologi.

För den som här invänder att allt ju har gått så bra hittills, och att vi därför lugnt kan räkna med att våra vetenskapliga landvinningar även i framtiden leder till lycka och välstånd, vill jag påminna om Russells kalkon, som varje dag får rikligt med mat av sin bonde. För var dag detta sker blir den stackars kalkonen alltmer övertygad om att världen är inrättad för hans eget bästa, ända fram till julafton då han får ett brutalt uppvaknande.

För det andra. Den som hävdar att det behöver satsas mer på fri grundforskning behöver påvisa inte bara att sådan forskning är viktig, utan också att dess omfattning idag (eller om några år då nuvarande forskningspolitik hunnit få ytterligare effekt) är för liten. Om detta säger Bergström et al väsentligen ingenting.

Det vanligaste argumentet för att ökade satsningar behövs är annars att forskarsamhället idag har det så knapert, vilket leder till en omfattande utslagning av forskare som tidigt i karriären misslyckas med att kamma hem tjänster och anslag. Att rätt och slätt ge mer pengar till forskningen tror jag inte alls löser det problemet. Ökad finansiering skulle troligtvis bara leda till att antalet forskare ökade men att utslagningen skalades upp proportionellt.²

Om man vill komma till rätta med utslagningen av unga forskare behövs i så fall mer strukturella förändringar. Men går det verkligen att bryta upp den utpräglade pyramidstruktur som gäller i många ämnen (dock inte mitt eget) där det finns plats för många doktorander, men färre postdocar, och ännu färre forskare på nästa nivå, etc? Alla forskare kan ju inte rimligtvis bli forskargruppsledare.

Fotnoter

1) Även Rees är för övrigt ledamot i KVA.

2) Jag bortser här från möjligheten att ge forskningen obegränsat med pengar. Vi är ännu inte så rika och teknologiskt avancerade att allt tråkigt arbete kunnat rationaliseras bort eller överlåtas på robotar, och därför har inte alla möjlighet att fritt välja yrkessysselsättning. Så länge detta är fallet synes en viss utslagning från populära yrken som t.ex. forskare, musiker eller fotbollsspelare oundviklig.