Om Åke Ortmark

Med tanke på min förra bloggpost Om Vladimir Putin finns risken att den jag nu författar uppfattas som del två i en storsatsning rubricerad t.ex. Herrar jag inte gillar. Någon sådan satsning föreligger dock inte, och jag hoppas inom kort återkomma till mer uppbyggliga ämnen. Och det skall genast sägas att jag tycker klart bättre om den legendariske svenske journalisten Åke Ortmark än om Vladimir Putin. Stormförtjust är jag emellertid inte.

Skälet till min bristande förtjusning är framför allt den självtillräckliga mallighet (vilken han ibland söker maskera med påklistrat ödmjuk självkritik) med vilken Ortmark torgför sina ofta ganska extrema åsikter - en mallighet som paras med ett direkt förakt för ovälkomna vetenskapliga resultat (särskilt på klimatområdet) och för oss som i våra politiska ställningstaganden fäster vikt vid sådant som social rättvisa och omsorg om kommande generationer. Jag läser om honom i en stort uppslagen intervju (ej tillgänglig elektroniskt) i senaste numret av den högerorienterade tidsrkiften Neo. Två citat ur intervjun får illustrera dessa hans osympatiska drag. Först ett där han tillskriver sina meningsmotståndare psykisk sjukdom:

När TV2 startade 1969 flyttade Ortmark dit, men kanalen var så präglad av vänstervågen att han snart var tillbaka på TV1 igen.

- Man kunde se hur enkelt det är att ryckas med i psykiska ohälsor som sprider sig genom våra opinioner och den offentliga debatten. Sextioåtta var förfärligt på det sättet, och vi rycktes alla med i viss utsträckning. Var man vänster blev man ännu mer vänster, och var man höger hamnade man i högerns vänsterfalang.

Nästa citat är typiskt för hans konspirationsteoretiskt anstrukna klimatförnekeri:

SVT klarar inte att leverera opartisk samhällsbeskrivning, särskilt inte i klimatfrågan, menar [Ortmark].

- Där har public service svikit sin roll. Som när man gjorde reklam för ett avsnitt av Agenda med frågan om det finns 'en plan B för att rädda klimatet' - då bedriver man opinionsbildning som är upprörande i sin ensidighet. Fullständigt upprörande!

Klimatet blir en tacksam förevändning för dem som vill reglera och kontrollera ekonomin av andra skäl, menar han. Och för dem som redan är övertygade om att internationella organ som FN måste får mer makt. De kan utnyttja människors oro för klimatförändringar.

Ortmark och jag satt under en tid mot slutet av 00-talet tillsammans i Humanisternas förbundsstyrelse, vilket visade sig en smula olyckligt. Styrelsearbetet tyngdes under ett antal månader av att jag upptäckt hur Ortmark vid sidan av sitt Humanisterna-engagemang ägnade sig åt att sprida pseudovetenskaplig propaganda, något jag förklarade mig anse oförenligt med förtroendeuppdrag i Humanisterna, vilket i sin tur fick Ortmark att högtidligt deklarera att han inte längre kunde tänka sig att sitta ned vid samma sammanträdesbord som jag. I oktober 2008, kort före sammanbrottet, höll vi (i ett välmenande men dödsdömt försök från ordförande Christer Sturmark att lappa ihop meningsmotsättningarna) ett internt klimatseminarium,¹ varifrån jag gärna återger (fritt ur minnet, och liksom minst en gång tidigare) följande replikskifte.

Ortmark ondgjorde sig över den "vidskepelse" som hans ansåg att oro över globalt sinande naturresurser innebar. Han gjorde den med all sannolikhet korrekta observationen att en naturresurs som t.ex. olja aldrig kommer att ta slut i den bokstavliga meningen att den allra sista droppen konsumerats, men drog den enligt min mening ogrundande slutsatsen att marknadens lagar om tillgång och efterfrågan innebar en garanti för att sinande naturresurser aldrig skulle kunna bli ett samhällsproblem. Vi hade påtagliga svårigheter att förstå varandras ståndpunkter, och i ett halvt desperat försök att hitta någon gemensam grund att utgå ifrån föreslog jag att "vi lever på en ändlig planet, det kan vi väl ändå vara överens om?". "Där har vi det", replikerade Ortmark triumferande, "det är precis den inställningen som gör att vi inte kan mötas i denna fråga!".

Fotnot

1) Jag utveckalde därefter mitt bidrag till seminariet i vad som kom att bli ett av mina mest uppmärksammade skriftliga inlägg i klimatdebatten.