lördag 11 januari 2014

Skarpsinnig eftersläntare i dunbolsterdebatten

Jag är övertygad om att svensk samhälls-, idé- och religionsdebatt skulle ha mycket att vinna på om min bloggranne Bo Sjögren höll lite högre profil. Den som hittar till hans blogg bosjo surrar har många välskrivna och välgenomtänkta inlägg att botanisera bland. Han har den idag allt ovanligare egenheten att han föredrar att tänka efter ordentligt innan han yttrar sig,1 och troligtvis är det åtminstone delvis därför som han ger sig in i den så kallade dunbolsterdebatten först då jag och andra börjat få känslan av att den ebbat ut. Ni minns den antagligen, den debatt som började med att Lena Andersson i sin DN-kolumn den 19 oktober förra året anklagade den lättmjölkskristendom som är mainstream i Svenska kyrkan för "tankelättja", vilket fick en rad kristna debattörer (inklusive Ann Heberlein och Ludvig Lindelöf) att skriva genmälen som ilsket fördömde hennes argumentation men som samtidigt fungerar som bekräftelser på att hon hade rätt; jag uppmärksammade debatten i min bloggpost Om svenskkyrklig tankelättja. Bos färska inlägg är det skarpsinnigaste jag sett i denna debatt (även om konkurrensen, bortsett från Lena Andersson själv, inte är bedövande stark).

Efter att ha konstaterat att den svenskkyrkliga dunbolsterteologins karaktäristiska drag - att använda påståenden av typen "Gud har skapat människan till sin avbild" inte som sakpåståenden i vanlig mening utan som något annat, oklart vad (känsloyttringar? sociala markörer?) - är problematiskt, skriver Bo Sjögren följande:
    Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket.
Därefter följer en utomordentligt läsvärd analys av vad som ligger bakom den "spåkliga distans" som dunbolsterteologer ägnar sig åt. Sina slutsatser sammanfattar han i tre punkter:
  • Dunbolsterkristna är nästan normala människor, som försöker hitta ett sätt att ordna sitt tänkade så att den vetenskapliga världsbilden kan samexistera med den traditionellt kristna symbolvärlden.
  • Denna samexistens nås genom »dubbeltänk», det vill säga att påståenden från de båda världsbilderna som motsäger varandra kan betraktas som sanna samtidigt.
  • Dunbolsterteologer lider varken av tankelättja eller kunskapsfientlighet, men har svårt att uttrycka de teser som formulerats i den kristna symboliken i termer som är anpassade till en vetenskaplig världsbild.
Jag är böjd att instämma i de slutsatser som Bos klartänkta analys utmynnar i. Denna klartänkthet - som sannerligen inte tillhör vanligheterna i teologiska diskussioner - gör mig glad och en smula diskussionssugen, och jag väljer därför att avsluta denna bloggpost med att anmäla avvikande uppfattning i förhållande till Bo, på två mindre punkter:

För det första. Som ett av sina inledande exempel på dunbolsterteologi nämner Bo den engelske religionsfilosofen Richard Swinburne (som jag själv gått i teologisk närstrid med) och dennes yttranden som "ingenting [kan] på minsta vis utöva kausalt inflytande på vilka val [Gud] gör" och "Gud är oförmögen till onda handlingar".2 Efter att ha lagt en del kraft3 på att läsa Swinburne gör jag bedömningen4 att han inte är dunbolsterteolog, och att hans avsikt med yttranden som de båda här citerade är att dessa är sakpåståenden, vilka har sanningsvärden (sant eller falskt) på samma vis som mer jordnära påståenden som t.ex. "en vattenmolekyl är sammansatt av en syreatom och två väteatomer" och "jag glömde köpa mjölk imorse". Det märkliga med Swinburne är inte något dunbolsterteologiskt svajande kring sanningsbegreppet, utan snarare hans närmast björnbomska flexibilitet och fantasirikedom när det gäller att imitera rationell och logisk analys i försvaret av sina ståndpunkter. Jag tror att om Swinburne grepe in i den svenska dunbolsterdebatten så skulle han positionera sig närmare Martin Lembke än Antje Jackelén.

För det andra. Bo menar, i sin diskussion kring Antje Jackeléns påstående att Svenska kyrkan "inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)", att detta förutsätter ett dunbolsterteologiskt "dubbeltänk", eftersom accepterandet av naturvetenskapens världsbild och "tron på Gud som skapare" står i direkt motsättning mot varandra. Men gör de verkligen det? Jag är inte säker på det. Är det inte möjligt att inta en logiskt konsistent hållning, där man accepterar naturvetenskapens resultat fullt ut, men samtidigt hävdar att universum och naturlagarna ser ut som de gör för att någon figur vi kan kalla "Gud" bestämt att det skall vara så? Naturvetenskapen ger ju, såvitt jag vet, inget slutgiltigt svar på varför naturlagarna är som de är. Jag ser ingen direkt orimlighet i att på detta vis förena gudstro med naturvetenskap. (Detta förutsätter dock ett tillräckligt generellt och abstrakt gudsbegrepp. Så snart man t.ex. lägger till de gängse kristna detaljerna om att Gud av kärlek till oss människor lät sin enfödde son (som på något outgrundligt vis både är och inte är han själv) torteras till döds, för att på så vis rädda oss från den "arvssynd" vi bär på, så framstår Gud i mina ögon som ett alltför långsökt (och groteskt) fantasifoster för att kunna tas på allvar.)

Fotnoter

1) Arne Anka gjorde sig en gång till tolk för den motsatta och idag betydligt vanligare uppfattningen.

2) Tillåt mig också ett mer petimeteraktigt påpekande angående dessa båda påståenden, som Bo antyder motsäger varandra på ett sätt som gör att den dunbolsterteologiska "språkliga distansen" krävs för att försvara båda samtidigt. Jag kan dock inte se någon direkt logisk motsägelse mellan just dessa. Om t.ex. Gud - likt talet 5 - vore en helt statisk tingest kausalt isolerad från universum, då vore så vitt jag kan se båda påståendena sanna, och "vilka val [Gud] gör" blir helt enkelt tomma mängden. (Nu verkar det i och för sig inte vara en sådan Gud som Swinburne har i åtanke, då han ju hävdar Guds allsmäktighet. Det är snarare denna allsmäktighet som (vilket jag påpekat tidigare) står i logisk motsättning mot att "Gud är oförmögen till onda handlingar".)

3) Orimligt stor kraft med tanke på det klena intellektuella utbytet, vill jag nog med facit i hand säga att det var.

4) Dock med reservationen att jag givetvis kan ha förstått Swinburne fel; att försöka begripa sig på vad teologer verkligen menar med sina ord är inte den lättaste av sysselsättningar.

9 kommentarer:

  1. Jag får tacka för de vänliga orden om mitt senaste alster, och mina övriga skriverier också, för den delen; mitt ego simmar för närvarande omkring någonstans vid taknocken och vägrar att komma ned. Under tiden passar jag på att inflicka några förtydliganden och kommentarer:

    1. Att jag håller en låg profil beror helt enkelt på att jag har svårt att inse att en kultur vars största nöjen tycks vara ishockey, melodifestivaler och TV-idoler skulle ha något intresse av att tillägna sig vad en schackintresserad ex-fysiker har att säga om livet, universum och McCutcheon.

    2. Min upplevda eftertänksamhet är nog tyvärr av det virtuella slaget; jag började skriva det senaste inlägget någon eller några dagar efter den Jackelénska artikel jag dissekerar, och medan mina tankegångar meandrade ut åt olika håll gjorde min välbekanta lättja att det drog ut på tiden, och det blev inte bättre av att ett antal planerade katastrofer (tandläkarbesök, jul och Rilton Cup, för att vara exakt) inträffade under skrivandets gång.

    3. Swinburnes teologiska hemvist kan du säkerligen bättre bedöma än jag, men jag kan ganska enkelt glida undan genom att påpeka att mitt huvudsakliga mål med den övningen var att illustrera konceptet »dubbeltänk», och dubbeltänk behöver ju inte vara begränsat till dunbolsterkristna. Din fotnot om Swinburne är naturligtvis korrekt i sak, men man skulle väl kunna säga att jag omedvetet tog snittet av mängderna »Gud som en helt statisk tingest kausalt isolerad från universum» och »Gud som kristna i allmänhet, och Swinburne i synnerhet, uppfattar begreppet», och fann det vara den tomma mängden.

    4. Även i den andra punkten har du i någon mening rätt -- naturvetenskapen motsäger inte att det kan ha varit en gud inblandad. Men å andra sidan gör du, enligt min mening, en logisk kullerbytta om du »accepterar naturvetenskapens resultat fullt ut» och samtidigt försöker introducera en i någon mening skapande gud -- om man accepterar de naturvetenskapliga skapelseberättelserna fullt ut så ingår Occams rakkniv som en väsentlig del där, och den förhindrar införandet av storheter som inte är nödvändiga för teorin. Givetvis kan Gud bestämt alla naturlagar, hen kan till och ha rört om i urgrytan i jordens barndom (och hen kan naturligtvis ha skapat rasket för 6000 år sedan, med fossiler, galaxer och naturlagar), utan att naturvetenskapen kan säga med bestämdhet att hen inte gjort det, men om jag förstått evolutionsläran rätt (och det är ett bamsigt »om»), så är har biologerna mer på fötterna när de hävdar att ingen gud varit inblandad vid människosläktets tillblivelse. Med andra ord -- om man blundar för Occams rakknivs betydelse i vetenskapen kan man, utan att stöta sig alltför mycket med naturvetare, påstå att gud låg bakom big bang, möjligen också att kan hade ett finger med i spelet vid livets uppkomst, men svårligen påstå att gud skapade människan.

    Innan jag letar rätt på en stege och går på jakt efter mitt ego, så måste jag göra ett par korta kommentarer till. Som du är inne på i din sista parentes är begreppet »gud» ett synnerligen halt och undanglidande begrepp; jag gör samma iakttagelse än mer explicit i min text. Roland Poirier Martinsson har vid något tillfälle försökt visa guds existens, med baktanken att om han kan visa att en deistisk gud kan tänkas ha skapat universum och dess lagar, så ger det något slags support för hans katolska tro -- det är bland annat den typen av betydelseglidningar som gör gudsbegreppet så slipprigt.

    Och slutligen, matematikern Eric Weinstein kan möjligen eventuellt kanske vara på väg att formulera en fysik med svaren på en del av frågorna om vilka val »Einsteins gud» hade då hen skapade universum; och om Weinstein har rätt, verkar hen inte haft särskilt många parametrar att leka med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt (som vanligt) läsvärda svar!

      Vad gäller punkt 4 angående Occams rakkniv så har du givetvis en poäng, men jag tycker att du missar den viktiga distinktionen mellan naturvetenskapens metoder och dess resultat. I den passage "relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)..." av Jackelén som du citerar läste jag (som framgår av min bloggpost, men i och för sig kanske förhastat) "naturvetenskap" som dess resultat och dess världsbild. Hit hör enligt min mening inte Occams rakkniv, utan till naturvetenskapens verktygslåda. Den är inte ett naturvetenskapligt resultat utan en grundläggande (och strålande framgångsrik) metodologisk tumregel för hur man bedriver god vetenskap.

      Radera
    2. Det är två frågor som behöver redas ut här, låt mig klara av den i mina ögon enklaste först: Är Antje Jackeléns påstående en form av »dubbeltänk»? Om jag ställer frågan "Kan 'Gud skapade människan till sin avbild' och evolutionslärans tes om människosläktets gradvisa framväxt samtidigt vara sanna?" till en person med vanligt sunt bondförnuft, så räknar jag med att få ett nej till svar. Är vi överens så långt?

      Den andra frågan, om separationen mellan vetenskapens metoder och resultat är knepigare, men jag misstänker att vi bara har lite olika uppfattningar om ord och deras respektive valörer. När jag skriver »accepterar de naturvetenskapliga skapelseberättelserna fullt ut» så menar jag att vederbörande köpt resultat, motiveringar och metoder rakt av (»hook, line, and sinker» som engelsmännen säger), och då får hen den vetenskapliga verktygslådan på köpet.

      Jag är dessutom inte alls lika säker på att det ens går att göra en strikt separation mellan vetenskapliga resultat och metoder. Skillnaden mellan Newton och Hooke (och flera andra), till exempel, var ju den att Newton bättre kunde motivera sin "inversa-avståndet-i-kvadrat-formel" med hjälp av sin nya matematik än vad de av hans samtida som föreslog samma formel kunde göra. Med andra ord, vetenskapliga resultat står inte isolerade utan är inbakade i en komplex väv av hypoteser, metoder, experiment, observationer, teorier och slutsatser; och jag inser inte att man kan hålla en vetenskaplig verktygslåda helt utanför denna väv. Jag erkänner dock att detta mer är en »magkänsla» än ett faktum jag kan motivera med några orubbliga argument.

      Radera
    3. Fråga 1: Det bror på vad som menas med "bondförnuft". Med rätt betydelse i det ordet håller jag med dig. Men om vi uppgraderar bondförnuftet till det mer urbana häggströmska förnuftet, med dess långt drivna ödmjukhet i metafysiska frågor och dess faiblesse för att agera djävulens advokat, så kan jag nog inte hålla med. Jag kan gott föreställa mig en gud som skapat oss till sin avbild, och därvid gått lite indirekt till väga, genom att utforma naturlagarna, finsjustera dess konstanter och välja begynnelsedata i samband med Big Bang, i syfte att skapa just det slags tvåbenta varelser som är vi. (Om naturlagarna är fundamentalt stokastiska kanske det inte går att göra detta med något säkert positivt utfall, men då behöver vi bara tillägga att han kör sitt igång universum en kaziljon gånger tills han träffar rätt.)

      Fråga 2: Jag tror egentligen inte att våra uppfattningar i sak går isär på något avgörande vis, och den semantiska frågan om vad som menas med "...fullt ut" lämnar jag gärna därhän. Att göra en klockren gränsdragning mellan metoder och resultat är nog inte lätt, men det hindrar ju inte att vissa företeelser (inklusive Occams rakkniv) hamnar tydligt på den ena eller andra sidan.

      Radera
    4. Åkej; vi lägger fråga 2 åt sidan -- med lite tur har farbror Weinstein med sig en lösning till mätproblemet i kvantmekaniken när han lägger fram sin nya fysik så småningom, vilket borde kunna förändra hur vi tänker kring vetenskapliga metoder...

      Vad beträffar fråga 1 så kan man visst tänka sig en sådan gud, även om han inte överlever Occams rakkniv. Men även förutan rakknivar har hen vissa problem att bli fullt erkänd... I första fallet ligger hans skapelse farligt nära determinismen, vilket naturligtvis inte påverkar hens verk, men reducerar vår medverkan till sprattelgubbars. Och det andra fallet stöter på en ganska intressant intern motsägelse -- om den hypotetiske deistiske guden har ett sådant tålamod att han kan vänta en "kaziljon minus ett" gånger N plus 14.5 miljarder år (där N är medelvärdet av den tid som förflyter från ett universums start tills HDG inser att det inte blev några människor i det här universat heller, och trycker på restart-knappen) ochhan har skapat människan till sin avbild -- borde då inte André Villas-Boas ha fått mer tid att reda ut problemen i Tottenham?

      Radera
  2. The idea of God in connection with Truth and Light is ancient and is found in Egyptian religion (Maat), in the Genesis portrayal of creation and in Zoroastrianism. We may see God as creator and supporter but His permissiveness does not negate our mistakes. However, from an evolutionary perspective we could also say that God is not quick to judge but there are definitely long term preferences.

    SvaraRadera
  3. Jag kan inte låta bli att lämpa av en länk här till en text som reder ut att alt annat än bokstavstroende kristna knappast kan kalla sig kristna. Om det sedan är en slump att den okände skribenten är den enda jag sett som länkar till ett nytryck av den legendariska "Makt som hobby" av Tönis Tönisson lämnar jag åt läsare av denna kommentar.
    http://carlomonte.wordpress.com/2011/01/27/bokstaver-metaforer-och-guds-avsikt/

    /J

    SvaraRadera
  4. Nja, jag får nog lov att ha lite invändningar. Evolutionsteorin stöder inte att Homo sapiens är planerad. Vetenskapen stöder heller inte iden att gudar får meteoriter att falla ner i mexikanska golfen. OK rent specifikt;, jag förstår att du menar ett biljardbollsuniversum där den första lilla petningen från valfri gud skulle få exakt det här resultatet efter 13,7 miljarder år. Trots allt har du då antagit ett övernaturligt ingripande från "utanför universum". Det finns ingenting som stöder ett sådant ingripande och det är egentligen ingen skillnad mot en gud som kramade ihop jordklotet som en snöboll för 4,5 miljarder år sedan. Välj vilken övernaturlig förklaring du vill. Det handlar inte BARA om occam. Citerar Hawking: You can’t get to a time before the Big Bang, because there was no before the Big Bang. We have finally found something that doesn’t have a cause, because there was no time for a cause to exist in. For me, this means that there is no possibility for a Creator, because there is no time for a Creator to have existed…. Time didn’t exist before the Big Bang. So, there is no time for God to make the Universe in

    SvaraRadera