fredag 10 augusti 2012

Teknikutveckling och terrorism

Jag har ofta betonat den accelererande teknikutvecklingen, hur dess potentiella konsekvenser är på gott och ont, och vikten av att vi funderar över dessa snarare än att blint rusa rakt fram. Ett uppenbar kategori av konsekvenser på minuskontot är hur den nya tekniken kan användas för terrorism och annan kriminalitet. Ett TED-föredrag av säkerhetsexperten Marc Goodman nyligen ger skrämmande inblickar i ämnet.

måndag 6 augusti 2012

Blade Runner

Vem är den störste segraren i de olympiska spelen i London 2012? Någon läsare kanske säger Usain Bolt, någon mer patriotiskt lagd kanske hellre lyfter fram Fredrik Lööf och Max Salminen, och den mer förnuftigt lagde kanske säger att det är för tidigt att ge ett svar eftersom spelen ännu pågår. Själv säger jag den sydafrikanske friidrottaren Oscar "Blade Runner" Pistorius!

Det är visserligen sant att Pistorius igår kväll med en åttondeplats i sitt semifinalheat misslyckades med att ta sig till final i herrarnas 400 meter, men det är en enorm prestation att först kvalificera sig till OS och där ta sig till semifinal. Inte minst med tanke på omständigheterna. Till följd av en missbildning fick Pistorius vid 11 månaders ålder båda sina ben amputerade halvvägs mellan knä och anklar. Istället för fötter springer han på ett par änadmålsenligt formade blad i kolfibermaterial. Stort grattis till din fina olympiska prestation, Oscar Pistorius!

Utöver att vara en glädjande och beundransvärd idrottsprestation i sig är Pistorius insats enligt min mening positiv på ett annat vis. Hans fall har nämligen inspirerat livlig debatt om artificiell förbättring av människans konstitution. En av många frågor fallet väcker är vad vi gör om det visar sig effektivare att springa med kolfiberblad än med fötter - bör vi då tillåta friska idrottare att amputera fötterna och gå över till de välformade skenorna? Det här är emellertid en debatt som potentiellt sträcker sig långt bortom idrottsliga frågor, mot en mer allmän diskussion om förbättring av människans fysiska, kognitiva och psykiska egenskaper längs exempelvis farmakologiska, mekaniska, elektroniska och genetiska vägar, och mot transhumanism. Teknikutvecklingen på dessa områden går fort, och kan få enorma konsekvenser för individ och samhälle. Det är hög tid att ta den bioetiska diskussionen om artificiell förbättring av människan på allvar.

torsdag 2 augusti 2012

Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist?

Streisandeffekten - så uppkallad efter sångerskan Barbara Streisands misslyckade försök 2003 att hejda spridningen av bilder på hennes residens i Malibu - betecknar hur åtgärder för att hejda informationsspridning lätt kan bli kontraproduktiva. Begreppet har snabbt blivit mycket populärt i bloggosfären, och jag tycker mig i sociala media se en utbredd önskan att vilja medverka till informationsspridningen så snart något luktar Streisandeffekt. Intresset för själva sakfrågan är ofta sekundärt; det är informationsspridandet i sig som, när någon försökt hejda det, upplevs som angeläget och ett slag för yttrandefriheten.

Ett typexempel såg vi för några veckor sedan. En bloggare vid namn Tomas Gunnarsson hade fått syn på ett reportage om en stockholmskrog i Arlanda Express kundtidning Xpress, och skrev en kritisk text på sin blogg Genusfotografen om reportagets starkt sexualiserade bilder av den kvinnliga krögaren. Texten illustrerade han med fotografier han tagit av bilderna i reportaget. Snart började han få hotfulla och halvhjärtat anonyma ebrev där han anmodades plocka bort bilderna och reportagefotografens namn. Till slut såg sig Gunnarsson nödsakad att censurera dessa i sin bloggpost,1 samt att i en snabb förlikning betala bildbyrån 15 000 kr i skadestånd för copyrightintrång. Hans berättelse om detta i en senare bloggpost nådde snabb spridning. På Facebook bevittnade jag och rycktes med i den allmänna skadeglädjen kring att bildbyråns osympatiska agerande fick stor spridning och att deras ansats att tysta Genusfotografen Gunnarsson resulterade i en rejäl Streisandeffekt!

Men är det helt uppenbart att bildbyrån och reportagefotografen tagit skada av det inträffade? All reklam är ju bra reklam, sägs det, och jag kan gott tänka mig att många läsare finner bilderna på krögaren snygga och - hö hö hö - festliga samt att bildbyråns agerande mot Gunnarsson är helt i sin ordning. Helt klart är att de (bildbyrån och reportagefotografen) arbetar i en bransch där publicitet är väldigt viktigt.

Tänk om de, när de fick se Gunnarssons kritiska text, snabbt insåg att här fanns en ypperlig möjlighet att skapa rejäl publicitet på nätet. Tänk om de kände till Streisandeffekten och gick till angrepp mot Gunnarsson i avsikt att provocera fram just en sådan. Tänk om vi gått rakt i en fälla...

Fotnot

1) Numera är det emellertid lättare sagt än gjort att radera något från nätet. En cachekopia av Genusfotografens text i ocensurerat skick fanns tills helt nyligen här, och för den som letar går den antagligen alltjämt att hitta någon annan stans.

söndag 29 juli 2012

Shut up and calculate?

I en bloggpost för snart ett halvår sedan rubricerad Köpenhamnstolkning vs mångs världar uttryckte jag intresse för ett ruskigt besvärligt område: tolkningar av kvantmekaniken. Jag inledde med att konstatera att...
    kvantmekaniken har varit spektakulärt framgångsrik i att ge matematiska förutsägelser som stämmer med observationer. Sämre är det ställt när det gäller sökandet efter en intuitivt tilltalande och begriplig tolkning av ekvationerna. Många tolkningar har föreslagits, inklusive den strikt instrumentalistiska position vilken dömer ut sökandet efter en djupare sanning bortom observationerna och ekvationerna såsom meningslös, men någon lösning som är så tillfredsställande att den förmår samla konsensus bland fysiker tycks inte föreligga
...varefter jag gick vidare med att referera vad ett (starkt personligt färgat) urval av kloka tänkare på området sagt om ett par av de populäraste tolkningarna, nämligen Köpenhamnstolkningen och många världar-tolkningen.

Diskussionen om de olika tolkningarna väckte visst intresse i bloggpostens kommentarsfält. Det var emellertid först i kommentarsfältet till den senare bloggposten Hårdförast bland bloggande matematiker som den tog riktig fart. Ett par av kommentatorerna - Emil Karlsson och Daniel L - tog tydligt ställning för den instrumentalistiska ståndpunkt som ibland lite vanvördigt sammanfattats med orden "Shut up and calculate!".1 Alltså för den position enligt vilken vi bör avstå från metafysiska spekulationer om den verklighet som ligger bakom och beskrivs av kvantmekanikens ekvationer, för att istället nöja oss med ekvationerna och konstatera att de ger förträffliga förutsägelser av våra observationer. Jag hoppas att dessa båda herrar alltjämt har rätt frekvens inrattad (och kanske rentav känner sig manade att på nytt kommentera), när jag nu skall säga några ord om varför jag finner även instrumentalismen en smula problematisk.

Liksom minst en gång tidigare vill jag här hänvisa till Jean Bricmonts och Alan Sokals läsvärda och välavvägda uppsats Defense of a Modest Scientific Realism. De diskuterar intrumentalism mer generellt än bara i frågan om kvantmekanikens tolkningar, och lyfter bland annat fram problemet med vad som menas med "observerbara" storheter. Om intrumentalismen nu bara tillåter oss att befatta oss med sådana, var skall vi då dra gränsen? Får en forskare med nedsatt syn använda glasögon och ändå tala om sådant han ser som reellt existerande objekt? Går det bra med förstoringsglas? Mikroskop? Radar? Radioteleskop? Och om jag klarar mig utan artificiella synhjälpmedel - kan jag då verkligen observera stolen framför mig? Jag har ju knappast någon direktkontakt med der Stuhl an sich, utan det är min hjärna som drar teoretiska slutsatser av förekomsten av en stol på basis bl.a. av den elektromagnetiska strålning som faller in mot mina näthinnor. Bricmont och Sokal går vidare från vardagsföremål till dinosaurier:
    The second, deeper problem with instrumentalism is that the meaning of the words used by scientists goes far beyond what is "observable". To take a simple example, should paleontologists be allowed to speak about dinosaurs? Presumably yes. But in what sense are dinosaurs "observable"? After all, everything we know about them is inferred from fossil data; only the fossils are "observed". These inferences are not, of course, arbitrary: they can be justfied by evidence from biology (that all bones were once part of organisms) and geology (concerning the processes that transform bones into fossils). The point is, simply, that fossil evidence is evidence for the existence of something other than itself: namely, the fossils of dinosaur bones are evidence for the existence (at some time in the past) of dinosaurs. And the meaning of the word "dinosaur" is not easily expressible in a language that would refer only to fossils. For example, assertions about dinosaurs’ eating habits would have to be rephrased as assertions concerning the spatial correlation of certain types of fossils with certain other types of fossils. This seems unhelpful, to put it mildly.
Men måhända säger inte pralallellen med dinosaurier allt om hur vi bör förhålla oss till materiens minsta beståndsdelar och till kvantmekaniska fenomen. Bricmont och Sokal fortsätter:
    Some instrumentalist philosophers of science are prepared to classify dinosaurs as "observable" on the grounds that, though we cannot observe them, they would have been observable to human beings had the the human species existed 100 million years ago. Now, anyone is free to define the word "observable" however he wishes; but there is no guarantee that the word, so defined, has any epistemological significance. In reality, neither dinosaurs nor electrons are ever observed directly; both are inferred from other observations, and the arguments supporting these two inferences are of comparable strength. It seems to us that, either one allows such inferences and accepts the probable reality (in some sense or other) of both dinosaurs and electrons, or else one rejects all such inferences and refuses to talk about either. To be sure, the meaning of "electron" is far murkier than that of "dinosaur": since we can form mental pictures of mid-size objects like dinosaurs, the meaning of the words referring to them is reasonably clear intuitively even if the objects are never directly observed, which is not necessarily the case for entities like electrons. That is why we are careful to assert only that electrons exist "in some sense or other", while admitting frankly our perplexity about what electrons really are.
En konsekvent tillämpad instrumentalistisk vatenskapssyn synes orimlig och ohållbar. Men kanske är den ändå motiverad, i fallet med kvantmekaniken, där alla föreslagna tolkningar framstår som så kontraintuitiva och besynnerliga - rentav som helt crazy? Kanske finns ingen "kvantmekanikens verkliga natur", eller åtminstone ingen sådan inom den mänskliga fattningsförmågan?

Den inställningen kan man ha, och möjligen skulle den rentav kunna vara rätt. Men skall vi verkligen på detta vis ge upp jakten på en djupare förståelse? Med en Popperiansk vetenskapssyn handlar vetenskapen inte bara om empiri - om att observera världen. Ett lika viktigt moment är att formulera de hypoteser och teorier som sedan kan utsättas för empirisk prövning. Innebär inte det instrumentalistiska synsättet att vi ger upp det Popperianska hypotes- och teoribyggandet, och därmed möjligheterna till fortsatta framsteg?

Med åberopandet av Popper följer kravet på hypotesers falsifierbarhet. Om inte vi på empirisk väg kan testa de olika tolkningarna av kvantmekaniken är det för Popperianen inte mycket bevänt med vetenskapligheten i dessa. Men experiment där Köpenhamnstolkningen och många världar-tolkningen ger olika förutsägelser har faktiskt föreslagits. Och även utan sådana förslag på experiment tycker jag att de olika tolkningarna kan ha ett existensberättigande, såsom teorier att bygga vidare på och så småningom komma fram till något mer förfinat som kanske hamnar inom falsifierbarhetens gränser. Jag tror hur som helst att det är på tok för tidigt att ge upp jakten på en djupare förståelse för kvantmekanikens sanna natur.

Fotnot

1) Viss förvirring råder om ursprunget till detta citat. Det har ibland tillskrivits Richard Feynman eller Paul Dirac, men det verkliga upphovsmannen är troligen David Mermin. Googling ger en mängd motstridiga besked.

fredag 27 juli 2012

Tankar om ett århundrade

För snart två år sedan gick en av vår tids stora intellektuella, historikern Tony Judt, bort i den fruktansvärda sjukdomen ALS. I ett av mina första inlägg på denna blogg hyllande jag honom för hans
    ofta kontroversiella men alltid välargumenterade texter i New York Review of Books, [för hans] monumentala Postwar: A History of Europe since 1945, [och för hans] skarpsinniga och koncisa Ill Fares the Land som [...] jag skulle [vilja utnämna] till obligatorisk läsning åt var och en som intellektuellt och på allvar intresserar sig för politik och samhällsutveckling.
De sista åren av hans liv blev, trots omständigheterna, mycket produktiva. Man hade lätt kunnat tro att Ill Fares the Land skulle bli hans sista bok, men jag har nu läst hans mer nyligen utkomna Thinking the Twentieth Century. Boken kom till i nära samverkan med historikerkollegan Timothy Snyder, och utgör en redigerad transkribering av en serie samtal de båda herrarna emellan, förda vid en tidpunkt då Judt var fysiskt allt för svag för att kunna skriva själv. De samtalar om 1900-talet och om dess stora idéströmningar och historiska skeenden. Stort (men långt ifrån exklusivt) fokus hamnar på Marxismens uppgång och fall, på Förintelsen och på Israel. Framställningen lättas upp av att de diskussionerna interfolieras med samtal om Judts eget, klart intressanta och kosmopolitiska, liv - vilket kan behövas, då tyngden i de historiska diskussionerna är stor och man som läsare närmast kippar efter andan inför vilka nivåer på belästhet och historiska kunskaper som en människa kan besitta.

För mig går läsningen de första 100 sidorna lite trögt, då jag saknar väl mycket av de referensramar som för Judt och Snyder är självklara. De rör sig lätt och ledigt i de nationella intellektuella kontexter som rådde i början av seklet och under mellankrigstiden - inte bara i England och Frankrike utan även i t.ex. Polen, Österrike och Rumänien.1 Men allteftersom diskussionen så sakteliga rör sig framåt i tiden går det lättare att hänga med. Boken är så fullspäckad med kunskaper och insikter att jag omöjligt kan erbjuda vare sig någon sammanfattning eller något representativt urval, utan måste nöja mig med att rätt och slätt ge den mina varmaste rekommendationer.

Låt mig ändå, utan minsta anspråk på representativitet, bjuda på några små klipp ur boken.2 Här är en faktauppgift som, för den läsare som i alltför hög grad fått sin bild av krig färgad av TV-serier som M*A*S*H och filmer som Plutonen och Saving Private Ryan, blir till något av en ögonöppnare:
    At the Battle of Stalingrad, the Red Army lost more solidiers than America has lost - soldiers and civilians combined - in all the American wars of the twentieth century.
En del diskussion om historieämnet som sådant bjuds vi också på, som t.ex. följande passage.
    I don't think neglecting the past is our greatest risk; the characteristic mistake of the present is to cite it in ignorance. Condoleeza Rice, who holds a PhD in political science and was the provost of Stanford University, invoked the American occupation of postwar Germany to justify the Iraq War. How much historical illiteracy can you identify in that one analogy? Given that we are bound to exploit the past in order to justify present public behavior, the case for actually knowing history is unanswerable. A better-informed citizenry is less likely to be bamboozled into abusive exploitations of the past for present errors.

    It's terribly important for an open society to be familiar with its past. It was a common feature of the closed societies of the twentieth century, whether Left or Right, that they manipulated history. Rigging the past is the oldest form of knowledge control: if you have power over the interpretation of what went before (or can simply lie about it), the present and the future are at your disposal. So it is simple democratic prudence to ensure that the citizenry are historically informed.

    Here, I worry about "progressive" history teaching. In our childhood, certainly in mine and I imagine in yours, history was a bunch of information. You learned it in an organized, serial way - usually along a chronological timeline. The purpose of this exercise was to provide children with a mental map - stretching back across time - of the world they inhabited. Those who insisted that this approach was uncritical were not wrong. But it has proven a grave error to replace data-laden history with the intuition that the past was a set of lies and prejudices in need of correction: prejudices in favor of white people and men, lies about capitalism or colonialism or whatever it might be.

    You cannot teach children American history by saying: it is widely believed that the Civil War was about the abolition of slavery, but ha! - I can assure you that it was really about something else altogether. For the poor little things in the front row are turning to one another and asking: "Wait a minute, what's he talking about? What is the Civil War? When did it happen? Who won?"

    These supposedly critical approaches, intended - let's be generous - to help children and students form their own judgement, are self-defeating. They sow confusion rather than insight, and confusion is the enemy of knowledge. Before anyone - whether child or graduate student - can engage the past, they have to know what happened, in what order and with what outcome. Instead, we have raised two generations of citizens completely bereft of common references.3

Judts tidigare bok Ill Fares the Land är ett briljant vältaligt försvar för välfärdsstat och socialdemokrati, och han finner mycket att invända mot i rådande tidsanda. Mot slutet av Thinking the Twentieth Century glider han in på samma ämne:
    More recently, I think we really are the victims of a discursive shift, since the late 1970s, towards economics. Intellectuals don't ask if something is right or wrong, but whether a policy is efficient or inefficient. They don't ask if a measure is good or bad, but whether or not it improves productivity. The reason they do this is not necessarily because they are uninterested in society, but because they have come to assume, rather uncritically, that the point of economic policy is to generate resources. Until you've generated resources, goes the refrain, there's no point in having a conversation about distributing them.

    This, it seems to me, comes close to a sort of soft blackmail: surely you are not going to be so unrealistic or unworldly or idealistic as to place goals before means? We are accordingly advised that everything begins with economics. But this reduces intellectuals - no less than the workers they are discussing - to rodents on a treadmill. When we talk of increasing productivity or resources, how do we know when to stop? At what point are we sufficiently well-resourced to turn our attention to the distribution of goods? How would we ever know when the time has come to talk about deserts and needs rather than outputs and efficiencies?

Fotnoter

1) Om läsaren här tycker sig se en antydan om att boken är en smula eurocentrisk, så är det rätt uppfattat. USA och Israel räknas i detta avseende som ett slags "hedersmedlemmar" i Europa, men resten av världen lyser i stort sett med sin frånvaro; så t.ex. omnämns Kina blott en handfull gånger i boken.

2) De tre citat som följer är av Judt. (Genom hela boken framgår tydligt vad som sägs av Judt och vad som sägs av Snyder.)

måndag 23 juli 2012

GW:s resa

Jag har läst alla Leif GW Perssons nio kriminalromaner, från Grisfesten (1979) till Den döende detektiven (2010), samtliga med stort nöje och stor behållning. Jag tror knappt ens att jag överdriver om jag utnämner honom till Sveriges främste kriminalförfattare och den store arvtagaren till författarkollektivet Sjövall & Wahlöö.

Mina förväntningar var därför höga på hans senaste bok Gustavs grabb: Berättelsen om min klassresa, i vilken han (mestadels) lämnat kriminalgenren till förmån för självbiografin. Förväntningarna infriades med råge: det här är en riktigt bra bok. Med skärpa och ett elegant personligt språkbruk som tydligt känns igen från kriminalromanerna berättar Persson rakt och i stort sett kronologiskt om sitt liv. Dock ägnas inte alla delar av livet lika stort utrymme. Den största kraften lägger han på barndom och uppväxtår fram till gymnasiet och studenten. Därefter är det fast forward fram till 1977, då han vid 32 års ålder hamnar mitt i den politiska och publicistiska skandal som fått namnet Geijeraffären. Denna var nära att knäcka honom, men blev på sätt och vis till slut ett lyckokast eftersom den ledde honom in på hans mäkta framgångsrika bana som deckarförfattare. Geijeraffären redovisas ingående och detaljerat, men därefter blir skildringen på nytt skissartad, och någon riktig styrsel får inte bokens avslutande 80 sidor (något som dock kan sägas återspegla bristen på styrsel i författarens liv).

Jag kan inte undvika att göra en jämförelse med den andra framträdande machograbbsfarbrorn i svenskt kulturliv, den med Persson jämnårige Jan Guillou. Persson skriver i mitt tycke klart bättre än Guillou. Den senares förkärlek för att tillskriva sig själv superhjälteegenskaper (starkt stiliserat i Ondskan (1981), och aningen mer realistiskt men inte mindre irriterande i Ordets makt och vanmakt (2009) samt i otaliga kolumner och offentliga framträdanden) finns tendenser till även hos Persson, om än i långt försiktigare doser, och uppblandat med skoningslös självkritik. Så här låter det när Persson summerar den egna insatsen i Geijeraffären:
    Mitt rent personliga handlande [...] tycker jag också visar på allvarliga brister rent förståndsmässigt. Det var naivt, enfaldigt och onödigt, och det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag normalt aldrig beter mig på det viset. Jag är inte det minsta godtrogen, jag är långt ifrån dum i huvudet och jag är nästan alltid medveten om konsekvenserna av det jag väljer att göra eller avstå från att göra, på förhand och ofta nog in i minsta detalj.

    Möjligen är det så enkelt att det har gått bra för mig. Att jag drabbats av högmod, av övermod, percis som Ikaros den där gången då han flög för nära solen, tappade sina vingar och störtade i havet. Ungdomligt övermod, och om Bratt hade ringt mig idag skulle jag med största sannolikhet bara ha skakat på huvudet och sagt att jag inte hade en aning om det han pratade om.

Även andra än sig själv är Persson frikostig med att betygsätta. Allra sämst går det för Peter Bratt:
    Att rangordna skurkar efter grovheten i de övergrepp de begått är inget jag normalt brukar ägna mig åt [...] men den här gången är jag villig att göra ett undantag för några av dem.

    En av dem är Peter Bratt. Det var inte så enkelt att han bara gjorde ett dåligt jobb som journalist. Det var långt värre än så. Redan inom loppet av ett dygn har han avslöjat sin grundlagsskyddade källa. Inte bara till flera av sina kollegor på Dagens Nyheter utan även till andra journalister som jobbar på andra redaktioner. [...]

    Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt rika yrkesliv.

Kapitlen om Geijeraffären är ett intressant bidrag (om än givetvis en partsinlaga) till ett angeläget stycke svensk samtidshistoria.

Ännu mer läsvärd är emellertid barn- och ungdomsskildringen i bokens första del. Idylliska tidsbilder från 50-talet blandas med avslöjande och upprörande skildringar av hur arbetarbarn kunde motarbetas i skolgången - förhållanden som ett självsäkert akademikerbarn som jag lätt kan förbise eller glömma bort. Perssons lärare på Norra Real tycks ha utgjort ett rikt persongalleri, och en del av dem kommer nätt och jämnt lindrigare undan än Bratt i betygsättningen:
    Vad hon heter kan göra detsamma. Eftersom jag har henne i svenska, skriftlig och muntlig framställning samt litteraturhistoria, döper jag omgående om henne till Linnea Sillkvist i enlighet med den tradition Strindberg gav uttryck för i Svarta fanor där Ellen Key dyker upp i skepnad av Hanna Paj.

    Sillkvist är en märklig människa. Trots att det är mer än ett halvt decennium kvar till de första studentrevolterna går hon redan omkring i Mao Tse-tung-kavaj och blommiga puffbyxor. Hon är tjock och rödflammig och bär håret flätat i en piska i nacken. Hon lägger omgående bort titlarna med sina elever och ägnar första veckan åt att förklara vilken God Människa hon är. [...] Mest av allt tjatar hon om det Kina som under den Store Rorsmannens ledning förvandlats till Paradiset på Jorden. [...]

    Om man skall okväda någon ett halvsekel senare så skall man vara noga med vilka ord man väljer. Det vore således helt missvisande att likna Magister Sillkvist vid en vanlig begravningsentreprenör som bara vårdar sig om sina egna lik. Sillkvist har ett annat och betydligt viktigare uppdrag i livet, nämligen att förvandla varje fungerande litterär text till aska. Att bränna ner varje känsla, tanke, mening och ord, till stoff som bara rinner mellan fingrarna på dig hur hårt du än knyter din hand. [...]

    Sillkvist kommer senare i livet att bli den mest kända kulturbärare som jag haft som lärare under hela min gymnasietid. Hon är sedan länge hyllad och prisbelönt bortom allt mänskligt förstånd. Det är snart femtio år sedan vi gick skilda vägar, mycket kan hända med en människa på den tiden, och för att försäkra mig om att inte begå ett allvarligt misstag bestämmer jag mig för att läsa hennes senaste och mest omskrivna litterära verk, innan jag berättar om hur jag upplevde henne som lärare.

    Är hon en annan idag? Tyvärr, hon är samma gamla krematorieföreståndare, nu som då, och därför kan det också göra detsamma vad hon heter.

Den halvhjärtade anonymiseringen är naturligtvis ämnad att reta läsarens nyfikenhet, och för den som vill veta facit är det snabbt och enkelt gjort att med hjälp av Google identifiera Sillkvist.

Bokens allra största behållning är porträtten av författarens båda föräldrar och hans relation till dem. Skildringen av fadern är inget mindre än ett av de vackraste litterära kärleksporträtt jag tagit del av. Skildringen av modern är den rakt motsatta. Perssons förhållande till sin mor tycks skadat från allra första början, och hans självutlämnande redogörelse för det fullskaliga psykkrig som bryter ut mellan dem båda när han är 17 år ger läsaren kalla kårar. Att han inte är lagd åt att förlåta och låta tiden läka gamla sår har måhända redan framgått, men framgår igen med fruktansvärd brutalitet då han skriver att...
    var hon nu är begravd - eller om hon nu själv valde att bli strödd för vinden - vet jag faktiskt inte. Min syster vet, men jag har aldrig frågat henne.

lördag 21 juli 2012

Istället för vardagsmatematik?

  • Kalle köper en glass åt sig själv för 9 kr, och en åt sin syster Lena för 7:50. Om han betalar de båda glassarna med en tjugokronorssedel, hur mycket bör han då få i växel?
  • Anna och Pelle skalar potatis till en släktmiddag. För Anna tar det 1 minut och 30 sekunder att skala en potatis. För Pelle tar det 2 minuter. Hur lång tid tar det för dem att tillsammans bli klara med 70 potatisar?
Nästan alla seriösa bedömare håller med om att matematik är ett viktigt skolämne.1 De som funderat något lite över saken håller också med om att det inte går an att eleverna enbart tvingas att ägna sig åt ett evinnerligt nötade, år ut och år in, av addition med minnessiffra, 7⋅8=56, andra kvadreringsregeln och formeln för derivatan av en kvot. Ett visst mått av sådan träning behövs förvisso, men matematiken behöver också, för att bli meningsfull och användbar, kopplas till övriga världen. Den lösning som oftast lyfts fram heter vardagsmatematik, dvs det slags själlösa och outsägligt ointressanta räkneuppgifter som de två härovan.2

Oj vad jag önskar att åtminstone delar av skolböckernas vardagsmatematik finge ersättas av uppgifter av följande slag!
  • Hur många människor skulle få plats på Gotland?
  • En jurist vid namn Sally Clark fälldes 1999 för mord på sina två pojkar som hade dött 1996 och 1998, båda blott några veckor gamla. Läkaren Roy Meadow argumenterade för åklagarsidan på följande vis. Risken för plötslig spädbarnsdöd är cirka 1 på 8500. Sannolikheten för två dödsfall av detta slag är ungefär lika med kvadraten på detta tal, dvs cirka 1 på 73 miljoner. Vi kan därför konstatera att dödsfallen med överväldigande sannolikhet inte var naturliga. Är detta korrekt resonerat?3
  • Du anländer med flyg till en stor flygplats där du skall byta till ett annat plan, i andra änden av flygplatsen. Dit behöver du ta dig till fots, men där finns också rullande gångbanor du kan ta dig fram på vissa sträckor. Tyvärr behöver du också stanna och knyta ett skosnöre. Om du vill ta dig fram till det anslutande flyget så snabbt som möjligt, var bör du då helst knyta skosnöret - på fast mark eller på en rullande gångbana?4
  • Du och en god vän har olika uppfattning om hur ni vill tillbringa eftermiddagen. Ni bestämmer er av rättviseskäl för att singla slant om saken, men upptäcker att den enda slant ni har att tillgå är skev. Finns det något sätt för er att ändå få till en rättvis beslutsprocedur med hjälp av slanten?5
Samtliga dessa fyra uppgifter (eller smärre variationer av dem) finns med, tillsammans med 58(!) andra, i den mest inspirerande text om matematikundervisning som jag läst på jag vet inte hur många år. Det rör sig om en bloggpost av den världsledande engelske matematikern Timothy Gowers,6 som också följer upp med en andra bloggpost där han beskriver hur han i praktiken lyckades engagera skolelever i detta slags uppgifter.

Fotnoter

1) De som i offentlig debatt avviker från denna uppfattning är som regel okunniga provokatörer, som Expressens Marcus Birro och DN:s Jonas Thente. Det stora undantaget (och mysteriet) i sammanhanget är Sverker Lundin, som är mycket kunnig om skolmatematiken (och framför allt dess svenska historia), men som tycks ha vikt sin karriär åt dess bekämpande.

2) Jag står fast vid följande, som jag skrev i ett meningsutbyte med Göran Greider i Dala-Demokraten för snart ett decennium sedan:
    Ett idag ofta framfört förslag till lösning på detta problem är den så kallade vardagsmatematiken: att matematiken skulle förankras hårdare i elevens vardagliga erfarenheter. Och självklart finns det ett värde i att ta hjälp av exempel som växelpengar och rättvis uppdelning av godispåsar, då talbegrepp och aritmetik skall förklaras. Det finns emellertid en stor fara i att alltför enkelspårigt inrikta matematikundervisningen åt detta håll, något som min Chalmerskollega Ulf Persson har uttryckt på följande vis: "Syftet med skolundervisningen är att [...] vidga och berika elevens erfarenhetsvärld. Den vardagsvärld eleven känner till är ofta karg och begränsad, och den kommer att förbli karg och begränsad om all kunskap måste rotas i dess tunna mylla."

3) Läs gärna om denna brittiska rättsskandal på Wikipedia. Minnesgoda läsare kan påminna sig att jag tidigare har flaggat här på bloggen för det delvis liknande nederländska fallet Lucia de Berk.

4) Förutom Timothy Gowers har även Terence Tao har diskuterat detta problem.

5) Den som tycker sig ha kommit på en optimal metod är välkommen att jämföra med vad min gamle vän och matematikerkollega Yuval Peres kom fram till för över tjugo år sedan.

6) Det är samma blogg som jag tidigare haft anledning att hänvisa till i samband med Elsevier-bojkotten. Timothy Gowers (Sir Timothy Gowers) blev för övrigt adlad i förra månaden, för sina "services to mathematics" - en enligt min mening mycket välförtjänt utmärkelse!