Världen är raffinerat ironisk: av alla samhällsdebattörer jag känner är det endast den minst anpassliga som har förstånd och perspektiv nog att självmant se sin egen anpasslighet. 2012 års första DN-krönika av Lena Andersson är lika vass som hennes senaste bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar