Bortsett från Sverige är det land vars samhälle jag känner mig mest bekant med USA. Till stor del bottnar detta i egna vistelser från 11 års ålder och framåt och i kontakter med vänner och kollegor därifrån, men betydelsefullt i sammanhanget är givetvis också det stora kulturella inflytande som bland annat Hollywood har. Men USA är stort och heterogent, och min bekantskap med landet är knappast representativ utan har en kraftig slagsida mot akademiska miljöer och välbärgad medelklass, samt mot vissa av landets nordligare delstater (plus Kalifornien). Andra delar av USA, som den Djupa Södern och de Appalachiska bergstrakterna, är mig till följd av mina begränsade erfarenheter lika främmande och exotiska som många länder i tredje världen jag aldrig satt min fot i. Vad gäller livet i Appalacherna är mina kunskapskällor begränsade till filmer som The Deer Hunter och enstaka DN- eller SVT-reportage om vad som får så kallade vanliga amerikaner att rösta på Trump.
Fram tills nu, då jag läst Hillbilly Elegy från 2016. Denna självbiografiska berättelse utspelar sig i en fattig småstad i östra Kentuckys bergstrakter och den lite större industristad i södra Ohio dit många bergsbor arbetskraftsinvandrar. Den handlar om starka familjeband och djupa klassklyftor, och om fattigdom, missbruk, våld och avindustrialiseringens sociala effekter, men framför allt är den en coming of age-roman om hur en utsatt och vilsen pojke förvandlas till en vuxen man fast besluten att göra USA till ett bättre land för de stora befolkningsgrupper som hamnat så kraftigt på efterkälken i förhållande till den allt mer avskärmade öst- och västkusteliten. Boken är välskriven, och trots att berättarens återkommande reflektioner kring de besvärliga odds han övervunnit med avgörande stöd från några av sina käraste familjemedlemmar till slut får något repetitivt och självförhärligande över sig, så är det lätt att känna sympati med honom, och det värmer hjärtat att boken slutar så optimistiskt.
Eller gör den det? Om man går lite utanför bokens pärmar möts man av en ohyggligt mörk plot twist. Ett knappt decennium efter att huvudpersonen satt punkt för sitt bokmanus visar det sig nämligen att den framgångsrike och till synes så pro-sociale unge världsförbättrare han trots barndomens svåra omständigheter förvandlats till blott var en övergående fas eller en mask. När masken fallit visar han sig ha så stark avsky mot att hjälpa andra människor än den fattiga vita arbetarklass han själv är sprungen ur att han kallar the Bill and Melinda Gates Foundation "en cancersvulst på det amerikanska samhället". Han är genom sin blinda lojalitet gentemot sin chef Donald Trump den främste facilitatorn av dennes envåldshärskarambitioner, han är en mobbare som inte drar sig för att trakassera den europeiske ledare som inget annat vill än att skydda sitt land mot ett oprovocerat och olagligt ryskt anfallskrig, han är en skamlös demagog som talar sig varm för en handelspolitik som riskerar störta världsekonomin i fördärvet, och han är en bromskloss som gör vad han kan för att sätta sig på tvären mot dem som söker vägar att få mänsklighetens pågående och exitentiellt ödesmättade AI-äventyr att sluta lyckligt. Kort sagt, han har förvandlats till en av världens farligaste och mest destruktiva personer alla kategorier. Så gick det med bokens skenbart lyckliga slut.
Sveriges radios korrespondent i New York under åren 1964–1977, Arne Thorén, brukade hävda att Sverige var världens mest amerikaniserade land. På andra plats kom ingenting och på tredje plats kom USA.
SvaraRaderaHan var själv ett gott exempel på amerikanisering. I ett reportage från Vietnam hyllade han USA:s krigsinsats där och sade att USA krigsmakt där utförde "ett gott arbete". Det påståendet blev inte emotsagt under flera av de påföljande åren.
Finns även som film på Netflix där Glenn Close spelar mormodern. Hon lär ha sagt att Vance tycks ha ändrat sig en del sedan hon träffade honom vid filminspelningen.
SvaraRaderaMina erfarenheter av USA är nog motsatsen till dina efter att ha bott i Raleigh NC i två år på 1970-talet. Jag var där senast 2005. En stor del av mina arbetskamrater på ett utvecklingslaboratorium på IBM hade universitetutbildning men det hjälpte inte. I denna stad med 200000 invånare fanns 400 kyrkor. Kyrkoförsamlingarna hade namn i stil med Baptist Church, First Baptist Church, The True Baptist Church, The Only True Baptist Church, The Holy Baptist Church, The First True Holy Baptist Church så det blir snart 400 stycken när alla kyrkoinriktningar har en stor mängd specialversioner.
SvaraRaderaSom gift kvinna var jag omyndig och kunde bl a inte öppna ett bankkonto utan att uppge mitt ex personnummer. Man bad bordbön men i nästa andetag for man ut i grundlösa beskyllningar om att någon svart skulle t ex ha stulit någon struntsak på tomten.
De svartas förhållanden var hemska på många sätt oavsett om de var sopåkare eller vaktmästare på IBM. Det fanns undantag men de var få. Många av de svarta bodde i slumliknande områden. En av mina svarta arbetskamrater berättade att som svart får man tidigt lära sig att skratta åt eländet för att orka med orättvisorna.
Så gott som alla mina arbetskamrater inklusive de med universitetsutbildning sade sig ha en laddat pistol under sin säng
Efter ett år hade jag bestämt mig för att inte bo kvar i USA utan att flytta tillbaka till åtminstone Europa. Men det var på vippen att jag inte kunde ta med mig min bil till Sverige för transportföretaget ansåg att en kvinna inte kunde exportera en bil.
Under en semestervecka i Boston för cirka 15 år sedan fick jag i alla fall se ett helt annat USA fast det var gott om kyrkor där också.
Att Trump blev vald till president säger dock en del om flera av delstaterna även 2025.