Förvillarutmärkelsen och Galileoargumentet

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), där jag är medlem, delar varje år ut utmärkelsen Årets Förvillare.¹ Häromdagen kungjordes att 2011 års pris går till Miljönämnden i Mora och Orsa för hur de valt att "bortse från vetenskaplig kunskap i hanteringen av så kallad elöverkänslighet".^2,3 Ytterligare förklaring gavs av VoF:s ordförande Martin Rundkvist i måndagens SvD.

Mottagarna av utmärkelsen och deras anhängare brukar sällan jubla, och det är snarare regel än undantag att utmärkelsen som sådan (och alltså inte bara valet av pristagare) ifrågasätts. Ett typexempel på hur det kan låta finner vi hos (den för mig obekante) frilansjournalisten Bengt Håkansson och dennes replik Skamligt utse årets förvillare i SvD på Martin Rundkvists artikel.⁴ Håkansson hävdar att VoF med utmärkelsen för vidare "en intolerant och föraktfull tradition", och fortsätter:

Det är samtidigt ett underkännande av den egna förmågan och viljan att i öppen debatt och på lika villkor lägga fram sina synpunkter mot det man har en annan åsikt om.

Att utse årets förvillare är ett skamligt sätt att smutskasta en meningsmotståndare och visa sitt förakt för andras åsikter. Det kan inte kallas för fri opinionsbildning, som föreningen på sin hemsida säger sig kämpa för.

Detta är närmast för dumt för att behöva bemötas - givetvis är VoF:s utspel och lite elaka utmärkelse ett exempel på just fri opinionsbildning - och det är heller inte av detta skäl jag tar upp Håkanssons debattinlägg, utan för ett annat argument han drämmer till med:

Om årets nobelpristagare i kemi, Dan Schechtman, hade bott i Sverige hade han förmodligen för länge sedan blivit utsedd till årets förvillare när han upptäckte kvasikristaller. Denna upptäckt stred fullständigt mot allt vad dåtidens forskare ansåg vara riktigt. Han fick utstå mycken smälek från framstående forskare och tvingades till och med lämna sitt arbete.

Det finns många andra exempel i historien där människor i stort och smått argumenterat för saker som gått på tvärs mot etablerad forskning och uppfattning men som senare har visat sig vara riktiga.

Detta är det så kallade Galileoargumentet, mycket vanligt förekommande bland folk som kommit på kant med vetenskapen, och därför bra att känna till.⁵ Martin Rundkvist bemöter argumentet föredömligt i en slutreplik i dagens SvD:

Här om dagen hävdade journalisten Bertil Håkansson att vi skall bortse från den medicinska forskningens rön om elöverkänslighet, eftersom det har hänt förr att forskare haft fel. Det brukar kallas för Galileoargumentet och är vanligt bland uppfinnare av evighetsmaskiner. "Folk ifrågasatte Galileo, men han fick rätt. De ifrågasätter mig med, och jag kommer också att få rätt en dag." Om detta skrev den amerikanske astronomen Carl Sagan, "Att folk skrattade åt vissa genier innebär inte att alla som folk skrattar åt är genier. De skrattade åt Columbus, de skrattade åt Fulton, de skrattade åt bröderna Wright. Men de skrattade också åt clownen Bozo."

Det duger inte att avfärda vetenskaplig kunskap med argumentet att forskare har haft fel förr. Man måste ange något rimligt skäl till att de vetenskapliga påståenden som man kritiserar är felaktiga. Vetenskaplig konsensus förändras över tid, men det betyder inte att man kan tro vad man vill i sådana frågor. Offentlig verksamhet måste bygga på bästa möjliga kunskap, det vill säga på dagens majoritetsuppfattning bland kunniga forskare. Särskilt när det handlar om folks hälsa.

Fotnoter

1) Även ett pris till Årets Folkbildare delas ut (nu senast till SVT:s Hjärnkontoret). Det är lite tråkigt att folikbildarpriset som regel hamnar i skuggan av förvillarpriset (så även här), men så fungerar mediedramaturgin...

2) För en sammanställning över det vetenskapliga kunskapsläget rörande elöverkänslighet, se Jesper Jerkerts artikel från 2010 i VoF:s egen tidskrift Folkvett.

3) Bl.a. Expressen rapporterade om saken, med bild och allt.

4) Ännu hetare blev debatten om förvillarutmärkelsen förra året, kring 2010 års pristagare Stockholmsinitiativet. Flera av de skamlösa klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet råkade nämligen, sitt vetenskapsförakt till trots, vara medlemmar i VoF. Höjdpunkten inträffade på VoF:s årsmöte den 2 april 2010, där tre företrädare för Stockholmsinitiativet - däribland Ingemar Nordin - deltog och försökte sabotera mötet med formaliafrågor. Nordin var också medundertecknare (tillsammans med bl.a. Sten Kaijser) på en skrivelse till årsmötet, med följande ordalydelse:

Att dela ut ett pris för Årets Förvillare är ovärdigt en förening som sätter den sakliga argumentationen högt och där kritik mot person inte bör förekomma. Vi menar att priset för Årets Förvillare är ett pris som syftar till att angripa enskilda personer eller organisationer. Det är dock enligt oss ett minimalt krav att VoF kan skilja mellan sak och person, och att föreningen inte är ett dåligt föredöme härvidlag. Ett förvillarpris förnedrar offentligt personer med avvikande åsikter och bidrar till ett debattklimat där människor avstår från att säga min mening pga risken att bli förlöjligade. Detta står i strid med de intellektuella värden som VoF står för.

Skrivelsen behandlades långdraget under punkten Övriga frågor. Uppriktigheten i Nordins vurm för snällhet i debatten kan ifrågasättas, t.ex. med hänvisning till vad han skrev på bloggen The Climate Scam mindre än 24 timmar före årsmötet:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet.

Just det ifrågasättandet av Nordins uppriktighet är precis vad jag gjorde på mötet, och när jag läste upp sagda stycke började Nordin gorma och försöka hindra mig från att göra mig hörd, men tystades till slut ned av mötesordföranden. Så kan det gå till när debattens vågor går höga!

5) Givetvis är argumentet mäkta populärt också bland klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet. Så här skrev Stockholmsinitiativets Peter Stilbs i en text från 2007 tillsammans med den amerikanske klimatförnekaren Fred Singer:

Faktum är att de mest banbrytande upptäckterna och nytänkandet tillkommit genom att en minoritet upptäckte att tillgängliga fakta och nya experiment motsäger den gällande dogmen, hypotesen eller teorin. I många fall fordrades det bara en minoritet bestående av en enda person – tänk på exempelvis Galileo eller Einstein.

Jag bemötte dem i Folkvett 4/2008:

Att denna linje inte lämpar sig att följa i praktiken inses dock av att det på varje Galileo och varje Einstein går tusen charlataner som envetet förfäktar nya revolutionerande teorier som är helt på tok. [...] Uppgiften att särskilja den unge Einstein från charlatanerna tillfaller i första hand hans fysikerkollegor, som strängt taget är de enda som har den nödvändiga kompetensen. Att folk allmänhet själva skall klara av den är helt orealistisk, och de gör därför klokast i att avvakta fysikersamhällets bedömning.