Darwin, Einstein, Dyson

Jag hyser stor beundran för den 90-årige Freeman Dyson. Han kan, även om han inte belönats med något Nobelpris, räknas som en av de riktigt stora bland nu levande fysiker, i kraft av viktiga insatser inom bland annat kvantfältteori och fasta tillståndets fysik. Han har också varit föredömligt produktiv när det gäller att skriva för en bredare allmänhet, och jag uppskattar hans böcker Disturbing the Universe (1979) och The Scientist as Rebel (2006) som båda är mycket rika på originellt och intressant innehåll.¹

Dessa insatser gör det lätt att förlåta vissa drag i hans personlighet som drar åt det lite löjliga hållet. Det är uppenbart att han anser sig vara bättre än snart sagt alla andra på att tänka kreativt och utanför boxen, och att han gärna ser sig själv som (vilket ju antyds redan i titeln på boken från 2006) en upprorsmakare med den viktiga uppgiften att kullkasta gamla stelnade vetenskapliga dogmer. Detta är en inställning som säkert bidragit till att han i sin forskning vågat ta viktiga nydanande steg, men som ibland också yttrar sig som dåligt omdöme (vilket vi ser t.ex. i hans böjelse för klimatförnekeri) och i ett lite väl omaskerat självförhärligande. Min avsikt idag är att ge ett aktuellt exempel där hans självförhärligande slår över i det rent grandiosa.

I en text rubricerad The Case for Blunders, nyligen publicerad i husorganet New York Review of Books, recenserar Dyson i positiva ordalag den aktuella boken Brilliant Blunders av Mario Livio, som, med utgångspunkt från kända exempel där Charles Darwin, Lord Kelvin, Linus Pauling, Fred Hoyle och Albert Einstein drivit vetenskapliga ståndpunkter som senare visat sig felaktiga, förklarar hur utomordentligt produktivt och vetenskapligt hälsosamt det är at våga ha fel. Mot slutet av sin text berättar Dyson om sin egen största tabbe som vetenskapsman:

I observed [in 1967] that our proof of the stability of matter would fail if electrons without the exclusion principle existed. So I jumped to the conclusion that a charged weak boson could not exist in a stable universe. This was a new law of nature that I had discovered. I published it quietly in a mathematical journal.

I knew that my theory flatly contradicted the prevailing wisdom. The prevailing wisdom was the unified theory of weak and electromagnetic interactions proposed by my friends Steven Weinberg and Abdus Salam. Weinberg and Salam predicted the existence of a new particle as a carrier of weak interactions. They called the new particle W. The W-particle had to be a charged weak boson, precisely the combination that I had declared impossible. Nature, speaking through an experiment at CERN in Geneva, would decide who was right.

The decision did not come quickly. It took the experimenters fifteen years to build a new machine and use it to search for the W-particle. But the decision, when it came, was final. Large numbers of W-particles were seen, with the properties predicted by Weinberg and Salam. With hindsight I could see several reasons why my stability argument would not apply to W-particles. W-particles are too massive and too short-lived to be a constituent of anything that resembles ordinary matter.

Så långt låter ju detta ödmjukt och bra, men hör här vilka namn som Dyson genast buntar ihop sitt eget med, under samlingsnamnet "the greatest scientists":

I quickly forgot my disappointment and shared the joy of Weinberg and Salam in their well-deserved triumph. As my mother taught me long ago, the key to enjoyment of any sport is to be a good loser.

In Livio’s list of brilliant blunderers, Darwin and Einstein were good losers, Kelvin and Pauling were not so good, and Hoyle was the worst. The greatest scientists are the best losers. That is one of the reasons why we love the game.

Darwin, Einstein, Dyson.

Fotnot

1) Jag utvecklar min syn på Freeman Dyson mer utförligt och nyanserat i den gamla UI-bloggposten Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson.