torsdag 3 juli 2014

Rekommenderad sommarläsning enligt Financial Times: Bostrom och Tegmark

Nu har den äntligen kommit i min brevlåda - sommarens mest efterlängtade bok! Jag talar naturligtvis om Oxfordfilosofen Nick Bostroms Superintelligence: Paths, Dangers, Strategies. Bostrom är känd för sin klartänkthet i oortodoxa ämnen, och kan utan överdrift räknas som en av världens främsta tänkare vad gäller global och existentiell risk i allmänhet, och risker härrörandes från radikala framsteg inom artificiell intelligens (AI) i synnerhet. Det senare ämnet har på senare år behandlats i böcker som James Millers Singularity Rising och James Barrats Our Final Invention, och jag vill absolut inte racka ned på dessa högintressanta böcker, men Superintelligence har emotsetts som något alldeles extra. Den hastiga genombläddring jag hunnit med har inte fått mig att justera ned de höga förväntningarna. Mer än så vill jag inte säga just nu om boken,1 då jag lovat att recensera den för Axess - det uppdraget är arvoderat, varför det känns rimligt att de får komma först med att publicera mina synpunkter.

Bostroms bok finns med på Financial Times nyligen publicerade lista över rekommenderad sommarläsning, som en av fem böcker i listans science-avdelning. Bland dessa fem återfinns även Max Tegmarks Our Mathematical Universe, som jag i entusiastiska ordalag anmälde tidigare i år här på bloggen (liksom Blondinbella nyligen också gjorde, som bekant). Bostrom och Tegmark förenas inte bara av deras närvaro på FT-listan, deras val att överge uppväxtens Sverige till förmån för ledande anglosaxiska lärosäten, deras skarpsinniga och oförvägna sinne för blickhöjning och utanför-boxen-tänkande, och deras betoning av vikten av att undvika globala katastrofer sprungna ur AI och andra nya teknologier, utan också av deras snart tio år gamla gemensamma Nature-uppsats där de presenterar en snillrik övre skattning av hur sannolika vissa slags globala katastrofscenarier kan tänkas vara.

Fotnoter

1) Jo förresten, låt mig ändå återge den korta fabel2 som inleder boken och som förklarar ugglan på dess omslag:
    It was the nest-building season, but after days of long hard work, the sparrows sat in the evening glow, relaxing and chirping away.

    "We are so small and weak. Imagine how easy life would be if we had an owl who could help us build our nests!"

    "Yes!" said another. "And we could use it to look after our elderly and our young."

    "It could give us advice and keep an eye on out for the neighborhood cat," added a third.

    Then Pastus, the elder-bird, spoke: "Let us send out scouts in all directions and try to find an abandoned owlet somewhere, or maybe an egg. A crow chick might also do, or a baby weasel. This could be the best thing that ever happened to us, at least since the opening of the Pavilion of Unlimited Grain in yonder backyard."

    The flock was exhilarated, and sparrows everywhere started chirping at the top of their lungs.

    Only Scronkfinkle, a one-eyed sparrow with a fretful temperament, was unconvinced of the wisdom of the endeavor. Quoth he: "This will surely be our undoing. Should we not give some thought to the art of owl-domestication and owl-taming first, before we bring such a creature into our midst?"

    Replied Pastus: "Taming an owl sounds like an exceedingly difficult thing to do. It will be difficult enough to find an owl egg. So let us start there. After we have succeeded in raising an owl, then we can think about taking care of this other challenge."

    "There is a flaw in that plan!" squeaked Scronkfinkle; but his protests were in vain as the flock had already lifted off to start implementing the directives set out by Pastus.

    Just two or three sparrows remained behind. Together they began to try to work out how owls might be tamed or domesticated. They soon realized that Pastus had been right: this was an exceedingly difficult challenge, especially in the absence of an actual owl to practice on. Nevertheless they pressed on as best as they could, constantly fearing that the flock might return with an owl egg before a solution to the control problem had been found.

    It is not known how the story ends, but the author dedicates this book to Scronkfinkle and his followers.

2) Detta är inte första gången som Bostrom visar sin förkärlek för fabelns möjligheter att i koncentrerad allegorisk form uttrycka (i bästa fall) visdomar. Se hans Fable of the Dragon-Tyrant från 2005.

5 kommentarer:

  1. Här ett avsnitt ur min allra första favorit-TV-serie. Nick Bostroms fabel skulle göra sig fint som ett avsnitt i samma serie, och jag undrar om han liksom jag präglats av den i sin barndom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arne Söderqvist4 juli 2014 18:45

      Här en länk till ett avsnitt ur min första favoritserie i TV.
      https://www.youtube.com/watch?v=LEfnJBArxGg
      Det framgår tydligt att jag är ett par generationer äldre än du.

      Radera
    2. Hur var det nu igen, Arne, gick du i samma grundskoleklass som Bockstensmannen?

      Radera
    3. Arne Söderqvist5 juli 2014 19:28

      Jag är något äldre än Bockstensmannen, så jag hörde till "de stora grabbarna" då han började skolan. Jag har inget minne av att jag utsatte honom för mobbning, men minnet är ju förvisso selektivt.

      Radera
  2. Jag har ägnat sommaren åt Anders Jallis trilogi om Anton Modin. Det är en konspiratorisk agent skröna om den svenska efterkrigshistorien av kiosklitteratur typ. Men det finns en del underhållande likheter med SI/klimatupplysningen och den arla gryning organisation som skissas om i de två senare böckerna som roat mig särskilt

    SvaraRadera