Skarpsinnig eftersläntare i dunbolsterdebatten

Jag är övertygad om att svensk samhälls-, idé- och religionsdebatt skulle ha mycket att vinna på om min bloggranne Bo Sjögren höll lite högre profil. Den som hittar till hans blogg bosjo surrar har många välskrivna och välgenomtänkta inlägg att botanisera bland. Han har den idag allt ovanligare egenheten att han föredrar att tänka efter ordentligt innan han yttrar sig,¹ och troligtvis är det åtminstone delvis därför som han ger sig in i den så kallade dunbolsterdebatten först då jag och andra börjat få känslan av att den ebbat ut. Ni minns den antagligen, den debatt som började med att Lena Andersson i sin DN-kolumn den 19 oktober förra året anklagade den lättmjölkskristendom som är mainstream i Svenska kyrkan för "tankelättja", vilket fick en rad kristna debattörer (inklusive Ann Heberlein och Ludvig Lindelöf) att skriva genmälen som ilsket fördömde hennes argumentation men som samtidigt fungerar som bekräftelser på att hon hade rätt; jag uppmärksammade debatten i min bloggpost Om svenskkyrklig tankelättja. Bos färska inlägg är det skarpsinnigaste jag sett i denna debatt (även om konkurrensen, bortsett från Lena Andersson själv, inte är bedövande stark).

Efter att ha konstaterat att den svenskkyrkliga dunbolsterteologins karaktäristiska drag - att använda påståenden av typen "Gud har skapat människan till sin avbild" inte som sakpåståenden i vanlig mening utan som något annat, oklart vad (känsloyttringar? sociala markörer?) - är problematiskt, skriver Bo Sjögren följande:

Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket.

Därefter följer en utomordentligt läsvärd analys av vad som ligger bakom den "spåkliga distans" som dunbolsterteologer ägnar sig åt. Sina slutsatser sammanfattar han i tre punkter:

• Dunbolsterkristna är nästan normala människor, som försöker hitta ett sätt att ordna sitt tänkade så att den vetenskapliga världsbilden kan samexistera med den traditionellt kristna symbolvärlden.
• Denna samexistens nås genom »dubbeltänk», det vill säga att påståenden från de båda världsbilderna som motsäger varandra kan betraktas som sanna samtidigt.
• Dunbolsterteologer lider varken av tankelättja eller kunskapsfientlighet, men har svårt att uttrycka de teser som formulerats i den kristna symboliken i termer som är anpassade till en vetenskaplig världsbild.

Jag är böjd att instämma i de slutsatser som Bos klartänkta analys utmynnar i. Denna klartänkthet - som sannerligen inte tillhör vanligheterna i teologiska diskussioner - gör mig glad och en smula diskussionssugen, och jag väljer därför att avsluta denna bloggpost med att anmäla avvikande uppfattning i förhållande till Bo, på två mindre punkter:

För det första. Som ett av sina inledande exempel på dunbolsterteologi nämner Bo den engelske religionsfilosofen Richard Swinburne (som jag själv gått i teologisk närstrid med) och dennes yttranden som "ingenting [kan] på minsta vis utöva kausalt inflytande på vilka val [Gud] gör" och "Gud är oförmögen till onda handlingar".² Efter att ha lagt en del kraft³ på att läsa Swinburne gör jag bedömningen⁴ att han inte är dunbolsterteolog, och att hans avsikt med yttranden som de båda här citerade är att dessa är sakpåståenden, vilka har sanningsvärden (sant eller falskt) på samma vis som mer jordnära påståenden som t.ex. "en vattenmolekyl är sammansatt av en syreatom och två väteatomer" och "jag glömde köpa mjölk imorse". Det märkliga med Swinburne är inte något dunbolsterteologiskt svajande kring sanningsbegreppet, utan snarare hans närmast björnbomska flexibilitet och fantasirikedom när det gäller att imitera rationell och logisk analys i försvaret av sina ståndpunkter. Jag tror att om Swinburne grepe in i den svenska dunbolsterdebatten så skulle han positionera sig närmare Martin Lembke än Antje Jackelén.

För det andra. Bo menar, i sin diskussion kring Antje Jackeléns påstående att Svenska kyrkan "inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)", att detta förutsätter ett dunbolsterteologiskt "dubbeltänk", eftersom accepterandet av naturvetenskapens världsbild och "tron på Gud som skapare" står i direkt motsättning mot varandra. Men gör de verkligen det? Jag är inte säker på det. Är det inte möjligt att inta en logiskt konsistent hållning, där man accepterar naturvetenskapens resultat fullt ut, men samtidigt hävdar att universum och naturlagarna ser ut som de gör för att någon figur vi kan kalla "Gud" bestämt att det skall vara så? Naturvetenskapen ger ju, såvitt jag vet, inget slutgiltigt svar på varför naturlagarna är som de är. Jag ser ingen direkt orimlighet i att på detta vis förena gudstro med naturvetenskap. (Detta förutsätter dock ett tillräckligt generellt och abstrakt gudsbegrepp. Så snart man t.ex. lägger till de gängse kristna detaljerna om att Gud av kärlek till oss människor lät sin enfödde son (som på något outgrundligt vis både är och inte är han själv) torteras till döds, för att på så vis rädda oss från den "arvssynd" vi bär på, så framstår Gud i mina ögon som ett alltför långsökt (och groteskt) fantasifoster för att kunna tas på allvar.)

Fotnoter

1) Arne Anka gjorde sig en gång till tolk för den motsatta och idag betydligt vanligare uppfattningen.

2) Tillåt mig också ett mer petimeteraktigt påpekande angående dessa båda påståenden, som Bo antyder motsäger varandra på ett sätt som gör att den dunbolsterteologiska "språkliga distansen" krävs för att försvara båda samtidigt. Jag kan dock inte se någon direkt logisk motsägelse mellan just dessa. Om t.ex. Gud - likt talet 5 - vore en helt statisk tingest kausalt isolerad från universum, då vore så vitt jag kan se båda påståendena sanna, och "vilka val [Gud] gör" blir helt enkelt tomma mängden. (Nu verkar det i och för sig inte vara en sådan Gud som Swinburne har i åtanke, då han ju hävdar Guds allsmäktighet. Det är snarare denna allsmäktighet som (vilket jag påpekat tidigare) står i logisk motsättning mot att "Gud är oförmögen till onda handlingar".)

3) Orimligt stor kraft med tanke på det klena intellektuella utbytet, vill jag nog med facit i hand säga att det var.

4) Dock med reservationen att jag givetvis kan ha förstått Swinburne fel; att försöka begripa sig på vad teologer verkligen menar med sina ord är inte den lättaste av sysselsättningar.