Ett viktigt inslag i min vardag, och ett ofta avgörande moment för att ge mig en bra start på dagen, är att få läsa DN vid frukostbordet. Ibland, när tidningen någon gång är alltför välfylld med misshagligheter, fungerar det dock inte på önskat vis, och jag måste säga att hellre än ännu en debattartikel av professorn i företagsekonomi Mats Alvesson tar jag del av 24-sidiga reklambilagor från SIBA eller en kulturdel dominerad av Eurovisionsschlagerspekulationer.
När en artikel blir tillräckligt svamlig och dum blir det svårt att skilja rena skriv- och slarvfel från vad författaren faktiskt menar med sitt "resonemang". Så t.ex. är jag oförmögen att avgöra om Mats Alvesson verkligen menar vad han skriver då han i sin debattartikel Låt resultaten vägleda skolan – detaljstyr mindre i dagens DN föreslår att man "eventuellt kan [...] tänka sig ekonomiska incitament: de klart över eller under snittet i förhållande till jämförbara skolor kan få en belöning". Om jag ändå skall försöka mig på en sammanfattning av hans enastående floskulösa sörja till artikel, så verkar dess huvudbudskap vara att resultaten i det av New Public Management-tänkande genomsyrade svenska skolsystemet är dåliga, och att vad som fattas är ännu mera New Public Management-tänkande.
Ändå är det inte detta budskap som nära nog ger mig ett apoplektiskt anfall denna morgon, utan följande alvessonska förslag:
- Lärare i ämnen som kräver föga för- och efterarbete, till exempel matematik, skulle kunna undervisa mer, medan lärare som tar nya eller krävande kurser kanske kunde undervisa lite mindre.
Jag tolkar inte riktigt artikeln som du, Olle. Visserligen är den lite allmänt svamlig ochvisserligen innehåller den en del dumheter, som t ex den om matematikundervisningen och den om ekonomiska incitament (som har visat sig fungera dåligt i USA). Men även passagen om incitament så föreslås ju också andra alternativ, som t ex att sämre skolor skall få konkreta former av stöd. Överlag är mitt intryck att Alvesson snarare vänder sig mot den stora och ökade graden av formalism i hela skolsystemet som producerar vad Moa Matthis i sin krönika i P1 förra veckan kallade "dokument som ingen någonsin läser"(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5850713). Notera också att det föreslås att bedömningen av skolan skall göras av andra lärare. Ett slags kollegialt system, kan man tänka sig. Och överlag tycker jag mycket i artikeln andas samma idéer som de som ledda fram till skolreformerna på 90-talet där just mål- och resultatstyrning och fördelning av ansvaret till professionen och till mer lokala nivåer var en ledstjärna. Nu blev visserligen inte detta så bra i praktiken, men även om Alvessons artikel är lite svamlig och ofokuserad så läser jag det inte som någon neoliberal NPM-argumentation. I NPM är ju just den sortens ytliga styrande kvantifierbara kriterier som Alvesson argumenterar emot normen. Problemet med Alvessons alternativa förslag är dock att även det i slutändan riskerar att bli ytligt och manipulerbart ju mer det standardiseras och om det inte standardiseras så blir det godtyckligt. Ett genuint dilemma som blir allt svårare att hantera ju större konsekvenser mätningen får (jfr Campells lag: http://en.wikipedia.org/wiki/Campbell%27s_law). Men om konsekvenserna av ett dåligt resultat i den "kollegiala utvärderingen" är MER stöd så kan man tänka sig att detta dilemma blir enklare att hantera såtillvida att det stöd som erbjuds är av sådant slag att skolor vill ha det.
SvaraRaderaI Alvessons artikel finns ändå ett och annat som kanske ändå kunde vara värt att pröva i Sverige, t.ex. förslaget om externa examinatorer
SvaraRaderaErland Andersen berättade på NO-biennalen i Växjö förra året om hur man i Danmark arbetat med extern examinator (som är lärare på en annan skola) på obligatoriska experimentella prov i högstadiet. Experimenten planeras av läraren tillsammans med den externa examinatorn. Utöver kalibrering ger detta också erfarenhetsutbyte och spridning av goda ideer.
Upplägg, som jag minns det:
Tre par av elever arbetar i två timmar i en sal, med tre olika experiment. Först planeras undersökningen och presenteras för läraren och examinatorn under den första halvtimmen. Under arbetet observeras eleverna, och när det är ca halvtimme kvar stämmer lärare och examinator av om de behöver ytterligare underlag för att sätta betyg, och ser i så fall till att få det. Efter två timmar är allt klart för dessa elever. Inget mer efterarbetande och rättande.
Ola, Ann-Marie,
SvaraRaderaTack för konstruktiva och kloka kommentarer! Visst finns det ett och annat som kan vara värt att överväga i Alvessons artikel, inte minst detta med extern examination. Men han text är ju närmast att likna vid skjutandet av automateld i en svepande rörelse från höften, och då vore det ju konstigt om inte en eller annan kula kom att träffa något vitalt...
Även dagens skolpolitik kan väl liknas vid "skjutandet av automateld i en svepande rörelse" från höften, där ett och annat siktar åt rätt håll, men väldigt många av kulorna ställer till med mycket skada.
SvaraRaderaJag har dock uppfattningen att Mats Alvesson, i nyktert tillstånd, faktiskt kan prestera ganska bra.
SvaraRaderahttp://www.dn.se/debatt/manga-blir-inte-klokare-av-en-hogskoleutbildning/
Vem är Olle?
SvaraRaderaMats Alvesson har sent omsider hört av sig, ebrevledes, och förefaller en smula sårad över mitt uttryck "enastående floskulös sörja", ty så här skriver han:
SvaraRadera"Undertecknad är Sveriges troligen mest citerade samhällsvetare. Jag fick 2010 ’Wallenberg scholar’ som enda icke nat-vet/tekn/medicin forskare och enda från LU (som fick nominera 7 pers.) Min bok The Triumph of Emptiness, Oxford Univ Pr blev av en av Times Higher Education reviwers utnämnd till the book of the year. Om jag endast är i stånd att producera 'enastående floskulösa sörja' är det i sanning illa ställt."
Jag vill härmed ta tillfället i akt och gratulera Alvesson till hans förträffliga akademiska meriter, och vill samtidigt passa på att komma med ett förtydligande: Med det lite negativt laddade omdömet "enastående floskulös sörja" avser jag endast hans DN-artikel, och inte hans samlade akademiska produktion. Den senare är jag inte tillräckligt bekant med för att kunna fälla ett generellt omdöme av detta slag.