Några favoritepisoder ur Existential Comics

Vi som gillar filosofi- och vetenskapsnördiga engelskspråkiga tecknade serier lever i goda tider. Mina favoriter är nog Randall Munroes xkcd, Zach Weinersmiths Saturday Morning Breakfast Cereal (SMBC), och Corey Mahlers Existential Comics.¹ Av dessa tre är det bara xkcd som jag regelbundet återger här på bloggen, men det beror inte på att de båda andra skulle vara sämre, utan på att de sällan har det behändiga format som jag önskar att bilder jag lägger upp på bloggen skall ha.² Så när jag nu vill ägna denna bloggpost åt att slå ett slag för den intelligenta och folkbildande Existential Comics, som gärna tar hjälp av modern populärkultur för att förklara de stora filosofernas tankegångar, så avstår jag från att klippa in bilder och nöjer mig istället med att länka till några av mina favoritepisoder:

• Karl Marx spelar Monopol med Sigmund Freud, Rudolf Carnap och Friedrich Nietzsche. Det ser ut att gå illa för honom, men... clickbait!

• När Marx en tid senare möter sina filosofvänner i ett parti poker har de lärt sig en del om hans metoder.

• Om filosofi vore fotboll: VM-final mellan Frankrike och Tyskland. (Monty Python var, som en del läsare kanske minns, inne på något liknande redan 1974.)

• Immanuel Kant vs Simone de Beauvoir.

• På skattjakt med Thomas Hobbes, Karl Marx, John Rawls och Ayn Rand.

• Ett av mina favoritgräl bland nutida filosofer är det mellan David Chalmers och Daniel Dennett om zombier. Men tänk om de själva vore zombier!

• Kombinationen stängningsdags, obetald barnota, Derek Parfit, Slavoj Zizek, Noam Chomsky och Peter Singer bör om möjligt undvikas.

• Om David Hume vore Kapten Kirk och Bertrand Russell vore Mr Spock.

• Om Sartre vore Seinfeld och Kierkegaard vore Kramer.

• Trolleyologi (som jag skrev om för några år sedan) är en klass av moralfilosofiska tankeexperiment som syftar till bättre inblick i våra spontana moraliska ställningstaganden genom att så gott det går söka isolera enskilda aspekter i dessa. I en aktuell Existential Comics-episod får vi veta hur trolleyologi skulle kunna te sig om den istället omfamnade hela det slags vittförgrenade komplexitet som våra verkliga moraliska ställningstaganden dagligen inbegriper.

• Mitt under pågående rättegång ilsknar Sartre till på Nietzsche och ballar ur en smula.

Fotnoter

1) En härlig serie i samma anda är Andrew Valdens Rymdslottet, men den kommer ändå inte med i min uppräkning här eftersom den är på svenska, och dessutom noga räknat inte är någon tecknad serie.

2) Ändå tillät jag mig att reproducera en episod av SMBC i somras. Och här är en SMBC-pärla i det lite mindre formatet:

Två mästerverk i magisk förening

Här är Edvard Munchs målning Skriet och Pink Floyds låt The Great Gig in the Sky, i en originell förening av den rumänske animeringskonstnären Sebastian Cosor. Helgerån eller genialt? Jag röstar på det senare. Läs mer här.

Global medeltemperatur: senaste nytt

Samtidigt som klimatförnekarna envetet fortsätter upprepa sitt mantra om att den globala uppvärmningen har upphört (nu senast var det visst den patologiske lögnaren Peter Stilbs,¹ professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH, som i en insändare med rubriken "Klimatet har inte förändrats" i tidningen Land meddelar att "den globala medeltemperaturen legat still de senaste 18 åren") så får vi besked om de senaste siffrorna från NASA: temperaturanomalin i oktober 2015 är den största som registrerats i deras 135-åriga mätserie, och om vi bildar glidande 12-månadersmedelvärden får vi följande kurva:

För den som vill veta mer om dessa tidsserier och om klimatförnekarnas evinnerliga påståenden om "uppvärmningspaus" rekommenderas bloggen Uppsalainitiativet; se t.ex. den här bloggposten, och den här.

Fotnot

1) Stilbs är en av frontfigurerna i det ledande svenska klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, och regelbunden skribent på deras blogg som tidigare benämndes The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Han och jag har haft en och annan dust genom åren.

Rebecca Solnit!

Den amerikanska författaren och feministen Rebecca Solnit är nog mest känd för sin roliga och läsvärda text

• Men who explain things

från 2008, som brukar dras fram när etymologin hos det relativt nya och ytterst användbara ordet "mansplaining" kommer på tal. Se även den uppföljande reflektionen

• Men still explain things to me

från 2012.

Häromdagen hade någon kollega på min Chalmersinstitution lämnat en bunt med Harper's Magazine i lunchrummet. Jag började botanisera i den, och fattade snabbt tycke för tidskriften - allra mest för de återkommande texterna av Solnit, som dessa två, båda från 2015:

• Abolish high school
• The mother of all questions

Den första av dessa handlar om det orimliga i att tvinga unga människor till en institution som skapar sådana ofantliga mängder lidande som amerikansk high school, och den andra tar den fråga Solnit ofta får om varför hon inte skaffat barn som utgångspunkt för en diskussion kring den utbredda bristen på respekt för pluralism och andras sätt att leva sina liv på annat sätt än enligt den traditionella kärnfamiljens strikta diktat. Alla dessa texter är mycket kraftfulla och läsvärda, och jag har nu beställt hennes essäsamling Men Explain Things to Me från 2014, på vilken mina förväntningar är höga.

Franzens nya

"Gör som Obama och jag - läs Jonathan Franzen!" var en uppmaning som jag för ett par år sedan riktade till bloggens läsekrets. Nu, efter att ha läst Franzens nya roman Purity, känner jag mig stärkt i min positiva bild om hans författarskap, och håller fast vid min uppmaning. Purity är, liksom hans förra roman Freedom, ett briljant och starkt samhällskritiskt porträtt av vår samtid, och han använder ånyo greppet att dela upp sin tegelsten i block av storleksordningen hundra sidor, där varje block zoomar in på själslivet hos en av bokens huvudpersoner. En tydlig skillnad är att medan Freedom är en i grunden ganska enkel berättelse om en amerikansk medelklass-kärnfamiljs uppgång och fall, så är Purity ett långt mer komplext romanbygge, med en raffinerat uttänkt akronologisk handling som rör sig över tre kontinenter och ibland rentav uppvisar drag av spionroman.

Det mörka stråk som går genom Freedom återkommer i Purity, och såväl huvudpersoner som läsare påminns gång efter annan om två av vår tids ödesfrågor: kärnvapenhotet och klimatfrågan. När jag under läsningen noterade detta så konstaterade jag samtidigt att det verkar finnas gränser för Franzens samtidskänselspröt, på så vis att han (trots IT-teknikens starka närvaro i boken) inte fått med den lite mer dunkla men eventuellt ännu större ödesfråga som vunnit visst insteg i publik debatt sedan 2014, och som jag själv gjort mitt bästa för att lyfta: den om vad som händer när utvecklingen inom artificiell intelligens når ett sådant genombrott (Singluariteten eller något annat) att vi människor inte längre är de varelser på vår planet som har den högsta allmänintelligensen. Men så händer det, på sidan 485, där huvudpersonen Andreas Wolf (en framgångsrik internetaktivist uppväxt i DDR och med drag delvis lånade av Julian Assange) samtalar med miljardären Tad Milliken (ett slags Ray Kurzweil med en del mindre smickrande egenheter tillagda för dramatikens skull), som förklarar varför han är beredd att i hemlighet sponsra Wolfs verksamhet, bl.a. genom att för denna upplåta en paradisisk dalgång han äger i Bolivia. Den fiktive Milliken knyter därmed samman alla de tre ödesfrågor som här nämnts - kärnvapen, klimat, Singularitet:

You need a secure base. I need black-swan insurance. Belize is working for me now, gotta love the police here, but we're still pre-Singularity. If people like you and me are going to re-create the world, we may need a place where we can ride out transitional disruptions. Also, I don't see Greenland melting down before the Singularity, but if it does, nuclear weaponry could be utilized. We've backed away from nuclear-winter capability, but there could still be a nuclear autumn, a nuclear November, in which case the equator's where you want to be. Isolated valley in the center of an untargeted continent. Make sure you've got some comely young females, some spare parts, some goats and chickens. You can make the place cozy. I'd hate to have to join you there, but it could happen.

Not in my name!

The flyer depicted below, containing slander against and blatant lies about the country of Sweden, is currently being distributed at a refugee camp on the Greek island of Lesbos and at many other places on the borders of the European Union. Representatives of the extreme and anti-immigrant right-wing Sweden Democrats party confirm that their party is behind the campaign.

Notice, among the signatories, "The People of Sweden". That is forgery. The people of Sweden includes myself. I have (along with the vast majority of my compatriots) not been consulted about the letter, neither in person, nor via legitimate proxy. I do not stand by its disgraceful content.

The Sweden Democrats party has its roots in Nazism and the white supremacy movement. Since 2010 it is represented in the Swedish Parliament (and is currently holding 49 of the 349 seats), something I have found revolting from the start but have refrained from commenting upon here on this blog. But now that they have the audacity to claim to speak for me and for all my compatriots, the time has come to voice my protest.

Inte i mitt namn. Not in my name!

Snowden i DN idag

I Dagens Nyheters helgbilaga idag finns Lena Sundströms långa intervju med Edward Snowden - mycket läsvärd! Mycket av den handlar givetvis om ämnet massövervakning, och när Sundström för det ack så vanligt förekommande "den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja"-argumentet på tal säger Snowden så här:

Det handlar inte om att man inte har något att dölja, det handlar om att vi har något att förlora om vi hela tiden är övervakade. Det mänskliga, det som formar oss och gör att vi kan tänka och utvecklas, det som formar oss som individer.

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoriteters rättigheter även om du röstar som majoriteten.

Detta är ett mycket starkt argument mot massövervakning. Men är det slutgiltigt avgörande? Jag tycker inte det.¹ Vad händer om vi hamnar i ett läge (om kanske inte så väldigt många år) där kunskapsläget inom syntetisk biologi nått så långt att syntetisering av nya virus blivit möjligt för terroristorganisationer och enskilda individer? Kan det bli så att det endast är med massövervakning vi kan skydda oss från att någon galning åstadkommer en global pandemi med dödssiffror av aldrig tidigare skådad omfattning, och en därpå följande civilisationskollaps? Jag vet inte, men jag anser att frågan förtjänar att diskuteras. Även andra nya teknologier med massförstörelsepotential kan ge upphov till liknande överväganden. När Snowdenaffären exploderade i juni 2013 betonade Anders Sandberg massövervakningsfrågans komplexitet så här:

It is not obvious whether we should wish for better surveillance or less: it is not clear it is a force for good or evil in general. Surveillance can prevent or solve crimes, alert society to dangers, provide information for decision-making and so on. It can also distort our private lives, help crime, enable powerful authoritarian and totalitarian forces, and violate human rights. But there doesn’t seem to exist any knock-down argument that dominates the balance: in many cases messy empirical issues and the current societal context likely determines what we should wish for, did we know the full picture.

Jag instämmer, och Anders text är fortfarande läsvärd i sin helhet.

Fotnot

1) Denna åsikt ventilerade jag redan för två år sedan, i bloggposten Om demokrati och övervakning: därför skriver jag inte under uppropet. Och min argumentation var väsentligen densamma då som nu. Jag tar också upp ämnet i min kommande bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity.

How would you react to the discovery of extraterrestrial life?

A discovery [of extraterrestrial life] would be of tremendous scientific significance. What could be more fascinating than discovering life that had evolved entirely independently of life here on Earth? Many people would also find it heartening to learn that we are not entirely alone in this vast cold cosmos.

But I hope that our Mars probes will discover nothing. It would be good news if we find Mars to be completely sterile. Dead rocks and lifeless sands would lift my spirit.

Conversely, if we discovered traces of some simple extinct life form - some bacteria, some algae - it would be bad news. If we found fossils of something more advanced, perhaps something looking like the remnants of a trilobite or even the skeleton of a small mammal, it would be very bad news. The more complex the life we found, the more depressing the news of its existence would be. Scientifically interesting, certainly, but a bad omen for the future of the human race.

These are the words of Oxford philosopher Nick Bostrom, in his 2008 essay Where are they? Why I hope the search for extraterrestrial life finds nothing. His reasoning follows that of Robin Hanson's groundbreaking 1998 piece The Great Filter - are we almost past it?. In a blog post a few years ago, I offered a gentle introduction (in Swedish) to Hanson's Great Filter view of Fermi's Great Silence (i.e., of the fact that we seem not to have encountered, or even seen any signs of, extraterrestrial life) and how it leads to the conclusion that "dead rocks and lifeless sands" would be uplifting. Very briefly, the argument is as follows.

Let N denote the number of potentially life-supporting planets in the observable universe; N is a huge number, perhaps something like 10²⁰ or 10²². Let p denote the probability that a randomly chosen such planet goes on to develop life, and not only life but intelligent life and a technological civilization on the level of present-day humanity. Finally, let q denote the probability, conditional on having come that far, of going on to develop a supertechnological civilization visible to astronomers all over the observable universe. Then Npq is the expected number of such supertechnological civilizations arising, and Fermi's Great Silence strongly suggests that Npq is not very large, because if it were, the probability of at least one such supertechnological civilizations having come about would have been overwhelming, and we would have seen it. But if N is huge and Npq is not very large, then pq must be very small, so at least one of the probabilities p and q is very small. If we're hoping for humanity not to self-destruct or otherwise go extinct before we get the chance to conquer the universe, q had better not be very small. A discovery of extraterrestrial life would suggest that the emergence of life is not quite as unlikely, and p not quite as small, as we might otherwise have thought. But if p is not so small, then q must be very small, and we are pretty much doomed.

This argument makes good sense to me, but it does contain a good deal of handwaving, and it might be interesting to find out whether, e.g., a more rigorous statistical treatment of the same problem leads to the same conclusion. This is what my Chalmers colleague Vilhelm Verendel and I set out to do in our paper Fermi's paradox, extraterrestrial life and the future of humanity: a Bayesian analysis, which has been accepted for publication in the International Journal of Astrobiology. Our findings are a bit inconclusive, because it is by no means clear what is a sensible choice of prior distribution in our Bayesian analysis, and the end result does depend quite a bit on this choice. Quoting from the concluding section of our paper:

In summary, we still think that the intuition about the alarming effect of discovering extraterrestrial life expressed by Hanson (1998) and Bostrom (2008) has some appeal. In our Bayesian analysis, our first two priors (independent uniform, and independent log-uniform) support it. The third one (perfectly correlated log-uniform), however, contradicts it, and while we find the prior a bit too extreme to make a very good choice, this shows that some condition on the prior is needed to obtain qualitative conclusions about the effect on q of discovering extraterrestrial life.

A final word of caution: While a healthy dose of critical thinking regarding the choice of Bayesian prior is always to be recommended, the case for epistemic humility is especially strong in the study of the Fermi paradox and related "big questions". In more mainstream scientific studies, circumstances are often favorable, either through the existence of a solid body of independent evidence in support of the prior, or through the availability of sufficient amounts of data that one can reasonably hope that the effects of the prior are (mostly) washed out in the posterior. In the present setting we have neither, so all conclusions from the posterior should be viewed as highly tentative.

Read our full paper here!