tisdag 6 augusti 2013

Om vett och etikett

Jag har skrivit en hel del om etik här på bloggen, men sällan eller aldrig något om etikett. Detta återspeglar mitt stora intresse för etikfrågor, och mitt till förakt gränsande ointresse för etikettsfrågor. Jag hanterar besticken hur jag vill (även då jag går på Nobelfest), och när Magdalena Ribbing i DN för någon månad sedan meddelade att "nakna herrben inte har på en arbetsplats att göra" så kände jag mig stärkt i mitt beslut att bära shorts på jobbet den dagen.

Men är etikett så oviktigt egentligen? Etikettsreglernas utformning bjuder förvisso på ett stort mått av godtycke, men kanske är det ändå bra med vissa fasta former för vårt umgänge, former som gör att vi kan undvika en del missförstånd och onödiga förolämpningar? Så låt mig göra ett litet avsteg från den vanliga inriktningen på min blogg och ägna dagens bloggpost åt en brännande etikettsfråga: bör vi tilltala varandra med du eller ni?

Under större delen av 1900-talet bjöd tilltalet vanligtvis på en klassmarkör. Fint folk tilltalades med titlar som Statsrådet, Grevinnan, Friherrinnan, Översten, Studentskan eller rentav Professorn. Tilltalet ni, däremot, resreverades för tjänstefolk och kreti och pleti - kort och gott underklassen. (Du användes bara inom familjen och mellan nära vänner, samt till barn.)

Allt detta ändrades snabbt och radikalt genom den så kallade du-reformen, omkring tiden för min födelse (1967). Klassmarkörerna i tilltalet försvann, och under min uppväxt på 70- och 80-talen sade man du till allt och alla. Ett bra och jämlikt språkbruk, värdigt ett modernt demokratiskt samhälle!

På senare år har emellertid tilltalet ni till min stora irritation börjat smyga sig in i språket igen, i synnerhet bland unga personer och allra oftast om de är restaurang- eller butiksanställda och tilltalar sina kunder. Dessa unga tycks helt omedvetna om den nedlåtande klangen i ordets tidigare användning, och de avser istället att markera ett respektfullt avstånd.

Ack om vi blott kunde slippa detta nygamla niande!1 Hur bör man då agera om man blir niad? Att utropa "Vet hut, slyngel!" kan möjligen kännas frestande, men jag brukar istället snällt fortsätta samtalet utan att låtsas om det motbjudande tilltalet. Häromdagen flög emellertid fan i mig, då jag slösurfandes på Twitter fann en uttalad motståndare till du-tilltalet - en för mig i övrigt obekant figur med signaturen Observatörsplatsen - vilket ledde till följande något tjafsiga meningsutbyte: Den sista upplysningen ger inte särskilt mycket ledning angående Observatörsplatsens födelseår, då ju till och med en gammal vetenskapsförnekare som Åke Ortmark (född 1929) twittrar. Jag gissar dock att han (Obsservatörsplatsen alltså, inte Ortmark) hör till den yngre generation niare som inte har en aning om hur ordet användes före du-reformen (inte minst hans påstående "Har aldrig varit nytt" tyder ju på det).

Det är inte utan att jag skäms en smula över denna replikväxling - det är verkligen inte likt mig (vill jag gärna tänka mig) att så helt i onödan uppträda så avsiktligt provocerande. Nästan troll-aktigt, även om jag står för allt jag säger i meningsutbytet.

Och vad gäller oss som ogillar det nya niandet slår det mig att där finns en ironi: Vårt ogillande kommer sig i de flesta fall av att det gamla niandet var en nedlåtande klassmarkör, men är inte själva vårt ogillande nedlåtande på liknande sätt? "Jaså minsann, är du så till den grad lågutbildad och allmänt okunnig om modern svensk språkhistoria att du inte ens har koll på vilka konnotationer ordet ni bär på?"

Fotnot

1) Men duandet då? Händer det aldrig att jag störs av den familjära tonen i att bli duad? Jo faktiskt, nämligen då telefonförsäljare tilltalar mig med du och förnamn. Det exemplet gills emellertid inte, eftersom jag blir irriterad på telefonförsäljare hur de än väljer att formulera sig.

7 kommentarer:

  1. Arne Söderqvist6 augusti 2013 kl. 09:30

    Att använda samma tilltalsord i alla sammanhang är framför allt praktiskt. Ännu är dock viss underdånighet påbjuden. Kungen ska ju tilltalas med "kungen" och varken med "du" eller "ni". Jag har aldrig träffat kungen, men jag gissar att det skulle bli "du" från min sida helt automatiskt. Fast ett "ni" kunde förklaras med begreppet "pluralis majestatis". Ändå är inte ett "ni" comme il faut.

    Ojämlikheten förr, då titlar var vanliga i samband med tilltal, var rent komisk då hustrur tilltalades med "professorskan" och "prostinnan". (Obs! Inte "prostatan"). Man räknade helt enkelt inte med att någon kvinna kunde göra skäl för en egen titel. (Som realskoleelev hade jag förresten Sveriges första kvinnliga civilingenjör, Greta Woxén, som matematiklärare. Jag minns hennes lektioner med glädje.) Något riktigt komiskt berättade en fd. kollega om. Hans far hade bara fog för att bära titeln "herr", vilket fö., enligt min åsikt, är en fin titel. Hans mamma hade för länge sedan fått ett brev från någon myndighet där man skrivit "Fru herr Ragna Larsson". Kuvertet hade kollegan i sin ägo, omsorgsfullt bevarat.

    Inom diplomatin kan "etikett" vara av stor betydelse. Att överlämna ett dokument med vänster hand skulle kunna tolkas som en krigsförklaring. Jag är själv högerhänt, men du Olle, liksom min äldsta dotter, är ju i detta avseende representant för en minoritet. Därmed vore det egentligen oartigt av er att överlämna något med höger hand. Kanske ett uppslag för ett blogginlägg?

    SvaraRadera
  2. Cecilia Balden-Lembke6 augusti 2013 kl. 10:13

    Relaterat: Jag märker att folk ibland tittar lite konstigt om jag kallar dem vid förnamn.
    Lite märkligt. I vårt duande land.

    Jag förstår om politikerkändisar som blir grillade av journalist, inte vill att denne journalist kallar dem vid endast förnamn, utan markera distans "Sven Otto Littorin, vad menar du med att ....?" Okej.

    Men i vardagen tycker jag att vi andra har rätt att kalla okända vid enbart deras förnamn, ifall vi kan detta namn.

    SvaraRadera
  3. Eftersom jag jobbar i Danmark har jag börjat irritera mig på själva ordet 'ni'. På danska heter det 'I', precis som förr på svenska. Är det inte så att ordet har sitt ursprung i grammatisk förvirring: att när verbens pluraländelser ("viljen I") började försvinna så kom man att missuppfatta det som att n-et hörde till efterföljande pronomen ("vilje ni")?

    SvaraRadera
  4. Arne Söderqvist6 augusti 2013 kl. 21:20

    Någon gång i historien har antagligen ett missförstånd uppstått. På latin heter ”vi” ”nos” och ”ni” ”vos”. På franska heter ”vi” ”nous” och ”ni” ”vous”. På ryska heter ”vi” ” мы” och ”ni” ”вы”.
    I konsekvensens namn borde alltså ”vi” heta ”ni” och ”ni” heta ”vi” på svenska.

    Jag har inga kunskaper i etymologi, men att en historisk missuppfattning ligger bakom det svenska ordbruket ligger nära till hands att tro.

    SvaraRadera
  5. "Ni"-tilltalet var neutralt när det övergavs på 60-talet. Så att vi reagerar mot ni-andet har inte med den gamla negativa innebörden hos ordet att göra.

    Jag, född -39, drabbades första gången nån gång på 90-talet av att nias av en expedit i en bokhandel och blev mycket förvånad och irriterad och förbannad. Snart märkte jag att oskicket spritt sig i butiksbranschen och tydligen även i restaurangbranschen även om jag själv aldrig besökte restauranger. Unga lågbetalda anställda i säljbranscher niade kunder och jag insåg att det inte var fråga om ett förändrat språkbruk utan resultatet av en utbildningskampanj initierad uppifrån. Om det bara var en usa-inspirerad modenyck eller ett försök att återupprätta gamla klassgränser var inte lätt att veta. Många i min ålder och äldre kände sig också irriterade över det nya oskicket. Niarna å sin sida hade naturligtvis fått veta att "ni" skullle vara lite extra artigt att använda mot kunder. Att det hade motsatt effekt kunde dessa unga förstås inte ana.

    Av en tillfällighet råkade jag vid den tiden stöta på en artikel "Om tilltalsordet i svenskan" i Realskolans lärobok, 3dje delen utgiven 1934, skriven av Josua Mjöberg. Mjöberg var enligt Wikipedia litteraturvetare och skolman och aktiv i formandet av modermålsundervisningen under första hälften av 1900-talet.

    I artikeln, som är en kampanjartikel för en allmän övergång till användningen av "ni" som allmänt neutralt och hövligt tilltalsord, beskrivs utvecklingen från allmän användning av "du", pluralis "I" och "ni", till "ni" som vördnadsfullt tilltal vilket småningom kom att ersättas av tilltal med hjälp av titlar samtidigt som "ni" sjönk i värde och från 1700-talet kom att uppfattas negativt och möjligt att använda som skällsord. Titulerandet uppfattades så småningom som besvärligt och larvigt men "ni" var omöjligt som ersättning vilket Mjöberg kallar "mer än ett missöde, det är en verklig olycka". En utväg var ritualen "lägga bort titlarna" som dock förutsatte att de inblandade hade titlar och dessutom krävde en norm som bestämde vem som skulle ta initiativet till att börja säga "bror" eller "du". Konsekvensen blev försök med omskrivningar som att använda "vi" -- Hur mår vi?-- eller "Hur kan det mås"?-- "Är det till att resa långt?" Enligt Mjöberg hade många ansträngningar gjorts för användande av "ni", Ni-föreningar hade bildats med följd att ni-andet gjort framsteg.

    "Ni har på några årtionden blivit mycket allmännare brukat än förr. Det användes av många människor utan minsta tvekan vid tilltal till obekanta personer, till jämlikar och till yngre eller underordnade personer." " Vi har anledning att glädjas åt de goda framsteg, som niandet gjort på de senaste femti åren."

    OBS att detta skrevs 1934 och alltså avsåg tiden från 1880-talet. Mjöberg sätter sitt hopp till det uppväxande släktet och uppmanar till allmän användning av "ni" dock med en viss försiktighet. Han ger exempel på hur man kan använda titeln som stötdämpare.

    "En landshövding tar knappast illa upp, om man säger till honom: "Det är ni, herr landshövding, som har förtjänsten av att vägarna i ert län är så förträffliga." "En kontorist torde utan vidare kunna säga till sin chef: "Jag ber få tacka grosshandlarn så mycket för att ni har höjt min lön", men man kan inte råda honom att säga så här: "Kunde ni inte ge mig löneförhöjning till nyåret?".

    Sen påminner M om att "I skrift, t.ex. i brev, och i högre stil, t.ex. i vältalighet har "ni" redan slagit helt igenom – det återstår endast att skaffa det samma utbredning i talspråket."
    forts:

    SvaraRadera
  6. forts:
    Så frågan är vad hände sen, alltså efter 1934? Märkligt nog har jag inga konkreta minnen av problem med tilltal under min ungdom på 50-talet. Inte heller från 60-talet vilket rimligen måste innebära att problemen var relativt små. Jag själv var mycket osäker socialt och borde därför varit extra känslig. Troligen var "ni" värdemässigt neutraliserat redan på 50-talet och kunde användas fritt vid tilltal. Jag gissar att ett ganska utbrett duande spritts redan på 50-talet för att ta riktig fart på 60-talet. Den sk du-reformen med Bror DUREXed i huvudrollen var nog snarare ett målskott än ett startskott.

    Men då är frågan varför jag reagerade så starkt på att bli niad på 90-talet när det var oproblematiskt att bli niad 50- och 60-talen? Det jag då sa till några niare att "ni" före du-reformen uppfattats som nedsättande stämde inte. Men ändå kändes det obehagligt att bli niad.

    Kan det vara så att "ni" har legat dolt så länge att det förlorat den neutrala innebörd det hade när det övergavs på 60-talet och att det får en ny innebörd av avståndstagande när det plötsligt kontrasteras mot "du"? Eller kan det vara så att man uppfattar tilltalet som rent manipulativt eftersom relationen är helt kommersiell i en affär eller på en restaurang? Eller är det smaken av klasssamhälle, över- under-ordningsrelationer mellan människor som ni-tilltalet framkallar som får mig att reagera?

    Uppenbarligen finns det anhängare av ett allmänt niande som framgår av dialogen mellan Observatörsplatsen och OH. Men det framgår tydligt hur naiv Observatörsplatsen är då han uppenbarligen tror att han själv kan styra tilltalet. Så länge han är ensam om sitt kriterium för duande får han problem. Antag att han får en kvinnlig chef som ropar över kontorslandskapet: "Observatörsplatsen kan du komma med vi ska ha ett projektmöte!" och svarar "-Vi är inte du med varandra förrän vi har duschat tillsammans!". Men om tilltalsnormen blir "ni" kan han själv inte kontrollera tilltalet eftersom två måste komma överens och en ytterligare norm behövs för att avgöra vem som ska byta "ni" mot "du".

    Fy fan för ni-andet!

    Som illustration till gångna tiders problem kan man ta en episod ur CJL Almqvists jämlikhetsnovell Det Går An från 1839. På en resa från Riddarholmen med ångbåt intresserar sig den unge sergeanten Albert för en ung kvinna Sara som han försöker få kontakt med vilken innebär vissa komplikationer. Han har svårt att placera henne socialt vilket gör kontaktförsöken svårare. När båten nått Strängnäs enas de dock om att äta frukost på ett värdshus i land. Efter att ha beställt stekt morkulla, hallon med grädde och körsbärsvin har sergeanten lite konversationsproblem:

    ”—Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann—och sedan så—jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött—och—par exemple skulle vi inte kunna kalla varann—par exemple du—så länge vi äter åtminstone eller—

    Du?—ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång, saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.

    Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och förekommande.”

    "Det går an" finns för läsning och nedladdning på Litteraturbanken.se

    SvaraRadera
  7. Mycket intressant genomgång, Tomas Lindgren! Vill man hitta längre tillbaka i historien om etymologi etc. kan man läsa artikeln i Svenska akademiens ordbok och bland mycket annat få min hypotes om ursprunget för 'ni' bekräftad: ”Formen ni, som anträffats tidigast 1661, har uppkommit av I därigenom att verbaländelsens slutande n genom oriktig stavelsefördelning överförts till pronomenet: ären I ˃ äre ni, sågen I ˃ såge ni osv.

    Reaktionerna mot det nya niandet liknar antagligen reaktioner mot du-reformen på 1960-talet. Jag har fragmentariska minnen från gammal tv-underhållning (inspelad före min födelse) där man är sarkastisk mot duandet, bl.a. en sketch från Mosebacke där en regissör och en kulturjournalist som intervjuar honom ideligen och forcerat säger ”du, hörrudu” till varandra. När jag var barn på 1970-80-talet vill jag minnas att många äldre tyckte att man var artig om man tilltalade dem med ’ni’, vilket också vändes till en motvilja bland de något yngre: att någon tilltalade en med ’ni’ kunde tas som tecken på att den tyckte att man var så gammal att man förmodligen föredrog det tilltalet, och gammal är inte längre fint att vara.

    SvaraRadera