tisdag 23 september 2014

Högskolan - ett orimligt krav på skattebetalarna?

På DN Debatt idag skriver professor Bo Becker vid Handelshögskolan i Stockholm om den brain gain som USA och Australien erhåller genom att deras främsta universitet attraherar utländska toppstudenter, och han oroar sig över hur svenska lärosäten skall klara konkurrensen. Hans svar är...

TERMINSAVGIFTER!

Ja, ni läste rätt: terminsavgifter! Det är med terminsavgifter som vi skall attrahera utländska studenter.

För att nu vara lite rättvis mot Becker så är det nog inte terminsavgifterna i sig som han tror skall attrahera de utländska studenterna, utan hög kvalitet i utbildningen.1 Och kvalitet kostar. Becker frågar retoriskt hur vi skall ha råd med hög kvalitet i universitet och högskolor "utan att ställa orimliga krav på skattebetalarna". Mitt svar är enkelt: den högre utbildningen skall även fortsättningsvis vara skattefinansierad. Detta är inte ett "orimligt krav på skattebetalarna", utan ett högst rimligt sådant, som vi hittills varit överens om (frånsett måhända en och annan medlem i Skattebetalarnas förening - huruvida Becker har medlemskort där vill jag inte spekulera över).

Det vore väldigt olyckligt om vi började rucka på principen att högre utbildning skall finansieras via skattsedeln och alltså vara gratis för studenten.2 Becker talar visserligen om att gå försiktigt fram: vi bör börja med ett tak på "10.000 kronor per termin", och "de lärosäten som vill får ha lägre avgifter" (åh tack snälla snälla schysstaste hygglo-Becker för att du så generöst vill ge oss den möjligheten!). Icke desto mindre skulle hans förslag innebära att vi slår in en kil mot det gamla systemet, tillkommet för att ge våra ungdomar rättvis tillgång till högre utbildning, så att det inte blir en exklusiv förmån för dem som kommer från välbärgade och studievana hemmiljöer.

Det finns även annat i Beckers framställning jag inte gillar. Han talar t.ex. om att det behövs incitament (eller, som han formulerar det, en "morot") för att vi på universiteten skall göra ett bra jobb, och han ser avgifterna som ett ekonomiskt sådant. Well, I've got news for you, Bo Becker: vi har redan gott om incitament. Framför allt består incitamenten i den yrkesstolthet som vi universitetslärare känner och som driver oss att göra vårt bästa (undantag finns givetvis, men huruvida Becker hör till dem vill jag inte spekulera över). Vi har till och med ekonomiska incitament, i fall att nu Becker har fått för sig att det endast är sådana som fungerar, ty de skattemedel vi får till våra utbildningar är inte ovillkorade. Det vore också bra om Becker satte sig in i vad den psykologiska forskningen säger om vad ekonomiska incitament gör med våra drivkrafter.

Fotnoter

1) Att kvalitetsproblem föreligger här och var i det svenska universitetsväsendet vill jag inte bestrida, men Beckers argumentation för att så är fallet är beklämmande svag. Han skriver att "inget svenskt universitet utom Karolinska institutet rankas numera bland världens topp 100", men detta är inte en indikation på att kvaliteten i svensk högre utbildning är låg, utan att den är hög.

Eftersom den beckerska argumentationen på denna punkt är vanligt förekommande (jag har hört den från både professorer och rektorer) tar jag mig friheten att förklara hur det ligger till. Världens befolkning är i runda slängar 7 miljarder, vilket betyder att om de 100 främsta universiteten i världen vore jämnt utspridda skulle det finnas ett per 70 miljoner invånare. Ett land som Sverige, med cirka 9,5 miljoner invånare, skulle väntas ha 0,14 sådana universitet. Nu är siffran istället 1 enligt vilken ranking det nu är som Becker stödjer sig på (han anger inte sin källa), vilket rimligtvis får anses vara ett gott utfall. (Det finns gott om universitetsrankingar, och utfallen varierar, men det kan i sammanhanget vara värt att nämna att enligt två av de mest välkända - såväl Shanghairankingen som (den tidigare i år här på bloggen omnämnda) Times Higher Education-rankingen - har vi inte mindre än 3 universitet på topp 100, vilket är en fantastiskt fin siffra med tanke på vilket litet land vi är!)

2) Noga taget så har vi redan börjat rucka på den saken, genom den avgiftsbeläggning för utomeuropeiska studenter som infördes 2011. Men denna bör tas bort, snarare än att vi som Becker föreslår fortsätter längre in på denna olyckliga väg.

17 kommentarer:

  1. Jag tycker du kan börja med att jobba gratis så slipper vi andra finansiera åtminstone de studenter som läser dina kurser...

    Kraftigt sänkt anslag till universiteten är snarare det vi behöver. Det räcker gått och väl med att max 25-30% av en årskull går vidare till universitetsstudier. Fler än så har inte förmågan att tillgodogöra sig detta och det leder bara till att det måste skapas massa meningslösa "ballongyrken" för att dessa skall ha en sysselsättning. Utländska studenter skall självfallet betala vad det kostar, antingen själva eller via staten i deras hemländer.

    SvaraRadera
  2. det fascinerar mig hur vissa konstiga ideer tycks spridas väldigt snabbt.
    specifikt tänker jag nu på dumheten om det farliga ballongsamhället (m alvesson, på dn) och ovanstående kommentators (låt oss kalla henom, anonym men hen heter egentligen något annat) förslag att minska andelen av befolkning som utbildas.
    om man jämför med den goda tiden med pyramidsamhället och outbildade massan, så ser man ganska tydligt att det är betydligt bättre nu.
    och då undrar jag, hur kommer man till slutsatsen att det var bättre när anslag till universiteten var obefintligt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi kan nog lugnt ignorera Anonym 11:53. Troligen handlar det om en tjomme som noterat (helt korrekt) att min ton i bloggposten är lite stöddig, och som gärna vill låta mig smaka på min egen medicin, men som inte riktigt har den erforderliga språk- och argumentationsförmågan.

      Radera
    2. jag är mer orolig för att argument av denna kaliber kommer från universitetsanställda forskare.

      Radera
  3. (olle,
    jag köper inte ditt argument om att man delar rakt av befolkning med hundra för att förutsee hur många topp 100 universitet man skulle förvänta sig i sverige. för det första bör man kanske jämföra "liknande länder", andel medborgare är bar 1 parameter. men framförallt talar ditt argument för terminsavgifter, eftersom både usa och uk har betydligt fler universitet på topp 100 än vad jämnfördelning förutser -och flertal gånger mer än vad sverige har)

    SvaraRadera
    Svar
    1. USA har drygt 30 gånger större befolkning än Sverige, men bara 17 gånger fler universitet på Shanghailistans topp 100 (52 stycken mot Sveriges 3).

      UK har cirka 6,5 gånger större befolkning än Sverige, men bara cirka 2,7 (8 delat med 3) gånger fler universitet på Shanghailistans topp 100.

      Radera
    2. jag tycker att du ägnar dig åt den användning av statistik som du ofta kritiserar här. plats 100 är en godtyckligt valt parameter och du behandlar plats 1 som plats 100. vad händer om du väljer plats 10? eller 30? eller 1000?
      men kanske har jag underskattat resonemanget som ledde dig till att välja att enkelt dela 7 miljarder med 100. kan du i så fall förklara hur du tänkte?

      Radera
    3. Jag gör inte anspråk på att här ge några kassaskåpssäkra indikationer på hurpass väl det svenska universitetsväsendet står sig mot andra länder, utan min långt blygsammare ambition är att visa att Bo Beckers argument inte räcker till för att visa det han vill visa. Jag valde 100 helt enkelt för att Bo Becker gjorde det. Han har så att säga fått "välja gren", och jag har påvisat att inte ens om vi håller oss till precis den grenen håller hans resonemang.

      Radera
    4. ok, då förstår jag.

      Radera
  4. Jag har alltid hävdat att samhällets infrastruktur bör vara samhällsägd. Hela utbildningsväsendet anser jag vara en del av infrastrukturen. Infrastruktur bör finansieras skattevägen.

    Privatiseringsfundamentalister får allt större gehör för sina idéer. Man hävdar att privatägd verksamhet är effektivare än offentlig verksamhet. Jag har många gånger hävdat att eventuell ineffektivitet inom offentliga sektorn kan förklaras av att tjänster inte tillsätts genom utlysningsförfarande och opartisk bedömning av de sökande. Jag har under mina år inom skolan, vid Södertörns högskola och på KTH sett otaliga exempel på att man kringgått det stipulerade rekryteringsförfarandet och att inflytelserika personer istället rekryterat från sin egen bekantskapskrets.

    Yttrandefrihet och öppenhet är de viktigaste kontrollfunktionerna inom offentlig verksamhet. Rekryterar man inom ett socialt nätverk utan utlysningsförfarande, så uppstår automatiskt hållhakar, vilket är hämmande. Ett likformighetskriterium vid tjänstetillsättningar är förödande. De dumheter som i så fall begås inom verksamheten kommer då att bli än dummare. Professionella synpunkter kommer inte att bli framförda, om sådana ens existerar.

    De som styr över utbildning och forskning på högsta nivå har inte förstått drivkrafterna hos de yrkesverksamma. Man har sig själva till norm och utgår därmed från att den privata ekonomin är det enda som kan motivera till goda prestationer. Därmed har man infört individuella lönepåslag. Lönelistorna utgör offentliga handlingar, men ändå har jag alltid haft mycket svårt att få se dem, varje gång jag begärt det. Detta är motsägelsefullt; de med högre lön ska ju anses vara förebilder för övriga personal, men samtidigt ska man alltså inte få veta vilka som har högre lönepåslag! Vidare är kriterierna för individuella lönepåslag diffusa. En chef kan uppskatta vissa saker, men tillträder så en ny chef kan det vara helt annorlunda. När jag till sist fått se lönelistorna har jag alltid blivit förvånad. Alldeles uppenbart har det viktigaste kriteriet varit att man ska ingå i chefens vänskapskrets.

    Inom ännu inte privatiserad offentlig verksamhet har "NPM", eller "toyotism" som den ibland kallas, lett till att många anställda tappat gnistan. Budskapet är att "man ska bli bättre på det man gör". Detta är en ren oförskämdhet mot ämneskunniga engagerade lärare, som vill vara missionärer för sitt ämne. Man antyder alltså att arbetet hittills har misskötts och att det nu är dags att ta sig i kragen.

    På KTH:s basår, där jag varit verksam under många år, har kurserna styckats sönder och detaljreglerats ända ned till lektionsnivå. Inga egna idéer eller initiativ från lärarens sida är välkomna. Direktiven är "fokusera på tentan!" Allt därutöver betraktas som förspilld undervisningstid. Historiska aspekter på matematiken är exempel på vad som anses vara onödigt och olämpligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En fråga till Arne:
      "Direktiven är fokusera på tentan'.
      Vem/vilka ger detta direktiv, och varför...?

      Vilka är då incitamenten för en forskare att undervisa? "klara tentan" uppfattar jag i ditt inlägg nästan som " se till att studenterna klarar tentan", vilket kanske är en överdrift, men en tolkning som inte förefaller alldeles orimlig.

      Är detta direktivet till medicinstuderande också. Då kommer jag att vara rikrigt rädd att gå till "doktorn" i framtiden! (Därmed inte sagt att matematik skulle vara mindre viktigt än medecin).
      Kjell Eriksson

      Radera
    2. Efter varje avslutad kurs på KTH ska studenterna göra en kursutvärdering. Ofta skrev man att jag "snackat en massa skit om saker som inte kom på tentan". Det kunde tex. gälla kommentarer som att lipschitzkontinuitet är ett strängare villkor än kontinuitet, men ett svagare villkor än deriverbarhet. Detta "stod inte i boken", och därmed ansågs det inte ingå i kursen att läraren skulle sätta in dessa begrepp i ett sammanhang. Den vanligaste frågan jag fått är "Kommer det här på tentan?"

      Vid det årliga utvecklingssamtalet och vid lönesamtalet hade min prefekt med sig en utskrift av alla studenters utvärderingar. Dessa ska, enligt bestämmelserna, endast vara till för utveckling av kurserna, men används i själva verket som grund för individuella lönepåslag. Jag fick redovisat hur många "håpar" (helårsprestationer) jag genererat och min andel var den lägsta bland mina kolleger. Indirekt hade jag alltså inte genererat lika stort anslag från departementet, som mina kolleger. En "bra lärare" ska fokusera på den kommande examinationen och hela tiden tipsa om vilka frågeställningar som kan dyka upp på tentorna. Vad därutöver är bör inte nämnas. Mina kommentarer i undervisningen tolkades som att jag varit oförberedd och måste fylla ut tiden med "onödigt snack" för att få den att gå. "Mycket allvarligt" enligt både mina studenter och mina chefer.

      Jag hade en gång en kurs i ekonomisk matematik. Man kunde få 24 skrivningspoäng. Välvilligt hade jag satt godkändgränsen vid 11 skrivningspoäng. Två studenter, som erhållit fem respektive två poäng, begärde en "second opinion" av en annan lärare. Man kallade därmed in en pensionerad gymnasielärare som ansåg att de båda hade förtjänat att bli godkända. Kruxet var bara att det var jag som var examinator och jag vägrade att underteckna dokumentet med deras godkända betyg. Jag gjorde det till sist, men innan dess uppstod en cirkus jag inte kan redogöra för här.

      Radera
    3. Det är sannerligen ingen trevlig bild du ger av högre utbildning! I sista stycket ger du förstås en alldeles bedrövlig bild. Matematiken är väl åndå relativt tolkningsfri. Och att tolka mellanskillnaden mellan 2 poäng och 11 poäng, som felbedönt borde inte vara möjligt. Jag kanske ändå får vara glad att min examen i teknisk fysik är från
      1986.
      Kjell Eriksson

      Radera
    4. De olika bedömningarna gällde främst lösningarnas kvalitet. Jag godtog tex. inte att man fann maximum av en funktion med bivillkor genom att pröva sig fram. Jag hade uttryckligen krävt att Lagranges multiplikatormetod skulle användas. Ett annat exempel var att jag krävde att totalkostnaden skulle beräknas med en integral och inte genom att man uppskattade storleken av en area i ett diagram. Det gällde ju att lära sig tillämpa matematik inom ekonomi och inte bara att tillämpa några nationalekonomiska knep.

      Radera
  5. Forts.

    Dåliga studieresultat förklarar man med att läraren använder fel didaktiska metoder. Vad didaktik egentligen är har jag alrig sett definierat, men den tolkning jag med åren lyckats komma fram till är att det gäller att få elever och studenter att lära sig saker utan vare sig ansträngning eller uppbådande av intresse för studier. Därmed anser jag att didaktikerna är lika felaktigt ute som alkemister.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jag undrar är hur man mäter hur framgångsrikt ett universitet är..., och därmed hur mycket bättre ett universitet är jämfört med ett annat.

      Jag har lyckats reda ut att en väsentlig parametet är antal publikationer i välrenommerade vetenskapliga tidsskrifter. Då får man utgå från att det inte bara är antalet som är avgörande utan även innehållet/kvaliten.

      Sedan när jag läser denna blogg ser jag vilka svårigheter det pekas på. Universiteten blir alltmer lika "vanliga" myndigheter, "klara tentan", motivera för vetenskapsrådet varför just "min forskning" är viktig osv osv.

      Jag har också förstått att tex amerikanska universitet kan fresta med helt andra löner, vilka svenska universitet inte mäktar att konkurrera med. Toppforskare kan förstås frestas av sådana incitament.

      Sedan är jag övertygad om att, trots dessa svårigheter, har Sverige i huvudsak bra och kvalificerade forskare. De lyckas på något sätt höja sig över de svårigheter som finns.

      Det Sverige borde satsa på är att erbjuda en internationellt intressant forskningsmiljö, där toppforskare gärna kommer till Sverige, och tillbringar några år här. Och inte nödvändigvis för lönernas skull utan mera för att "vi" kan bjuda på en kreativ miljö. Hur väl lyckas "vi" här...?
      Kjell Eriksson


      Radera
    2. Som den pensionär jag numera är har jag klarat mig undan den didaktiska kurs KTH numera har målsättningen att alla deras lärare ska genomgå. En fd. kollega skrev idag ett e-brev till mig och informerade om vad som tilldragit sig under hans första dag på denna kurs. Här följer ett utdrag ur hans e-brev:
      "Jag fick lära mig att en del studenter klarar tentan och faktiskt förstått kursen, andra klarar tentan utan att ha förstått. Och det finns de som inte förstått och inte klarar tentan och så finns det en liten grupp som förstått men ändå
      inte klarar tentan.
      Då påpekade jag att det fanns en vit elefant i rummet: hås- och håp-systemet. Den lärare som vill överleva utformar både utbildning och examination så att studenter som inte fattar ändå klarar tentan."

      Min kommentar är: Förvisso är det så!

      Radera