torsdag 19 januari 2012

Två av de stora: Russell och Feynman

Två av giganterna bland 1900-talets tänkare och vetenskapsmän, Bertrand Russell och Richard Feynman, har nyligen ägnats varsin serieroman. Nedan min recension av de båda böckerna, vilken under rubriken Filosofi för stora barn publicerades i det nyutkomna numret 1/2012 av Sveriges för närvarande viktigaste och bästa kulturtidskrift Sans.

* * *

Som liten på 70-talet läste jag med god aptit Kalle Anka, Fantomen, Stålmannen, Tintin, Lucky Luke och en rad andra serier. Tecknade serier var något som i första hand riktades till oss barn, medan vuxna inte förväntades bry sig om något så barnsligt. Jag insåg att min fars vurm för Fantomen mest handlade om nostalgi över vad han själv läst som barn, parat med den välvilliga ambitionen att dela något av mina intressen.

I dag har situationen nästan blivit den omvända. Många barn, upptagna med datorspel av olika slag, vet knappt vad en serietidning är, samtidigt som serier med vuxen publik blivit allt vanligare. Mot slutet av 80-talet upptäckte jag, via den samhällskritiska serietidningen Galago, en våg av begåvade svenska serietecknare med Joakim Pirinen, Lena Ackebo, Charlie Christensen och Joakim Lindengren i spetsen – tecknare som sällan hade barn som målgrupp, och som följdes av en rad självbiografiskt inriktade tecknare som Daniel Ahlgren, Mats Jonsson och Martin Kellerman. Bland senare decenniers inflytelserika utländska serietecknare kan exempelvis nämnas amerikanerna Art Spiegelman (Maus; In the Shadow of No Towers) och Robert Crumb (vars nytolkning av Första Mosebok är påtagligt originaltrogen men likväl sensationell). Och på den vägen är det.

Jag vill här lyfta fram två aktuella böcker som i serieform skildrar varsin av 1900-talets riktigt stora tänkare. Båda böckerna är ytterst läsvärda och kombinerar underhållningsvärde med ett seriöst innehåll – så till den grad att jag dristat mig att (med ett visst mått av vånda, dock obefogad, inför mina kollegors reaktioner) föra upp den ena av dem på en lista över rekommenderad bredvidläsning för mina Chalmersstudenter.

Huvudperson i Logicomix, av kvartetten Apostolos Doxiadis, Christos Papadimitrou, Alecos Papadatos och Annie di Donna, är den engelske matematikern och filosofen Bertrand Russell (1872-1970), som spelade en framträdande roll i det tidiga 1900-talets intensiva arbete med att via logik och mängdlära söka stadga upp matematikens grundvalar. Russells och hans kollegors projekt visade sig bjuda på stora svårigheter, bland annat genom den upptäckt Russell själv gjorde 1901 av vad som kommit att kallas Russells paradox – ett slags mängdteoretisk variant av den så kallade barberarparadoxen (om barberaren rakar alla män i byn utom dem som rakar sig själva, vem rakar då barberaren?). Ambitionen att skapa en absolut säker grund för matematiken sköts slutgiltigt i sank av den unge logikern Kurt Gödels berömda ofullständighetssats från 1931. I backspegeln och på ett annat plan – elegant redovisat i Logicomix – kan dock arbetet beskrivas som en rungande succé, genom att det kom att bana väg för skapandet av datorn, och därmed för en teknisk utveckling som vi i dag kan konstatera fått genomgripande inflytande över våra liv.

Russell blev känd – tidvis ökänd – också för sitt samhällsengagemang, sin icke-opportunistiska frispråkighet, sin pacifism (som han dock avstod från att dogmatiskt hålla fast vid inför hotet från Hitler) och sin ateism, samt för sina många populära böcker, varav History of Western Philosophy från 1945 kommit att betyda mycket för generationer av läsare (inklusive undertecknad). I Logicomix får vi inte följa Russell längre än till krigsutbrottet 1939, vilket dock är mer än tillräckligt för en lång och dramatisk historia.

Den amerikanske fysikern och Nobelpristagaren Richard Feynmans (1918-1988) liv berättas i det seriealbum av Jim Ottaviani och Leland Myrick som kort och gott fått namnet Feynman. Nobelpriset fick Feynman för sitt banbrytande arbete om kvantelektrodynamik, men som teoretisk fysiker var han mycket bred och gjorde stora insatser på flera andra områden. Mer ingenjörsmässigt inriktade insatser gjorde han som en av hjärnorna bakom atombomben i Manhattanprojektet, och mot slutet av sitt liv genom sin avgörande roll i utredningen kring rymdfärjan Challengers katastrofala sista resa. Genom lysande pedagogiska framställningar som The Feynman Lectures on Physics kom han att få stort genomslag som folkbildare. Andra böcker, som den fabulöst roliga Surely You’re Joking, Mr Feynman, bidrog också till hans popularitet.

Feynman delade Russells frispråkighet, men var inte tillnärmelsevis lika intresserad av politik. Deras drastiskt olika kynnen framgår av de båda serieböckerna. Medan Russell drevs av en besatthet i sökandet efter Sanningen, så var Feynman en mer pojkaktigt lekfull personlighet. Bara glimtvis skymtar i Ottavianis och Myricks skildring en allvarligare sida hos Feynman, bland annat i samband med hans första hustrus tidiga bortgång i tuberkulos 1945, och visst etiskt grubbleri före och efter skapandet av atombomben.

Logicomix och Feynman uppvisar påtagliga likheter i flera avseenden. Naturligtvis kan ingendera ersätta riktiga läroböcker i logik respektive fysik, men båda bjuder ändå skickligt och generöst på nedslag och inblickar i de vetenskapliga resonemangen, bland annat genom snyggt återgivna föreläsningspartier. Båda böckerna avviker från den raka tidslinjen till förmån för något mer komplexa kronologier – i synnerhet Logicomix med sina nästade ramberättelser inbegripande en ironisk blinkning till det självreferensbegrepp som spelar en så avgörande roll i den vetenskapliga utveckling som skildras. I båda böckerna bjuds vi också på rika persongallerier av inflytelserika tänkare. I Logicomix får vi till exempel stifta bekantskap med filosofer och matematiker som Alfred North Whitehead, Gottlob Frege, Georg Cantor, den frenetiskt argumenterande Ludwig Wittgenstein och ovan nämnde Kurt Gödel; i Feynman träffar vi på fysiker som Wolfgang Pauli, Albert Einstein, Robert Oppenheimer, Niels Bohr och Freeman Dyson; medan matematikern John von Neumann skymtar förbi i båda böckerna.

Naturligtvis har böckerna också stora olikheter. Hit hör Logicomix-författarnas omfattande bruk av licentia poetica, i kontrast mot det betydligt mer källtrogna berättandet i Feynman – en så pass kraftig skillnad att det bara är den sistnämnda som rimligtvis kan kallas biografi, medan den förra snarare bör klassas som verklighetsbaserad fiktion. Båda böckerna rekommenderas hur som helst varmt.

1 kommentar:

  1. Fredrik Hedenus19 januari 2012 11:04

    Upptäcker också allt mer seriealbumen och vad de har att erbjuda. De två du tipsar om låter intressanta.
    Jag kan tipsa om Gaza - fotnoter till ett krig, som är ett dokumentärseriealbum. En journalist reser till Gaza för att kartlägga två massakrer som skedde 1954, och rekonstruerar händelserna och sitt eget arbete i serieformat. Mycket läsvärt.

    SvaraRadera