En av mina återkommande ambitioner med denna blogg är att höja blicken en smula, och - i bloggposter som t.ex. Singularitet 2045? och H± - dra läsarens uppmärksamhet till en uppsättning monstruöst stora frågor kring mänsklighetens framtid vilka i stort sett negligeras av mainstreammedia. Den eller de läsare som händelsevis gillar detta skulle alldeles säkert uppskatta föredraget The future of life: a cosmic perspective av den MIT-baserade fysikern och kosmologen Max Tegmark.1 Bered er på en blickhöjning som heter duga:
(Eller klicka här.)
Fotnoter
1) Max (som i sin ungdom bar efternamnet Shapiro) är en av de på denna sida millennieskiftet mest uppmärksammade svenska forskarna alla kategorier. Som kuriosa kan nämnas att, om jag räknat rätt, han och jag har interagerat vid fyra tillfällen. Första gången var i oktober eller november 1985, då både han och jag var sistaårsgymnasister och finalister i riksfinalen av Svenska Dagbladets matematiktävling (där vi båda fick se oss distanserade av segraren Gustav Ryd). Andra gången var cirka ett år senare, då jag var med på en fest som Max stod värd för i föräldrahemmet i Bromma. Tredje gången var då vi omkring 2003 korresponderade rörande hans artikel om multipla universa i Annals of Physics, och jag var kritisk mot vissa implicita antaganden om likformig a priorifördelning.2 Fjärde gången var 2004, då jag engagerade honom som medundertecknare till en debattartikel i GP om en då hotande och potentiellt förödande gymnasiereform.
2) Han tycks senare ha skärpt sig på denna punkt, då ett modellantagande av liknande slag i det här länkade föredraget görs helt explicit.
Fotnoter
1) Max (som i sin ungdom bar efternamnet Shapiro) är en av de på denna sida millennieskiftet mest uppmärksammade svenska forskarna alla kategorier. Som kuriosa kan nämnas att, om jag räknat rätt, han och jag har interagerat vid fyra tillfällen. Första gången var i oktober eller november 1985, då både han och jag var sistaårsgymnasister och finalister i riksfinalen av Svenska Dagbladets matematiktävling (där vi båda fick se oss distanserade av segraren Gustav Ryd). Andra gången var cirka ett år senare, då jag var med på en fest som Max stod värd för i föräldrahemmet i Bromma. Tredje gången var då vi omkring 2003 korresponderade rörande hans artikel om multipla universa i Annals of Physics, och jag var kritisk mot vissa implicita antaganden om likformig a priorifördelning.2 Fjärde gången var 2004, då jag engagerade honom som medundertecknare till en debattartikel i GP om en då hotande och potentiellt förödande gymnasiereform.
2) Han tycks senare ha skärpt sig på denna punkt, då ett modellantagande av liknande slag i det här länkade föredraget görs helt explicit.
Subfotnoter, vackert.
SvaraRaderaDet jag finner mest relevant är den 180-gradersomvändelse Tegmark talar om, den kommer sig knappast av någon kunskap i vanlig mening, det är snarare baserat på en värderingsgrej, kanske igångtriggat när han blev förälder. Omvändelsen låter honom upptäcka nya perspektiv och ytterligare nya värderingar och i detta går han på tvärs mot många andra profeter.
SvaraRaderaTegmark menar ändå att kunskap och information är det kritiskt viktiga, men då tror jag inte att Tegmark riktigt har insett vikten av sin metafysiska tro och värderingar. En intervju med Tegmark här visar t.ex att han inte har några illusioner eller definitioner om vad det personliga är för nånting. Han verkar t.ex inte inbilla sig att han kommer "dö". Vetenskaplig kunskap är närmast irrelevant jämfört med hur man ställer sig till sådana fundamentala frågor, helt enkelt för att man vanligen är blind och omotiverad för de perspektiv som ligger utanför vissa kognitiva ramar. Jag tror att om vi ska använda kunskap och information på ett positivt sätt så måste det börja med vissa värderingar.
Jag tror att Tegmark har rätt i att människan har enorm potential och makt, men jag tror det är delvis missledande att använda det som argument för vår signifikans. Tegmark har en mycket bättre insikt som han nämner tidigare, det som gör oss verkligen signifikanta är den oändlighet som skiljer egenskapen medvetande från avsaknaden av medvetande. Ska vi erövra universum tycker jag att vi först måste börja med enkla insikter om vår medvetenhet. Även den medvetna varelse som verkar vara relativt futil och insignifikant kan ändå ha en absolut signifikans, i min mening. Det är en tro och en värdering som jag tror måste föregå värderingen av den potentiellt fantastiska framtiden.
I januaridelen i bloggen Människa+ frågar sig författaren om vi bör bli vackrare? Här har vi ett mer generellt problem med all "utveckling" nämligen den att de som har "teknologin" och medlen att förändra något kanske milt sagt inte är de bäst lämpade att göra detta. Att en "utveckling" inte behöver vara oundviklig eller ens önskvärd. Plastikkirurgin är ett paradexempel på detta.
SvaraRadera