En medborgare och matematiker ger synpunkter på samhällsfrågor, litteratur och vetenskap.
fredag 10 augusti 2012
Teknikutveckling och terrorism
måndag 6 augusti 2012
Blade Runner
torsdag 2 augusti 2012
Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist?
söndag 29 juli 2012
Shut up and calculate?
- kvantmekaniken har varit spektakulärt framgångsrik i att ge matematiska förutsägelser som stämmer med observationer. Sämre är det ställt när det gäller sökandet efter en intuitivt tilltalande och begriplig tolkning av ekvationerna. Många tolkningar har föreslagits, inklusive den strikt instrumentalistiska position vilken dömer ut sökandet efter en djupare sanning bortom observationerna och ekvationerna såsom meningslös, men någon lösning som är så tillfredsställande att den förmår samla konsensus bland fysiker tycks inte föreligga
- The second, deeper problem with instrumentalism is that the meaning of the words used by scientists goes far beyond what is "observable". To take a simple example, should paleontologists be allowed to speak about dinosaurs? Presumably yes. But in what sense are dinosaurs "observable"? After all, everything we know about them is inferred from fossil data; only the fossils are "observed". These inferences are not, of course, arbitrary: they can be justfied by evidence from biology (that all bones were once part of organisms) and geology (concerning the processes that transform bones into fossils). The point is, simply, that fossil evidence is evidence for the existence of something other than itself: namely, the fossils of dinosaur bones are evidence for the existence (at some time in the past) of dinosaurs. And the meaning of the word "dinosaur" is not easily expressible in a language that would refer only to fossils. For example, assertions about dinosaurs’ eating habits would have to be rephrased as assertions concerning the spatial correlation of certain types of fossils with certain other types of fossils. This seems unhelpful, to put it mildly.
- Some instrumentalist philosophers of science are prepared to classify dinosaurs as
"observable" on the grounds that, though we cannot observe them, they would have been observable to human beings had the the human species existed 100 million years ago. Now, anyone is free to define the word "observable" however he wishes; but there is no guarantee that the word, so defined, has any epistemological significance. In reality, neither dinosaurs nor electrons are ever observed directly; both are inferred from other observations, and the arguments supporting these two inferences are of comparable strength. It seems to us that, either one allows such inferences and accepts the probable reality (in some sense or other) of both dinosaurs and electrons, or else one rejects all such inferences and refuses to talk about either. To be sure, the meaning of "electron" is far murkier than that of "dinosaur": since we can form mental pictures of mid-size objects like dinosaurs, the meaning of the words referring to them is reasonably clear intuitively even if the objects are never directly observed, which is not necessarily the case for entities like electrons. That is why we are careful to assert only that electrons exist "in some sense or other", while admitting frankly our perplexity about what electrons really are.
fredag 27 juli 2012
Tankar om ett århundrade
- ofta kontroversiella men alltid välargumenterade texter i New York Review of Books, [för hans] monumentala Postwar: A History of Europe since 1945, [och för hans] skarpsinniga och koncisa Ill Fares the Land som [...] jag skulle [vilja utnämna] till obligatorisk läsning åt var och en som intellektuellt och på allvar intresserar sig för politik och samhällsutveckling.
- At the Battle of Stalingrad, the Red Army lost more solidiers than America has lost - soldiers and civilians combined - in all the American wars of the twentieth century.
- I don't think neglecting the past is our greatest risk; the characteristic mistake of the present is to cite it in ignorance. Condoleeza Rice, who holds a PhD in political science and was the provost of Stanford University, invoked the American occupation of postwar Germany to justify the Iraq War. How much historical illiteracy can you identify in that one analogy? Given that we are bound to exploit the past in order to justify present public behavior, the case for actually knowing history is unanswerable. A better-informed citizenry is less likely to be bamboozled into abusive exploitations of the past for present errors.
It's terribly important for an open society to be familiar with its past. It was a common feature of the closed societies of the twentieth century, whether Left or Right, that they manipulated history. Rigging the past is the oldest form of knowledge control: if you have power over the interpretation of what went before (or can simply lie about it), the present and the future are at your disposal. So it is simple democratic prudence to ensure that the citizenry are historically informed.
Here, I worry about "progressive" history teaching. In our childhood, certainly in mine and I imagine in yours, history was a bunch of information. You learned it in an organized, serial way - usually along a chronological timeline. The purpose of this exercise was to provide children with a mental map - stretching back across time - of the world they inhabited. Those who insisted that this approach was uncritical were not wrong. But it has proven a grave error to replace data-laden history with the intuition that the past was a set of lies and prejudices in need of correction: prejudices in favor of white people and men, lies about capitalism or colonialism or whatever it might be.
You cannot teach children American history by saying: it is widely believed that the Civil War was about the abolition of slavery, but ha! - I can assure you that it was really about something else altogether. For the poor little things in the front row are turning to one another and asking: "Wait a minute, what's he talking about? What is the Civil War? When did it happen? Who won?"
These supposedly critical approaches, intended - let's be generous - to help children and students form their own judgement, are self-defeating. They sow confusion rather than insight, and confusion is the enemy of knowledge. Before anyone - whether child or graduate student - can engage the past, they have to know what happened, in what order and with what outcome. Instead, we have raised two generations of citizens completely bereft of common references.3
- More recently, I think we really are the victims of a discursive shift, since the late 1970s, towards economics. Intellectuals don't ask if something is right or wrong, but whether a policy is efficient or inefficient. They don't ask if a measure is good or bad, but whether or not it improves productivity. The reason they do this is not necessarily because they are uninterested in society, but because they have come to assume, rather uncritically, that the point of economic policy is to generate resources. Until you've generated resources, goes the refrain, there's no point in having a conversation about distributing them.
This, it seems to me, comes close to a sort of soft blackmail: surely you are not going to be so unrealistic or unworldly or idealistic as to place goals before means? We are accordingly advised that everything begins with economics. But this reduces intellectuals - no less than the workers they are discussing - to rodents on a treadmill. When we talk of increasing productivity or resources, how do we know when to stop? At what point are we sufficiently well-resourced to turn our attention to the distribution of goods? How would we ever know when the time has come to talk about deserts and needs rather than outputs and efficiencies?
måndag 23 juli 2012
GW:s resa
- Mitt rent personliga handlande [...] tycker jag också visar på allvarliga brister rent förståndsmässigt. Det var naivt, enfaldigt och onödigt, och det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag normalt aldrig beter mig på det viset. Jag är inte det minsta godtrogen, jag är långt ifrån dum i huvudet och jag är nästan alltid medveten om konsekvenserna av det jag väljer att göra eller avstå från att göra, på förhand och ofta nog in i minsta detalj.
Möjligen är det så enkelt att det har gått bra för mig. Att jag drabbats av högmod, av övermod, percis som Ikaros den där gången då han flög för nära solen, tappade sina vingar och störtade i havet. Ungdomligt övermod, och om Bratt hade ringt mig idag skulle jag med största sannolikhet bara ha skakat på huvudet och sagt att jag inte hade en aning om det han pratade om.
- Att rangordna skurkar efter grovheten i de övergrepp de begått är inget jag normalt brukar ägna mig åt [...] men den här gången är jag villig att göra ett undantag för några av dem.
En av dem är Peter Bratt. Det var inte så enkelt att han bara gjorde ett dåligt jobb som journalist. Det var långt värre än så. Redan inom loppet av ett dygn har han avslöjat sin grundlagsskyddade källa. Inte bara till flera av sina kollegor på Dagens Nyheter utan även till andra journalister som jobbar på andra redaktioner. [...]
Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt rika yrkesliv.
- Vad hon heter kan göra detsamma. Eftersom jag har henne i svenska, skriftlig och muntlig framställning samt litteraturhistoria, döper jag omgående om henne till Linnea Sillkvist i enlighet med den tradition Strindberg gav uttryck för i Svarta fanor där Ellen Key dyker upp i skepnad av Hanna Paj.
Sillkvist är en märklig människa. Trots att det är mer än ett halvt decennium kvar till de första studentrevolterna går hon redan omkring i Mao Tse-tung-kavaj och blommiga puffbyxor. Hon är tjock och rödflammig och bär håret flätat i en piska i nacken. Hon lägger omgående bort titlarna med sina elever och ägnar första veckan åt att förklara vilken God Människa hon är. [...] Mest av allt tjatar hon om det Kina som under den Store Rorsmannens ledning förvandlats till Paradiset på Jorden. [...]
Om man skall okväda någon ett halvsekel senare så skall man vara noga med vilka ord man väljer. Det vore således helt missvisande att likna Magister Sillkvist vid en vanlig begravningsentreprenör som bara vårdar sig om sina egna lik. Sillkvist har ett annat och betydligt viktigare uppdrag i livet, nämligen att förvandla varje fungerande litterär text till aska. Att bränna ner varje känsla, tanke, mening och ord, till stoff som bara rinner mellan fingrarna på dig hur hårt du än knyter din hand. [...]
Sillkvist kommer senare i livet att bli den mest kända kulturbärare som jag haft som lärare under hela min gymnasietid. Hon är sedan länge hyllad och prisbelönt bortom allt mänskligt förstånd. Det är snart femtio år sedan vi gick skilda vägar, mycket kan hända med en människa på den tiden, och för att försäkra mig om att inte begå ett allvarligt misstag bestämmer jag mig för att läsa hennes senaste och mest omskrivna litterära verk, innan jag berättar om hur jag upplevde henne som lärare.
Är hon en annan idag? Tyvärr, hon är samma gamla krematorieföreståndare, nu som då, och därför kan det också göra detsamma vad hon heter.
- var hon nu är begravd - eller om hon nu själv valde att bli strödd för vinden - vet jag faktiskt inte. Min syster vet, men jag har aldrig frågat henne.
lördag 21 juli 2012
Istället för vardagsmatematik?
- Kalle köper en glass åt sig själv för 9 kr, och en åt sin syster Lena för 7:50. Om han betalar de båda glassarna med en tjugokronorssedel, hur mycket bör han då få i växel?
- Anna och Pelle skalar potatis till en släktmiddag. För Anna tar det 1 minut och 30 sekunder att skala en potatis. För Pelle tar det 2 minuter. Hur lång tid tar det för dem att tillsammans bli klara med 70 potatisar?
- Hur många människor skulle få plats på Gotland?
- En jurist vid namn Sally Clark fälldes 1999 för mord på sina två pojkar som hade dött 1996 och 1998, båda blott några veckor gamla. Läkaren Roy Meadow argumenterade för åklagarsidan på följande vis. Risken för plötslig spädbarnsdöd är cirka 1 på 8500. Sannolikheten för två dödsfall av detta slag är ungefär lika med kvadraten på detta tal, dvs cirka 1 på 73 miljoner. Vi kan därför konstatera att dödsfallen med överväldigande sannolikhet inte var naturliga. Är detta korrekt resonerat?3
- Du anländer med flyg till en stor flygplats där du skall byta till ett annat plan, i andra änden av flygplatsen. Dit behöver du ta dig till fots, men där finns också rullande gångbanor du kan ta dig fram på vissa sträckor. Tyvärr behöver du också stanna och knyta ett skosnöre. Om du vill ta dig fram till det anslutande flyget så snabbt som möjligt, var bör du då helst knyta skosnöret - på fast mark eller på en rullande gångbana?4
- Du och en god vän har olika uppfattning om hur ni vill tillbringa eftermiddagen. Ni bestämmer er av rättviseskäl för att singla slant om saken, men upptäcker att den enda slant ni har att tillgå är skev. Finns det något sätt för er att ändå få till en rättvis beslutsprocedur med hjälp av slanten?5
- Ett idag ofta framfört förslag till lösning på detta problem är den så kallade vardagsmatematiken: att matematiken skulle förankras hårdare i elevens vardagliga erfarenheter. Och självklart finns det ett värde i att ta hjälp av exempel som växelpengar och rättvis uppdelning av godispåsar, då talbegrepp och aritmetik skall förklaras. Det finns emellertid en stor fara i att alltför enkelspårigt inrikta matematikundervisningen åt detta håll, något som min Chalmerskollega Ulf Persson har uttryckt på följande vis: "Syftet med skolundervisningen är att [...] vidga och berika elevens erfarenhetsvärld. Den vardagsvärld eleven känner till är ofta karg och begränsad, och den kommer att förbli karg och begränsad om all kunskap måste rotas i dess tunna mylla."


